View tracker

Det är snart ett år sedan mamma försvann från oss. Ett år med tomhet, sorg och en saknad som inte går att föreställa sig. Jag mådde bra under en lång tid, alltså på riktigt bra och var genuint glad, men under den senaste tiden har någonting hänt. De glada drömmarna om mamma som frisk och levande har återigen förvandlats till drömmar där mamma slits ifrån oss. Varje natt dras jag tillbaka ett år och ser min älskade mamma, sjuk och döende. Någonstans på vägen hamnade jag i en svacka. Efter en tid med så mycket glädje hände någonting och jag hamnade här, igen.

Under tiden som gått sedan mamma gick bort har jag tagit examen, flyttat från Linköping, fått jobb och återigen flyttat till en ny stad. Det blev så tydligt att mamma inte var med och delade allt som hände. Jag vill ringa henne och berätta om mitt liv. Jag vill höra hennes röst och berätta allt som händer. Jag vill få det där klassiska mamma-samtalet som många tar för givet. Ibland slår det mig, jag kommer aldrig få det samtalet igen. Aldrig kommer mamma ringa mig på söndagar och fråga hur min vecka har varit. Aldrig kommer jag kunna berätta för henne om min dag eller hur jag mår. Jag förstår nog fortfarande inte att det är på riktigt. På något sätt förstår jag inte att det där samtalet aldrig kommer komma igen. Det är fortfarande helt ofattbart att hon inte finns med oss längre, efter ett år går det ännu inte att greppa. Det är som att hon finns här men bara inte med oss. Som att hon är borta för en stund men kommer komma tillbaka. Som att hon är någon annanstans, bara inte med oss.

Allt som händer runtom gör det så lätt att påminnas om tiden för ett år sedan. Den hemska jävla tiden. Julen börjar sprida sig överallt och det känns i hjärtat. Förra året flydde vi, julen existerade inte. Det fanns ingenting att fira. I år kommer vi möta den första riktiga julen utan mamma och jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer kännas. Jag hoppas och tror att det kommer vara en jättefin jul trots allt. Jag är så tacksam över vår sammansvetsade familj som på något sätt gör det så lätt att känna glädje.

Jag är medveten om att det här bara är ännu en svacka som jag kommer ta mig ur. Men samtidigt som det är oerhört jobbigt är det även ganska skönt. För mig är det nödvändigt att känna smärtan och kunna uttrycka känslor. Jag vet att sorgen aldrig kommer att försvinna men ibland behöver jag bevis på det. Jag behöver känna att mamma inte har glidit bort från mig och jag behöver gråta för att veta att hon finns där, längst in i mitt hjärta. Alltid älskad, aldrig glömd.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Första sommaren utan mamma. Jag mår bra, jag lever vidare och jag är glad. Men idag slog det mig från ingenstans, som vanligt när tankarna drar igång, och jag började tänka på förra sommaren, hur glad jag var trots att jag kanske innerst inne visste att det kunde vara den sista. Samtidigt så slog det mig om vilken förnekelse jag levde i och hur jag aldrig tillät mig själv att inse vad som faktiskt hände. Så många som frågade hur mamma mådde men där jag aldrig berättade vad som egentligen hände. ”Det är bra”, klassiska svaret. Men jag vågade aldrig fråga, jag var för rädd för svaret och jag ville inte veta. Jag vet inte om det hjälpte mig att leva i förnekelse eller om det försvårade hela situationen när jag väl lät mig själv inse att det inte skulle sluta lyckligt, att mamma inte skulle finnas med oss länge till.

Jag hade en otroligt bra sommar förra året, en av de bättre faktiskt, men att leva i den förnekelsen kan ha slagit tillbaka när sommaren väl tog slut. Jag har alltid känt mig tom när jag lämnar allt i Sandviken och åker tillbaka till Linköping, men den gången var det brutalt. Jag grät större delen av tågresan och väl hemma stängde jag in mig och alla som försökte komma nära. Jag festade för att inte känna och för att förtränga. Jag kände ingenting, ingenting var värt någonting. Så frågan är om det verkligen är värt att leva i den förnekelsen, att inte tillåta sig själv att förstå och sedan ta allt som en käftsmäll? Jag har ingen aning. För min del kanske det var bra, att få en sista sommar med mamma där jag var genuint glad och inte levde i en ständig oro. Däremot påverkade det andra människor som inte alls förtjänade den kalla personen jag blev när jag kom tillbaka. Jag borde tagit hjälp tidigare, av en psykolog, kompis eller vad som. Det är aldrig värt att stänga ut alla så som jag gjorde.

Jag intalade verkligen mig själv att allt skulle bli bra, att mamma skulle bli bättre, att den där jävla sjukdomen inte skulle ta över. Det fanns inte på världskartan att jag tio månader senare skulle sitta här utan mamma vid min sida. Jag tror ändå att jag behövde det. Den känslan att veta men ändå inte veta, är fan den värsta. Att inse att det inte kommer gå men totalt ovetandes om hur lång tid det är kvar, det är förjävligt. Det är mycket som har hänt sedan förra sommaren. I fyra år har jag levt ovetandes men samtidigt vetandes och det har grott en oro som inte fått uttryckas. Hela den känslan är borta och en tyngd från axlarna har försvunnit. Jag har bearbetat mycket sedan förra sommaren och jag har uttryckt så mycket känslor som byggts upp under en lång tid. Vet inte var jag vill komma med den här texten, men att skriva hjälper mig att få ordning på tankarna och att se saker som jag kanske inte har insett förut. Det är förvisso första sommaren utan mamma och min största önskan i livet är att hon skulle vara med oss, men jag mår ändå bra och för det har jag Malte att tacka, som förgyller mina dagar. 

Likes

Comments

View tracker

19 maj, en vanlig dag för de flesta. För mig innebär 19 maj att det var ett halvår sedan mitt liv föll samman. Ett halvår sedan vår älskade mamma somnade in. Ett halvår sedan dagen vi hade fruktat under så lång tid inträffade. Ett halvår sedan pappa ringde gråtandes 07.30 på morgonen och var tvungen att berätta att nu har det hänt, hon vaknar inte, hon har tagit sitt sista andetag.

19 maj är en dag som känns tung. Det blir påtagligt och man tänker extra mycket. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på mamma, det går i stort sett inte ens en natt utan att hon finns i mina drömmar. Men det är glada tankar som kan få mig att le och känna en värme i hjärtat. Det är tankar som påminner mig om hur fantastisk hon var och som får mig att minnas allt vi upplevt tillsammans. Det är tankar som är på en nivå som jag kan hantera, som får mig att minnas de fina stunderna där sorgen inte tar över.

Idag är inte en sån dag. Idag påminns jag om tiden du kämpade som mest. Tiden vi inte annat än kunde se på när sjukdomen tog över och slet dig ifrån oss. Idag är det svårt att minnas och le utan att de olyckliga tankarna tar över. Hur vi varje dag under en vecka var tvungna att krama dig hejdå som att det var sista gången vi skulle få träffa dig. Att åka ifrån sjukhuset och komma hem till ett tomt hus och ändå försöka leva på. Att veta att du låg på sjukhuset och kunde lämna oss när som helst. Att inte kunna göra någonting annat än bara sitta och vänta, försöka ta ut den glädjen som fanns och försöka hålla humöret uppe för allas skull. 

Idag får mig att tänka på din begravning. Hur jag började gråta innan vi ens kommit in på kyrkogården. Hur allas blickar skar igenom mig och fick mig att bryta ihop. Hur vi stod där hela familjen runt din urna, höll om varandra och bröt ihop. Och hur jag la min hand på din urna och sa hejdå för sista gången.

Jag vet att de här dagarna kommer fortsätta komma. Det kommer alltid finnas dagar som är extra påtagliga som får mig att minnas den hemska tiden. Men det går över. Imorgon är en ny dag och de här tankarna kommer återigen vara djupt nedgrävda i mitt huvud. Bilderna av den hemska tiden kommer aldrig suddas ut från mitt minne, men de kommer aldrig ta över mig. För på något sätt känns det alltid bättre efter en dag som har sänkt mig till botten. Närmast gråten är skrattet, som det sägs. Det är som att det byggs upp en ofantlig våg med känslor som tillslut svämmar över, men när den har passerat är känslorna borta och det blir som en lättnad. Jag vet att det kommer vara en kontinuerlig kamp mellan känslan att livet står stilla och är meningslöst och känslan att må bra och kunna leva vidare. Men det behövs. För det känns som att det alltid blir lite lättare efter varje våg som svämmar över.

Men mamma, du måste veta att jag alltid kommer minnas alla fina stunder vi hade tillsammans och att jag aldrig någonsin kommer glömma dig. Du måste också veta att jag aldrig kommer minnas dig som sjuk. Jag hoppas innerligt att du förstod innan du lämnade oss att vi aldrig någonsin kommer minnas dig som du var under din sista tid och att vi alltid, utan någon som helst tvekan, kommer minnas dig som den glada, omtänksamma och energifyllda människa som du var. Jag hoppas att du aldrig hade någon som helst tvekan på det. 

Idag är det ett halvår sedan min förebild försvann och lämnade ett tomrum efter sig som aldrig kommer kunna fyllas. I ett halvår har jag och min fantastiska familj kämpat tillsammans och tagit oss igenom, vad det känns som, den värsta tiden i livet. På ett halvår har jag på något sätt lärt mig att hantera min sorg och alla de hemska bilder som finns i mitt minne. Jag drömmer inte längre om mamma som sjuk eller död, jag drömmer om henne som frisk och levande. Jag bryter inte ihop varje gång en bild dyker upp i mitt huvud, jag tar in den och accepterar den. Jag kan sålla bort de dåliga minnena och istället le åt de fina stunderna. Vi kommer aldrig sluta sakna eller sörja och det kommer aldrig bli bra, men det blir bättre.

Att dela med mig av det här, att visa mig så pass sårbar och blotta mina känslor, känns som ett stort steg. Att skriva är en del av min terapi, det hjälper mig. Det är inte ett skrik efter medkänsla eller uppmärksamhet, kanske snarare att på något sätt skapa en förståelse. Det är lätt för mig att säga att jag mår bra eller dåligt men folk kommer aldrig få en riktig förståelse för varför. Det går inte att sätta ord på känslorna på samma sätt som det gör via en text och därför kanske det här kan skapa en förståelse för människor runtom mig. Samtidigt känns det ibland som att folk förväntar sig att efter några månader ska man må bra, att sorgetiden har passerat och livet ska vara som vanligt. Så är det inte. Sorgetiden kommer aldrig att passera och livet kommer aldrig bli som vanligt igen. Så med det här vill jag ta ytterligare ett steg i min process och för första gången dela med mig av mina texter och hoppas att jag kan förmedla något. 


Likes

Comments

Om sju dagar är det fem månader sen du lämnade oss. Fem månader sen jag väcktes av samtalet att mamma hade somnat in. Fem månader är ingenting. Samtidigt känns det som att jag har kommit så långt i min process. Jag får inte längre dagliga ångestattacker och jag gråter inte varje gång jag tänker på mamma. Men så kommer de här gångerna när det blir extra påtagligt att mamma verkligen inte längre finns. Som nu i påsk, det var första gången vi satt ned bara familjen, åt middag och firade något. Frånvaron var så extremt tydlig. Men jag var stolt över oss som familj, att vi ändå kunde njuta av varandras närhet. Att påpeka den lysande frånvaron, ta in det och ändå skratta och vara glada tillsammans. Jag är stolt över min familj, hur vi lever vidare och bevarar den otroligt fina relationen vi har till varandra. Utan den är jag faktiskt ingenting. Det är det finaste jag har. Jag är stolt över pappa, för hur mycket han gör för oss hela tiden, efter allt han har gått igenom de senaste åren. En fantastisk jävla pappa alltså.

På onsdag fyller Malte 1 år. På lördag ska vi ha hans ettårskalas. Jag vet att det kommer bli sådär påtagligt igen, även fast det är något nytt för oss. Något nytt som vi inte förut har delat med mamma. Det kommer vara så tydligt för vi vet hur gärna hon hade velat vara där och fira sitt barnbarns första födelsedag. Men jag vet att hon tittar på oss och gläds över att vi bevarar familjen och hela känslan av att vara en familj. Att vi fortsätter glädjas åt alla fina stunder tillsammans och inte låter sorgen ta över eller förstöra något. Jag vet att hon är minst lika stolt över oss som jag är.

I onsdags var jag hos psykologen, vilken tyckte jag verkade ovanligt glad. Att jag utstrålade glädje. De samtalen som brukar kunna gå över tiden på en timme tog nu en kvart. Behovet av att prata fanns inte helt enkelt. Skönt? Jag vet inte. Skrämmande skulle jag säga. Det är skrämmande att gå vidare, att vara glad. Finns inte mamma lika nära längre? Jag vill inte tappa greppet om henne, jag vill inte glida längre bort från henne. Men jag inser ju att det är så det blir. Alla minnen med mamma kommer för evigt bevaras på den djupaste platsen i mitt hjärta. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma den relationen vi hade eller vilken fantastisk människa och mamma hon var. Återigen kommer det tillbaka till att koppla att när man känner glädje så finns ingen sorg. Jag vet att det inte är sant eftersom jag i skrivandes stund gråter floder. Sorgen kommer alltid finnas där, men den kommer komma i vågor. Ju längre tid det går, desto mindre och mer sällan kommer vågorna och just nu är vågorna skrämmande små och ofrekventa.

Likes

Comments

Du kom till oss när vi behövde det som mest. Du gav oss energi och glädje under det tyngsta året i mitt liv. Om du kunde förstå den kärlek du innebär för oss och hur mycket du hjälpt mig att ta mig vidare. Du är ett sådant tydligt bevis på att livet inte står stilla och att vardagen går vidare. Jag är så glad över den kärlek och glädje du gav mamma under hennes sista tid. Och det värmer i hjärtat att hon hann träffa dig, att hon hann få ett barnbarn som hon fick dela sin oändliga kärlek till. Hon var en fantastisk farmor och hon älskade dig så högt. Bilden av hur hon sken upp bara av din närhet kommer för evigt förvaras djupt i mitt hjärta. Jag gläds över den tid hon fick med dig och att hon fick se hur otroligt fantastiska dina föräldrar är.

Men jag önskar verkligen att hon fick se dig växa upp. Att hon fick se den utveckling som vi får se och dela din vardag. Jag önskar att du fick lära känna henne. Få känna och dela hennes villkorslösa kärlek. Få se vilken superfarmor hon skulle vara. Jag önskar att du skulle komma ihåg henne, minnas alla fina stunder ni delade och minnas hennes fantastiskt goda hjärta. Jag vet att hon aldrig bara kommer vara en bild för dig, för jag vet hur väl hela familjen kommer bevara hennes minne och hur vi aldrig kommer sluta prata om henne. Hennes historier kommer leva vidare. Hon kommer leva vidare, i våra och i ditt liv. Aldrig kommer vi låta henne vara bara en bild för dig för hon kommer alltid vara en del av vår vardag. Aldrig kommer vi sluta nämna henne eller sluta berätta historier om henne. Hon kommer vara där, i våra samtal, våra middagar och våra liv, och du kommer förstå vilken underbar person hon var. Jag vet att hon ser oss och att hon ser vilken fantastisk farfar du har och hur underbara dina farbröder är. Jag vet att hon är stolt.

Aldrig hade jag kunnat förstå hur mycket du skulle betyda för mig. Men det finns fan inget jag inte skulle göra för dig. Att få dela din vardag och få se dig växa upp är det finaste jag vet. Tack för allt du ger oss, även om du ännu inte har någon som helst förståelse över vilken betydande mening du har i våra liv. Jag står dig evigt tacksam för den kärlek du gav mamma innan hon försvann från oss.

Likes

Comments

Det är lätt att koppla att när man känner glädje så finns ingen sorg. Det är lätt att få skuldkänslor över att vara glad för länge, att inte gråta varje dag och att kunna leva vidare. Jag går inte runt och mår dåligt hela dagarna, men det ger mig skuldkänslor att erkänna att jag inte gör det. Det är inte ens fyra månader sedan som mamma gick bort och jag kan säga att jag mår bra? Det får mig samtidigt att må så jävla dåligt. Nästan direkt efter att mamma dog fortsatte jag leva min vardag. Jag pluggade, festade och umgicks med mina vänner. Som ingenting. Jag vet att folk kan ställa sig skeptiska mot det, men jag inser att det var och är mitt sätt att hantera min sorg. Jag stänger inte in mig och gömmer mig bakom sorgen. Jag har gjort det alldeles för länge nu.

Men det blir som en rädsla. En rädsla över att mamma inte längre finns lika nära. Att jag på något sätt skulle glömma allt hon var för mig. Men jag vet ju att det aldrig skulle hända. För allt hon var för mig och för oss, det kommer hon alltid att vara. Jag måste bara lära mig att bara för att jag mår bra betyder det inte att sorgen över mamma inte finns där eller att jag på något sätt har glömt den. Sorgen kommer aldrig försvinna och tiden kommer aldrig läka några sår. Det kommer bara bli lättare. Jag kommer lära mig att hantera sorgen och den kommer kanske inte alltid uttryckas lika tydligt.

”Sörj, men inte för länge. Glöm aldrig att det finns så mycket glädje i livet”. En av oändligt många kloka ord mamma delade med oss. Jag vet att hon inte vill att vår sorg på något sätt ska ta över våra liv. Att den ska strypa den glädje som faktiskt finns runtom oss. Jag vet att hon är glad över att vi kan umgås och skratta som vi alltid har gjort.Och jag vet att hon vill att vi ska fortsätta vår vardag. Jag vet hur hon älskade att höra oss syskon sitta uppe och spela tillsammans sent på nätterna även om vi gång på gång väckte både henne och pappa. För hon älskade att veta att vi hade roligt tillsammans. På samma sätt vet jag att hon älskar att vi fortsätter dela den glädjen med varandra och inte låter sorgen stå i vägen.

”Vad tror du din mamma skulle säga om att du kan må bra?”. Frågan min psykolog ställde mig när jag berättade om mina skuldkänslor.Och svaret var så självklart. Jag började le och fick tårar i ögonen. För jag vet ju att hon alltid satte andras glädje först och jag insåg återigen vilken otrolig mamma hon var. Hon skulle älska att höra att jag mår bra, att jag levervidare och inte stänger in mig. Men jag är inte i det stadiet att jag kan övertala mig själv att det är det hon vill, att hon skulle glädjas av det. Jag är i stadiet där jag inte vill kunna leva vidare utan min mamma vid min sida, där jag inte vill kunna må bra utan henne. Jag behöver ju henne. Jag var en sådan morsgris. Vi pratade i telefonen flera gånger i veckan och jag kunde prata med henne om allt. Vi utvecklade en sådan stark mor och dotter-relation. Jag var långt ifrån redo att förlora henne. Det gör det så svårt att inse att vardagen går vidare och att jag får känna glädje. Jag är helt enkelt inte riktigt redo att erkänna och ta in det än. Inte utan att få skuldkänslor.

Likes

Comments

December 2012. Jag hade kommit hem över julen från Linköping. Ingen av bröderna hade kommit till Sandviken än. Mamma och pappa kom hem tidigt, alldeles för tidigt för att ha varit på jobbet. Egentligen ville de inte berätta något, för de visste ju inget än, och det skulle vara onödigt att oroa alla över julen. Men jag såg att det var något fel och frågade. De berättade att mamma varit och tagit cancerprover för att hon hade känt en knöl i bröstet. De visste inget än och de skulle inte få svar förrän i januari. Dagarna fortsatte och hela familjen kom hem, mamma och pappa berättade inget, och det gjorde inte jag heller. Julen var en plåga. Varenda natt grät jag mig till sömns, med en pojkvän vid sidan om, glatt ovetandes. Att stänga in mig så var psykiskt ohälsosamt och det förstörde mig. Jag såg mamma bryta ihop bakom hörnen och pappa som kramade om henne. Det var hemskt. Att se sin mamma gråta är det mest hjärtskärande som finns.

5 januari 2013. Dagen de skulle till sjukhuset och få provsvaren. Jag vaknade efter de kommit hem och hela huset var tyst. Det var så uppenbart. Jag låg kvar så länge för jag ville inte möta det som fanns utanför rummet, men tillslut var jag tvungen. Min ena bror satt i köket med en tom blick över bordet, jag satte mig bredvid. Mamma kommer och kramar mig, gråter och säger att det kommer bli okej. Det fanns inga ord, bara tårar.

17 januari, 2013. Dagen mamma skulle opereras. Dagen var en plåga. Att bara ligga hemma och vänta på svar som inte skulle komma förrän sent på eftermiddagen. Jag låg instängd i mitt rum hela dagen, tills pappa kommer ner och berättar att allt har gått bra och att det inte fanns någon spridning. Vilken lättnad. I ett halvår framåt skulle hon få cellgifter, men enligt dem endast i förebyggande syfte, cancern fanns ju inte kvar. Behandlingen började, varannan vecka var det en ny. Hon tappade håret, blev trött och all skit som cellgifter innebär. Det var jobbigt att se på medan hon tog stryk av gifter, men samtidigt beundransvärt hur hon attackerade det. Alla som kände mamma vet hur stark hon var och vilken enorm kämparglöd hon hade. Trots allt hade hon mer livsglädje och energi än vad jag tror att jag någonsin kommer ha.

Det var ett jobbigt halvår men vi visste ju hela tiden att det fanns ett slut. För i maj skulle hon vara klar, då skulle hon få sista behandlingen. Och det fick hon. 

Maj 2013. Vi firade att hon var klar. Hon var fri. Det var slut på skiten. Vi skålade med mousserande, vi var lyckliga. Men lyckligt ovetandes. Sommaren kom, det var en fantastisk sommar. Mamma och pappa reste runt och vi umgicks och hade det så bra. Vi var glada, men samtidigt fanns det en ständig oro. Men det visade vi inte öppet. Vi levde för stunden. Det fanns inget annat.

September, 2014. Samtalet kom. Jag satt och tentapluggade. Klockan var runt 13­-14 och mamma ringer. Hon skulle aldrig ringa vid den tiden om det inte var något. Något var uppenbarligen fel. Hon inledde samtalet enkelt, frågade om jag pluggade och om hon störde. "Du...". Klumpen i halsen kom direkt, nu hade det hänt. Det som inte fick hända. De hade hittat cancer i högra lungan. Lungcancer. Det var obotligt. Det finns liksom inga ord i ett sånt samtal, jag kunde inte säga nånting. Satt mest och lyssnade för att senare i samma sekund som jag la på bryta ihop. Jag ringde till min bror gråtandes. Vi åkte hem den helgen för att ännu en gång möta allt. Att samlas alla och ha det där samtalet, det är helt sjukt. Det går inte att förstå. Jag tror jag stängde ut allt som sas, det gick liksom inte att ta in, jag ville inte höra. Behandlingen började direkt och kom återigen kontinuerligt varannan vecka. Processen började om. Men den här gången fanns det inget slut. Det går inte att förstå den smärta hon gick igenom.

Januari 2015. Pappa skickar ett sms om att behandlingen verkar, tumörerna har krympt. Vilken glädje. Vilket hopp. Det kändes som en vändning, äntligen. Ovetandes av vad som egentligen händer trodde vi syskon att det fortsatte på den positiva banan. Sen kom sommaren. Hostande blev en daglig faktor och det högg så hårt i hjärtat varje gång. Men vi fortsatte som vanligt. Vad ska man göra annars? Hoppet skulle aldrig lämna. En dag under sommaren hörde jag min ena bror prata med mamma om behandlingarna och när de skulle ta slut. Aldrig. Det är obotligt. Det handlar bara om att köpa tid. En tendens jag har är att stänga ut allt jag inte vill höra, vilket jag gjorde. Jag vägrade förstå.

Slutet av sommaren, jag skulle snart åka tillbaka till Linköping. Jag satt i soffan och mamma kommer gråtandes och sätter sig bredvid och håller om mig. "Visst vet du att jag är riktigt sjuk va?" Jag började gråta. Jag visste ju, men samtidigt så visste jag inte. Hon var ju så stark och pigg. Hennes otroliga energi lurade oss alla. Jag åkte hem till Linköping, jag förträngde allt. Det kunde ju inte vara sant. Klart det skulle bli bättre.

September, 2015. Mamma skickar ett sms om att alla måste komma hem, "vi behöver prata om allt". Vi bestämde en helg och åkte hem. Så satt vi där runt köksbordet och allt var som vanligt, men vi visste ju att snart kommer samtalet. Mamma började gråta och berättar att nu är det slut, behandlingarna hjälper inte. De har testat allt. Med lite tur så skulle hon finnas kvar med oss i ett år till. Ett år? Hur fan hanterar man en sån situation? 

Oktober, 2015. Det var en helg som alla skulle åka hem och bara umgås, som vi alltid har gjort. Jag bokar tåg och skriver ett sms till mamma om när jag skulle komma, men jag får inget svar. Inte på timmar. Oron kom. Nu hade nåt hänt. Pappa ringer. Så många tankar som hinner gå genom huvudet. Mamma ligger på sjukhuset, hon hade fått ett krampanfall på morgonen och åkt in till akuten. Det hade spridit sig till hjärnan. Metastaser påverkade hennes motorik och hon blev halvsidigt förlamad. Det i sig innebar att hon nu var tvungen att, utöver cellgifter, få strålbehandling för att möjligtvis minska metastaserna och kunna få tillbaka motoriken. Men det fanns inga som helst garantier. 

På måndagen började behandlingen. Hon fick bli kvar på sjukhuset för observation. Hon fick inte lämnas ensam, för om ett till krampanfall skulle komma så kunde hon dö. Veckan gick, varje dag fick hon strålbehandling. Men det blev inte bättre. Hon blev så trött. Pappa ringde varje dag för att berätta läget. Varje gång han dök upp på displayen var en plåga. Nu hade det värsta hänt. Mamma var kvar på sjukhuset hela veckan, hon blev sämre och sämre och kunde inte längre gå. Men på något sätt fanns fortfarande hoppet. Det här kunde inte vara slutet. 

Tanken var att jag skulle spendera helgen i Linköping, för första gången på väldigt länge. På fredagen var jag på sittning, på lördag får jag ett samtal av pappa på morgonen. "Du måste komma hem, nu är det bara dagar kvar". Panik. Packa, boka tåg, taxi in till stationen, in till Gävle och direkt till sjukhuset. Där låg hon, i sin sjukhussäng. Jag möttes av en gråtandes pappa, mormor, morfar och moster. Var det här verkligt? Hur var det möjligt att min starka mamma låg där i sängen, kämpandes för livet?

Vi spenderade hela kvällen där. Berättade vilken fantastisk mamma hon är och hur mycket jag älskar henne. Det är en sån absurd situation, att sitta bredvid sin mamma vid sjukhussängen medan hon håller på att lämna en. Klockan blev mycket och vi var tvungna att åka hem, hon orkade inte mer. Vi var tvungna att säga hejdå till mamma som att det var sista gången vi skulle träffa henne. För ingen visste ju, hon kunde dö när som helst.

Morgonen kom. Ingen förändring. Vi åkte in till sjukhuset och var där hela dagen. Och så fortsatte hela veckan. På fredagen fick hon till och med komma hem. Hoppet fanns, trots att man visste att det var kört. Men på något sätt så lämnar det aldrig, oavsett. Hon vårdades hemma, pappa hjälpte henne med allt hon behövde och vi försökte finnas där med det vi kunde. Jag åkte hem till Linköping den helgen, läget hade ju blivit mer stabilt och jag var tvungen att plugga. Helgen efter åkte vi tillbaka. Det var så plågsamt att se henne lida så. Att inte kunna andas. Inte kunna röra sig. Inte kunna hålla sitt barnbarn som hon älskade så. Alla åkte hem till sitt på söndagen igen. På måndagen får jag ett sms om att morfar hade ramlat och slagit sig och det var illa. Han klarade sig inte. Mamma sitter och kämpar för sitt liv och hennes pappa går bort, mormor förlorar sin man och snart sin dotter. Livet är så orättvist.

Vi åkte hem igen för att krama om mormor och ta hand om varandra. Vi åkte hem på söndagen återigen och trodde verkligen att vi skulle få se mamma igen nästa helg. Vi hade planerat att dricka årets första glögg och äta pepparkakor. Mamma såg fram emot det så enormt mycket. Men vi hann inte. På torsdagen somnade hon in. Jag vaknade 07.30 och ser två missade samtal från pappa. Nu hade det hänt. Jag ville inte ta det samtalet. Jag packade väskan och åkte hem. Dagen efter planerade vi mammas begravning. Allt var så absurt. Var det verkligt? Satt vi på riktigt och planerade vår mammas begravning? 

Den 3 december 2015 sa vi hejdå till mamma. Det var den värsta dagen i mitt liv. Men det var så fint och så mycket folk som kom och sa hejdå. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva ta farväl av mamma vid 22-års ålder. Det var alldeles för tidigt, jag var och är inte redo.

Mamma var en fantastisk person. Så godhjärtad. Hennes ord kommer fortsätta leva med mig i vardagen och hjälpa mig vidare i livet. Hon kommer alltid finnas vid min sida även om hon fysiskt sett inte är där. Hon lever vidare i mina tankar och mitt hjärta. Alltid älskad, aldrig glömd. Världens bästa mamma.

Likes

Comments