Bloggen glömdes bort i det totalfokus jag haft på min behandling. Mycket har hänt. Det har gått framåt, bakåt, stått stilla sedan gått framåt igen.

Min behandling är inte färdig än men jag slipper iaf dagvården nu. Den hjälpte mer än jag hade kunnat ana (skeptikern i mig ville sluta första veckorna). Det hjälpte nog mycket för att jag inte längre fick något val vad, hur och när jag skulle äta eller inte äta. Självklart är den psykologiska KBT-terapin också den stora anledningen till att jag blivit hjälpt.

Träningen kunde så småningom fasas ner till en normal mängd. Nu får jag såklart dagar där jag faller in i dåliga mönster igen men de blir färre och färre och jag har blivit en jävel på att hindra de tankarna att styra hur jag äter, tränar, eller lever övh.

Jag har helt enkelt jobbat för hårt och för länge för att jag ska tillåta ätstörningen styra min vardag.

Sommaren har varit tuff men också den bästa på 4 år. Jag har känt mig LEVANDE och sprudlande merparten av tiden och det har besparat elaka tankar att få kraft.

September är tänkt bli den sista behandlingsmånaden och sen ska tametusan aldrig behöva gå igenom det här igen. Känner att jag blivit snuvad på några levnadsår pga stora blocken av livet som jag faktiskt inte minns, minnesbortfall orsakat av fysisk och psykisk status.


​Besökte Trolltunga, juli-17

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Imorgon är det skärtorsdag. Jag minns hur jag som 10 åring brukade gå runt på leriga vårvägar tillsammans med några kompisar, alla utklädda i något påskigt. Delade ut ritade kort och hoppades på att få pengar eller godis tillbaka. Helst gott godis, inte bara tråkiga ägg men det mesta gick ju ner. Ibland känns det så märkligt att jag har varit helt utan 24h hjärnkaos kring äta-inte äta, kanske äta 'det' men aldrig 'det' osv. Tänk om jag kan komma dit någon gång igen.

Jag är nervös för påsken, förstås, med allt vad det innebär under alla högtider. Och flera dagar borta från dagvården pga de röda dagarna...

Men det ska också bli fint att träffa gamla vänner som jag ser för sällan och saknar.

Likes

Comments

som den kontrastperson jag är känner jag idag hopp. Senaste tiden har som sagt varit tuff och jag har börjat tvivla på om jag ens tycker det är värt att bli frisk. men idag känner jag faktiskt att jo det är det och jag SKA. Otroligt hur erfarna personers ord kan få en att långsamt, långsamt börja tänka att det kan finnas en framtid utan, även för mig.

Likes

Comments

Just nu är mycket svårt och rätt neråt, därav frånvaron av inlägg. Känner ingen lust för att skriva eller mkt annat och vill inte dela triggande händelser etc.
❤! till de som frågar hur jag mår eller bara finns där. Ni fattar inte hur ofta jag tänker på att en dag ska jag vara den stöttande och tröstande, inte att jag önskar er olycka men alla genomgår ett mörker någon gång. ❤

Likes

Comments

Har fan världens bästa partner. Tjat tjat om honom som en nykär flicka men han förtjänar vartenda smicker. Vi hade en supermysig dag igår, firade min 25årsdag. Började dagen med födelsedagssång och en god grönkålsdrink och melonfrukost som han fixat så fint. Spelade squash, gick långpromenad i solen, drack gott kaffe på stan, gymmade och sen fredagsdäckade prinsen i soffan medan jag såg en film.
Alla fina grattishälsningar på sms, fb, mm värmde såklart mitt hjärta❤ Kändes helt okej att blir äldre när dagen väl kom, alternativet är ju tristare. Men gosh vilken åldersångest jag haft typ i ett år. Kan åldern stanna nu??

Grönkål och spenat+enorma mängder citron och lime pga älskar surt och en halv citron smakar för lite!

Likes

Comments

Progress! Har börjat utmana mig själv att ha sojadryck/mandeldryck i varannan kopp kaffe. Dricker så mkt kaffe och det blir tufft för magen. Jag har inte haft någon form av mjölk i på flera år pga att det känns onödigt på en annars kalorifri dryck. Men det är ju snällare mot magen och tänderna med lite "mjölk" och inte så farligt.✌🏼


Hej kompis👋🏼

Likes

Comments

Ett kontroversiellt ämne med all rätt. Det skrivs ut väldigt mycket ssri i Sverige, bland de högsta siffrorna i världen. Det är dock inte bara dåligt, det är ett tecken på att Sverige tar psykisk ohälsa på allvar. Men det är ju tyvärr också ett tecken på hur många som mår dåligt och att det är för många som inte får hjälp av psykolog/terapeft/kurator.

Jag har varit starkt motståndare mot antidepressiva och aldrig trott att det skulle hjälpa min problematik eftersom den handlar om psykisk ohälsa med påverkan på fysiskt beteende. Men till slut gav jag efter, villig att prova allt för att bli bättre. Och WOW. Vilka insikter jag kan komma till nu när medicineringen håller ångesten på en hyfsat hanterlig nivå. Och vad skönt att få känna sig glad i flera dagar i rad, en stark motivation till att jag faktiskt också kan känna mig fnissig och sprudlande. Och förhoppningsvis utan medicin en dag.

MEn det är ju ingen långsiktig lösning. Jag har under några veckor tänkt att jamen nu är jag ju rätt glad och det går enklare att någon gång per vecka att faktiskt vinna över tankarna som säger ät inte det där, du duger inte, fatass osv. Så jag behöver inte hjälp nu.. Åter igen AMBIVALENS är totalt dominerande i sjukdomen.

Men så sa min läkare senast: ja, bra att det hjälper, men vad händer när du plockar bort medicinen? Och inte har gjort det mentala arbetet? Troligen återfall igen. Du ska ju inte äta ssri resten av livet!

Så jag får se medicinering som en hjälpande hand, ett stöd på vägen nu. men inte lösningen. Tålamod har jag aldrig varit känd för att ha haft överskott av. Detta är nog mitt livs största utmaning för mitt lilla tålamod.

Likes

Comments

Återfall och byten. Typ som att sluta röka, kanske lyckas vara utan ett tag sen börja snusa. Nikotinberoende båda gånger.
En liknelse till att få återfall och därmed olika diagnoser av ätstörningar, runt runt och ut & in i varandra.

Igår på gruppen blev jag åter påmind om att det inte sitter i fysisk form utan psyket. Hur många gånger ska det behöva sägas för att jag ska förstå på riktigt? att jag är värd att äta tillräckligt och "orent" utan att straffa mig själv och bli så ångestfylld att inget annat känns viktigt. Att jag är värd att må bra och få hjälp? Och vad svårt det då måste vara för en ickedrabbad att förstå hur sjukdomen inte har att göra med det man med blotta ögat kan se.

Likes

Comments

Så sjukt nervös. Jag ska på min första gruppträff för drabbade ikväll. (Utomstående sjukhuset)
Är mest nervös för att jag ska vilja gå därifrån. Att delen av mig som inte vill bli frisk tar över. Och att jag ska jämföra mig med andras historier. Men också lite stolt över mig själv att jag anmälde mig till gruppen. Känns skönt att storasyster kommer på en kort visit efter, så hennes glada, kloka jag kan smitta av sig lite om det behövs. 💕

Likes

Comments