Idag började Antons sommarlov. Imorrn skulle jag ha följt Henke till kyrkan för att välkomna hans sommarlov. Varje år är detta en både glad och sorgsen tid. Glad för att ännu ett läsår passerat någorlunda bra. Sorgsen för att det blir tufft för Henke att vara hemma så länge.
Detta år vet jag inte hur jag känner mig. Eller förresten. Kluven. Kluven så känner jag mig.
Jätteglad för att slippa all oro som jag brukar ha över sommarlovet. Men ändå så sorgsen över att jag inte behöver oroa mig.
Ledsen över att inte få ha alla mina barn samlade under sommaren. Men glad över att få ha tre av dem hemma iaf. På söndag kommer Ilia. Då blir det fullt ös här hemma i två veckor.

Jag kom på att jag aldrig kommer få ett syskonfoto på HELA syskonskaran. Jag får nöja mig med ett foto med Ilia, Anton och Jessie och ett foto med Henke, Anton och Jessie. Tänkte försöka få till de fotona så snabbt som möjligt och sen förstora upp dem.

Jag har kommit fram till att jag sörjer. Min älskade stora pojke kommer nog aldrig att kunna flytta hem igen. Men jag hoppas att soc snart kan hitta ett boende på närmare håll. Men det lär ta tid. Under den tiden får jag försöka göra det bästa av situationen. Får försöka hälsa på Henke så ofta ekonomin tillåter (om nu inte soc betalar bensinen varje gång) samt prata i telefon med han så ofta det hinns med.
Jag hoppas verkligen att han får ta sin mobil på det nya stället så det blir lite lättare att hålla kontakten. Har mailat och frågat men inte fått nått svar än.

Men jag sörjer. Varje dag. Tänk vad livet kan kastas omkull så snabbt. Jag önskar att det gick att vrida tillbaka klockan till innan allt detta började. Då hade jag aldrig gått med på medicinbytet. Kanske allt hade sett annorlunda ut då? Eller kanske inte. Det kanske hade blivit värre då? Vem vet?

Så sommarlov. Kommer detta bli en sommar där jag kan njuta av livet? Eller kommer det bli ett lov där jag oroar mig hela tiden? Det får tiden utvisa.

Men nu firar vi att Anton har sommarlov med en princessbakelse och en massa mys. Nu lägger jag sorgen åt sidan och gläds med Anton.

  • 14 readers

Likes

Comments

Nej. Inte nu. Har inte tid med alla känslor som öser över mig ibland. Skuldkänslor mestadels. Har man inte varit utan sitt barn på detta sätt nångång så förväntar jag mig inte att ni ska förstå. Men fan vilka skuldkänslor jag har. Fast jag egentligen inte borde ha dem. Men det enda jag känner är att jag borde ha kunnat gjort allt annorlunda. Om jag bara hade behandlat han på ett annat sätt? Om jag inte hade gått med på medicinbytet? Om om om om. Alla dessa jävla OM!!
I bilen på väg in till stan nyss fick jag värsta klumpen i magen. Kände hur tårarna sved. Nej. Inte nu. Jag kör. Måste ha fokus. Lyckades tänka på annat. Klumpen försvann. För denna gång. Fan. Kan inte allt bara bli som det skulle? Jag var inte beredd. Fast jag borde sett det komma. Helt oförberedd. Allt skedde så plötsligt.

Alla säger att jag är så stark. Vart då? Har aldrig känt mig svagare än nu. Allt jag vill är att ha min fina pojke tillbaka. Men kommer det någonsin bli så??

  • 13 readers

Likes

Comments

Jag har funderat på att börja blogga igen. Men vet inte om jag har ork eller tid till det. Men men får väl se vart det leder hän. Några inlägg lite då och då blir det kanske.

Jag har många funderingar som snurrar runt i skallen just nu. De flesta handlar om Henke. Hur jag ska bemöta han när vi pratar i telefon. Hur allt kunde gå så fel när allt vi ville var att alla skulle må bra. Vad det faktiskt var som hände?
Jag hade kunnat fortsätta i all oändlighet med att ställa frågor till mig själv. Men vad hjälper det? Jag kommer nog aldrig få några svar. Så det är bättre att ta det dag för dag.
Jag längtar till vi kan åka och hälsa på han. Har inte träffat han sen slutet på februari. Det är lång tid! Samtidigt är jag rädd för att allt ska blossa upp igen när han träffar mig. Men förhoppningsvis har han fått så mycket verktyg att han klarar av det. Det blir nog värre när jag ska åka hem igen. Men det får vi ta då. Mycket förberedelse får det bli.

Anton och Jessie växer så det knakar båda två. Jessie har börjat flytta på sig när hon ligger på rygg. Så undrar hur lång tid det tar innan hon börjar kräla runt här hemma.

Nej nu måste jag ta itu med städningen. Trots att det är så sjukt varmt. Kommer vara helt genomsvettig innan jag är klar misstänker jag.

  • 8 readers

Likes

Comments