​I dag var jag i Helsingborg för att vara med på en Pilgrimsvandring

Något som jag aldrig testat, iallafall inte helhjärtat

Att försöka komma ner i varv var inte lätt

Diakonen som ledde gruppen läste vid några tillfällen några texter

Texter som berättade om Pilgrimens sju nyckelord

Långsamheten, Friheten, Enkelheten, Bekymmerslösheten, Tystnaden, Delandet och Andligheten

Det var nyttigt men ändå tufft att höra

Insikten om att jag inte ens är i närheten av något av det

Varför ska det vara så svårt att stanna upp i livet

Jag vill kunna få ett lugn i mig själv

Inte hela tiden vara på helspänn

Inte reagera på vissa ljud

Sova ordentligt

Vara piggare och orka saker

Kunna hitta ro

Jag vill sluta vara så dömande mot mig själv

Jag kunde inte ens gå denna vandringen utan att ha en massa dömande i skallen

Det försökte jag aktivt distrahera bort

Jag började kolla in vägskyltar

Ni anar inte hur mycket huvudled det var där vi gick

Tydligen krävs det en hel del jobb med detta för min del

Men om det kan få mig mer lugn och harmonisk så får det vara värt det

Hoppas jag

​Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments



Den senaste tiden har jag funderat på varför man får en massa prövningar och utsätts för olika frestelser

Eller snarare vilka prövningar och frestelser JAG möter.

Jag märker en stor skillnad när jag har en mer dämpad grundstämning i mig.

Då känns det som att alla prövningar hoppar på dig.

Vem är det som ger alla dessa prövningar....

Och varför....

Ibland är det inget jag uppmärksammar

Men då och då blir det galet tydligt

Idag är det lättare för mig att stå emot alla dessa frestelser att följa den delen som vill mig illa

För några år sedan var det tvärtom

Det var lättast att falla pladask och bara följa

Det skulle vara som om Jesus gjorde allt djävulen sa

Kasta sig från muren, göra stenar till bröd....

Numera tänker jag en gång till....

Inte alltid det behövs eftersom frestelsen oftast inte finns där

Men NÄR den finns där är den fruktansvärt skrämmande

Då kan det kännas som om djävulen skulle kasta ner mig från muren

Jag skulle inte hoppa själv

Han skulle kasta ner mig

När det är så skrämmande att frestas blir jag ännu mer rädd för att frestas

Att djävulen står där och lurar för att fånga mig igen

Jag vet vad det skulle innebära

Och det är min största rädsla

För er som inte hänger med på vilken text det är jag tänker på så kommer den här:

Jesus frestas

41Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. 2När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. 3Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” 4Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.

5Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren 6och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.7Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.

8Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet 9och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” 10Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.11Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

Likes

Comments

Gud, får jag reklamera stunder i livet?

Om det är stunder man helst hade varit utan....

Att man då kan få den tiden extra på nåt sätt....

Kvitto finns ju inte....

Men Du har mig säkert i Ditt arkiv nånstans....

Om jag lämnar in en sorts tidrapport på dessa stunder....

Så kan jag väl få garanti på att jag i gengäld får lugna stunder....

Visst....

Mycket av det jag skulle reklamera har ju gjort mig till den jag är idag....

Men att det fortfarande skulle göra så ont efter alla år trodde jag inte....

Eller jag kan kanske få dra bort alla timmar från dessa stunder....

Så att alla de timmarna, månaderna, åren kan ge bättre minnen...

Så....

Vad säger Du?

Gud????

Även om jag just nu kanske inte riktigt släpper in Dig....

Så hoppas jag att Du ändå går bredvid mig....

Likes

Comments

För ett tag sedan fick jag en fråga.
En fråga om hur man äter en elefant.
Först tänkte jag: Jag vill inte äta en elefant.
Sen tänkte jag att det ju skulle vara omöjligt.
Jag tänker likadant med allt.
Allt jag ska påbörja eller har framför mig känns omöjligt.
Det kommer ändå inte bli så bra som jag vill.
Jag kommer ändå inte lyckas.
Det kommer aldrig gå.
Det är för stort och jag är för dum för att reda ut det.
Men....
Som svar på frågan om elefanten tänkte jag ju att det inte är möjligt.

Men....
Hur skulle det vara med EN BIT I TAGET?
Varför ska det vara så svårt att se det?
Varför kan jag inte ha rimliga mål så att det känns möjligt?
Att ta en sak i taget.
Inte tänka att allt är omöjligt och att jag aldrig gör något bra nog.

Jag undrar lite vart det kommer ifrån. Redan som liten tänkte jag att en elefant ju måste ätas i en tugga...

Hur bra har det gått då?

Så.... Kanske dags att lära sig äta elefanten en bit i taget. Ta ETT trappsteg i taget och inte HELA trappan på en gång.

  • 162 Readers

Likes

Comments

Alltså....
Alla dessa jäkla ljud....
Sitter på tåget nu o håller på att bli galen på tågvärdarnas nycklar.
Det ljudet får det att göra ont i hela kroppen på mig.
Ända in i märgen.
Likaså bestick....
Ljudet av det skramlandet mot tallrik eller något annat får min kropp att stelna av obehag.
Detta är ljud som jag förstår att alla inte hör.
Jag har själv inte hört dom i perioder.
Just nu är det bara lite extremt.
Gissar att det är pga PTSD:n.
Tänk när jag kan hantera livet när alla dessa reaktioner är borta.
Kanske inte helt borta.
Men hanterbara på ett annat sätt.
Just nu stannar allt.
På tåget igår började jag undra vad det är för fel på mig.
Någon trummade takten till musiken i lurarna på sina ben.
Någon lekte med locket till den lilla papperskorgen.
Någon tyckte det var kul att klicka med sina snygga naglar mot fönsterrutan.
Och någon som jag hörde alla dessa ljud samtidigt och höll på att bli galen.
Det är en olidlig stress som skapas i mig.
Det går inte att förklara.
Inte ens ljud i mina egna hörlurar kan dämpa det.
Jag ska införa plastnycklar, ljudlösa bestick och en massa annat.
Eller så jobbar jag på mina reaktioner och överkänsligheten minskar, förhoppningsvis.

  • 184 Readers

Likes

Comments

​Efter en tid med ökad ångest och sämre mående känner jag att jag är tillbaka på rätt spår igen.

Back on track!

Lite längre avstånd till väggen igen!

Det är så tomt här hemma. Jag saknar min Puh nåt så otroligt. Två månader utan honom nu och det jag har svårast för är att gå hemifrån utan att säga hejdå till honom. Det är inte förrän jag börjat säga just den frasen som jag kommer på det. Men han är säkert här nånstans ändå.

Något helt annat: Nu känns arbetet med att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende än mer viktigt. Den jäkla ätstörningen har tagit en människas liv. Anorexi är den psykiska sjukdom med högst dödlighet. Och nu råkade det drabba en som jag känner. Det gör mig arg, ledsen, förtvivlad och alla andra känslor.... Varför tas inte denna sjukdom på allvar? Av många gör den det, men oj vad det är vanligt med ohjälpsam behandling. Jag kan själv känna att en del av de behandlingar jag varit på snarare har fått min anorexi att växa. För varje gång jag var inlagd blev jag sjukare. När förhoppningen klart var att jag skulle må bättre. Många gånger handlade det i stort sett om att mitt liv skulle räddas, att jag inte skulle dö. När min vän nu dog, för tre veckor sedan, väcktes så oerhört mycket. En massa sorg och ilska att anorexin är så stark att den tar en människas liv. Men också en massa funderingar och tankar kring att det kunde varit jag. En sorts dödsångest på ett helt annat sätt än jag har annars. Allt kom över mig och jag insåg att det hade kunnat vara MIN begravning som skulle planeras. Det kunde vara MIN dödsannons i tidningen. Det kunde varit mina nära och kära som skulle stå och ta farväl. Jag är tacksam att det inte blev MIN sanning. Men jag är ledsen att behöva gå på en begravning av en 34-årig kvinna som kämpat i sååååå många år mot anorexin. Tyvärr är det många som har en bild av att man väljer det själv. Att du väljer att bli sjuk. Att det sen bara är till att börja äta igen. Tänk om det hade varit så enkelt..... 

Jag önskar så innerligt att kunskap och förståelse för psykisk ohälsa ska vara på samma nivå som att bryta ett ben eller ha en influensa!

Likes

Comments

Välkommen till min nya blogg :)

Samma namn, annan portal.

Kolla gärna in min gamla blogg: sanningenomanna.blogg.se


Likes

Comments

Varför är det så att man ofta behöver förklara och försvara sin tro?
Sin tro på Gud.
Är jag en annan människa då?
Är jag en annorlunda människa då?

"Hur kan du tro på en Gud som gör si?"
"Hur kan du tro på en Gud som gör så?"
Det är ju inte Gud som gör eller skapar de saker som ifrågasätts.
Som katastrofer eller andra hemska saker.
Det är människan ganska bra på att skapa själv.
Så kom inte och skyll på någon Gud.
En Gud som de ändå inte tror på.

Min mamma är präst.
Det är jag väldigt stolt över.
Jag har själv en längtan som jag kämpar med varje dag.
"Måste du då gå i kyrkan hela tiden?"
Eeeee, nej!
Jag måste inte!
Men jag vill!
Det ger mig ro.
"Har du blivit tvingad att be och sånt skit?"
Eeeee, nej!
Jag har inte blivit tvingad!
Jag har bett i hela mitt liv.
Och då pratade vi inte om någon Gud hemma.
Det har alltid funnits i mig.
Men det betyder inte att jag är tråkig och knäpp.
Så är ofta känslan.
"Förlåt!! Jag som sagt så många svordomar i din närhet!"
Eeeeee, okej!
Jag kan också använda dom orden.
Det är inget jag dömer dig för.
Däremot finns det andra ord jag helst inte vill höra.
Men det är det ingen som ifrågasätter.
Ber du om ursäkt när du träffar en bekant som är tandläkare och du kanske slarvat med tandborstningen?
Ber du om ursäkt för dina fula väggar när du träffar en bekant som är målare?
En präst eller en troende person är en helt vanlig människa.
En helt vanlig människa med fel och brister.

Jag förstår att det kan vara skrämmande.
Men jag förstår inte riktigt.
Innan du visste att jag var troende.
Vad tyckte du jag var för en person då?
Är det skillnad på mig nu??

Tidigare idag åkte jag buss en liten bit.
Innan jag steg på kom det en man och sa att jag hade vackert hår.
Tack!
När jag sen sitter på ett säte där man kan ställa barnvagnar osv så frågar han om han får sitta bredvid.
Absolut!
Jag åkte bara en hållplats.
På den lilla biten hann han berätta hur tacksam han var för sitt arbete och att livet hade vänt för honom.
Jag hann också se alla blickar från de övriga resenärerna.
"Han kan inte vara riktigt frisk"
"Varför pratar hon med honom?"
Jag vet inte vad dom såg.
Men jag pratade med en människa som bemötte mig vänligt.
Med vänlighet, förtroende och glädje.
Innan jag gick av bussen sa han till mig:
"Du är som ett solsken! Fortsätt skina som du gör!"
Och detta fick jag höra en dag då jag själv är långt ner i skorna och full med dömande tankar om mig själv.
Så varför pratade jag med honom????
Jo!
Vi är båda människor som har haft ett tufft liv.

Likes

Comments

Tänk vilken makt en del blickar har.
Kanske inte medvetet från personen som äger blicken.
Men mottagaren upplever det så.
Det är kanske inte makt.
Men känslan är att man själv är i underläge.
Även om vi inte tänker på det i stunden så är det en känsla som infinner sig senare.
Jag är säker på att vi alla någon gång upplevt eller kommer att uppleva den känslan.
Det behöver inte alls betyda att det är en negativ sak.
Beror nog mycket på hur känslig man är för detta.
Jag har insett, eller reflekterat över hur känslig jag är för blickarna jag ibland möter.
Det kan vara blickar som upplevs skrämmande.
Blickar som upplevs negativa.
Men även blickar som upplevs positiva.
Blickar som utstrålar trygghet.
Blickar som utstrålar rädsla.
Glädje.
Kärlek.
Blickar som tränger igenom.
Som upplevs vara som en mänsklig röntgen.
De blickar vi kallar: som kunde döda.
De som är alldeles tomma.
Jag tänker att jag har med mig detta sedan barnsben.
Inget som är nytt för mig idag.
Dock väcktes tankarna när jag mötte en blick igår.
En blick som trängde in i mina ögon.
Även om personen inte kunde se mina ögon bakom solglasögonen.
Men de ögonen stirrade rakt in i mina.
En känsla av obehag.
Vad ville hen?
Varför tittade hen så?
Så enormt intensivt.
Då funderar jag även på vad MINA blickar ger andra för känsla.

Har ni tänkt på att det ofta finns ett öga högt upp vid den sidan som altaret är i kyrkan?
Jag har numera börjat leta efter det i de kyrkor jag besöker.
Ibland har även det ögat känts skrämmande.
Det ögat som ju egentligen är det mest trygga ögat.
Ögat som ser oss alla.
Ögat som vakar över oss.
Även om vi inte alltid upplever det så.
Men någonstans ser Gud allt.
Vill oss inget ont.
Men en Gud som sliter sitt hår på grund av allt som händer i vår värld.
Det är ju inte detta Gud vill.
Men många människor tror sig ha Guds makt i sina händer.
DET är skrämmande.
I såna lägen skulle jag önska att jag alltid kunde känna tryggheten från Guds blick.

Likes

Comments

Livet har ibland en tendens att ändra riktning.
Ibland är man redo.
Ibland inte.
Ibland kan man själv reda ut vilken väg man bör ta.
Ibland har man inte en susning.
Vid vissa tillfällen skulle jag mer än gärna se tydliga tecken.
Tecken på att det är rätt väg.
Eller kanske helt fel väg.
När det drar åt olika håll blir jag så sjukt stressad.
Vet inte vad jag ska.
Vet inte om jag kan lita på min egen känsla.
Lita på min magkänsla.
Eller är det någon annans magkänsla jag lyssnar på.
Hur tusan vet jag vad som är det bästa.
Det bästa för att slippa gå in i nåt som bara gör saker värre.
Jag vill ju kunna göra saker bättre.
Men att lyssna på mig själv o på min kropp är jag inte speciellt bra på.
Vill alltid kunna göra mer än jag kan o orkar.
O ibland tar det ut sin rätt.
Men vad vill JAG med mitt liv.
Vad är min uppgift i mitt liv.
Jag vill ha ett tydligt tecken.
Ett tecken på om jag är på rätt väg.
Eller om jag är totalt ute o cyklar.

Likes

Comments