View tracker

"An entire sea of water cannot sink a ship unless the water gets inside the ship. Just as the negativity of the world cannot pull you down unless you allow that negativity to enter your being."

Jag följer Million Dollar Listing-mäklaren Fredrik Eklund på FB.
Han är en frisk fläkt full av positivitet och glädje!

Hans framgångssaga delar han med sig av i hans bok, The Sell. Boken har nyss kommit ut och blev kvickt en bestseller!
Jag förhandsbeställde den så fort man kunde och för några veckor sedan kom den!

Fredrik Eklund delar med sig av en mängd tips och livsråd om hur DU når framgång, hur du blir en lyckligare människa och hur du bemöter din omgivning i boken.
Läsaren får lära sig att bli en " high-kicker" och en positivare människa!

Boken är fantastiskt bra och ger Dig 100 % användbara tips.

Den har blivit min lathund, min bibel, min skriftliga mentor!

En vägvisare värd varenda ord och öre.

Ett köp jag ALDRIG kommer att ångra 🌟

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår var vi vid havet hela eftermiddagen.
Åkte ut till två av våra vackra öar.
Njuter även idag av gårdagen.

Jag älskar det stora blå!
Finner ett sådant lugn av att vara vid havet.

Likes

Comments

View tracker

Denna värld är INTE lätt, INTE rättvis och SÅ lätt att frysa ute andra i och såra varann i....

Igår kom min dotter hem med ett fint " bästa kompis-armband" runt handleden. Kompisen hon hade fått det av, följde med henne hem igår.
Armbandet är i silver med glitter och lite tingel tangel, jättefint och typiskt tjejigt.
Glädjen lyste i min dotters ögon, samtidigt som jag kunde se en oro och en sorg.

När kompisen gått hem frågade jag min dotter om armbandet. Hade hon fått det på vägen hem från skolan?
Min dotter blir återigen glad och stolt över att ha fått ett så speciellt smycke. Men när hon tittar mig i ögonen är hela hennes ansikte oroligt. Ögonen ser ledsna ut.
" Nä, jag fick det på Fritids. Och Y såg det och blev ledsen. Hon började gråta". Oron hörs i min dotters röst... Jag frågar henne om hon förste varför den andra kompisen blivit ledsen och det förstår hon...

Det är en hemsk situation för en liten tös på 7-8 år att få ngt och samtidigt se en annan kompis bli utan och bli ledsen. Känslan den lilla flickan som inte fick ngt armband fick i sin mage och i sitt hjärta är så stark, den är slående, den gör ont i ett " mamma-hjärta"!

Imorse satte jag mig ner och mailade flickornas lärare och fritidspersonal.
Se nedan:


Ämne: Svår sits

Hej,

Mailar dig eftersom det har " dykt upp " en sak som jag vill att du ska veta och förhoppningsvis ta upp med klassen, gärna med alla klasser.

Nu är jag väldigt ärlig och rak i mitt mail, men jag vill ABSOLUT INTE lämna ut X vilket jag hoppas att du förstår. Så nämn inte henne OM du talar m klassen.

Detta är en sak som jag som förälder vill "trycka på", eftersom jag inte tycker att det är ok på något vis.

Till saken:

Igår fick X ett "bästa-kompisarmband" av en klasskompis. Armbandet gavs till henne under Fritidstiden.
MEN det gavs så att minst en annan kompis såg det/ var närvarande.
Den här kompisen som såg det/ var närvarande och INTE fick något armband blev väldigt ledsen!
(Det gör fortfarande ont i mitt hjärta när jag tänker på detta.)
X berättade för mig om händelsen igårkväll. Hon var obekväm med det som hände, att kompisen blev ledsen. Och hon känner att det är en jobbig situation idag.

Detta är anledningen till att jag mailar till dig!
Det är INTE ok för mig att barnen delar ut kompis-armband s k "bästa kompis-smycken" under tiden de är på skolan och fritids!

Jag förstår att man inte kan förbjuda barnen från att byta smycken eller ge smycken/saker till varann MEN jag tycker att det är 100 % fel att det sker på skolan.
Det är alltid någon som kommer i kläm och sådant sätter spår i barnen.
Flickan som t ex inte fick ngt "bästa-kompis-armband" igår är kanske fortfarande ledsen, om inte annat så har hon säkert ett ledsamt minne från gårdagens händelse.

Kan du som pedagog i klassen, ta upp detta och tala med klassen om hur "fel" det kan bli?
Vore väldigt bra om allihop sköter sådana saker utanför Skol- och Fritidstid.
(Precis som det helst ska göras med t ex kalas-inbjudningar...)

Tack för hjälpen!

Återkoppla gärna till mig så snart som möjligt.

***********************************************************

Jag hoppas att skolans personal tar tag i detta direkt!

Medvetet undvek jag att använda ord som " frysa ut, utanförskap och mobbing". MEN detta är faktiskt en form av mobbing alt att medvetet stänga ute en annan person från gemenskapen!

Usch det gör mina ögon svarta av ilska och hjärtat blir tungt. Tungt för att det finns föräldrar som låter deras barn frysa ut ett annat barn!!

I detta fallet är det extra illa, flickan som gav bort bästa-kompis-armbandet, hennes mamma är lärare och har en pedagogisk utbildning!

Vad ger du mig för det.....?

Var är världen på väg när t o m en vuxen pedagog inte inser felet i att frysa ut ett annat barn????

Likes

Comments

Lycklig dag igen!!

Yngsta dottern kan äntligen simma helt själv!
Tack vare hennes storasyster!

Lyckan är fullkomlig återigen!!

Den stolthet som min lilla tös visade när hon kom hem var så underbar!!!

Jag blev sprickfärdig av stolthet!!

Mina barn är underbara 💕

Likes

Comments

( bilden är lånad)

För några veckor sedan slog jag på TV4 och hamnade mitt i en intervju som Malou hade.
Hon hade fått dit Markus Torgeby.
Markus Torgeby var då helt okänd för mig, hade inte en susning om vem han var.
Men så vitt jag vet har Malou aldrig haft någon okänd i hennes Tv-program.
Så jag fastnade... Fastnade pga hans mamma hade MS och att en röst sa att Markus fått för mycket ansvar som barn.

Markus Torgeby, är känd för en del. Känd för de som springer, känd inom löpning.
Man har gjort en dokumentär om honom och verkar som om det finns eller är på g en film om honom. Han är aktuell med boken " Löparens hjärta".
När Markus var 20 år hoppade han av det välkända ekorrhjulet! Han ville bort... I fyra år bodde han i en kåta mitt ute i skogen.
Utan el, utan rinnande vatten i kranar, ingen TV, ingen radio, ingen asfalt och ingen dusch och inget WC. Inget kök, inte ens fler möbler än en säng...

Jag blev så nyfiken, så fängslad av hans berättelse. Frågade mig om och om igen hur man kan välja skogen och hur man överlever i en kåta utan alla de bekvämligheter som vi har i våra hem idag.
Visst skulle jag kunna vara utan mycket lyx, men rinnande vatten och mat i kyl och frys, det känns som nödvändighet för mig. Och att bo utan värme och isolering...är en mycket främmande tanke för mig.
Och sist men inte minst, att bo helt ensam utan kontakt med omvärlden ens några ggr/v det känns som en omöjlighet....

MEN så fascinerande att få höra talas om en svensk som i modern tid faktiskt väljer att hoppa av ekorrhjulet!

En person som väljer att leva helt ensam i fyra år mitt ute i vildmarken!

Varför kan man fråga sig?

Jo för att hitta sin egen väg!

Vilken styrka, vilket mod och så förnuftigt!

Jag köpte hans bok direkt!

Den bästa boken jag har läst de senaste 20 åren!

Rekommenderar den till alla som inte bara vill följa strömmen....

Läs den och du kommer att tänka annorlunda och se på din tillvaro på ett helt annat sätt.

Förhoppningsvis får du en ordentlig tankeställare!


Likes

Comments

Mitt äldsta barn går ut åk 9 i juni!!

Det är bara två månader kvar sedan tar grundskoleåren slut...och en helt ny värld öppnar sig.

Var tog alla småbarnsår vägen?

Det var ju längesedan hen var liten... I flera år har hen varit längre än mig...😊

Tänk när man behöver säga till på skarpen och är tvungen att titta upp och t o m stå på tå.... Kul syn! Vilket även hen och syskonen tycker.

Vi har alltid haft en väldigt bra kontakt och ton mellan oss, jag och mina barn.
Vi respekterar varann. Vilket jag tycker är självklart, men hör ofta föräldrar och barn ha en helt annan ton mot varann.

Världen utanför högstadiet är så olik den värld hen är van vid.
Nästa steg kommer att bli gymnasiet.

Hela vårterminen har varit stressig med enormt hög press och onaturligt tryck på Nationella Prov. Ihop med detta kommer nervositeten och de höga förväntningarna på gymnasievalet.
Oron är oerhört jobbig och tung och fokus på att nå tillräckligt höga poäng leder ofta till spänningshuvudvärk och dålig sömn.

Som förälder är det svårt att se allt hopp och alla förväntningar pendla ikapp med pluggande och resultat. Även om resultaten blir bra så är det jobbigt att se ens barn tveka om sitt självförtroende...

Hur mycket man än hejar på och gör allt man kan för att öka hens självförtroende, så tvekar många ungdomar på att de verkligen kan, att de har läst tillräckligt osv.

Hen behöver inte oroa sig, inte heller hens syskon. De är målmedvetna barn, med rätt syn på studierna och framtiden. 

Men inför framtiden och valen som hen måste göra finns det naturligtvis ändå en oro, frågor och nyfikenhet. 

Idag kom första preliminära beskedet...

Lyckan är stor... YES!!! 

En sån glädje och lättnad! 

Jag förstår att det bubblar i hela hen. 

....STOPP....blir mitt svar... 

"Ropa INTE hej förrän du har kommit över bäcken!" 

MEN, jag är så klart tokglad och såååå stolt! Säger det så klart till min älskade hen 🌟. 

Jag är oerhört stolt över mina fyra diamanter, mina älskade barn! 

Likes

Comments

Vänder blad....här och nu... 

Jag tar och vänder blad...igen...
Gav det en chans, näe, faktiskt flera chanser och hamnar ändå på ruta ett varje gång jag ska sammanställa, summera och nå ett resultat.
Samma resultat, samma insikt....samma " pip" 

S K I T 

Du kan INTE lära gamla hundar att sitta och ränderna går aldrig ur...

Will I ever learn...?

Men jag är en person som vill tro alla, eller de flesta, om gott och jag ger folk en andra chans...

Jag är jag och alla människor är ju olika, men jag MÅSTE sluta tro alla om gott!

Måste bli mer på min vakt! Jag tror aldrig att jag kommer att tro det värsta om folk tills de bevisar motsatsen, sån är jag helt enkelt inte! Men jag kan inte fortsätta tro alla om gott! Det funkar inte!!!

Det susar i säven titt som tätt och inte sällan har jag anat ugglor i mossen... 

Mitt liv har varit som en såpopera och nu äntligen är livet lugnt.

Vi klarar oss bara vi, utan Knatte, Fnatte och Tjatte... 

Jag väljer lugnet och börjar mitt "nya liv" .

Mina barn är mitt allt! De absolut viktigaste människorna i mitt liv! 

De är mina fyra kärlekar ❤️❤️❤️❤️



Likes

Comments



Rubriken får mig att direkt säga " Nej, vi väljer inte att göra livet svårt!"

Det är omständigheter i våra liv som ibland gör saker och ting svårare att gå igenom!

Livet är absolut INTE en dans på rosor!

Jag är 100 % övertygad om att man blir stark av motgångar!

"Jag är 100 % starkare idag än vad jag var för två år sedan ."

Det finns få som glider runt på bananskal och aldrig råkar på motgångar och då menar jag verkligen MOTGÅNGAR. Inte bagateller som att någon skäller lite på dig.
De få bananskalsglidare som finns, skulle fullkomligt rasa helt om de råkar ut för riktiga motgångar! Och handen på hjärtat, de skulle aldrig resa sig på samma sätt som de människor som mött nederlag och gått igenom oerhört tuffa saker gör.

JAG är absolut ingen bananskalsglidare utan tillhör de som har blivit stark av att ha gått igenom många motgångar!

Jag är stark igen!

Bananskalsglidare stör mig INTE! Utan jag tycker synd om dem, för den dag de kommer att stöta på motgångar blir deras tillvaro SÅ svart.




Likes

Comments

Att ro en båt utan åror är inget man klarar av

Detta är inte en anteckning som man ska uppleva som en slags "tycka-syn-om-mig-text". Jag skrev detta mest för att faktiskt göra ett hål i min mur… Jag har i över 10 år varit tyst, men känner och inser att nu är det faktiskt dags att tala om min "stalker"…:

2002/2003 fick jag synnervsinflammation och känselstörningar i min ena arm. Störningarna gick vidare till benen och jag fick problem med balansen. Jag hade turen att träffa på en läkare på vårdcentralen i Stenungsund där vi bodde då, vars pappa var professor på neurologen på Sahlgrenska. Jag kom snabbt till läkare där och en uppsjö av tester gjordes.

Sommaren 2003 fick jag diagnosen skov-vis förlöpande MS.

Det kanske är så att MS drabbar de människor som är tillräckligt starka att kunna hantera "MSen". Eller inte….

Det känns som om det är på just det viset. Jag, liksom andra, som får denna hemska sjukdom är eller blir överlevare och vinnare. Eller så är vi i alla fall så pass envisa människor att vi inte ger upp. Vi går vidare och varje dag som vi tar oss igenom gör oss till vinnare.

Vi tvingas vara envisa och resa oss varje gång, i alla fall de flesta av oss.

MS är en objuden "gäst" eller ska man kalla MS för "en stalker"?

Jag tror bestämt att jag ska kalla min MS för en "stalker"!

Den värsta "stalkern" eftersom man än så länge inte kan bli av med den.

Idag har min "stalker" gjort sig påmind på så vis att balansen är helt uppåt väggarna fel! Jag har varit förkyld i över en månad nu och det börjar tära rejält på mitt tålamod. Restsymtom från tidigare skov gör sig påminda. Jag tillhör de som inte haft alltför allvarliga skov.

"Stalkern" är lurig och läskig eftersom jag faktiskt inte vet när den slår till, den står liksom och lurpassar runt hörnet och smyger sig fram och hoppar på utan minsta varning… Eller sänder den ut vissa varningssignaler som jag trots att min "stalker " har terroriserat mig i över 10 år, ännu inte vet hur jag ska läsa av? Kanske är det för att jag vägrar låta "stalkern" vinna över mig och styra mitt liv? Kanske är det därför som jag i mitt undermedvetna och medvetna vägrar läsa av signalerna helt? Kanske för att jag känner att den dag jag gör det då har "stalkern" mig i sitt järngrepp. Jag vet när jag får restsymtom och när det är ett faktiskt skov på gång, men jag vägrar låta dessa två "stalkers" styra och ställa och vända upp-och-ner på min tillvaro.

Jag kan förstås ibland tycka synd om mig, men vad hjälper det? "Stalkern" försvinner inte och jag mår inte bättre av att tycka synd om mig. Jag är kanske alldeles för hård i mitt sätt att se på det hela, men jag har ju MS och inte någon dödlig sjukdom. Men visst tar det stopp ibland och då får man ge sig själv lite "egen tid" och sedan resa sig upp igen.

Men jag är INTE MS…Jag heter Sarah och är en individ, som har haft oturen att få MS.

Jag tror att man blir mer givmild mot livet, när man tvingas leva med ovissheten. Detta ständiga frågetecken och varningsklockorna som finns där i ens undermedvetna. Klockorna som när som helst, utan större förvarning kan börja klämta…

Jag är tacksam och glad för varje dag som är ok, varje dag som jag går någorlunda rakt till skolan med min yngsta lilla prinsessa, även om det tar mig 1 timma. Det tar väl ca halva tiden för en normalt gåendes individ… Men strunt samma, jag tar mig ju från ruta A till ruta B och det är ju det som är mitt mål. Jag struntar i "stalkern" som lägger fälben för mig här och var, jag har mitt mål i siktet och är envis som en stor fet åsna! :O) Japp, självironi och humor behövs… Ett gott skratt förlänger ju livet sägs det….

Jag är evigt tacksam för mina fina barn, precis som föräldrar är. Men jag tror att mina barns liv, framför allt mina äldsta barns liv, skiljer sig från deras kompisars liv. ( Inte alla kanske men de flesta av just mina barns kompisar.) Kompisarnas liv är fyllda av mycket stoj och stim. Mina äldsta barn har också stoj och stim, men jag vet, även om de sällan pratar om det, att de har en oro inom sig, att "mamma ska bli dålig". De går ju precis som jag själv gör, runt på små nålar på deras vis. Nålar av rädsla och oro över att jag kan bli sjukare och få ett skov.

Det är där som det viktiga kommer in, som jag har haft svårt för, man dvs. "jag", vill ju klara sig själv. Klara av sitt liv helt och hållet på egen hand… Jag är en av de människor som har en väldigt hög integritet och släpper in få innanför min mur. Det är jag väl medveten om.

Jag har klarat mig bra dvs. mitt liv som ensamstående 4-barnsmamma. Men det är förstås tufft och tufft för mina små hjältar som så gärna vill hjälpa till och som samtidigt vill ha stoj och stim med sina kompisar.

Nu har jag fått hjälp…. 1 dag/ vecka någon timma kommer det en ängel och hjälper mig med städning. Det tog mig ett år att inse att det är bra och det tog tid att acceptera hjälpen.

Jag känner samtidigt en slags sorg. En sorg över att jag måste inse att jag inte ror allt i hamn själv… En känsla som kanske kan liknas vid att ro en båt utan åror! Det klarar man inte av! Det känns som om det är "stalkern" som spelat mig ett spratt och tagit mina åror.

MEN sorgen är en alldeles egen ego-sorg som "jag" känner. Jag måste inse och inte bara skriva det, utan faktiskt förstå fullt ut att man inte kan ro en båt utan åror.

Men det är så förbaskat orättvist, fast jag önskar knappt min värsta plågoande att hamna i min sits…

Min mamma brukar säga att det är tur att det är just jag som har drabbats av den här sjukdomen…"Du är så stark Sarah och du ger inte upp". Andra människor skulle inte resa sig lika bra som du har gjort", brukar hon säga ibland… Min älskade mamma med ett hjärta av guld <3.

Det är bra med stödet jag får. Bra för mina barns skull, framför allt för de äldsta. De har blivit lättade i sinnet av att veta att jag får lite hjälp…

Sedan ska man komma ihåg att i andra kulturer hjälper barn till på ett helt annat sätt än i den "svenska kulturen"…

Jag har fått det bekräftat att det är helt ok att mina barn hjälper till så som de gör. Och det kändes SÅ skönt att få höra det från rätt instans.

Men barn måste få vara barn helt klart, inget snack om saken!

Detta skrev jag 2013 i oktober. Jag har lagt till lite grann som är aktuellt nu år 2015.

Idag är jag arbetsbefriad och kommer i höst att antingen ha en annan anställning eller vara arbetslös.

Jag mår hyfsat bra, men har en liten kognitiv svikt och får inte alltid med mig mitt högra ben så som jag skulle vilja.

Men livet knallar på och skam den som ger sig!

Likes

Comments