Header

Hej allihop!
Jag ser att ni är ganska många som fortfarande tittar in här och det är nog för att ni går via nouwadressen, för att nå min blogg så är det adressen saraabrahamsson.se som gäller för nu har jag bytt till familjelivs bloggportal och jag tänkte köra på där från och med nu.

Det är jättekul att ni har hängt med mig här och jag hoppas att ni hänger med mig till familjeliv också.
Tryck bara på headern här nere så kommer ni till bloggen.
Ha en bra dag!

Likes

Comments

Gång på gång så sitter jag här och känner att jag verkligen inte passar in på Nouw, det känns som att de är mer för mode och inredning men jag vill ju ha min lilla mammablogg. Jag funderar mycket på att gå tillbaka till vimedbarn men sen inser jag ju att jag inte gillar designen där. Samma är det med Loppi och familjeliv. Jag vill ha designen som jag har här på Nouw men på en portal som är mer riktad till föräldrar och då speciellt mammor. Ja, jag är kräsen, men det får man ju vara när det gäller ens egna blogg. Det som är lite krångligt när man byter bloggportal är ju det med att koppla sitt domän. Sen ska man få över allt från denna blogg till den nya helst så smidigt som möjligt. Vissa har så man kan importera sin blogg men andra har så att man måste lägga in varje inlägg för hand och det tar verkligen en evighet.


Äsch, det lättaste vore att stanna här och fortsätta. Jag gillar ju utseendet och jag gillar att det är en väldigt enkel portal att förstå. Men jag känner ändå att min mammablogg inte passar just här. Haha, vilka problem jag har!

Likes

Comments

Har funderat länge på om jag ska publicera detta eller inte, jag bestämde mig för nu på förmiddagen att jag ska. Självklart så dog vårt internet under dagen så har inte tagit mig in här förrän nu. So, here we go!

Jag tycker inte riktigt om hur det har blivit på instagram och tyvärr så känns det lite som att Nouw är påväg åt samma håll. Det handlar om följare, likes och samarbeten. Folk som avskyr dig egentligen trycker like och kommenterar gulligt för att du ska göra samma tillbaka, det ser bra ut då för man anses vara aktiv och ha bra aktivitet på sitt konto vilket innebär att man får lättare samarbeten och det innebär ju oftast gratisgrejer.

Gratis är gott men på instagram har gratis blivit som heroin, man måste ha och man måste ha mer! Jag kände att det blev alldeles för mycket med ett företag som bombar instagram genom sina ambassadörer, alla är ambassadörer för dem känns det som och varje gång en reklambild ska läggas ut vid samma tidpunkt så ser jag 40-50 personer lägga ut samma bild, det känns otroligt tjatigt, folk blev irriterade och sen insåg man att man inte är så speciell som man trodde. I början var det häftigt, man kände sig utvald som skulle få vara ambassadör och man kände sig speciell men sen kändes det som att varenda en på instagram har samarbeten med dem och då blir man liksom mätt.

Mitt samarbete med just de företaget har avslutats eftersom jag känner att det inte håller för mig längre, jag kan inte vara ambassadör för något som inte känns 100% rätt. När skåpet svämmade över av deras saker och jag skämdes över att ta emot så mycket som jag inte ens hann använda så insåg jag att detta var fel. Jag tycker väldigt bra om deras produkter men är som sagt mätt. Tips till företag som har ambassadörer: Ha inte flera tusentals, det räcker med några få men rätta för att nå fram. Det är inte meningen att låta bitter men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

Jag vet om att jag följer alldeles för många på instagram, jag ser inte ens en fjärdedel av alla jag följer när jag bläddrar igenom flödet på morgonen. Jag ser aldrig dessa ändå, de trycker aldrig like eller kommenterar, de bara följer. Jag har slutat följa många som jag inte ser och som aldrig syns, det är absolut inget personligt mot dem som jag avföljt men jag missar de jag verkligen vill se genom att ha så många som jag följer. I onödan skulle jag faktiskt påstå att det är.

Jag la ut ett inlägg om detta på instagram för fem timmar sedan och jag har fått så himla fin respons från de som följer mig. Jag är så glad att så många underbara människor följer där och jag är så glad att vi funnit varandra där!
Nu är det dags att lägga sig, jag ville bara in och slänga upp detta innan.
Ta hand om er!

Likes

Comments

Det bästa denna vecka:
- Det var 40 personer som var med i SFS:en som jag hade tillsammans med tre andra mammor för att samla in pengar till barncancerfonden. Det kändes jättekul att så många var med!

Det sämsta denna vecka:
- Jag har varit sjuk i början av veckan, att ha ont i halsen är verkligen inte kul.

Har jag varit glad denna vecka?
- Ja, det har jag. När jag loggade in på instagram i fredags så hade en tjej taggat mig i en kommentar där hon skrev väldigt fint om mig och det gjorde mig verkligen superglad!

Har jag varit arg denna vecka?
- Ja. Jag kommer att skriva ett inlägg om det lite senare, håller på att tänka igenom innehållet bara.

Har jag varit ledsen denna vecka?
- Ja, jag har läst så många upplevelser under hashtagen #metoo och det gör ont i hjärtat att så många har varit med om så mycket. Jag har även tänkt tillbaka mycket på mina egna upplevelser och det gör mig riktigt ledsen att jag var med om saker så himla tidigt i livet.

Nästa vecka ser jag fram emot:
- Jag hoppas på jobb! Har redan slagit personligt rekord den här månaden men vill gärna få fler timmar innan oktober är slut. Jag ser också fram emot att fixa inför halloweenfesten som vi ska ha här hemma!

Denna söndag:
- Tar jag det lugnt tillsammans med familjen.

Morgondagens planer:
- Jag ska träffa Emelie som var med på mammaträffen! Vi ska fika och sen försöka ta några fina bilder på barnen beroende på väder. Det ska bli supertrevligt att träffa henne igen.

Likes

Comments

När jag bara var ett litet barn så fanns det en gubbe i min närhet som tyckte lite för mycket om mig och min lilla kropp. Han sa ofta hur vacker jag var och att jag såg ut som en prinsessa med mitt långa hår som jag hade då. Jag försökte hålla mig undan honom eftersom jag tyckte att det kändes obehagligt men ibland så lyckades han ändå bli ensam med mig. Jag berättade detta för en kompis som också var med på den tiden och nästa gång gubben skickade iväg de andra för att vara ensam med mig så smög min kompis på oss och såg allt som hände. Efteråt lämnade min kompis mig inte ensam med gubben mer men han var ju inte alltid där. Jag minns detta fast jag var väldigt liten, det är såna minnen som aldrig försvinner - Aldrig någonsin. Jag var bara ett barn, jag har burit på detta i 25 år, det försvinner aldrig.

När jag var femton blev jag våldtagen. Jag berättade det för några av mina närmaste och de trodde mig inte. Jag var "hon som ljuger" och han var en bra kille. Efter det spelade det ingen roll längre, jag höll käft. Det var så mycket enklare att bara hålla käft än att öppna upp sig och inte bli trodd. Samma sak den gången jag blev alldeles för berusad av väldigt lite hos en bekant och tog mina sista krafter till att vingla in på toaletten. Jag hamnade på golvet och trots att jag låst dörren så kom han in. Jag var medveten om allt som hände men jag kunde inte röra mig. Jag ville skrika men jag kunde inte öppna munnen. När min kropp började fungera igen många timmar efteråt så smög jag därifrån och jag sa aldrig något till någon. Jag höll käft.

Ibland när någon tafsade på krogen eller skrev något vidrigt via internet fick jag höra att jag borde ta det som en komplimang. Hur ska jag kunna ta det som en komplimang när jag mår dåligt av det?

"Om alla kvinnor som blivit sexuellt trakasserade eller utsatta för övergrepp skriver ”me too.” som status, så kanske vi kan få se hur stort problem detta är."

#metoo
Mardrömmar, depression, panikångest, ångest, ptsd.

Likes

Comments

När jag var ett litet barn och vår granne var en gubbe som bara var snäll.
När jag var femton år men ingen trodde på mig eftersom jag var "hon som ljuger" och han är ju en bra kille.
När jag var vuxen men helt enkelt bara höll käft.
Höll käft för att det var bättre än att inte bli trodd alls.

PTSD, ångest, depression, panikångest.


Me too 💔

Likes

Comments

Ibland är jag väldigt orolig för mina barn, jag tänker på saker som jag var med om som liten och vill verkligen inte att mina barn ska gå igenom samma sak. Jag tänker mestadels på den mobbning som jag var utsatt för, inte bara i skolan men även på fritiden. Då fanns ändå inte sociala medier och mobilkameror så jag är otroligt tacksam över att jag slapp det, men det gör ju inte mina barn. Jag försöker fråga, finnas där och lyssna men jag tror inte att man som tonåring alltid berättar allt för sin mamma.

Jag minns allt för väl när jag var liten och min pappa sa att att det var någon i hemtelefon som ville prata med mig så jag sprang dit. Det var en tjej från klassen som frågade om vi skulle leka och jag blev överlycklig för det var ju aldrig någon av tjejerna som ville vara med mig. Jag var supernervös och pirrig, gjorde mig klar och fick skjuts av mina föräldrar hem till tjejen. De lämnade av mig vid hennes hus och jag knackade på. När hon öppnade dörren och såg mig så blev hon inte glad. Hon undrade vad jag gjorde där och det var då jag förstod att någon annan ringt och lurat mig. Det var inte alls hon som hade ringt och jag kände mig som en idiot, det borde jag ju ha förstått att ingen av tjejerna skulle vilja umgås med mig. Hemtelefon, det var liksom det värsta vi hade på den tiden. Det var ju ingen mobbare som satte sig ner och skrev ett brev till mig. De ringde istället. De kanske såg det som ett roligt bus att lura mig med olika saker men jag kände mig så otroligt förnedrad varje gång. Jag som blev så glad för att någon ville vara med mig och tog kontakt och sen visade det sig att jag bara blivit lurad. Sånt är verkligen förödande för en liten tjej som redan har fått dålig självkänsla av all jädrans mobbning.

Usch, jag hoppas och önskar att jag kan skydda mina barn från den känslan men jag vet ju att det inte går. Jag kan tänka mig att mina föräldrar blev lika glada som jag var när någon hörde av sig och ville leka. De gjorde ju också allt de kunde för att skydda mig men man kan inte skydda sina barn från allt hur mycket man än försöker.

Likes

Comments

Jag kan tänka mig att det är svårt att förstå för någon som inte varit i min situation men idag kom det tårar av lycka i mina ögon och den känslan hoppas jag blir kvar länge. Innan jag träffade Andreas så hade jag ju djur och jag har alltid haft djur, jag växte upp i ett hem med djur och jag vill ju att mina barn ska få ha husdjur. Jag hade mina ödlor men de dog av ålder och sen hade jag en sköldpadda som det visade sig vara fel på så den levde inte allt för länge den heller tyvärr. Jag flyttade ihop med Andreas och sen blev det inga fler husdjur. Han är inte riktigt lika förtjust i djur som jag är men jag har accepterat det.

Men så idag var det äntligen dags, vi har planerat väldigt länge och under de senaste två veckorna har vi skaffat allt som behövs för att det ska bli så bra som det bara går för vår nya familjemedlem. Nu bor Hugo hos oss. Hugo är en liten dvärgvädur som är fem månader, han är supermysig och go! Jag lovar er att när jag förstod att han var våran så blev jag tårögd för att jag blev så himla lycklig. Tänk er då hur mycket jag skulle tjuta om jag fick en hund?! Haha, det är helt otroligt hur mycket lyckokänslor som svallar upp i mig för detta.

Ni som följer oss idag via snapmoms7 har sett en bild på lilla Hugo, ni som följer mig här och på instagram får vänta tills imorgon eftersom jag vill ta bilder i dagsljus.
Jag hoppas att allt är bra med er och att ni har en fin fredag!
Ta hand om er!

Likes

Comments

Vet ni hur ont det gör att bli kallad för dramatisk eller löjlig när man öppnar upp och berättar hur man känner och hur man mår? Jag var med om det så många gånger så jag slutade berätta. Jag höll det för mig själv och då slutade det bara med att jag mådde ännu sämre. Det var många som skrattade åt mig när jag försökte förklara för dem hur det är för mig att leva med dysmorfofobin, de flesta sa t.o.m att de tyckte att jag är löjlig. De förstod inte att deras ord sårade om möjligt ännu mer. "Varför mår du dåligt över hur du ser ut? Du som är så vacker?" brukade min familj säga, allt jag kunde se i spegeln var ett freak. I skolan påpekades det hur annorlunda jag såg ut; "zigenarfittan", "turknäsan" osv. Jag var i ett femårigt förhållande med en person som ofta visade hur fel jag var genom otrohet, handlingar och kommentarer. Även andra förhållanden jag hade var otrohet med i bilden och jag kände till sist att det var mitt fel. Jag dög aldrig.

När det var som värst för mig så kunde jag inte se mig själv i spegeln utan att börja gråta, jag hatade mitt utseende och jag spenderade timmar på att försöka förändra mig. Om jag skulle på ett möte klockan nio på morgonen så fick jag gå upp vid 4 för att börja. Jag sminkade mig, såg det färdiga resultatet och började gråta. Jag fick tvätta bort det söndergråtna sminket och börja om. Gång på gång, på gång, på gång. Detta höll på i timmar, kostade mig otroligt mycket i både kraft och pengar. Smink kostar och tänk dig att smink som för en normal person räcker en månad räckte en dag för mig. Allt för ofta så kom jag aldrig utanför dörren, jag fick avboka mötet och sen spenderade jag resten av dagen med att hata mig själv. Det var extremt många gånger som jag skulle hitta på något med kompisar men avbokade eftersom jag inte klarade av det.

Första gången jag förklarade för en psykolog hur jag kände så slängde han fram en spegel framför mig. Jag bröt ihop, jag hatade honom för att han gjorde så och jag hatade det jag såg. När han frågade varför så sa jag att jag hatar personen i spegeln. Han förklarade för mig att en person som har anorexi ser sig själv i spegeln och tycker att den är tjock oavsett hur smal den är. För mig med min dysmorfofobi blir det så att oavsett hur fixad och sminkad jag är så ser jag ett förvrängt och fult monster i spegeln. Jag måste förstå att det bara sitter i min skalle. Jag gick aldrig dit igen efter hans "spegelattack".

Jag ville hellre dö än vara jag. Varje gång jag mötte min blick i spegeln så kändes det som att jag gick sönder på insidan. Mitt bröst värkte och tårarna kom oavsett hur positivt jag försökte tänka. Jag drömde om fantastiska plastikoperationer och jag önskade innerligt att jag plötsligt skulle vakna upp ur denna mardröm som jag levde i och vara någon annan. Jag ville vara vem som helst bara det inte var jag. Bara det inte var just jag.

Jag vet att jag skrivit liknande om detta förut men det är annorlunda den här gången. Det jag vill ha sagt med denna långa text är att ni måste tänka er för innan ni förminskar någons känslor. Ni vet inte vad andra bär inom sig och ibland kan det vara förödande att skratta åt något som är hela världen för någon annan. Det har gått många år nu. Jag bär fortfarande på en hel del känslor som binds ihop med dysmorfofobin, jag kämpar även på med min förbaskade PTSD, ångest och depression. Men jag mår inte alls lika dåligt över mitt utseende nu som jag gjorde då och jag är tacksam för det. Visst sminkar jag mig innan jag går utanför dörren och är alldeles för känslig för vad andra tycker men idag kan jag möta min blick i spegeln och känna att det är okej. Jag är okej, jag är inget freak eller monster.

Likes

Comments

Förra året så bjöd jag på ett juläventyr i min blogg. Det var min son Alexander som stod lite extra i fokus då och jag fixade så att det blev ett 24 dagars äventyr under december månad. Jag började ju egentligen redan i november med att förbereda honom. Jag pratade om att jag läst på nätet att det är många tomte nissar som letar efter platser att bo och jag sa att han borde skriva ett brev där han bjuder in en tomtenisse att bo hos oss. Dagen efter fanns det fotspår på brevet han skrivit och efter det var äventyret igång. En tomtenisse flyttade in och varje dag i december så fanns det ett nytt brev till Alexander. Ibland fick han olika uppdrag och på julafton avslutades det hela med en liten twist.

Ni kan läsa alla gamla inlägg om Juläventyret om ni klickar på den kategorin här i min blogg eller trycker HÄR. Min absoluta favoritdag var den dagen då jag lyckades visa Alexander en film där man ser tomtenissen smyga runt vid sin boplats.

Nu sitter jag här och funderar på hur jag ska göra i år, jag funderar på om nissen ska komma tillbaka eller om det ska hända något helt annat. Något som även Timja får ut lite glädje av fast hon är så liten. Det skulle ju kunna vara något som Alexander och Timja ska göra tillsammans. Hm? Jag ska klura vidare på detta, det var ju verkligen mysigt förra året och jag vet att Alexander verkligen älskade det för han pratar om det än idag.

Likes

Comments