Jag hatade orden "det kommer bli bättre sara". Allt var otroligt mörk, sådär mörkt som det kan bli i en tunnel utan ljus. Jag kände verkligen en hopplöshet, och att min enda lösning var att försvinna.

Det som utlöste det värsta ur det var en slags krishantering. Jag kände verkligen mig otroligt sviken och ensam. Mer än så behöver jag inte säga om det. Men någonstans är jag lyckligare nu.

Min depression var min kamp, ingen annans. Hade support under hela vägen, av mina närmsta vänner, Amanda och Caroline. Utan dem hade det aldrig gått. Samt min fantastiska mamma. All heder åt er, ni räddade mig.

För mig har de gått bra, en dag så kommer jag öppna mig mer. Hela min sjukdomsbild, när jag känner mig redo. För detta har absolut inte varit en solskens historia. Det har varit fruktansvärt.
Men det har varit värt det.
För jag har drömmar, jag ser en framtid.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ångest är nog mitt största dilemma just nu. Den känns lite som ett illamående som börjar i tårna och stannat i halsen. Man får en känsla av obehag, i och med att ångesten ofta bär med sig tankar, om livet/döden.

Jag kan ärligt säga att denna dag har varit bland de bättre på många veckor, det går framåt. Men jag är rädd att falla tillbaka i det jag har varit, så just nu vågar jag inte möta det jobbiga t.ex. att. rota i mina flyttkartonger. Det får ta den tid det tar, det viktiga är hur man mår och att man tar hand om sig själv. Något som kan hjälpa när man mår dåligt är att träna, man kan gå ut och gå eller träna på gym, helt enkelt vad som passar en själv. Att röra på sig aktiverar massor med bra ämnen i hjärnan som gör en gladare. Jag har verkligen märkt den senaste veckan hur bra jag mått av träningen och att jag inte kan gå en dag utan att ha varit på gymmet. Så det är verkligen ett TIPS!


Likes

Comments

Min depression kom smygande och jag märkte det inte själv,
Med reservation att symtomen inte är lika för alla och att jag glömt något.

- Jag var väldigt trött, inte sådär man är innan läggdags, utan orkeslös.
- Det enda jag gjorde under flera veckor var att jobba, hade ingen lust med att hitta på något.
- Jag var mer lättirriterad, svartsjuk och övertänkte alla möjliga situationer som uppstod.
- Jag gick upp i vikt och störde mig på mitt utseende mer och mer.

Den tiden var ett bevis på att det inte fungerade för mig alls, för allt blev bara värre och värre. Om jag ska tänka tillbaka på allt så tror jag att jag kände mig hjälplös i att må sådär. Jag uppsökte läkaren för dessa problem och tog blodprover, vilket visade sig vara helt exemplariska. Under tiden jag väntade på provsvaren hoppades jag att det skulle vara något som visade sig vara fel, järnbrist eller så. Så något kunde förklara vad som var felet med mig, varför mådde jag så dåligt? Jag hade ju inte alls tanke på att jag började bli deprimerad, för det kunde ju inte hända mig? Jag hade ju allt. Men det läskiga är vad sjukdomen gör med människor, kniper åt sig all glädje och tillslut blir ju allt nattsvart.

Nästa steg:
- Jag fick ofta panikattacker med kraftig andning och gråt, detta kunde uppstå precis innan jag skulle gå och jobba.
- Mitt självförtroende dog, jag trodde hela tiden att jag var tvungen att ändra utseende för att bli älskad.
- Konflikterna blev fler och kraftigare, (inte våldsamma) utan mer jobbiga för mig att hantera.
- Jag fick självmordstankar, lite mer orädd om livet.
- Oro och Ångesten blev mer och mer påtaglig och jag levde/lever med de dagligen.
- Jag som person blev mer negativ, hade svårt att se eller minnas positiva saker.

Ni ska bara veta vilken terapi det är för själen att sitta och vara ärlig med hur man mår. För hur ofta har man inte fått frågan "Hur mår du?" svarat "bra" men skrikit inombords. Bloggen är så pass ny, men hör gärna av er till mig, fråga, och om ni vill dela med er av era erfarenheter ang. depression så är jag öppen för gästinlägg, anonyma eller inte. Jag ska försöka skriva så detaljerat jag bara kan och försöka förklara känslorna som uppstår, men man får ju begränsa varje inlägg och dela upp allt. Nu tar jag kvällen och hoppas på en bra morgondag., spännande saker väntar imorgon.




















Likes

Comments

Hej, mitt namn är Sara och jag är en vanlig tjej på 20år. Just nu genomgår jag den svåraste resan jag har varit med om, depression. Det blir ju lite av syftet med bloggen, att normalisera det ovanliga. Att vara öppen och ärlig med känslan att vara deprimerad, och resan ur den. Trots allt är det en sjukdom, som alla gånger kanske inte är så påtaglig utåt. Den lyckligaste människan utåt kanske är den med de mörkaste tankarna av oss alla. Man vet aldrig, därför bör man ta det på allvar och normalisera det mera, så fler vågar öppna sig. Jag har flera gånger tänkt att, oj ska jag vara så utlämnande och den ständiga frågan är "vad ska folk tycka om mig". Men att kunna visa sig "svag" inför andra visar att man är modig. Så hjälp mig att hjälpa andra, acceptera verkligheten.

Jag söker ingen empati för min egna del, utan till sjukdomen.

Likes

Comments