Hejsan, mitt namn är Sanna och jag är en 17 årig tjej från Falun. Jag lever ett ganska normalt och oglamoröst liv som tonåring, ungefär som de flesta andra i min ålder och bekantskapskrets. Jag gillar färg, skapande, utflykter, friluftsliv, djur, kläder och framför allt alla som står mig nära. Jag är den typen av person som fäller en tår när jag tycker att min syster ser gullig ut eller börjar jubla av glädje när två likformiga ytor har perfekt passform för varandra, det låter lite knasigt men sådan är jag, faktiskt!

Jag har upplevt många saker under mitt än så länge 17 åriga liv som för mig har varit betydelsefulla på olika sätt precis som de flesta har. Några av dom grejerna är exempelvis att jag har gått på ridning i 8 år, gått på simning i två år, börjat spela ett instrument, mött människor jag aldrig någonsin ångrar att jag mött, varit på några få resor både inrikes och utrikes och så vidare. Härligt va? Det finns dock saker jag har fått uppleva som jag inte har valt, som har fått mig att känna skam, värdelöshet, ångest och meningslöshet. Dessa känslor har genom åren fått tid att gro till större och mer ohanterliga fenomen som tillslut har fallit i sin ordning och formats till en sjukdom. Jag heter Sanna och jag har en sjukdom som heter anorexia nervosa. Anorexia är en psykisk sjukdom som kan ge fysiska symptom vilket den dock gör på de flesta som har den. Du kan förstås googla om du vill veta mer eller om du ens bryr dig men jag tänkte berätta min tolkning utav det här. Ur mina ögon är det en riktigt jävlig sjukdom som sätter sig hos människor, oftast unga tjejer som är psykiskt svaga av olika anledningar och får dom att tro att deras största problem är hur de ser ut och deras vikt. Den får personen i fråga att undervärdera sig själv till den mildaste grad att personen gör vad som helst för att få känna sig nöjd, i det här fallet så är "lösningen" att gå ned i vikt. Den drabbade tror att den tillslut ska bli nöjd av att få nå sin målvikt, men målvikt efter målvikt passerar och personen känner sig bara mer och mer misslyckad. Sjukdomen är som en demon i den utsattas huvud, den styr och ställer och får personen att tro att det är den själv som vill gå ned i vikt. Det är där det brister, sjukdomen och "offret" är två olika energier och sanningen är att anorexian strävar efter att se den utsatta död tillslut, den kör personen i botten. Att för mig ha fått inse det här är något värdefullt, det är svårt men för alla destruktiva tankar jag har försöker jag att tänka "det här är inte vad jag egentligen vill, det är vad ätstörningen vill". Det är såklart inte enkelt, det låter kanske som att jag har svaren på allt och att jag helt vet vad jag snackar om men helt ärligt så är jag ganska lost vilket är anledningen till att jag skriver det här. Jag kan ha ganska svårt att inse att jag har problem, problem värda hjälp vilket gör att det här inlägget får mig att liksom "face the truth". Jag lever ett tufft liv med en glimt av härlighet och doft utav nytvättat emellanåt, jag jobbar på det jag lovar! Följ min resa här ifall du har lust, tack för nu.

Likes

Comments