View tracker

Sådärja! Nu har jag och Kajsa bokat flygbiljetter till Rumänien i april. Vi har pratat om det länge, samlat in kläder och grejat, men nu har vi betalat anmälningsavgiften, packat väskan med alla kläder och leksaker och som sagt, ikväll har vi betalat flyget.

Snart är det dags. Hela kalaset kostar oss ca 11 000 kronor och då går pengarna till boende för oss i 2 veckor, nödvändigheter såsom blöjor till barnen på sjukhuset där vi ska jobba, Pengarna går även till befolkningen i byn där vi kommer bo, samt en bit mark där invånarna kan så grödor. Känns ju helt awesome att inte "bara" hjälpa till genom att jobba 2 skift om dagen med föräldralösa barn(😉) som är i stort behov av närhet och kärlek, utan också vara med på ett hörn för att höja levnadsstandarden för människorna i byn, vilket förhoppningsvis, på sikt, kan få färre mammor och pappor att lämna bort sina barn(de flesta barn som blir bortlämnade blir det pga ekonomiska orsaker)🌷

Ser fram emot den här resan så att jag håller på att avlida, men jag vet att det kommer bli otroligt tufft samtidigt som det kommer vara lärorikt och förmodligen förändra en hel del hos mig och i hur jag tänker. Jag känner mig själv, och jag vet att jag kommer bli otroligt ledsen när jag ska åka därifrån efter två veckor, att lämna de små barnen som jag börjat lära känna, de ensamma och utstötta små barnen som inte har någon i hela världen, och jag kommer vilja ta med mig alla hem. Har varnat Henke och sagt att jag kanske kommer hem med en liten Rumän efter de där 2 veckorna ;)

Nu är det dags att krypa ner bredvid min sambo och få en massage(!), har så sjukt ont i ryggen...beställde hem en foam roller idag som förhoppningsvis ska hjälpa mina ömma och stela muskler att återhämta och mjuka upp sig 😊

Hejdå alla fans!

Här kommer lite bilder på rumänska barnhemsbarn, tänk att jag snart är där nere och hjälper små liv❤




och slutligen foamrollern som jag beställde!

/Sara​

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

...alltid alla dessa nyårslöften: "jag ska börja träna", "jag ska bli en bättre människa" ja you name it. Tycker det är jättebra när man bestämmer sig för att uppnå något men jag sätter väl hellre mål än löften...vill inte lova något jag inte är säker på att hålla.

Så där satt jag, 31 december och inväntade min nyårskompanjon Johanna för att blanda lite drinkar och göra oss i ordning..hade pappret och pennan i högsta hugg. Skrev "nyårsmål 2015" med stora bokstäver. Inget mer. Huvudet var lika tomt som pappret...Fånigt att man bara får sätta löften och mål en gång per år tänkte jag.. Man borde göra det varje månad istället! Så jag ändrade texten: "Mål för januari 2015" Varför inte sätta 12 mindre mål och bocka av dom en efter en, istället för ett större(eller många stora som de flesta gör) som man ändå glömt bort i juni? Så, mitt mål för januari(och som jag såklart ska försöka ha med mig resten av året, och livet) är tänka mer på mig själv & våga säga ifrån. Är så dålig på det, ska alltid ta på mig skulden, alltid hjälpa alla andra, alltid vara så snäll utan att personerna i fråga förtjänat det egentligen.. Halva månaden har snart gått och jag måste säga att det gått ganska bra hittills, även om det är svårt att bara ändra sig sådär..men det känns bra! Gillar att vara lite mer självisk 💃

Har inte bestämt hela årets mål än, ska skriva lite allt eftersom, då jag tror att mitt liv kommer se annorlunda ut om några månader =) men februari är klar. Har kommit i sån sjuk o-form (är det ett ord?) på sistone så det är helt galet. Är inte tjock men jag ser inte vältränad ut längre. Tror mycket har att göra med hur jag mår, jag tränar en hel del men det har inte sett speciellt bra ut på matfronten den senaste tiden tyvärr...Just nu deffar jag för att bli av med lite överflöd som jag samlat på mig, ska deffa i ca 2 månader, sen börja äta riktiga portioner igen så att jag kan bygga på mig och bli stark igen! i februari ska jag fokusera mer på träningen: Byta gym(behövs, är så trött på mitt gamla), testa nya träningsformer, kanske skaffa en ny träningskompanjon, få mer inspiration. Börja löpa/ta promenader utomhus, saknar det så, att med musik i ögonen jogga förbi människor, hus, platser...och rensa huvudet. Så i februari ska jag satsa 100% på träningen och på att förnya träningen för att komma in i rutiner igen, ser verkligen fram emot det.

Har ju förresten 2 roliga händelser som redan är spikade i år, vilka definitivt kommer att hjälpa mig att göra det här året bättre än det förra...I april ska jag och en vän åka till Rumänien i 2 veckor och jobba med sjuka/föräldralösa barn i åldrarna 0-5. Det är typ allt jag tänker på just nu. Ser fram emot det så mitt hjärta spricker! 💗 Sen i oktober ska jag återigen sätta mig i skolbänken.(Malta får vänta) Visserligen i bara 6 veckor, men att flytta till Boden för att plugga till väktare och träffa nya människor ser jag verkligen som nåt positivt.

Jaha nehe det var dagens tankar, och kvällens roman! Nu ska jag pussa min katt god natt och drömma själviska drömmar!

Ha det fint alla fans! Haha!

På återseende /Sara




Bild från Cypern förra hösten med Henke. Ser fram emot att få resa med honom igen... ❤ 

Likes

Comments

View tracker

Blir så jävla less på mig själv ibland. På hur min hjärna kan vilja göra så mycket, samtidigt som min kropp stretar emot allt vad den har och får mig att känna att jag bara vill gå och dra nåt gammalt över mig. Vill men kan inte. Känns som att den gamla glada, spralliga Saran är instängd i en tråkig och mörk kropp. Någon annans kropp. Det här är inte jag.

Prestationsångest. Måste göra skillnad. Vara en god medmänniska. Förändra världen. Får ångest när det inte blir som jag vill. Ställer höga krav på mig själv, för höga, och det vet jag. Vill alltid göra mer, göra bättre. Vill men kan inte.

Är rädd för mig själv. Det här är inte jag.Vill ha tillbaka den jag var förut. Försöker hålla huvudet högt och göra det bästa av situationen och dagen. Försöker glömma för en stund. Skratta. Leva. Ibland går det, ibland kan jag glömma. Ibland säger det bara stopp. Går inte mer. Fastnar i ett träsk. Svårt att ta sig loss. Skriker men det kommer inget ljud. Ingen förstår. Vill men kan inte.

Befinner mig där just nu, i träsket. Har varit här förut och jag ska ta mig härifrån. Jag vet att jag kan, trots att det känns svårt. Sen ska jag bygga en bro över träsket. Inte falla tillbaka. Aldrig någonsin igen. Ska vara stark. Bli den jag varit, och den jag är innerst inne. Jag ska vinna över den här jävla sjukdomen. Så det så.


Tycker samtidigt så synd om min älskade sambo. Säger det till honom dagligen och att jag önskar att det vore annorlunda, att jag vore annorlunda. Men han är så fin, Henrik. Han tar mig i sina armar och säger att han älskar mig för den jag är. Sjuk eller inte. Ledsen som glad. & så säger han att vi ska klara det här, ta oss igenom det här, tillsammans.

Älskade Henrik, han är så fantastisk.

Nu blev jag lite gladare också när jag tittade ut och såg att det snöar! Ha en fin dag och God Jul på er om vi inte hörs innan dess.

/Sara

Likes

Comments

Alltså. Dessa små liv. Innan jag skaffade katt(när jag och mamma köpte Nils för typ.,.2 år sen) så tyckte jag väl att husdjur var trevliga att titta på men det var typ det. Var jag hemma hos folk med katt var det typ "Hej katt" *klapp klapp* och sen inget mer...tyckte att folk som förklarade sin kärlek för sina husdjur på diverse sociala medier var svintöntiga, hallå det är bara ett djur liksom. Sen skaffade vi Nils..och jag var körd. Nu är jag värst av alla galna kattkvinnor känns det som. Visste inte att mitt stenhjärta kunde smälta så för en liten lurv på fyra ben...eller nåt i den stilen haha. Nu kan jag inte gå förbi en katt utan att kela med den och eventuellt utbyta en del oerhört intressanta ord med denne...Kolla bara "profilbilden" som jag har här på bloggen. Den är från förra hösten när jag och Henke var på Cypern och träffade aasmånga små hemlösa katter som vi kelade med och gav mat. Den här blev favoriten, en jättesöt liten kille som vi döpte till Lill-Nisse. Ja ni hör ju. 🐱 (Katterna på Cypern gav mig Ringorm också men det var det så värt haha)

 Sen kom lille Albus. Fy fan vad jag älskar honom, i detta nu gå han runt i lägenheten och tok-vrålar på honor och är lika jobbig som han alltid är, men fy fan vad jag älskar honom. Katt-jäkel. ❤

Det var allt för idag, ville bara, ännu en gång, förklara min kärlek för dessa små liv. Nu ska jag ge min 5-kilos katt mat och sticka iväg till gymmet! Ha det gör-gött. Adjö.

/Sara


Likes

Comments

"Såhär vill jag också bo" tänkte jag när vi anlände till mormors gamla (numera mammas) stuga här i Finland. "Tystnaden, den friska luften....träden" Och nu sitter jag här, ensam och övergiven i stugan och räknar minuter, sekunder... Mamma har varit borta typ exakt hela dagen för att köpa bil, jag rullade ut en yogamatta på golvet och körde lite styrketräning men tröttnade snabbt, sen var jag ute i skogen och klippte av lite granris som jag tänkte ha som "golv" åt fåglarnas smörgåsbord som jag tänkte fixa idag...hade tänkt sticka till affären och köpa fågelfrön och cocosfett, smälta fettet, hälla i fröna och i ner i olika former och lägga ute i trädgården åt de stackars fåglarna..men har ingen bil så är fast här ute i skogen.

Var en hantverkare här som jag tänkte prata lite med men insåg snart att jag inte behärskar språket, så jag vinkade bara åt honom en stund...han gav mig en konstig blick som svar. Har googlat på olika namns betydelse, bland annat min(förhoppningsvis) framtida dotter som jag redan bestämt namn åt. Hennes namn betydde "Hundarnas beskyddare"...Jaha? Det var ju vackert :( Men namnet i sig är superfint och nån gång ska en liten mini-me bära det. Ungefär så har min intressanta dag sett ut. Det är redan mörkt som i en säck här och regnet öser ner...Inte alls en halvmeter snö och isbjörnar som Henke trodde ;)

Om man ska bo såhär ute i vildmarken tror jag att man kan dra fördel av att ha bil så man kan ta sig in till stan och andas lite avgaser en stund, ett jobb och i alla fall ett par bekanta som kan komma och klippa granris med en =) Tror mamma kommer få det kanonbra här.

Jag åker hem med båten imorgon, är ju lördag så är antagligen lite drag ute till havs, men tror ändå att jag stänger in mig i hytten och läser Harry Potter. Vet inte riktigt hur det kan bli om jag som ensam tjej hänger i baren med massa fulla finnar & ryssar...

Ska bli så mysigt att komma hem på första advent och julpynta i lägenheten med mitt hjärta. Älskar julen och alla mysiga stjärnor och lampor.

Nu ska jag kolla busstider in till stan, så jag kan göra mina kakor till fåglarna nångång =)

På återseende /Sara


Värt att sitta fixad ute i skogen med älgarna =)

Likes

Comments

Jaha, snart är det jul igen. Slår vad om att folk redan börjar få panik över julklappar, julmat, julbak, julpynt och så vidare. Jag tar det ganska chill. Är inget stort fan av julmat egentligen men nåt ska jag väl bjuda Henke på. Vi lagar säkert mat ihop eller blir bortbjudna på mat, hos hans föräldrar kanske. Ett måste är ju karelska piroger, en finsk pirog som jag växt upp med, med risgrynsgröt i. Men den är det inga svenskar som tycker om..mer till mig =) Julmust och lite godis är väl mysigt också...har jobbat 2 jular i rad så i år tänker jag vara ledig. Är första året som sambo också så vill njuta av det. Kolla på Kalle Anka och öppna lite paket. Bara mysa. På tal om det, paket. Är så svårt att komma på julklappar till alla och jag antar att jag inte är den enda med det problemet...därför tänkte jag dela med mig av lite tips som jag personligen tycker är kanon, och som jag nog kommer köra på(mindre kul om mina nära och kära läser min blogg nu haha).

Vad ger man en person som inte önskar sig nåt specifikt och som redan har allt egentligen? Jo, man sätter sig vid datorn, går in på räddabarnen.se , unicef.se , barncancerfonden.se och liknande hemsidor, köper något och ger bort. Då har man helt plötsligt gjort en god gärning samtidigt som man köpt en present. Barncancerfonden till exempel har just nu en julbutik med lite olika grejer såsom smycken och gosedjur, medan rädda barnen har en kampanj som lyder: "Årets julklapp - ingenting" , där man helt enkelt köper en gåva på mellan 100 & 1000 kr där pengarna går direkt till barn som behöver hjälp & där man får ett gåvobevis att ge till personen i fråga som redan har allt =)

Annars kan man ju vara lite kreativ, det finns ju även andra organisationer, såsom Bris, Cancerfonden, Ronald Mc Donald Barnfond, ja you name it, skänk lite pengar i juletid till nån organisation och klipp & klistra ihop ett fint julkort där du skriver nåt i stil med "Till min älskade mamma, Du får ingenting, istället har svårt sjuka barn fått ett bidrag för att få ha sin familj hos sig på sjukhuset såhär i juletid," (Ronald Mc Donald)

Förra julen fick jag en liknande julklapp av min bror och hans dåvarande flickvän, där bland annat nötkrämer som hjälper barn att gå upp i vikt skickats till barn som verkligen behövde det. Det var garanterat den finaste julklapp jag fått, saker man får(som mobiler, pengar, kläder) gör en(även mig) glad för stunden medans sånt här, det minns man, och det värmer i hjärtat. Dock måste jag erkänna att jag endast önskar mig pengar i år, men det är pengar som ska gå till min resa till Rumänien, så det blir ju en god gärning det med =)

Om man inte vill skänka bort hela sin julklappskassa till olika organisationer så tycker jag att man ändå ska skänka en tanke på utsatta nu i juletid. Tänk på alla barn vars föräldrar dricker sig stupfulla på julafton varje år, på barn som inte har något eller någon, eller vuxna också för den delen, men julen är ju ändå barnens högtid. Gör något snällt för någon som du egentligen inte gillar, eller som du vanligtvis inte brukar tänka på. Tiggarna som sitter lite här och var till exempel. Vill helst inte ge dem pengar(vet inte vart dom går, förmodligen inte till dom själva), men andra små, enkla saker, som en lussebulle eller ett par fingervantar i kylan, det skulle jag kunna tänka mig. Det kostar inte så mycket men jag kan tänka mig att det skulle vara väldigt uppskattat av personerna i fråga.

Är så jävla synd om så många(även i Sverige) och samtidigt finns det så många bortskämda ungar som måste få minst 10 paket för att julen ska bli lyckad. Usch. Vidriga värld. Nu ska jag köpa lite Rädda Barnen-klappar. gör det du också! =)


Likes

Comments

Nej nu har jag kommit ur det här med att blogga känns det som. Vad fasen ska man skriva om? Vad är folk intresserade av att läsa? Vad skulle jag tycka var intressant att läsa i andra bloggar? Är ju alltid kul när man kan bli inspirerad av nån annan snarare än att läsa om någons tråkiga,vanliga vardag, som min faktisk är just nu. Mitt liv består i stort sätt bara av träning, jobb, träning, försöka hålla mig kvar på ytan, träffa lite vänner och vara en bra flickvän. Som vilken vardag som helst. Önskar att jag kunde dra till med nåt extraordinärt men då skulle jag ljuga och det vill jag ju inte heller.

Kom dock på ett nyårslöfte idag. Satt och funderade på vad jag ska göra med mitt liv egentligen(efter att ha snackat med en kollega om mina tankar kom vi fram till att jag nog har nån slags livskris just nu). Jag vill testa det, göra det, men ändå inte, sen vill jag göra det, det och det och gärna allt samtidigt. Vill inte sitta still och vänta på att livet ska rulla på automatiskt. Vill göra skillnad för andra, men även mig själv. Flytta härifrån(det ska vi ju också), träffa nya inspirerande människor, testa att jobba med nåt helt annat. Få nya vänner men även ha kvar de gamla. Kollegan jag snackade med är ca 20 år ändra än mig och sa att hon känt likadant i 20-årsåldern. Tror att många gör det men vill inte riktigt erkänna det som en kris. Men det tror jag att det är. Tror man måste gå igenom lite prövningar i olika former i livet för att hitta sig själv och bli en bättre människa. Man får försöka göra det bästa av saken helt enkelt,

Tillbaka till nyårslöftet, jag ska försöka uppfylla en dröm som jag haft sen jag var typ 9-10 år. Skriva en bok. Har så mycket tankar och sån fantasi som jag så gärna vill få ner på papper. Helst ska det vara en deckare, och kanske utspela sig i lilla Kumla, jag kanske är nästa Håkan Nesser ;) Har väl inte som vision att jag ska bli världsberömd men det vore ju kul om några var intresserade av det jag skrev. Annars får jag skriva en bok som jag läser för mina barn, som läser det för sina barn osv osv ;) så kanske jag, om jag har (o)tur, blir en känd författare 100 år efter min död när de kom på att det var ett mästerverk. Nej men allvar, jag älskar ju att skriva. Tänk om man kunde tjäna pengar på att göra nåt man älskar. Wow. Det vore en dröm.

Annars kanske jag skriver en verklighetsbaserad bok om utsatta barn och de bortskämda barn vi har här i "vår" del av världen. Om hur orättvis världen är. Det är ju nåt jag brinner för. Ja jag får se.

2014 har verkligen inte varit mitt år på några som helst plan(förutom att jag blev sambo med världens finaste kille) så nu laddar jag om här sista tiden av det här skitåret och satsar på ett helt jävla awesome 2015 istället. De planer jag har än så länge; Ta tag i bokskrivandet, Volontärarbetet i Rumänien i april, testa på nåt HELT nytt jobb som sommarjobb och flytt till Malta till hösten. Ja det ser ju lovande ut nu i alla fall och jag ska göra allt för att det ska bli lika fantastiskt som jag ser framför mig, är så jävla trött på att må dåligt och på folk som inte har ett piss bakom pannbenet! Ska bryta kontakten med folk som får mig att må dåligt och bara umgås med dom som gör mig glad, för det finns såna också även om jag verkar väldigt gnällig just nu haha, är tacksam för att dom finns. <3

Nehe nu ska jag rycka upp mig, klä på mig lite, mata kissen och snart träffa upp en av mina äldsta vänner. Ha det fint och var rädda om varann.


/Sara



Finaste Albus.

Likes

Comments

Skulle ju skriva ett inlägg om mitt missbruk som jag har hållit på med i snart ett år : nässprayen. Men insåg så snart jag börjat skriva att det var totalt ointressant egentligen. Men kan ju skriva ett par rader om nån som läser bloggen har samma problem. Har varit utan sprayen i typ 4-5 dagar eller nåt nu och det är jobbigt men jag överlever. Nätterna är värst men det blir bättre för varje dag. Har bara ett tips till dom som är beroende(det är vanligare än vad man tror): Kasta alla flaskor. Enkelt(tog ett bra tag innan jag tog tag i det dock).Var inne på ett forum och läste om folk med samma problem och 90% av dom som var inne och skrev menade att de försökt sluta men fått panik/abstinens och fallit tillbaka. Hur svårt kan det vara? Jag har också abstinensbesvär men man får väl hålla ut. Bestäm dig att sluta bara eller fortsätt och få sådana problem med näsan att du måste operera om några år. Enkelt val. Nog om det.

Härom kvällen fick jag ett infall. Har under flera år haft problem med självförtroendet pga att en vuxen person väldigt gärna påpekade att jag inte dög till något när jag var liten. Efter ett tag tror man på det, i alla fall när man är barn antar jag. Har varit blyg och tillbakadragen då jag trott på att ingen vill höra mina åsikter. Hållit mig i bakgrunden. Haft svårt att lita på folk och skrivit ner allt jag har haft på hjärtat i mina dagböcker(började skriva när jag var 12) istället. Det har blivit (mycket)bättre nu i vuxen ålder men är fortfarande nåt som faller tillbaka på mig ibland.

I alla fall bestämde jag mig(efter att ha sett en dokumentär med Amanda Jenssen, hon verkar så härlig) att inte ta livet så allvarligt, att inte stressa upp mig över småsaker och framförallt inte bry mig om vad andra tycker(vilket jag gjort tidigare). Skit händer och kommer fortsätta hända oavsett om jag går runt och grubblar eller om jag chillar galet ;) Vill inte sitta på ålderdomshemmet(använder ofta den frasen märker jag, men kan vara för att jag jobbar med gamlingar och vet att alla inte är nöjda med livet som gått) och minnas att jag bara gick runt och oroade mig. Vem fan orkar bry sig om vad andra tycker om ens klädval, intressen eller musiksmak, så länge man själv är nöjd liksom. Jag skäms inte över att jag gillar att mata ankorna på min fritid, att jag kan ligga i sängen och lyssna på typ Backstreet Boys och Justin Bieber i flera timmar(och gilla det) eller ja, att jag har mått/mår dåligt psykiskt. Jag bryr mig inte och det borde inte andra göra heller. Låt folk vara som dom vill. Fick förresten en kommentar på mitt förra blogginlägg om att jag borde fixa mina ögonbryn för att dom är "fjortis" och "för smala". Har ingen aning om vem som skrev det, men nej, jag tänker inte fixa dom för någon annan skull, dom duger som dom är. Kanske skulle göra dom aningen smalare bara.

Blev så glad häromdagen/veckan eller när 17 det var, då Henke och jag låg och snackade i sängen innan vi somnade som vi alltid gör, och han sa "Vet du vad jag älskar med dig? Att du är dig själv och skiter i vad andra tycker om dig" Gissa om jag blev glad! 100 gånger roligare för mig att få en sån komplimang än typ "vad fin frisyr du har" eller "du har så bra klädsmak". Det finns viktigare saker. Och jag antar att jag är påväg i rätt riktning =)

Att leva här och nu, eftersom ens tillvaro kan förändras på en sekund, att vara mer lekfull, mindre stressad och framför allt: TA INGEN SKIT! Det är min nya melodi. Så jag kan vara glad och skratta åt mina misstag när jag blir gammal istället för att ångra allt som jag inte vågade göra.

På återseende. /Sara


Likes

Comments

De här ökända sambokilona...som aldrig skulle drabba mig, ett träningsfreak i sina bästa år ;) haha. Årets skämt. Jävlar vad vi har slarvat med både mat & träning sen vi flyttade. Vet inte om det beror på att vi trivs så bra i lägenheten att vi ogärna går härifrån, eller närheten till Maxi..? (är typ 100 meter närmare än där jag bodde förut...) Vet faktiskt inte vad som hänt, kanske inte alls är pga att vi är sambos nu, kanske helt enkelt är nere i en svacka som alla faktiskt hamnar i ibland. Känns väl inte lika motiverande att sticka till gymmet och vara fit som fan när regnet öser ner och man ändå går runt med långbyxor och tjocka tröjor/jackor. Jag vet inte och själva orsaken i sig är väl inte så viktig kan jag tycka, utan vad vi gör härnäst. 

Igåg svor jag och Henrik den obrytbara eden(jag har kollat och läst för mycket Harry Potter på sistone), och vi bestämde att nu får det fan bli ändring, annars sitter vi snart här tjocka och olyckliga och känner att det är försent att göra nåt.. Steg 1(för mig i alla fall) blir att avvänja mig från socker. Ju mer man äter desto mer sugen blir man. Har man varit utan socker i typ 1 vecka så är man inte alls sugen på det sen heller. Så den här veckan blir det endast kvarg och havregrynsgröt, sen efter det kan jag börja med mina ätardagar(en dag varannan vecka som förut) igen. Nu råkar vi ju ha både kakor och kexchoklad hemma men det tänker jag kasta eller skänka till bättre behövande idag, ska inte äta en tugga. Har också skrivit ett kostschema som jag slaviskt ska följa, när jag var som mest vältränad körde jag med både kost och träningsschema och det tänker jag börja med igen, så vet man precis vad man ska handla och äta och det blir svårare att fuska.

Blir nog att jag deffar lite i några veckor för att bränna bort sambokilona(är inte många kilo men känner mig SÅ otränad och dålig just nu så nu blir det straff), alltså att jag ligger på ett energiunderskott, äter egentligen för lite men mycket protein, på det sättet bränner jag fett men behåller musklerna. Kan väl säga att jag bulkat nu(motsatsen till deffa) sen i början på september och legat på ett överskott och fått både mer muskler och fett. Haha. Om choklad ingår i bulk-maten.

Så efter att jag jobbat lite hemifrån idag och ringt några samtal så blir det raka vägen till gymmet för ett ben/rumpa-pass. Har inte tappat speciellt mycket i benen egentligen, är mest armarna och även konditionen som sviker just nu, men det får det bli imorgon: en löparrunda klockan 7.00 och efter det ett biceps/rygg-pass.

Nu jävlar ska jag bli fit igen!


Här är ett år sen på Cypern, började väl hamna i min bästa form någonsin där(blev lite bättre ändå). & snart är jag där igen! =)

Likes

Comments

...for the music.

Musiken, och hur den kan vara en så stor del av ens liv.

Har sjungit så länge jag kan minnas, minns att jag klättrade upp i fruktträden i gamla huset när jag var liten och sjöng den svenska nationalsången så mycket jag orkade, efter att pappa lärt mig den. Vad grannarna tyckte om det har jag ingen aning om, men har aldrig hört talas om några klagomål i alla fall, haha. När jag var liten och satt bakpå mammas cykel i en sån där barnstol så sjöng jag också, alltid. Folk blev roade och sa till mamma att hon minsann inte behöver nån radio. 

Sen växte jag upp och saker och ting runt omkring mig blev svårare vilket de verkar bli med åren, och när jag tänker tillbaka så inser jag att jag tog mig igenom alla svårigheter med hjälp av musiken. På mellanstadiet hade jag en mp3 som jag hade med mig på skolgården och gick runt och lyssnade på(jag lekte också, jag var inte totalt ensam och övergiven haha). Oftast dansband och sånt eftersom det var pappa som hade fört över musiken till mp3:n. Hör jag dom låtarna idag så kan jag dom fortfarande utantill, konstigt.

 Under tonåren började jag ta lektioner i piano vilket inte alls var min grej, var mycket roligare att lära sig själv, så det pysslade jag med under hela högstadietiden då vi hade ett piano hemma och en gammal gitarr. Jag och min bästa kompis brukade sitta med gitarrerna, klinka lite, lära oss nya låtar, sjunga, även i skolan och ibland efter, satt vi kvar i skolan och bara spelade. Ibland kom hon hem till mig på sommarkvällarna, vi satte oss på altanen, åt glass, hon låg i hammocken och jag spelade gitarr för henne. Saknar det så jag får ont i hjärtat.

Musiken har hjälpt mig genom mycket. Alla tonårskärlekar som slutade med krossade hjärtan, när mitt marsvin dog minns jag att jag satt och lyssnade på musik och då var jag ganska liten, när jag kände mig sviken av vuxna i min omgivning, när gammelmormor dog(och även när hon levde sjöng jag alltid för henne). Även idag när jag känner mig nere mår jag genast mycket bättre om jag får komma till gymmet och träna+lyssna på musik, eller ta en lång promenad med musik i öronen. Vet inte riktigt vad det är men det gör mig glad. Är antagligen inte bara jag som har det här förhållandet till musiken...eller är det?

Det där med att jag alltid sjön när jag var liten har följt med mig under alla år också, och sjunger jag inte så visslar eller nynnar jag. HELA TIDEN. Sen om det låter jättebra vet jag inte, är väl inte totalt tondöv men är inte Celine Dion heller, men det är väl mindre viktigt. Jätteroligt tycker mina kollegor i äldreomsorgen, och även de äldre, brukar även passa på att ta fram gitarren och sjunga några gamla godingar när jag jobbar med de gamla, men när jag gick i skolan var det dock mindre uppskattat. Minns speciellt en tjej i min klass på högstadiet som alltid skällde på mig för att jag gick runt och sjöng. Och jag förstår henne nu i efterhand, det måste varit otroligt störande i längden, men det är inget jag kan rå för, det bara kommer. Får väl gå i terapi för att försöka bli av med det om jag ska plugga i framtiden =)

Nu äger jag varken en gitarr eller något annat instrument sorgligt nog så nu för tiden blir det mest sång....men ska investera i en keyboard och en gitarr snart så jag kan bli hel igen ;)

Igår bokade vi förresten resan till Rumänien där vi ska arbeta med de små barnen. Den 1 mars åker vi & även där kan mitt sångberoende komma till bra användning..ska sjunga för de små liven varje dag och vagga dem i mina armar. <3

Pga min kärlek till musiken så gjorde jag den här tatueringen för 2 år sen, älskar den.


Likes

Comments