En tomhet som man inte kan beskriva när någon frågar hur det känns. Det finns ingen möjlighet att kunna få dig att förstå när jag knappt själv kan förstå.
Det är en tomhet som bara jag har, min personliga tomhet. Jag jobbar på det, på att hitta ett sätt att fylla det. Fylla det som försvann från mig. Meningen med ens liv, hur skulle ni klara er utan det som betyder livet.
Det går inte, det går inte att klara sig utan livet. Det är en ständig smärta som plågar en inuti. När det enda man önskade sig var fler minnen, fler glada minnen när jag skulle få se ditt friska glada leende. Känna lukten från dina kramar, lukten av trygghet. Din trygghet försvann, lämnade dig ensam kvar, inte tillräckligt utvecklad för världen än. Det var så mycket kvar. Och det enda jag har nu, är saknaden, tomheten och rädslan för hur jag ska gå vidare utan dig.

3 månader av frågor som ingen kan besvara. 3 månader av saknad, jag vill berätta för dig om mitt liv. vill dela med mig av mina tårar och skratt. alla galna saker jag gjort utan dig, du ska vara delaktig i det här. ibland är jag arg, hur du kunde ens göra såhär mot mig. hur kan du ens tillåta att jag ska gå igenom denna fas i mitt liv ensam utan dig. Jag vill ringa dig mitt i natten, på morgonen, eftermiddagen och berätta om den nya killen jag träffar, eller hur jag i nästa sekund blev dumpad. eller hur arg jag är på mina vänner ibland. hur katten hade sönder min ljuslykta eller att min favoritmugg blev snodd. Vart är du när jag vill berätta dessa saker, som du egentligen har skyldighet att vara delaktig i.
Jag saknar ditt skratt, jag saknar hur du berättade för mig att jag var den starkaste och duktigaste tjejen i världen. Vill höra dig berätta hur stolt du var över mig. Jag vill känna att du älskar mig.
I detta nu så rinner det ner en tår på min kind i tanken på dig. Hur fruktansvärt mycket jag saknar och behöver dig.
Jag känner mig vilsen, och förvirrad. alla småsaker som var så enkla när du fanns vid mig. som är så svåra nu. Jag vill ha dina råd, jag saknar till och med dina utskällningar när jag gjort något dumt. men du lärde mig snabbt där efter det rätta också, du rättade mig. gjorde mig till en bra människa. Det känns som om det bara blir fel nu, ingen som kan rätta mig. och nej jag var inte redo för att rätta mig själv. jag hade lång väg kvar och du och jag skulle kämpa tillsammans. Vi hade en plan på livet, vi hade tankar på att allt skulle ordna sig. Hur vi skulle omringa oss med djur och människor vi älskade. Hur bra vi skulle ha det och hur lyckliga vi skulle vara i flera år framåt. Men du lämnade för tidigt, du lämna innan vi ens hann börja. Nu har jag ingen som vägleder mig.
Det var ditt ansvar, deet är ditt jobb att se till att det går bra för mig. jag skulle göra arbetet men du är den som skulle stötta mig på vägen och se till att jag hamnade rätt.

Du har alltid skyddat mig. Vem skyddar mig nu. Alla behöver en sån som dig, alla behöver en Mamma.

2016-06-07 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Då var man här igen, mitt bland kaoset. jag kämpar vad jag kan för att ni ska få ett bra lov. allting, alla minnen och stunder av rädsla kommer upp igen men jag gör det för er. jag älskar er och kommer aldrig sluta kämpa för er. jag satt idag och funderade samtidigt som jag lyssnade på allt. vilken tur jag har, men hur mycket hat och elände jag får ta och ge. hur mycket jag hatar att få se dessa hemska bilder frsnför mig, fast klistrade innan för min panna , hur mycket jag glömt bort som nu kommer upp framför mig. gråt, skrik och allt. rädslan att mista personen som ska va ens trygga punkt. hur kunde jag va säker om du inte var det. blåmärkena och skadorna som inte syntes, inre skador! de inre skadorna kommer man aldrig ifrån. rädslan att gå hem från skolan varje dag. ingen person kan förstå denna känslan ett barn har som blir utsatt av denna smärta. bara vi som varit utsatta. jag gör allt för attcta ifrån er den hemska känslan. då man måste le utåt och vara som de andra barnen, det är inte vårt fel att vi beter oss som vi gör. vi är dom där konstiga barnen, konstig, annorlunda och knäpp. jag vill att hela världen ska få veta allas historia, den är inget att skämmas över.

just nu sitter bilden av dig framför mig, med de där stora händerna om din hals och hur du kämpar för att ta dig loss, känna att luften kommer ner i dina lungor. ser hur benen sparkar och dina händer förtvivlat försöker dra bort händerna runt halsen.
Jag hör hur ni skriker, skriker av rädsla . under 10 år, mina älsklingar. jag kan inte göra något annat än att hålla för era öron, försöka låta er slippa ha dessa minnen om några år. jag tycker så synd om er, det är snart över. det blir snart bra är de enda jag sagt till er. att det blir bra, men nu ska det snart bli bra. jag lovar!

att växa upp i ett ställe där slag och tårar tar över, gör oss till konstiga. det är vi som kastas åt sidan men vilka är det som är konstiga om resten bara står och ser på när man ber om hjälp?

Likes

Comments

vad säger man om dagens system? är det rätt att barn far illa och att man ignoerar deras rop på hjälp? tydligen tycker socialtjänsten det när dom går över till den ena personens sida oh inte vill lyssna på barnen. ni kan flytta barn hur som helst men ni kan inte hjälpa tre små barn ifrån ett liv i kaos. jag lovar att över 100 anmälningar har gjorts, när barnen tar mod till sig äntligen och berättar i förtroende att de ska få hjälp så direkt efter blir de hemskickade och soc blundar o låter de bara rinna ut. flera gånger har de bett om hjälp och varje gång har de sagt "men vadå, det är väl bara att åka hem"
det här handlar om sexuella övergrepp på barn, fysisk oh psykisk misshandel men alla bara blundar och låter det fortsätta. och nu börjar jag lessna på hur det här ska gå till. barnen skickas till personens närmsta vänner och blir pressade till tusen, det är förhör hemma vid köksbordet av personens närmsta kontakter och att vara bekant med de uppsatta, det är väl en självklarhet att barnen inte kommer därifrån. men ska det alltså vara såhär? ska man strunta i barn för att de vuxna har någon sorts sjuk kontakt. jag har hållt mej i bakgrunden för det finns inget jag kan göra, men nu äre nog. jag gick upp i rättegång mrd material ingen sett förut, BEVIS på hur dåligt barnen mår. bildbevis och allt men det var ingen som ville se, ingen som brydde sig. så åter igen åker barnet hem och får stå upp mot en arg förälder. en förälder som slår, och berättar dagligen hur värdelös och oälskad de är. en sån förälder tillåter soc barn o vara hos. vet ni varför? jo för den här personen säger ju till dom att det inte är så. det är ju självklart att h*n inte berättar sanningen. men när vi andra kommer med riktiga bevis och barn som är livrädd så lyssnar de inte på någon förutom på personen som berättar att h*n är världens bästa förälder.
ett annat exempel är 2 månader innan jag blev 18, då man klassas som vuxen och myndig så blev jag kallad barn, och inte trovärdig när jag la fram min historia med denna person. allting jag sa och berättade fick de till att den andra förälden hade tvingat mig o säga. att det var påhitt och att personen jag flytt ifrån var underbar. men sen så var det andra föräldens fel att jag fått uppleva det jag fått upplevt. så då helt plötsligt menade de att personen utsatt mej för allt pga dens respektive. men när jag konfronterade så byttes samtalsämnet. men ändå så låter de barnen bo kvar. är det här rätt?
alla nekar och alla ljuger, de som talar sanning får ryggen vänd. ska man låta barn uppleva sånt här? att växa upp i ett liv med bråk, rättegångar, förhör, och vuxna människor som sviker. inte konstigt att dagens barn blir så som de blir, vems fel är det då? barnen lr vuxna som sviker, slår o får barn känna sig bortglömd. jag tycker inte det är okej, att socialtjänsten får begå tjänstefel gång på gång. det är omöjligt att hjälpa. och vad är de för system som finns? säga till barnet att bevis måste finnas. 1. knäpper man kort, är de inte lagligt för man får inte använda de eftersom personen inte vet det. 2. precis samma sak med att filma. 3. har du blåmärken är de självgjorda.
hur ska man få fram bevis då? hur ska ett barn kunna få hjälp när ord är de enda som finns.
när ena barnet de här handlar om, kom till mig och va hysterisk och rädd. ville inte hem och är rädd för att bli slagen ringer vi soc för det är de som ska HJÄLPA istället får man först höra att de ska ringa personen som utför de och sen skicka hem barnet. sen ändras de och barnet får sova borta EN natt för o få ett "brejk" så blev de min o barnets uppgift att hitta en sovplats att få va på. barnet är psykiskt förstörd oh borttagen alla vänner så hon får inte vara någonstans och inte heller hos mig. så då blev de min uppgift att skjutsa barnet till föräldens närmsta kompis. får sedan höra att hon blir pressad på frågor och livrädd att förälden ska komma när som helst. bra val socialtjänsten. förmodligen blir barnet hemskickat igen eftersom även den här gången har ni lyssnat på personen som manipulerar och ljuger. nu, ja, okej. det känns tryggt att ringa er och be om hjälp. när ni är för lat och ointresserade i svåra fall att ni väljer o skicka hem barnet.
vad ska vi göra tycker ni? låta det fortsätta såhär? jag läser dagligen artiklar och grejer om hur ni missköter erat jobb och hur barn far illa. dags för en förändring tycker jag.

Likes

Comments


Better Blogging Nouw