Ibland blir det för mycket.
Ibland slår det över.
Jag har funderat mycket de senaste dagarna.
Ja, igen😂
Jag har även haft en liten dip på grund av olika saker.
Men inte visat eller sagt något om det till någon.
Ibland går det helt enkelt inte att förklara saker, så då väljer jag att vara tyst.
Olägligt nog idag när jag alltså inte är på topp får jag denna fråga skickad till mig:

"Hur tycker du det känns att inte ha något jobb att gå till?"

Jag valde att inte svara på det.

Då kommer nästa fråga:

"Är det inte tråkigt att inte ha arbetskompisar?"

Ja, jag fick en ursäkt när jag bet ifrån lite vänligt. Men det hjälper ju inte alltid när orden redan har sagts..

"The Power In The Words won't go away. Negativity comes your way."

(Power In The Words - The Green)

Det ironiska med detta är att personen själv är sjuk i MS, precis som jag.
Men kan jobba som vanligt och så.
Om den här personen nu läser detta, blir det säkert så att man tar illa vid sig. Men vet ni vad?
I couldn't care less.
Jag tog ju otroligt illa vid mig.
Jag tycker inte att det är okej.

Hur tror ni förresten att det känns att "bara" (hmm..😑)vara 38 (menar ju givetvis rent hypotetiskt. Inte att JAG skulle vara 38..nej nej..)
och vara tvungen att avsluta en anställning för att en man inte klarar att arbeta längre pga en kronisk sjukdom?
När man får en MS-diagnos har man två val:
A: Ge Upp.
B: Kämpa som FAN.

Jag valde B!
Jag kämpar som FAN!

Och att inte ha några arbetskompisar?
Lyckligtvis har jag så otroligt många fina underbara vänner och ett ganska stort nätverk så just det lider jag inte av.
Och tänk alla underbara människor jag lärt känna på olika sätt just på grund av min MS-diagnos.


Men det att inte kunna jobba😔

Jag har letat efter mitt livsmål.
Jag har letat och letat.
Jag måste få göra något vettigt här i livet. Jag vill göra någon nytta.
Tror jag har hittat mitt livsmål.
Funderar vidare på det.
Men denna blogg kan vara en del av det.

Samtidigt som det är otroligt trist att inte kunna jobba pga av en sjukdom, så är jag ju innerligt tacksam att det finns sjukersättning.
Det är ju tack vare att jag inte jobbar som jag fått mitt liv tillbaka.
Vet att jag skrivit om det tidigare, hur länge jag faktiskt kämpade på.
Och hur liten procent (43,9%😐) min tjänst var på, men att det faktiskt inte gick iallafall. Och hur dåligt jag mådde.
Och hur mycket det påverkade alla omkring mig.
Framför allt mina barn, som jag älskar över allt annat på denna jord.

Det var ju min läkare som mer eller mindre tvångssjukskrev mig när det visade sig att jag jobbat 3-4 månader med ett skov i halsryggen, som gjorde att jag tappade styrkan i armarna.
Så min armstyrka är ju för alltid lite pajad för det.
På grund av min envishet.
Och envis tänker jag fortsätta vara.

Jag får väl helt enkelt träna upp andra muskler.
Och återigen..Nä, MS är ingen muskelsjukdom.
Det är en nervsjukdom.
Nerverna som styr musklerna blev skadade.
Men det finns andra muskler omkring, som man normalt inte använder så mycket.
Otränade muskler.
Dessa jävlar ska tränas upp nu.

Imorgon ska jag fortsätta skriva av mig om lite annat jag retar mig på.
För DET är faktiskt helt fantastiskt.
Så fort jag skrivit ner något som upptar mycket av mina tankar, så släpper jag det.

Jag tycker det är otroligt störande att folk inte kan förstå att MS drabbar olika.
Att bromsmedicinerna fungerar olika på olika individer.

Hur det sen är just idag med lite tankar, så vet jag att jag kommer må bra imorgon igen!
Jag bara fullkomligt älskar lyckokänslorna och all glädje som finns i mig nu för tiden.
Nästan så det bubblar över Ibland😊

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jo'rå. Jag tänkte ju klokt den här gången.
Visserligen i efterhand. Precis sådär som vanligt så fort det handlar om mig, mitt mående eller min MS.


Vem vill tänka på tråkigheter i förväg?

Såhär klok som jag är nu i efterhand, så skulle jag ju inte gått till gymmet idag.
För det första öppnar de ju inte förrän 12. Och min ork är ju bättre på morgonen. För det andra. Vid tolv var jag iväg och storhandlade på Ica Maxi, jag var på Claes Ohlson och köpte en skotork. Samt drog jag till Stadium o köpte skor o en drös med kläder till sonen. En rejäl hög. Som jag och pappan sen splittar på. Men JAG får handla😁😁
Båda är nöjda med det. Jag får shoppa och Jerry slipper't!

När alla dessa grejer gick alldeles strålande och jag kom hem utan att vara HELT slut.. (väldigt nära helt slut, men för mig var det ju långt ifrån.)
Kunde jag inte varit nöjd med det då? Nähä, inte då.
Det gick ju inte. När allt flutit på så bra och jag planerat in att vila innan gymmet så är det väl klart att det också skulle gå bra.
Den tredje anledningen att jag inte borde stuckit iväg (släpat mig) till gymmet är att jag är genomförkyld.

En sån där dag var det idag när jag skulle stannat hemma.
En sån där dag när man har på sig Nike och det står "Just Do it" överallt.
Fast Det borde stått "Don't Do It".

Lite förutseende var jag ändå, tycker jag allt. För jag tog med stavarna till gymmet.
Och tur var väl det.

Min förhoppning är väl att jag nångång kommer att förstå. Att jag nångång kan stoppa mig själv i förväg.

Det är inga stora förhoppningar jag har. Men dom finns där. Jag tänker lite på dom då och då😉

Men jag har ju nygjorda naglar😊😉
Iallafall det.. 😂

Nu är det söndagkväll. Jag ska hoppa in i duschen, fixa lite mat och bädda barnens sängar.
För imorgon kommer de till mig igen.
Mina älskade underbara ungar!


Hoppas ni får en härlig kväll!
När jag fixat färdigt med det jag måste så ska jag fly in i min andra lilla värld en liten stund.
Då är det dags för meditation.
Där mår jag alltid bra🙏🏼

Men först av allt måste jag vila en stund. Annars orkar jag inte någonting. Tyvärr.
Men sådär är det ju.
"Ibland" har jag ju lite MS...

Kram på er!

Likes

Comments

Ja, igår var jag sådär sjukt trött så jag bara ville gråta.
Idag är jag på topp!
Sådär glad från tårna och upp.
Så det bara sprudlar.
Och då blir jag ju så lycklig så jag blir tårögd för det.
Jag går omkring och skiner som en sol och ler säkert löjligt stort!
De finns ju de där dagarna!
Men det är precis just nu jag måste förstå en sak:
Ta det lite lugnt!
Kör inte på sådär okontrollerat igen.
Hur frisk jag än känner mig och verkar vara just nu, så måste jag acceptera att det inte är så.
Nu äts det frukost efter träningen och jag skriver det här blogginlägget!
Lite lagom aktivitet.


Sen ska jag vila, vare sig jag vill eller inte.
Och det vill jag ju inte.
För jag vill ju skura golv och rensa min klädgarderob och ungefär 143 grejer till.
Jag får härja loss ganska hårt på mig själv.
Oftast lyssnar hon här inte ändå.
Min livsenergi och min MS jobbar ganska hårt mot varandra.

Så här fungerar jag.
Det bara är så.
Jag måste hitta min egen väg att leva efter detta.
Att acceptera att jag inte kan som ni.
(Ni som är friska alltså.)
Det är riktigt svårt.
Hur mycket jag än låtsas och lurar både mig själv och er med hurtiga bilder på Instagram.
Fast grejen är ju, att just när jag tar de bilderna eller skriver något så mår jag ju precis så bra.
Då är jag ju precis så lycklig.
Och oftast hinner jag trycka på publicera innan jag rasar ihop.

Och det som inte syns, finns ju inte, enligt många människor.
Så tror även jag.
När det gäller mig alltså.
Andra människor har jag förståelse för.
Men inte för mig själv.
Fast jag börjar ju faktiskt tänka om.
Till min stora gjädje.
Genom att förklara när jag skriver i bloggen, så förstår jag ju själv.
Jag lär mig saker om mig själv.

Och idag har jag dessutom tagit ut mig mer än jag brukar på gymmet.
Mer än vad jag annars vågar göra.
För jag måste ju kunna ta mig hem också. Men nu fyra dagar har jag fått med mig grannen till gymmet!
Dels är det väldigt roligt att träna med någon.
Idag tränade vi iochförsig på var sin våning, men det finns någon där.
Och hon finns där när vi ska gå hem.
Jag tror det gör att jag vågar mer.
Jag vågar ta ut mig.
Jag körde roddmaskin tills jag var helt slut idag.
Och eftersom jag visste att Erica fanns där, så var det inga som helst problem att knalla hem heller!


Nu var jag faktiskt så himla duktig att jag vilade mina 45 minuter innan jag skrev färdigt det här inlägget!
Hoppas alla får en Kanonhelg!

🌞🥂🙌🏼
=KRAAM=

Likes

Comments

Nej.
Jag får inte ihop dagen.
Det blir bara kaos.
Just idag är jag så trött så jag bara vill krypa ihop och gråta.
Ja faktiskt. Så är det. Tyvärr.
Jag hade fyra och en halv timme på mig efter gymmet. Och då skulle jag bara duscha o vila. Och handla lite.
Ja, jag tvättade lite och plockade en del också.
En timme tvärsov jag på soffan. Helt utslagen.
Handlade gjorde jag inte, för jag hann inte och orkade inte. På fyra och en halv timme.
Handlat har Liam och jag gjort nu, efter att han varit hos frissan.
Men var tar tiden vägen?
Jag får ju inget gjort.
Det är som hela huvudet bara stängs av.
Jag vet inte vad jag gör faktiskt.
På riktigt.
Ja, alltså, inte så att jag inte minns😂, men va fasen..
Jag är ganska effektiv när huvudet fungerar som det ska.
Men det är det ju den där hjärntröttheten som är boven till det där.
Fast jag försöker intala mig själv att jag har koll på den och vilar som jag ska. Det är fel. Det är lögn. Jag bara luras.
Jag har ingen koll alls.
Man kan inte ha koll på hjärntrötthet. Den bara dyker på.

Jag lever mitt liv.
Och den lever sitt liv.
Tyvärr lever den sitt liv i mitt liv.
Och det tycker jag inte om.

Och den där inre stressen i mig som jag inte kan reda ut..😒
Och en miljon tankar.
Och enorma krav att leva upp till. Galet stora krav.
Många känner igen sig.
Säkert nästan alla.
Men jag hoppas de flesta av er slipper hjärntröttheten och bara är vanligt trötta.
Det räcker.
En person sa till mig en gång :
"Nu vet jag vad du menar med  MS trötthet. Den har jag idag."
Samma person sa för ett tag sedan: "Fy fan, vad du har det bra Lotta." (Eftersom jag inte jobbar.) Jag hoppas att den personen som sa så bara hade väldig otur när den tänkte. Eller helt enkelt inte tänkte alls. Annars lånar jag gärna ut både hjärntrötthet och MS.
Orden gjorde ont iallafall och satte sig som en tagg.
Såna där ord som är svåra att glömma.


"The power of words won't go away"

Kan gärna överlåta både min sjukersättning och mitt handikappsparkeringstillstånd, (som jag sällan använder, eftersom folk hoppar på mig direkt och säger att jag inte får stå på den parkeringen. Jag ser ju frisk ut.) Men då får man en MS-diagnos på köpet!
Som en bonus, eller hur man väljer att se det😉

Hjärntrötthet +inre stress + ungefär en miljon tankar + massa krav.
Men vet ni vem som ställer dom där kraven då? Det gör jag själv. Jag är grym på att ställa krav.
På mig alltså.
Mot andra är jag rätt så snäll.
Lite för snäll.

Jag är som piggast på morgnarna och halva förmiddagarna. Sen slår det till. Framåt kvällen kommer jag iordning igen.
Oftast.
Borde väl försöka anpassa mitt liv efter det.

Men det är svårt att rätta sig efter det.
Det passar inte in i livet.
Visst att jag ska försöka spara på krafterna och fördela dom jämt över veckan och dagarna. Men de dagar jag är piggare och orkar leva.. De dagarna lever jag hellre ordentligt. Trött blir jag ju iallafall, så det spelar ingen roll.
Men jag tycker väldigt mycket om de dagarna. Då kommer tröttheten sådär någon/några dag efter.
Fast återigen. Det finns ingen som helst logik med hjärntrötthet.

En del tror att jag är trött för att jag tränar för mycket. Men jag blir ännu tröttare om jag inte tränar.
Och tröttheten efter ett träningspass är ju galet mycket behagligare än att bara vara trött.
Nu blev det ett litet "deppigt" inlägg kanske, och sånt gillar jag inte.
För jag är inte det minsta deppig. Tvärtom. Helt genomglad!
Glad hela jag.
Är bara lite trött idag.
Och funderar lite.

Likes

Comments

Den översta bilden i inlägget togs prick 11.30.
Supertaggad för ett gymbesök! Smågrejat lite lagom sådär under förmiddagen.
Tyckte jag.
Fnittrar lite åt mig själv. Just då alltså. (Nu skrattar jag inte. Inte ett dugg.)
För jag inte vet riktigt vad jag styr med, för tillfället.
Häromdagen satte jag in linserna precis "som vanligt" och undrade varför jag fortfarande såg suddigt. Då hade jag satt in båda linserna i samma öga.

Idag såg jag också suddigt, när jag satt i båda linserna.
Det visade sig att jag inte ens hade plockat ut gårdagens endagslinser 🙈
Då ser man också suddigt, med två par linser samtidigt.
Började med månadslinser idag igen, så får vi väl se om jag kan hålla reda på det där lite bättre.

Men nu var det inte linser det här skulle handla om.

Bilden togs som sagt 11.30, och jag var superpigg och allt var jättebra.
Jag knallar iväg mot gymmet.
På vägen dit ska jag bara gå in på Vero Moda och pröva en jacka och en tröja jag hängt undan.
Prövade, men orkade inte riktigt tänka.
Köper med båda plaggen hem för att pröva hemma i lugn och ro under helgen.

Efter det kunde jag ju lika gärna svänga in på mataffären och köpa de fyra saker som fattas till fredagstacos o fredagsmys.
Sagt och gjort.
Där känner jag ju ganska ordentligt hur Mr Fatigue attackerar både mentalt och motoriskt.
Hjärnan slår på viloläge och kroppen hotar att lägga av. Det gör den ju aldrig.
Lägger av helt alltså,
för jag tar mig alltid hem, eller dit jag ska, men hur bra det går, eller mer då hur illa det går, behöver vi ju inte prata om.
Svårt att riktigt förklara hur det blir.
För nu, mitt i detta skrivande, har jag ju vilat. Och sovit 40 minuter.
Så nu känns ju allt det där lite overkligt.
"Sådär trött kan jag ju inte ha varit. Det blir man ju inte.. "
Så tänker jag nu.
12.27 låg jag alltså på sängen, helt däckad,
och fotade tröttbilderna.
(Givetvis med filter och redigering. Nån ordning får det ju vara.)
Det går väldigt fort när Fatigue, som är ett "finare" ord för hjärntrötthet, slår till. Förbannat fort.
Särskilt när man, som jag, ignorerar alla tecken.
Nu ligger jag hemma. På sängen.
Tog mig alltså inte ens till gymmet idag. 

Det är lite sådär jag luras alltså.
Både er men kanske mest mig själv.
För då lägger jag upp en "såhär pigg och glad är jag" - bild på Instagram. Resten låtsas jag inte om.
Resten tar jag ingen bild på.
Och det som inte syns, finns inte.
Lite så tror jag.
Eller om jag tror så ganska mycket.
Jag lär mig galet mycket själv genom att blogga om hur dum jag är.. 😵😂
Genom att förklara för er.
Sen är det ju himla dumt och onödigt.
För den dagen jag lär mig lyssna på kroppen kommer jag fungera mycket bättre.
Om jag ger mig själv den där vilotiden.
Innan.
Alltså INNAN jag blir för trött.
Före. Before.
För det lärde jag mig ju i Spanien.
Att jag måste acceptera detta och ge MSen ett litet hörn av dagen.
Sen är resten min.
Det får nästa inlägg handla om!

Nu är jag pigg och glad igen!

Nu kör vi fredag!!!

Likes

Comments

Vissa dagar är det precis såhär som det är idag.
Jag orkar ingenting.
Eller jo, det gör jag visst förresten.
Jag grejar på ungefär tio minuter i taget.
Sen blir det 20 minuter på soffan.
Sen kör jag på tio minuter igen. Just nu är det sofftid.
Igen.
Hinner ju knappast resa mig upp.
Och jag som ska vika tvätt.
Och dammsuga.
Och laga mat.
Får inte göra någon mat som tar mer än tio minuter, sådana här dagar alltså.
Och jag har totalfastnat i en låt med en grupp jag aldrig hört talas om, men som gick igång här på Spotify förut.
Power in The words med en grupp som heter The Green.
Fjärde varvet på repeat😉😂

Snart kör jag på tio minuter igen😜
Hopplöst!
Men inget tycka synd om.
Precis som vanligt.
Det vet ni nu.
Påminner iallafall.
För det är alltid någon som tycker lite synd om mig iallafall, eftersom ni är sådär himla snälla här.
Men jag vill inte ha tycka synd om.
Det är inte synd om mig.
Bara lite tuffare vissa dagar.
Vill bara berätta så ni vet, eftersom jag vet att jag är så otroligt himla duktig på att bara visa när jag är pigg och glad och på g.
Det är ju inte så hela tiden, även om jag låtsas det.
Lyckas lura mig själv ganska ofta.
Och det tycker jag är bra!
Sådär är jag ganska lättlurad.

När jag är sådär trött går allt ganska trögt och det vilas rätt mycket.
Sådär är mitt liv.
Men jag är oftast ganska nöjd ändå.
Det blir ju lite vad man gör det till... #mymotivation #mylife #mygoal #startdoing #fuckms #nevergiveup

Likes

Comments

Älskar livet!
Ja, det gör jag! 
Och jag får så otroligt mycket kraft och inspiration från alla positiva, fina och glada människor omkring mig. 
Dom där som vägrar ge upp! 
Alla som kämpat och kämpar på olika sätt. 
Ni är fantastiska❤️


Sedan några veckor kör jag ju med PT på gymmet. 
Ulrika peppar o taggar o får mig att våga göra saker jag inte tror att jag kan. 
Och ibland handlar det om småsaker. Som blir stora för mig.

Det är så mycket jag inte tror att jag kan.
För det är ju så mycket enklare att skylla på det än att faktiskt försöka.

Rädd att faila.
Rädd för att göra bort mig.
Ulrika säger att det inte är någon som tittar på mig.
Och det är det ju inte heller.
Faktiskt.
Jävligt ego eller bara galet dålig självkänsla.

🦋🦋🦋
Men tyck inte synd om mig.
Vet att jag skriver det ofta.
Men det är inte synd om mig.
Inte ett dugg.
Jag andas. Jag lever. Jag njuter..❤️
Allt är bara lite jävligare vissa dagar.
Men det är inte synd om mig.
Jag vill inte tyckas synd om.
🦋🦋🦋

Mia, tänker ofta på ditt pepp också! Mia som jag var och hälsade på i Stockholm i slutet av April. Och hon var hos mig nu i slutet av Juni. 
Innan dess var det 19 år sedan vi träffades. På Irland. När vi var 19 år. 
(Förresten så finns det ingen som helst anledning att lägga ihop 19+19. Iallafall inte att gå ut med svaret på uträkningen offentligt. Håll det för er själva. Har testat att räkna på flera olika sätt, men svaret blir lika jävligt varje gång.. 😉😂) 
Hon gav sig inte Mia. Jag berättade hela tiden för henne om allt jag inte kunde göra. Hon tjatade på och frågade vad som var det värsta som kunde hända om jag vinglade till eller om jag snubblade till. 
Jag kan ju ramla försvarade jag mig med. 
Och då får jag skämmas. 
Hon tjatade vidare.
Precis vad jag behöver. 
Hon tjatade ner allt i så små små bitar att jag inte visste inte vad jag skulle svara till slut. 
Det slutade med att jag gjort allt jag inte trodde jag kunde. Jag hade gått längre än vad jag trodde.
Jag knatade på upp och ner för de branta backarna vid slussarna här i Motala. Jag gick till och med över en slussport som jag aldrig vågat göra tidigare i hela mitt liv.
Jag klättrade till och med ut och in genom fönstret till min uteplats.
Bara för att. 

Tack Mia. (Flera veckor senare, så nu är det ju dags att ses igen😊) 

Och nu har jag pratat med en tjej som jobbar på gymmet där jag tränar! 
Hon har själv två kroniska sjukdomar. 
Även hon har peppat mig så in i den.
Jag blev galet taggad av vårat samtal och bestämde mig för att tänka om. 


Jag tror ju mycket. 
Och jag tror alltid jag vet exakt vad andra människor tänker och tror. 
Särskilt om mig. 
Särskilt negativa saker. 
Faktiskt bara negativa saker när jag tänker efter.
Nu hade den här tjejen gissat att det var MS jag hade. 
Hon hade sett att jag gick lite stelt med vänster ben nedför trappan. 
Och hon hade erfarenhet från andra med MS. 
Ja, jag frågade ju.
För det är sånt jag tänker mycket på. 
Hur ser andra ser. 
Jag vill veta.
Så berätta för mig.
Har jag druckit vin så lovar jag att säga det..

Hon sa att hon tror att de flesta någorlunda smarta människor förstår att det beror på sjukdom ifall jag råkar snubbla till.
Jag ser så frisk och hälsosam ut att det är nog ingen som tror att jag är full eller drogpåverkad.

Fast vem vet..
När jag kommer och knallar över torget en måndagsmorgon vid ÅTTA snåret och råkar ta ett snedsteg.
Jag kanske tog några glas vin istället för kaffe just den där morgonen.
Skämt åsido givetvis.
Fast man vet aldrig😉

Så nu försöker jag verkligen att inte tänka så mycket. 
Iallafall inte på vad andra tänker. 
Har ju faktiskt fullt upp med mina egna tankar. 
Och dom tål att tänkas på.

Likes

Comments

Tanken var ju ett mer regelbundet bloggande när jag flyttat och kommit igång med mitt nya liv.
Och jag tänker ju mycket.
Lite för mycket vissa dagar.
Så jag har tänkt att skriva.
Har skrivit en himla massa inlägg.
I huvudet.
Men hittade ingen publiceraknapp.
Eller också är det först nu det blev dags helt enkelt.
Sen vet jag inte riktigt hur jag ska skriva, för jag kommer hela tiden in på massa tankar och saker jag kanske inte vill dela här. Jag har otroligt mycket att få ur mig. Att skriva är det bästa sättet för mig att bearbeta saker.
Att få ur mig saker genom att skriva ner dom.
Skriva ut allt ur huvudet på något sätt.
Lite har jag funderat på att ha en till låst blogg, som då bara ett fåtal människor i mitt liv skulle få läsa.
Men högst troligt är att jag köper en skrivbok.
En tjock sådan.
Och skriva ner Allt i den.
Och sen bränna den.
Då är jag av med många saker, tankar och funderingar som jag inte vill minnas.


Jag börjar med att gå tillbaka några veckor.

I mitten av Maj gick flyttlasset.
Flytten till min nystart. Mitt nya liv. Mitt nya hem och min nya trygghet.
Och en trygghet och ett nytt liv tillsammans med barnen❤️
De ska ju skapa två nya liv och nya tryggheter nu. Ett med mamma och ett med pappa.

När jag sen skulle ta blodprover inför att det var dags för påfyllning av Mabthera
(min MS-bromsmedicin som jag får intravenöst en gång i halvåret) så hade jag alldeles för lite vita blodkroppar.
Alltså alldeles för dåligt immunförsvar. Mabthera pressar nämligen ner immunförsvaret ytterligare.
Så något dropp fick jag inte.
Tji fick jag och någon vecka senare fick jag även den sjukaste tänkbara smärta bakom ögat.
Alltså så ont så jag låg och grät på natten och bara inte ville leva.
Jag är ganska smärttålig, så jag tror det gjorde rätt ont.

Diagnos:
(Som jag googlade fram kl 7 på morgonen.)
Bältros. I ögat.
Nä, inget att rekommendera.
Lätt det värsta jag varit med om.
Nu såhär 6-7 veckor senare är det nästan bra.
Skönt att det inte tog så lång tid ändå😏
Bältros är något man kan få om man haft Vattkoppor. Samma virus.
Ofta får man det vid dåligt immunförsvar och vid mycket långvarig stress.
= en som mig

Nu när det är bra igen så kan jag tillomed bjuda på en bild som visar hur jag egentligen såg ut.. 😂
Så under en himla massa veckor där i slutet av Maj och hela Juni var mitt största problem vilka solbrillor jag skulle ha!

Men nu är jag på gång.
Har bytt gym.
Har skaffat PT.
Stod bara och trampade på ett och samma ställe. Nu har jag Ulrika som ska pusha mig framåt.
Efter mina förutsättningar.
Och det svåraste av allt för mig är att våga.
Jag måste våga misslyckas för att komma vidare.

Jag jobbar också på att känna av min kropp och låta den vila den där lilla kvarten som behövs när jag blir trött.
Häromdagen, när jag hade en riktigt ur MS-synpunkt, bad day, låg jag helt enkelt kvar på golvet o vilade efter plankan.
Helt in public.
Mitt inne på gymmet.
Nåja, inne i ett hörn.
Bakom en vägg.
Men någon kunde ju kommit och sett mig ligga där o lata mig.
Ibland skulle jag vilja ha en liten skylt sådär att nä, jag är inte lat.
Jag råkar bara ha lite MS och måste ladda batteriet några minuter.

För kommer det in någon i omklädningsrummet om jag ligger o vilar lite där, så tar det ganska exakt en sekund innan jag har ursäktat mig och förklarat läget😂.

Jag kan inte ge upp bara för jag skäms om jag råkar tappa balansen och vingla till på gymmet.
Det ska gå. Jag kan om jag vill.
Har fått så otroligt mycket pepp från många olika håll den senaste tiden.
Är supertaggad!
Kör bara kör!

Likes

Comments

Jorå.
Jag har MS.
Så är det ju.
Men jag har också en ganska stor envishet inbyggd i min kropp.
Jag mår så otroligt bra i knoppen, så kroppen orkar inte hänga med.
Jag orkar helt enkelt inte med mig själv alla dagar.
När knoppen är pigg och kroppen är trött blir det oftast trubbel.
Iallafall eftersom mitt största problem sen jag slutade jobba är motorisk Fatigue.
Alltså att kroppen helt enkelt inte vill vara med mer.
Den liksom ger upp. Jag känner det i hela mig.
Ungefär 30 sekunder innan det smäller till😑😉
Jo, jag kan ta mig fram då också.
Men det känns väldigt stappligt och ostadigt.
Och det är då det syns att jag vinglar
(eller så luras jag helt enkelt och är onykter mitt på blanka dan. Det där vet man aldrig så noga. Jag låter det vara osagt. 😉😂)


Kroppen har sagt ifrån några dagar.
Det har ju varit mycket och är mycket.
Jag har flyttat och håller på att skapa mig ett nytt hem.
Min borg.
En ny trygghet.

Det har flimrat framför ögonen. Saker flyttar på sig fast dom inte gör det på riktigt.
Jag bromsar in vid trafikljuset precis som man ska. Fast när det var grönt.. 😬
Imorse vaknade jag upp med ett blodtrycksfall. Allt snurrade och svetten pärlades i pannan.
Jag mådde inte helt bra..
Varningssignaler att jag måste bromsa helt enkelt.

Hur jag mår i det som har med min MS och min stress och min envishet att göra väljer jag att vara öppen med.
Det är dels bra för mig att läsa. För andra som är drabbade. Och för dom runtomkring som kanske undrar.
Och jag tror det kan vara ganska viktigt att berätta eftersom jag alltid låtsas att jag mår bra och är pigg och glad. Och det är jag ju iochförsig.
I huvudet😉

It's easier to Fake a smile,
then to tell someone how you really feel.

Hursomhelst hade jag en tid att passa idag.
En mycket viktig tid.
Tid för att fixa naglarna.
Jag hade tagit ut mig helt och vilat 10 minuter.
Det räckte inte. Givetvis.
Hur dum får man va?
Kände redan innan jag gick hemifrån att det skulle bli problem.
Vad gör jag då?😁
Jo, jag hoppar helt enkelt i träningskläderna igen och tar stavarna och går hurtigt över torget. Det gick inte helt bra. Men det funkade.
Jag fick mina nya rosa naglar i olika nyanser o glitter😉

Men jag tog en paus idag.
Det kändes som jag tog en paus från livet. Iallafall från all stress och alla krav omkring mig just nu.
Jag åkte till Nordens största insjöbad, som råkar ligga i min stad. Varamon.
Jag satt där i gott och väl två timmar och funderade och mediterade.
En klok och fin vän frågade igår vad som stressar mig mest i vardagen.
Jag funderade på detta i gott och väl två timmar.
Sen kom svaret.
Dels vill jag inte göra människor omkring mig besvikna, vilket jag tror jag gör hela tiden.
Sen det värsta. Att inte leva upp till de krav och förväntningar jag har på mig själv.. 😞
Men nu får det vara nog med det.
Nu är det färdigkrävt.✌🏼


Lugnet jag kände i kroppen när jag åkte därifrån går inte att beskriva. Jag åker dit imorgon igen. Efter gymmet!
Jag ska ta det väldigt lugnt nu någon vecka.
Inte bestämma något.
Jag stänger av mig och bara andas!
Behöver bara vara.. 😊🙏🏼

På onsdag skulle jag tankat Mabthera. Bromsmedicin.
Men fick tyvärr beskedet idag att jag har för lågt antal vita blodkroppar.
Det blir tydligen för påfrestande för kroppen då.
Så det får skjutas upp några veckor.
Tyvärr.
Känner att jag behöver ha påfyllning.

Njut nu av det underbara vädret vi haft idag och som ska fortsätta.
Ha en fin helg!

Likes

Comments

Hjärntrötthet. Fatigue, med ett finare ord. Varför ska det finnas ett finare ord för något sånt egentligen?
Jag har många andra bättre namn för det. Lite fulare men mer i min smak😉


Idag slog den till mig rejält.
Som en blixt från klar himmel.
Har skrivit två gånger tidigare om detta shiit, och dessa inlägg har haft många besökare. Det ena har lästs över 5000 gånger.
Det gör mig varm om hjärtat😊🙏🏼
Fatigue är svårt att förstå och svårt att förklara.
Och dessutom svårt att hantera.

Jag har ju precis flyttat och det ska jag också berätta om snart.
Tanken är att blogga lite mer regelbundet nu.
Jag har alltså precis flyttat och behöver då bredband.
Jag vet ju att det kan ta några dagar att få det inkopplat.
Men eftersom att "skjuta upp saker" är det jag är näst bäst på
(allra bäst är jag på att shoppa😉),
så har jag ju skjutit på det.
Idag blev det akutläge.
Barnens mobilsurf tog slut..😱

Jag knallade in på Telia strålande glad och trevlig och på gott humör.
En ung stackars kille försöker hjälpa mig med mina hundra frågor och går flera gånger iväg och frågar sina kollegor saker.
När jag stått där i 45 minuter och lyssnat och det krånglar och strular rinner kraften bara av mig.
På 5 sekunder.
Min hjärna orkade inte lyssna mer.
Samtidigt var jag tvungen att åka och hämta sonen på skolan, så hade lite bråttom också.
Men det jag vill att ni ska försöka förstå är hur fort det kan gå när hjärntröttheten slår till.

Det blev för mycket info om något jag tycker är otroligt tråkigt,
plus att jag stod upp hela tiden.
Jag förstod ingenting i slutet.
Jag kände hur jag började bli,
inte otrevlig,
men kort i tonen.
Jag får lite dåligt samvete och försöker förklara att jag har MS och lider av hjärntrötthet.
Okej, men det är lugnt, säger killen artigt och fortsätter prata och vill förklara färdigt. Och förstår inte att jag redan är färdig. Faktiskt helt färdig.
Klar.
Done.
Over and Out.

Jag sa hejdå och gick därifrån.

Återigen, nej, det syns inte att jag är sjuk. (Ja, om jag inte råkar ta ett snedsteg eller vingla till lite, fast då tror ju folk att jag är påverkad av något.)
Men mer och mer försöker jag tvinga mig att inte bry mig.

Undrar dom så får dom väl fråga.
Fast det är svårt.
Jag jobbar på det.

Men hjärntröttheten syns inte.
Den bara slår till.
Hårt.

MS MIGHT SLOW ME DOWN
BUT IT AIN'T STOPPIN' ME
💪🏻

Lite lördagsfeeling på bilden!
I favvobyxorna, från Lo-ika.
Köpta på onödigtsnyggt.se

Likes

Comments