Hej allihopa! Nu var det väldigt länge jag skrev ett inlägg så tänkte passa på nu!

har hänt ganska mycket sen sist, jag har gått tillbaka till att jobba inom vården. Anledningen bakom det får ni fråga mig privat om. Så jag jobbar 80% inom omsorgen i Vindeln. Har även börjat träna och bli hälsosam eller vad man ska kalla det. Har hållit på nu i 3 veckor så jag har överträffat mig själv. Köpte även gymkort till Rasmus så vi ser om han också kommer på samma spår som jag.

Min lillebror Fredrik har även tagit studenten, otroligt stolt. Kommer lite bilder från den senare i inlägget. Blir lite av en bildbomb. Jaa, det har hänt en del men känner inte riktigt att jag kan skriva här vad som har hänt. Men jag är på en bättre väg i mitt liv just nu. Våren har varit otroligt kämpigt men min underbara familj har stöttat mig hela vägen. Och nu är äntligen sommaren här. Solen har lyst på bra och började allting med att sola men det har som försvunnit nu. Har inte längre samma tid att sola när man jobbar helger och kvällar igen. Men ska försöka finna tiden.

Jag tränade ben igår efter att jag hade slutat jobba, tränar mesta dels med Andreas som hjälper mig med allting. Och det känns idag i benen, helt mör och seg men de ska väl gå an. är ledig hela dagen imorgon så får hoppas på mycket sol så jag kan sola och vila kroppen.

Idag är luften så himla tjock så mitt huvud håller på att explodera, men förhoppningsvis börjar det regna så luften bytts ut helt och hållet. Nu ska jag lägga in några bilder så får ni alla ha det bra. Nu är uppdateringen gjord och ni alla vet att jag överlevde våren!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

"När solen går ner och mörkret och kylan kryper sakta in till dig. Du ser ingenting, du känner bara kylan och en kall vind. Du är helt ensam och vinden flyger rakt igenom dig. Du tappar andan och huttrar. Du tittar upp mot himlen och alla stjärnor lyser klart. Du känner dig ensam på denna jord, du känner att ingen förstår dig, du vet inte vem du är. Du vet inte om nån där ute bryr sig om dig. Ensamheten, kylan och allt mörker får dig tveka. Tveka mot att njuta av livet. Njuta av allt livet har att ge. Du känner dig svagare och svagare, du tänker på alla plågsamma minnen. Du blir påmind om allt du har kämpat dig förbi. Du orkar inte längre stå. Du sätter dig sakta ner på kalla, våta marken. Du kan knappt andas. Du känner hur tårarna rinner ned för din kind, tårarna är varma men blir snabbt kalla. Du tappar synen, allting blir suddigt. Allt du kan höra är den kalla vinden som susar förbi. Du är vilse i världen och ensam. Ensam mot allt hat, mot alla motgångar. Du vet inte vars du ska gå, vad du ska göra. Du bara sitter där och önskar dig bort. "

Har du någon gång känt såhär? Har du någon gång tappat gnistan bara sådär? Har du bara struntat i allt och bara låtit tårarna bara rinna? Har du känt dig ensam, övergiven och svag? Har du någonsin tappat all styrka?

Jag har levt med saknaden av styrka, saknad av närhet i år. Jag har varit ensam och vilse i tre år, Jag har vandrat i cirklar utan att veta om det, jag har sökt efter svar utan att ha hittat nånting. Jag har letat och letat efter den saknade pusselbiten i mitt liv. Jag har klättrat och varit på toppen många gånger, men en vind har alltid knuffat ner mig. Jag har sett många olika toppar. Toppar av kärlek, glädje och lycka. Jag har även sett botten av sorg, saknad och ensamhet. Jag har fått mitt hjärta krossat, jag har förlorat många vänner och jag har haft saknaden av styrka till att orka. Men ändå är jag här. Trots allt det onda i världen, står jag här idag. Jag står här, jag är inte på toppen av något berg, jag är inte på toppen av kärlek, glädje eller lycka. Nej, jag är på på marken. Jag är inte högst upp i världen men är inte heller längst ner i djupet. Jag är på marken. Jag har många stunder då botten känner som att jag drunknar, jag har även många stunder då jag är på toppen och känner solen varma strålar och vindarna som inte kan få omkull mig. Men jag klarar mig bara bra på marken. Jag får känna solen strålar, jag får se himlen alla sidor och även känna små hål i marken. Men mest av allt, jag kan gå vars jag vill. Jag slipper klättra, jag slipper kämpa emot vindarna. Jag kan se klart. Jag ser allt från en annan synvinkel, jag ser vägar, jag ser gräset växa.

"Bland all kyla och all mörker, känner du en värme. Inte vilken värme som helst. Du känner närhet, du känner lycka, du känner glädje. Du vänder dig om där står han. Han som hjälper dig upp från kalla marken, han som torkar dina tårar. Trots att det är mörkt ute så ser du hans ögon. Du ser hans leende och allting blir ljusare. Han håller om dig och all kyla försvinner. Värmen stiger i kroppen, mörkret försvinner. Solen kommer fram, en vacker soluppgång och en vacker man står med dig. Du känner att tårarna som rann är borta. Ensamheten försvann och den kalla vinden blir en vind som får ditt hår att dansa i luften.Du vänder dig mot solen och strålarna prickar dig. All sorg du hade har försvunnit. För du inser att hur ensam du än må vara så har du alltid en vän. En vän vid din sida. Du har någon som lyfter dig från ditt fall, som värmer dig när det är kallt. Du är aldrig ensam, aldrig."

Detta har jag skrivit själv, och den är till alla som känner att livet ibland är hopplöst, att man bara borde försvinna men trots all smärta, alla motgångar så finner du lyckan, styrkan och även kärlek. Denna novell är till alla som ser sig ensam, till alla som vill bort. Ni har alltid en vän, en förälder, en bror eller syster. Ni har alltid nån även om det ibland inte känns så. Lev era liv, för även om det är jobbigt ibland så bygger det upp dig, det gör dig stark. Det gör dig unik. Glöm aldrig det.

Likes

Comments

Hon var klädd i svart, svarta kläder, svart hår och stod ensam. Man kallade henne emo. Man tittade bara men sa aldrig hej. Man himlade med ögonen och suckade när hon var i närheten. Men inte för högt för att alla skulle höra men tillräckligt för att hon skulle höra. Man skrattade högt när hon gick förbi, man slutade prata om hon kom för nära. Man gick sin väg om hon såg frågande eller vilsen ut. Man visste vem hon var men ändå inte riktigt. Hon var tjejen i svart. Hon log aldrig, hördes aldrig, satt längst bak i klassrummet och hon satt själv på lunchen. Man visste hennes namn men sa det aldrig. Man tänkte aldrig på henne för med tiden försvann hon.

Det folk inte förstod var att i svarta kläder smälter man in. Även om allting är svart så tillslut märks man inte. Många säger att det är en svart period man går igenom och att man kommer ur den. Men svarta kläder, svart hår och svart stil är en kamouflage. Man vill sticka ut, man trivs i det mörka och man känner sig osynlig. Man blir lik en skugga.

Det roliga med svarta kläder är att det är en trend. Man använder svarta kläder för att uttrycka sig, verka tuffare, oftast svart med nitar eller döskallar. Men märker man dom som bara är svart? Svarta byxor och svart tröja utan märken, utan döskallar och nitar? Nej, det gör man inte. Man märker dom med döskallar och nitar för dom ser mer tuffa ut, mer cool. Men dom med helt svarta kläder, dom smälter in. Det svarta håret och svarta kläderna, det smälter in som skuggor. Och dom som ibland märks får kommentarerna emo eller färglös. Dom med helt svarta kläder, dom gömmer sig, dom vill inte bli sedda eller hörda. Dom vill bara försvinna. Jag har varit en av dom. Jag känner folk som är en av dom. Min syster är en av dom.

Min älskade lilla syster var helt svart, hon gömde sig vid skåpen eller borta vid ställen där man inte syntes. Hon sa aldrig någonting i onödan. Och knappt då. Hon åt lunch sist eller först. Hon skyndade sig hem och var aldrig ute, bara på sitt rum. Hon fick kommenterar och blickar av andra och låste in sig på toan. När jag gick gymnasiet så ringde hon mig en gång och visste inte vad hon skulle göra. Och jag svarade såklart, slå dom idioterna. För så fungerade jag. Men min lillasyster är inte så. Hon var som jag var när jag 10 år. Men hon var 14 år. Hon var rädd för att gå till skolan, hon var rädd för att gå till UG, hon var rädd att gå på ICA. För hon var så orolig för vad folk skulle tänka när dom såg henne.

Idag är hon 16 år. Hon har börjat hitta sig själv igen, hon har en pojkvän, bra vänner och ett bättre självförtroende. Hon är inte längre helsvart. Hon har börjat gå mot färgerna. Hon vågar gå ut, hon vågar gå till skolan även om hon skulle vara helt ensam. Hon vågar gå till ICA och handla. Hon vågar stå ut. Men för 2 år sedan kunde hon inte det. Och ingen kunde hjälpa henne, oavsett vad man sa till henne så sa hennes huvud motsatsen. Och hennes huvud verkade har större röst.

Jag är stolt över henne idag, hon vågar idag. Anledningen till att jag började tänkte på det här ikväll var för att så många idag är så brydda. Om vilka bilder som är snygga som man kan publicera, om vilka kläder man ska ha, hur man ska prata, röra sig och hur man ens ska existera. Det var säkert likadant när jag var yngre och har troligen alltid varit så, men dom som är klädda helt i svart, det är dom man glömmer. Man märker bara dom sticker ut med fel kläder eller fel stil eller fel umgänge. Men märker man dom som står helt ensamma i svart? Ingen märkte mig, ingen märkte min syster. Och ingen märkte dom som försvann.


Likes

Comments

Hellu!

Som dom flesta vet, har jag inte mått så bra på den senaste tiden, otroligt mycket har hänt dom senaste 3 veckorna.. Och ja, jag har inte haft någon bra sömn, knappt nån sömn och med det slutade jag känna hunger så jag åt knappt något. Jag tappade orken och orkade ingenting, dagarna blev långa och lägenheten höll på att förfalla för jag orkade inte städa eller ens diska.

Men nu verkar det börja vända, jag somnade vid 11-12 igår och vaknade 7 imorse. Jag åt frukost (vilket jag aldrig gör) sen skurade jag golven och sen for ut och joggade i 45 minuter! Kom hem och gjorde lite övningar för ryggen och tog sedan en kall dusch. Kokade kaffe och satte mig på balkongen och njöt av solen. Sen vid 3 hälsade jag på pappa på en kaffetår till och surrade. Så idag var en otrolig vändning.

Igår städade jag hela lägenheten och pappa kom upp och fixade sängbenen, mamma kom också såklart. Jag och mamma drack kaffe sen gick vi en promenad med Fia och surrade. Så dom här två dagarna har varit otroligt bra. Jag kan dock inte lova att det kommer att gå lika bra imorgon men jag får hoppas. Jag tar dagarna numera som dom kommer. Så jag planerar inte så mycket utan väntar och ser vad som händer.

Jag hoppas ni andra mår bra och lever livet nu när dom flesta har påsklov och är i fjällen. Ha de bra allihopa!

Likes

Comments

HOPE- HOLD ON, PAIN ENDS.

Är det så att man ska hålla sig stark och att smärtan kommer att gå över? Det tvivlar jag på, jag tror däremot att vissa dagar gör mindre ont än andra. Men att smärtan försvinner helt tror jag inte. Det är som att slå sönder ett glas sen be om ursäkt, men inte blir glaset hel igen. Jag tror att all smärta som vi alla har inom oss, kommer alltid att vara kvar. För när vi väl har fått den smärtan inom oss, lämnar den oss inte. Det är som minnen, kärlek och glädje. Den kommer till oss och lämnar oss aldrig. Vissa dagar är bättre och vissa dagar är sämre. Och ibland får man tänka efter och känna efter. Man ska aldrig ignorera känslorna, men man kan balansera dom. Vissa dagar känner jag verkligen, varför vaknade jag idag, och andra dagar känner jag som om hela världen står framför mig och ler.

Men tyvärr har dom sämre dagarna kommit mer och mer. Men jag kämpar vidare, även om jag inte vet hur så försöker jag. Men när folk säger till mig att det kommer bli bättre, att all smärta och ångest kommer att försvinna, det tror jag inte ett skit på. Smärtan finns alltid kvar hos oss, men vissa dagar får vi turen att glömma det för en stund.

Den smärta, den psykiska tröttheten som jag har just nu, önskar jag inte ens till min största fiende. För man orkar verkligen ingenting. Man sitter och blir trött. Man ser runt omkring sig och bara väntar på att klockan ska bli läggdags. Man orkar inte laga mat, fastän man vet att man borde äta men man orkar inte ens känna efter om man är hungrig. Man försöker städa, fixa till hemma men det känns meningslöst. Som tur hjälpte mamma mig idag och det känns att man mår lite bättre när lägenheten är städad. Man känner sig mer avslappnad. Miljön påverkar verkligen kroppen även om det bara är i 5 minuter så känner man någonting iallafall. Vissa dagar känner jag ingenting, speciellt såna här dagar.

Jag har turen att ha fantastiska människor omkring mig, som bryr sig. Även om det är familjen så är jag otroligt tacksam! Jag har haft personer omkring mig som jag trodde brydde sig men tillslut visar sig att den rätta sidan. Min familj är otrolig. Dom hjälper en genom att bara existera. Utan min familj, hade jag nog inte suttit här idag. Jag hade aldrig orkat, aldrig orkat existera. Och ja, tankarna finns alltid, varför ska jag ens vara kvar, men min familj visar varje dag varför.

Nu blev det ännu ett inlägg där jag fick skriva av mig, men som sagt, alltid bättre att få ut det än att hålla det inne.

Ta hand om varandra!

Likes

Comments

​Som sagt, allting är ganska kaotiskt just nu. Man vet inte riktigt vars man ska gå eller vad man ska göra.

Att vara 20 år och känna känslan att allting går åt helvete, är inte drömscenariot. Man får höra hela uppväxten att allting kommer att ordna sig, att allting löser sig till slut. Men varför säger man så? Varför säger man att tiden läker såren, imorgon är en ny dag? Varför inte bara säga sanningen och erkänna för barnen att ibland är allting raka motsatsen än förväntningarna? Jag anklagar ingen, men normerna i denna värld är att skydda sina barn mot sanningen. Man säger att hemska saker händer bara ute i andra länder, inte skulle det hända oss. Man säger att dom goda alltid besegrar dom onda. Men är det verkligen så? 

När man är 15 år ska man bestämma sig för vad man ska göra med resten av sitt liv, det är ett ganska stort val och man tror man vet allting i den åldern. Man väljer efter vad kompisar säger, efter vad föräldrarna vill eller vad man själv tror. Men vet man vid 15 års ålder vad man egentligen vill göra? Nej. Man hoppas att allting löser sig. Som alla i ens omgivning säger. Man blir lärd från dag 1 vad som är sagor och vad som är fantasi, men lär man sig verkligen om verkligheten?

Man försöker hålla sitt barn så oskyldig och så ovetande om allting, men är det verkligen rätt? Jag är 20 år, jag trodde inte på allting när jag var liten, jag trodde varken på sagor eller verklighet. Jag bara var. Jag tog dagen som den kom och levde mitt liv. Ganska fridfullt egentligen, men vad gör man när verkligheten slår en utan varning? 

När jag var 15 år och skulle välja utbildning (gymnasium) så visste jag inte riktigt. Jag tänkte mer på vad som skulle vara roligt och vad mina vänner valde. Många valde Liljaskolan, så då tänkte jag den skolan ska jag gå på. Men vilken linje? Slutade upp med att jag valde Lackering. Det kändes roligt, man fick måla, lära sig tekniker och självklart arbetsbyxor! 

Men om jag fick välja om idag skulle jag ha valt något helt annat, men det är för att idag har jag erfarenhet och en verklighets uppfattning. Det hade jag definitivt inte då. Varför utsätta barn för ett så stort val, alla vill ha sina barn oskyldiga och ovetande men ändå ställer man ett sånt stort krav vid 15.. Ganska ologiskt för mig. Men det kanske bara är jag?

Idag har jag fortfarande ingen aning om vad jag vill bli eller vad jag ska göra med mitt liv. Jag kan inte välja något som jag tror kommer vara för alltid men jag vet vad jag skulle trivas mest med. Och jag är 20 år, inte gammal men ändå myndig. Och jag är osäker. Samhället idag är faktiskt tragiskt! Det är dubbla signaler överallt. Allting idag har blivit någon sorts fixering. Man ska ha ett visst utseende, man ska anpassa sig efter normer, man ska bete sig på ett visst sätt och man ska ha så mycket ansvar men ändå inget ansvar ändå. Allting är så ologiskt. 

Ändå lever vi i det här dagligen. Vars är denna värld på väg? 

Kände hat, trötthet och otroligt mycket irritation så jag behövde ventilera mig lite. Hoppas ni ser vars jag vill komma, men tycker ni att jag är galen som skriver och tycker såhär, så är det faktiskt ert problem. Jag har fått många kommenterar som jag inte har godkänt, som har handlat om att jag är lite av en hatiskt människa. Och det är jag. Även om hat är ett starkt ord, så ja jag är en hatiskt människa. Jag förstår inte varför allting är så viktigt. Det är krig, det är svält men det enda vi bryr oss om är kläder, bilder, snapchat och pengar. Tragisk värld och tragiska människor...


Likes

Comments

Ja, som rubriken säger, what more to say. Otroligt mycket har hänt den senaste tiden och jag förstår inte att jag fortfarande står upp. Man känner hur hela världen vänds upp och ner och allting bara faller ner men ändå har man kvar balansen. Ett jävla mirakel, kan man lugnt säga.

Den senaste tiden har blivit spenderat ganska mycket med Amanda och ja.. Hon är en räddare i nöden. Utan henne vet jag faktiskt inte vad jag ska göra, jag har ju inte Virding här så, tur att Amanda finns. Även om jag pratar med Virding 40 miljoner gånger i telefonen så hjälper det inte ibland.

Jag har iallafall, mitt i kaoset, sökt till universitet i höst. Blev ganska intressanta val, hoppas verkligen jag kommer in på något annars ger jag upp Vinden och flyttar till Virding i Falkenberg. Problemet är bara att familjen bor ju kvar här och jag klarar mig knappt en dag utan mamma så ja.. Om jag får med mig familjen är det ju inga problem. Men vi ser vad framtiden säger.

Jag har ganska många tankar som far runt i huvudet men vet inte hur jag ska skriva ner dom i ord. Kan knappt prata om det, men ändå snurrar tankarna runt och runt. Allt kaos gör att man ger upp både fysiskt och psykiskt. Det är tur man har den familj man har, annars skulle man aldrig klara sig i denna otroligt grymma värld.

Nu blir det bilder m.m.

Likes

Comments

Ja hörrni. Denna vecka blev ju lite kaotisk. Jag har knappt jobbat, utbildning onsdag och torsdag. Och det gick ju bra men sen på torsdagskvällen blev det lite dramatiskt. Jag hamnade på akuten pga kraftiga blödningar, blev inlagd till fredag morgon. Men blödningarna var mindre på fredagen så jag fick åka hem, men ska åka in så fort det blir värre eller om jag mår sämre. Men det stoppar mig inte, så idag har jag varit i både Umeå och Lycksele med Amanda. Haha inte riktigt planerat men kul var de! Vi har hunnit vara lite överallt och Amanda har shoppat loss! Vi for 11 imorse och kom hem för en timme sen kanske. Och snart ska jag ner till föräldrarna och mysa! Ska inte överanstränga mig för mycket! Ja, mer har jag väl inte och säga, men blir väl fler inlägg imorgon om jag orkar!


Ha de bra!


Likes

Comments

Ja nu har man haft en hel dag i Umeå på utbildning. Jag har varit på grundutbildningen för Arbetsplatsombud, långt namn! Och det är såklart inom Kommunal och för ni som inte vet vad Kommunal är så är det ett fackförbund. Arbetsplatsombud är en representant från facket som är delaktig i facket och bidrar till många saker på arbetsplatsen. Till exempel för vidare frågor från arbetsgruppen till arbetsgivaren. Tar upp problem, hjälper till att nå så bra arbetsmiljö som möjligt. Man är en arm mellan facket och medlemmarna. Otroligt intressant utbildning och det fortsätter imorgon. S två hela dagar med utbildning, ganska ovanligt fastän jag är elevassistent och har skola hela dagarna. Men det är annorlunda när det är för sig själv man ska lära än när man hjälper någon förstå under lektion.

Så det är mina dagar fram till fredag. Då är det vanlig arbetsdag sen äntligen helg, behöver verkligen helg efter veckans händelser m.m.



Likes

Comments

Ja som rubriken, sims för livet! Idag blev en seg dag, somnade när jag kom hem men har faktiskt ätit middag och haft mamma på kaffebesök! Så ganska lyckat för mig när det är måndag. Annars brukar jag somna på en gång och sova till tisdagen. Ska snart spela the sims, har laddat ner massa CC (custom content). För ni som spelar the sims så vet ni vad det är men ni som inte vet, så är det saker som gör spelet mer verklighets troget och det är mer dekorativa saker samt nya hårstilar etc. Sjukt kul! Så nu är allting nerladdat, nu har jag även bloggat idag så det är också ett plus!!

Ha det bra allihopa!

Likes

Comments