Solen kämpar sig fram genom de blytunga molnen. Ett orange-rosa hav färgar himlen ovanför mitt huvud, för att sekunder senare ersättas med ett grått täcke och ett vräkande regn. Lite som livet, små stunder av ljus räcker för att fylla kroppen med energi och glädje som räddar upp de stormigare perioderna. I veckan fick jag den hemska nyheten, ätstörningen hade tagit ännu ett liv. Och ja, ätstörning ÄR en dödlig sjukdom som absolut måste tas på allvar. Denna jäkla myt om att ''det bara är att äta'' ''rycka upp sig och bete sig som folk'' är så fruktansvärd. Ord som dessa som bidrar till att ätstörningar ses som en stor tabu att prata om, varför i helafriden då för? när det är så otäckt vanligt?!

Barnens dagar ska bestå utav lek och skratt, inte vikthets och svält. Nu har det gått på tok för långt.

För det som gör allra ondast i hjärtat, är att det börjar redan i lågstadieålder. För mig är det helt ofattbart och så fruktansvärt sorgligt och vidrigt att 7-8 åringar redan fångas in under ätstörningarnas vingar?! Det är BARN! Det ska vara en tid när de största problemet är att gungan är för högt upp eller att äppelträdet är för klent för att klättra i. Tankarna och dagarna ska absolut inte handla om utseende och vikthets ?! Men egentligen är jag inte förvånad, när medierna matar oss med ''Tappa 7 kilo på 2 veckor'', ''5 tips till att vara snygg på stranden i år''. Så växer dem upp med att smal är bra och fint, men utanför idealmallen är man inte värd ett skit. Då skall man dieta, träna och gå ner i vikt tills man duger igen. Hur jävla sjukt är inte detta?


Häromdagen scrollade jag igenom gamla instagrambilder och anteckningar från exakt samma tidpunkt förra året som det är nu, början av mars .Rejält uppvaknande och en stor klapp på axeln till mig själv.

För exakt ett år sedan slet jag med stora salstentor på sjuksköterskeprogrammet, prestationsångest i exakt allt jag gjorde, oavsett om det var skolan, folkracen eller skriva inköpslista, så var det aldrig bra nog, räknade varenda kalori jag åt och vägde sisådär 10-15kg mindre än vad vågen visade för några månader sedan ( då den nu är utslängd ur mitt hem). Kläderna sitter lösare på de bilderna, armar och ben betydligt mindre och lyckan likaså. Det syns så tydligt i mina ögon, trots stort leende på läpparna var jag krossad inuti. Livsglädjen var minimal.
Hjärnspökena styrde mitt liv. Inte jag.

Bilderna ovan är tagna i förrgår. Slevar jordnötssmör, tentapluggar fast till en helt ny utbildning, i en helt ny stad där jag bor ensam, inte kände en jäkel när jag tog mitt pick och pack och flyttade från landet till Göteborg. Sanna för bara 1 år sedan skulle skrattat högt om någon sade till mig att jag skulle sitta här i mitt egna boende i Götet, flyttat hemifrån och kunna äta jordnötssmör rätt ur burken, bara för att jag är sugen, utan att väga och räkna varje jäkla gram som kommer in i min mun. Det fanns inte ens på kartan. Men nu sitter jag här. Mage som putar ut, lår som skaver mot varandra när jag går och armar som har mer fett än innan. Men framförallt en kropp som orkar och mår bra. Idag tar jag hand om kroppen. Den är fantastisk! Bär mig varje dag och gör det möjligt för mig att göra allt jag vill här i livet. Vilket absolut inte är en självklarhet för alla. Så varför i helafriden ska jag misshandla och svälta den enda som aldrig ger upp på mig, den enda som alltid fortsätter kämpa oavsett hur illa jag behandlat den de senaste åren. och framförallt, den enda jag aldrig kommer att bli kvitt från. Min kropp.

Självklart är tankarna fortfarande där, och jag skulle inte klassa mig som helt frisk ännu. Dras med stora efterslängar efter både utmattningsdepressionen och ätstörningen. Men å andra sidan tror jag inte man blir totalt frisk heller. Detta är något jag alltid kommer att bära med mig och något jag alltid kommer ha en stor risk att falla tillbaka till när något händer i mitt liv. Men det oroar mig inte lika mycket längre, för nu vet jag att jag kan kriga mig upp ur det svarta och destruktiva hålet. Klarar jag det en gång. Klarar jag det nästa gång också.

Det går att kicka ut hjärnspökena och ta tillbaka makten över sitt liv. Det är aldrig försent.

Om du känner igen dig, känner att tankarna kring mat tar upp alldeles för stor del av ditt liv, tveka inte att ta hjälp. Prata med någon, vän, familj, kurator, skriv din mailadress i kommentarerna så kan jag svara så gott jag kan där!

Drabbad eller anhörig? klicka in på Frisk och Fris hemsida!

Våga sök hjälp. Våga ta hjälp. DU är värd ett friskt liv. DU är värd att må bra. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Hallihallå, Tjenixen, Morsning, Tjohooo, Tjeeenare, eller helt enkelt HEJ VÄRLDEN!

Hjärnan är totalt mos, fullproppad med celler, aminosyror, adiopocter, lipider, extracellulär matrix, och gud vet vad för fräsiga ord. Imorgon är dagen D då det är dags att se om minnet mitt har lagrat någon form utav information under de senaste dagarna som vart fyllda med, plugg. Plugg, sen plugg, plugg och ytterligare lite plugg för variationens skull kände jag. Förhoppningsvis kan jag kladda ner tillräckligt med fräsiga ord och strutta ut från tentasalen happyclappy glad!

Oavsett om det blir tårar eller gjädjetjut ska det iallafall firas att denna tenta period är över!! (och att nästa tenta ligger om 2v i ett ämne vi inte börjat läsa än...) Med golurre, godricka, goaklassisar och sen, tågresa hem till landet för helgen! åhå, ser så framemot alltihop!

Men, ska vi summera senaste tiden i bilder kanske? Ja, det tycker jag allt.


För två helger sedan var jag hemma i Tibro en sväng, kikade syrran lira handboll, spanade när rallybilen testades innan Svenska rallyt och bara myste till max med familjen !

Kvalitetstid med mor och systeryster.

Meen för det mesta har jag tillbringat mina dagar framför bord som dessa. Alltid något ätbart, pennor hullerombuller och papper i en väldans oorganiserad hög. pust.

Och som alltid i tentatider har det lagats en hel del mat, testat nya rätter och lagt ner alldeles för mycket tid vid spisen, allt för att slippa plugga. Så i går när jag insåg att det verkligen var dags att plugga, blev de snabblunch med pannkisar, jordnöttssmör å kvarg !

Likes

Comments

Måndag. En vecka i storstaden har passerat. Börjat acceptera förändringarna och igår vandrade jag iväg på en liten upptäcksfärd. Eller vandrade och vandrade. Denna vy har jag ca 10 minuter från där jag bor. Blev mer å mer kär ju närmare vattnet jag kom. Vatten och klippor. Kan vara en av de bästa sakerna jag vet. Genererar sån lycka. När jag halkade runt på de blöta stenarna och frös fingrarna av mig när jag lekte proffsfotograf, fick jag syn på tre helgalna snubbar som badade i vattnet?! Jag höll på att frysa ihjäl med flera lager kläder, mössa å halsduk. Men på något sätt, känner jag mig mer och mer hemma här. Bland alla dårar. Kan bli bra detta.

Likes

Comments

Göteborg. I snart en hel vecka har du varit mitt hem.

Det här med tid, är både otroligt skrämmande, läskigt och fantastiskt på en och samma gång. Hur dagarna avlöser varandra i en rusande fart, hur vårfåglarna sakta men säkert börjar hitta tillbaka, hur solen pressar sig igenom de blytunga molnen för att ge oss hopp. Hopp om att snart, snart är mörkret över. För trots att jag verkligen älskar hösten och tycker vintern är rätt mysig. Så går det inte att undgå ur energitagande dessa mörka månader är. Jag märker det så tydligt när oktober börjar gå över till november, när soltimmarna blir allt mindre och mindre och mörkret står oss närmast, att livsglädjen dras tillbaka några steg, allt känns extra tungt. Segt. Energin är minimal och när man ligger där i sängen när väckarklockan precis har plingat, känns dagen som ett mörkt, halt, kallt svart berg att överstiga. Det går knappt att föreställa sig hur man någonsin ska kunna klara av dagen.


Men ändå landar man i sängen igen, varje kväll, och har på något underligt sätt överlevt även denna dag. Och visst är det ändå fint. För trots att kroppen känns soppslut på energi, trots att allt ögonen kan se är svart och allt hjärnan kan tänka är nej. Så klarar vi av alla de där sakerna tillslut, som kändes sådär totalt omöjliga dendär morgonen i sängen.

Kroppen är fantastisk. Du är fantastisk. Vi är fantastiska. Allt handlar bara om, att ta det där första steget. Sen brukar de mesta liksom, bara flyta på.

Så, kom ihåg. Du kan så mycket mer än vad hjärnan får dig att tro stundtals. För den enda männsikan som bestämmer vad du klarar av och inte. Är ju faktiskt du själv. Viljan styr allt. 

Likes

Comments

Måndag.
Tiden rullar på fortare än vad x2000 susar förbi utanför fönstret. Vintern har grov beslutsångest om den vill leverera snö, regn, minus eller plus grader. Vilket gör att värmen i huset blir skum och kylig. Min hjärna kläckte då den fantastiska idén att kirra ihop en soppa med broccoli och palsternacka i ett tappert försök att värma upp kroppen en aning. Provsmakningen gav mina smaklökar ett rejält glädjerus. Skulle kasta i lite salt och peppar innan magen skulle fyllas. Med betoning på kasta så tappade jag i ca ett halvt kilo peppar rätt ner i kastrullen. Och soppan skiftade snabbt färg från ljusgrön till svart. Jippi. Precis vad en vrålhungrig Sanna kände för. Så slevade upp pepparsuccén i en stor skål, kirrade två mackor, kröp ner i soffan och tröståt den något pepparstarka soppan.

Så efter en halvt misslyckad lunch. Krävde jag en mer lyckad mellis, i form utav lussebullar, chokladbitar och en gigantisk kopp te med ingefära. Där var livet rätt komplett igen. Nu sitter jag här omringad av IKEA påsar fyllda med kläder och diverse andra ''bra ha saker'' till den kommande flytten som sker om inte ens en vecka! holymackaroni. Snart är jag officiellt Göteborgare. Suger ut det allra sista utav livet på landet och laddar upp inför storstads livet och att bli halvt överkörd av spårvagnar dagligen. Men jädrans vad kul det ska bli!

Likes

Comments

Torsdag.
12 dagar kvar tills jag på riktigt kan kalla mig för student igen. Schemat för första terminen damp nyss ner i mejlen. Äntligen. Allt börjar kännas mer och mer verkligt ju närmare skolstart och flytt jag kommer. ca en och en halv vecka kvar hemma på schlätta innan den förvirrade bonden intar storstaden med alla spårvagnar kors och tvärs.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser framemot flytten. Ny stad, Ny skola, Ny utbildning. Klara mig själv och våga lita på att benen bär mer än vad jag tror. Me myself and I. Och samtidigt som det känns som en stor lättnad, är det just ensamheten som skrämmer mig allra mest. Kvällarna när ångesten är starkare än alla gladiatorer tillsammans, när fredagskvällen spenderas ensam och insikten om att hela helgen kommer gå i ensamhetenstecken. Missförstå mig inte. Jag älskar och trivs väldigt bra med att vara själv. Jag behöver det. Men samtidigt om jag är en ensamvarg bitvis, behöver även jag sällskap, närhet, trygghet... men förfasen. Jag ska bo i Göteborg. Jag ser till havet från mitt boende. Klippor så långt ögat kan nå och glasskiosk en promenix bort. Jag kommer nog överleva ändå trotsallt.

Likes

Comments

Höjdpunkterna från senaste månaderna.

började 2016 tillsammans med helt galna människor och det skålades hejvillt när klockan slog tolv och fyverkerierna fyllde hela himlen. fin kväll.

rallySveriges heliga tävling gick som vanligt av stapeln i Karlstad i Februari. Rally Sweden. det som däremot skilde årets tävling mot de tidigare åren, var att jag istället för att sitta ute i skogarna och kika när bilarna susade förbi, stod jag inne på ''högkvarteret'' och var med och hjälpte till. träffade en drös med idoler sen barnsben och hade så fruktansvärt roligt tillsammans med helgalna människor!

blev många långa frukost och fika stunder tillsammans med vänner för att överleva de kalla vinterdagarna.

Folkraceåret började med en andra plats i Skövdes sprint tävling. sen därefter, gick det väldigt upp och ner. liksom livet i sig i år, väldans upp och ner. där fokuset inte riktigt räckt till tävlingarna.

åt för övrigt det godaste mina smaklökar någonsin upplevt, semlecroissant. alltså ni hör ju. för en croissant och mandelmassa älskare som moi, var det himlen.

under vårmånaderna föddes min inre tant till liv. spenderade timmar med korsordstidningen i näven tillsammans med den obligatoriska tekoppen och fika brickan. helst på en filt ute på gräsmattan i stickade sockor och fluffig tröja.

såklart spenderades v29 som traditionen lyder i Motala på folkracefestivalen tillsammans med mina fantastiska Degerforsvänner. minnesvärd och fantastisk vecka. som alltid med dessa folkracedårar. och att få vakna bredvid bruden på bilderna nedan i en hel vecka, satte guldkant på vardagarna. satan vad bra hon är.

någongång när klädkoden var klänning och solbrända kroppar, tog jag och päronen en tripp till vackra Läcköslott och vandrade runt i den magiskt vackra trädgården. Lycka.

Fyllde visst 20 bast i år också, firade det med ett makalöst vackert handstående.

när sommaren började lida mot sitt slut och skolorna så sakta började starta igång igen. hoppade jag på tåget upp till Götet för Lisebergsbesök och gos med Sandra som bytt Värmland mot storstaden ett tag. blev mycket häng med den galna Värmlandsduon under hösten. det kastades äpplen hej vilt för att träffa en burk på biltaket, sparkades boll, krängde taccos och lek på parkeringar när snön landade på backen. fint. mycket fint.

när vi sade adjö till November och öppnade upp armarna för December, kom jag in på min drömutbildning och kladdade ner min namnteckning på ett pappersark, och där med blev jag visst med boende i Göteborg. sablans vad fint sätt att börja årets mysigaste månad på må ja säga.

December bjöd självklart på en drös med mysiga fikor och ett x antal liter kaffe och varmchoklad proppad med marshmallows.

2016 avslutades med att kladda ner lite mer bläck på armen i form utav en uggla. mumier och makaroner vad nöjd jag är med min nya livkamrat. nu ska jag och ugglis rocka loss i år.

när klockan närmade sig tolv den 31 december, skålades och mumsades det för fulla muggar tillsammans med min rallybrutta. avslutade ett kaos år och började ett förhoppningsvis fint 2017 tillsammans med min bästfriendo Stina. precis som jag startade 2016. när jag summerar året såhär, blir jag så galet blödig, har så fina människor kring mig och så otroligt tacksam.

Likes

Comments

2016 har varit lite av ett paus år för mig. där hela livet hamnade lite på standby när jag kraschade in i väggen och föll under utmattningssyndromets vingar. sjukskrivningen var till en början med det pinsammaste jag drabbats av. tyckte jag då. jag var ju bara 20, jag skulle orka jobba, plugga, festa, umgås med kompisar, träna. men när dagarna börjades med att bryta ihop på toaletten på jobbet, var det tillslut inte hållbart längre. det gick att göra på i 110km/h i ca ett år med plugg och jobb. men tillslut, tar det stopp. jag fick se mig besegrad, såhär i efterhand förstår jag inte hur jag kunde vara så fruktansvärt blind?! herregud. men nu. är jag så tacksam för läkaren som inte gav sig, som kämpade, tjatade, ringde mig flera dagar i rad, och tillslut fick ja ge mig, och godtog sjukskrivningen. jag är inte 100% frisk än, vilket jag vet att jag inte riktigt kommer bli, ätstörningen kommer alltid vara med mig, och depressionen kommer alltid ligga nära till hands. men jag har lärt mig att hantera det på ett helt annat sätt. ett sätt som är mer hållbart. och stan vad jag är stolt över det.

på bilderna nedan var jag som sjukast. mådde som allra sämst. men jag ler ju? exakt. psykisk ohälsa syns inte på utsidan.

Ujag har förlorat en del vänner under åretsgång, då de första månaderna av sjukskrivningen bestod utav att sova, psykolog, psykatrisköterska och läkarsamtal. kom jag upp ur sängen, kunde bre mig en smörgås och äta den, i samma veva, var det en vinst. jag var svag. så skör. sov mest hela dagarna. var så otroligt ljud och ljus känslig, så att gå ut i solen, stranden eller en shoppingrunda på staden, var inte ens att tänka på. hade absolut ingen ork, eller vilja, att umgås eller träffa vänner. vilket gjorde att jag stötte bort många guldkorn. för jag helt enkelt inte klarade av det sociala, då jag stundtals inte ens klarade av att ta hand om mig själv. hygien, mat, umgänge, ingenting var viktigt eller roligt. jag tappade mig själv totalt.

Så till er som stod ut. som stöttade peppade och kramades när jag var ett vrak. för er är jag evigt tacksam. ni är fantastiska. och till er som känner igen er. varit/är i samma sits. du är aldrig ensam. och framförallt, skäms absolut inte. var öppen och våga söka hjälp. du är värd det.

Utan min fina familj och vänner, hade jag inte klarat denna resa. låter så klyschigt. är medveten om detta. Men det är så fruktansvärt sant. Utan mamma som bokstavligt talat puttat ur mig ur sängen vissa dagar, som tryckt i mig mat och systeryster som drog ut mig i solen, pappa som dragit iväg mig på tävlingar. fått mig göra saker som jag tidigare älskade. men som inte kändes ett dugg roligt då. var det som fick mig i rätt spår igen. det som gav mig energi till att bli frisk.

nu är jag mer redo än någonsin på att upptäcka vad livet har att erbjuda. flyttar hemifrån, börjar plugga i en helt ny stad och allt var det innebär. nu tusan. ångrar inte all skit jag vart med om dessa 4 år. visst, hade jag fått välja hade jag väl inte valt det. MEN, jag är så tacksam för de erfarenheter jag fått, det som bidragit till att jag står här idag, har så fina vänner och gör det jag gör. Livet, nu rockar vi.

Likes

Comments

Dagen har spenderats i stort sett, såhär. Handen i godisskålen, gosiga nyinköpta tofflor på fossingarna och färgglada braxar som livar upp den annars vidrigt gråa lördagen. Ensamheten har de senaste dagarna blivit lite för påtaglig. Nog för att jag älskar mitt eget sällskap och är en form av ensamvarg som behöver min dos av egentid för att överleva dagarna. Men även den ensamaste ensamvargen har ett litet rum av socialtbehov som måste fyllas. Extra påtagligt blir det när helgen börjar smyga sig på. Storslagna saker planeras in, myskvällar, bio, middagar osv. Medan problemet att försöka hitta en lucka i kalendern inte är speciellt svårt för mig. Det svåraste är att fylla dessa luckor med aktiviteter, fikor med fina människor, myskvällar och ja, bara vistas utanför husets fyra väggar. Gör saker som höjer livslusten och får en känna sig älskad och behövd. Men ikväll får godisskålen, tvn och tekoppen agera sällskap, och helt fel är inte det heller.

Likes

Comments

klockan har precis slagit 17.00. med kaffet rykande ur min favvokopp, ljusen fladdrandes på skrivbordskanten och håkan spelandes i högtalarna. just den här övergångsperioden från höst till vinter. när löven dalat ner från träden och landat på marken. när det är lika grått och trist ute som i askkoppen på centralen. vinden och regnet kyler ner varje millimeter utav min kropp. hösten och jag har en ganska komplicerad relation. en form utav tragisk hatkärlek. för visst finns det något fint i det där dunkla och gråa ändå. flera koppar te är ett måste för att överleva, kakburken är ständigt fylld med godsaker, filtarna hittar ut från garderoben och raggsockarna används flitigt samtidigt som alla serier drar igång efter sommaruppehållet. så visst är det mysigt. men det går inte undgå att mörkret drar med sig energin till lägre nivåer, lusten till att göra något annat än dra täcket över huvudet är minimal och ångesten blir mer påtaglig när omvärlden blir lika dyster som det är inombords. men det fina är. ingenting varar för evigt. snön faller då och då från de täta molnen på himlen. ibland får den stanna kvar på jorden i några dagar och sprider sån glädje och ljus. så ja. ska nog överleva denna höst med.

Likes

Comments