Äntligen är det maj! Min månad ❤. Här är det fullt ös som vanligt. Har fått veta att jag får förlängt på jobbet, plus att jag kommer få gå upp i tid till hösten vilket känns kanon. Bröllopsförfrågningarna trillar in. Har ett par stycken jag ska sjunga på i sommar, men får snart säga stopp så jag hinner med allt. Ska klämma in ett framträdande ihop med min syster också och eventuellt ett bröllopsgig med henne också. Kul tycker jag!

Igår fick jag förfrågan igen om jag vill leda joyvoice i Vimmerby. Förra gången tackade jag nej då jag hade så mycket runt omkring mig. Inte för att det är någon skillnad nu, haha men detta är till hösten så jag tänkte mer faktiskt söka. Är ju utbildad att leda kör och sång så det passar mig prefekt 🤗.

Annars då? Jo jag åkte på halsfluss för 1 vecka sedan. Blir så trött 3e pencillinkuren på 3 månader. Dimpde ner ett frikort från landstinget i brevlådan idag. Stammis... Men nu mår jag bra igen eller ja, min rygg är pqj och ont i kroppen. Monterade ner ett växthus förra helgen. Räddade en kille som fick taket på ryggen och jag sträckte väl min rygg då eller något.

Vi har minirenoverat vårat kök, ett par kompisar har byggt oss en altan och jag har planterat och fixat i trädgården. Ja fullt upp. I morgon kommer min syster hem och vi ska repa lite låtar tillsammans. På lördag ska jag på min första cruising i Vetlanda. Ska bli sjukt kul och med härligt folk. Söndagen ska spenderas i fjälsterloge där jag ska måla lite på väggarna i den nyrenoverade källaren.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Då är vi snart i slutet av april, månaden som har kastat oss hit och dit i flera veckor. Vi har gjort allt och ingenting känns det som. Vädret har varit fantastiskt med 20 grader varmt men sedan skrattat oss i ansiktet och kommit med snö, minusgrader och noll vårkänsla. Vi har hunnit med 7 födelsedagar, besökt sommarstugor, vänner och familj. Vi har grävt land, planterat blommor, grönsaker och rotfrukter, byggt krukbod, haft orm-invation och beskärt träd. Jag har varit på möhippa, sagt upp min plats i kören och tackat ja till 4 andra sångjobb. Vi har firat påsk på flera ställen och åkt ett antal mil. Det är mycket nu, haha. Tänkte att jag helt enkelt slänger upp lite bilder från de senaste veckorna =) Nu laddar vi inför maj-månad. Cruising , födelsedag, dans, fest, tak-byte och altan-bygge. Let's bring it on.

Likes

Comments

Precis innan jul fick jag veta att jag är en så kallad HSP-person. Highly sensitive person eller på svenska Högkänslig person. Jag har alltid undrat varför jag känt att jag inte passar in, varför folk inte ser det jag ser eller förstår mig. HSP är ingen sjukdom utan en personlighetstyp, man kan säga att jag har nerverna utanpå. Jag stressar lätt upp mig för småsaker, blir nervös och får ångest av snabba beslut. Jag har ett stort hjärta och har alltid brytt mig om alla mer än mig själv.

Jag har även funderat på om jag har ett sjätte sinne. Vilket många Hspare kan relatera till då många är mediala och har en stark intuition. Jag kan ibland känna enegier utöver det vanliga och även förutspå om exempelvis att ett djur kommer springa över vägen. Jag känner nu att jag har hittat hem. Jag har alltid lidit av stress, ångest och oro, haft svårt i skolan osv. Jag har alltid trott eller sett det bästa i människor och därför också råkat illa ut pga att jag har blivit utnyttjad eller illa behandlad då jag varit alldeles för godtrogen. Jag har trott att jag har någon bokstavskombination som kanske add eller så eftersom jag har svårt att koncentrera mig under en längre tid och skjuter gärna upp saker. Samtidigt som jag ibland jobbar som bäst under lite stress. Men egentligen har det handlat om att jag tar in alla intryck i ett rum och tänker på 100 andra saker samtidigt som jag kanske ska räkna mattematik. Det går liksom inte ihop ibland om man har mycket omkring sig. 

Som hsp-person tänker man alldeles för mycke, ororar sig , får lätt ångest över saker som andra inte tycker alls är jobbiga. Man har svårt för snabba beslut, plötsligt ändrade planer och spontana saker Detta gör att man blir snabbt trött av alla intryck och även ljus och ljud kan vi reagera starkt på. Som högkänslig person tar man konstant in intryck ifrån människor och miljöer, man observerar istället för att agera. vilket gör att många tror att man inte har en åsikt eller kan ta plats.

Det finns olika typer av Hsp eller grader av hur man är. Man uppfattas ofta som blyg och tillbakadragen, blyg och har svårt med ögonkontakt. I sociala sammanhang eller större folkgrupper ses man som den som står bakom. En del som är HSP är introverta och andra är extroverta. Jag är både och! Eftersom man som högkänslig har ständigt antennerna ute så känner man av andras känslor eller hur en stämning är i ett rum. Om det är en dålig stämning så blir jag låg och tillbakadragen och är stämningen bra så blommar jag och tar plats. Jag känner av när någon mår dåligt eller undanhåller något för mig. Jag älskar att sjunga och stå på scen och har med tiden och träning lärt mig att hantera stressen och nervositeten kring det.

Det är inte alls negativt att vara Hsp. Utan man har många fördelar. Jag ser saker som inte andra ser och kan använda det i mitt jobb exempelvis. Jag är en god kompis och lyssnare, ser nyanser och färger som ingen annan och med min intuition kan hjälpa andra.

Här kommer några punkter på gällande Hsp-personlighet.

  • Är begåvad, är konstnärlig eller har en passion för att ta del av olika konstformer.
  • Har ett starkt spirituellt intresse och utövar det.
  • Beskriver ofta en större känslomässig reaktion än andra vid olika händelser.
  • Upplever ofta förändringar i tillvaron som stressiga.
  • Har ofta ovanligt livliga eller färgstarka drömmar.
  • Minns att man haft sådana här särdrag redan som barn.
  • Klagar mer än andra över att man är överstimulerad eller över att vissa miljöer upplevs som obehagliga.
  • Har en större sensorisk känslighet — darrar lätt, har ett mer reaktivt immunförsvar och har en lägre smärttröskel. Får ofta större reaktioner av koffein och mediciner än vad andra får.
  • Pratar på ett hänsynsfullt vis, ibland på ett indirekt sätt. Ger antydningar i stället för direkta uppmaningar.
  • Tycker att naturen har en särskilt helande och lugnande effekt, eller att man oftare än andra blir rörd av dess skönhet. Förtjust i djur, växter och att vara nära eller i vatten.
  • Föredrar att stå vid sidan av snarare än att kliva rätt in i en ny social eller rumslig situation, för att därigenom få tid på sig att observera och reflektera innan man aktivt engagerar sig i situationen.
  • Är väldigt medveten om detaljer, nyanser och små kontraster.
  • Vill överväga alla detaljer och möjliga konsekvenser innan man handlar. "Gör det en gång och gör det rätt." Detta medför att man som HSP fattar beslut långsammare än många andra, är mer medveten om risker och möjligheter, och anses långsam men korrekt eller rent av perfektionistisk.
  • Är mer medveten om andras tankar och känslor än vad de flesta är, p.g.a att man är duktig på att fånga och tolka sociala icke-verbala signaler. Vilket gör att man ofta gissar rätt med hjälp av sin intuition.
  • Åsamkas ofta större lidande p.g.a. dåliga uppväxtförhållanden än vad andra gör, men kan också ha vunnit mer än andra om man har vuxit upp under goda förhållanden.
  • Handlar mer samvetsgrant än andra p.g.a att man är så starkt fokuserad på orsak och verkan (d.v.s. risker och möjligheter). Vanligt är därför att man som HSP tänker att "Tänk om alla lämnade skräp efter sig på det viset" eller "Om jag inte blir färdig med mitt jobb i tid kommer jag att sinka andras".
  • Är ovanligt bekymrade över sociala orättvisor och miljön, samt uttrycker ofta ett starkt känslomässigt engagemang. T.ex. "Jag kunde inte bara stå där och låta det hända henne" eller "Jag försökte under flera år aktivt att få andra att förstå innebörderna av den globala uppvärmningen".
  • Behöver inte så mycket stimuli för att bli överstimulerad eller upphetsad. Detta leder till att man ofta har sämre prestationsförmåga än andra, t.ex. vid tävlingar, framträdanden, vid tal i offentliga sammanhang eller när man träffar en välomtalad människa för första gången, om man observeras av andra när man utför en syssla, vid tidsbegränsade tester samt på platser som är högljudda eller vid större folksamlingar.

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om detta, jag är absolut inte ensam och jag har lättare att förstå mina känslor som uppkommer. Jag ser mig själv som mycket lugnare och tryggare i mig själv sen jag fick veta att jag är en hsp-person. Jag är med i en grupp på FB som heter HSP högkänsliga personers grupp och den har hjälpt mig enormt mycket. Där möter jag andra hsp-personer och man delar med sig om sina tankar, känslor och frågor gällande detta. Idag mår jag så mycket bättre och har lärt mig att anpassa mitt liv mer, ger mig inte in i saker jag vet att jag inte klarar av, jag väljer att gå hem tidigt ifrån en fest med mycket buller och ljud så jag slipper huvudvärk och migrän exempelvis.

Jag har berättat för min omgivning och kollegor om detta och är glad att jag fått förståelse och kärlek kring detta.

Tack <3

Likes

Comments

Året är 2016 och jag är bostadslös, stressad, äter och sover dåligt och försöker göra mitt bästa på mitt nya jobb. Jag efterlyser ett boende snabbt via fb och har sån tur att jag får låna en lägenhet i en månad innan jag får min. Jag är så tacksam och lättad över att jag får en chans till ett bättre välmående och att det finns vänliga människor som ställer upp. Jag packar med mig det viktigaste i kläder och saker jag kan tänkas behöva i en månad. Jag tar med min hund och min katt som bara är 6 månader gammal. Jag är nu på jobbet mer än hemma då busstiderna inte klaffar från Hultsfred till Virserum. Jag kommer för tidigt på morgonen och är kvar flera timmar efter jag slutat. Jag inser att detta är ohållbart och jag måste ha mitt körkort nu. Så all dötid innan och efter jobb pluggar jag körkort. Jag får ta ledigt då och då ifrån jobbet för mina körlektioner och plugg. I slutet av Mars får jag min lägenhet och jag är så tacksam för all hjälp. Jag har nu inga möbler eller nånting kvar då jag sålde allt när jag flyttade ifrån min lilla lägenhet hösten innan.

Första veckan fick jag leva på en billig pizza för 9 kr ifrån Willys då jag varken hade pengar, bestick, kastruller eller något att laga mat i. Och alla pengar gick till hyror och mitt körkort. Men jag kämpade på och gav inte upp. När lönen kom köpte jag allt jag behövde till lägenheten. Tack och lov för loppis! Nu var det bara körkortet som gav mig ångest och min katt. Jag upptäckte ganska snart att min katt inte trivdes i lägenhet och jag tog det tuffa beslutet att göra mig av med honom. Jag grät i 2 dagar innan jag tog mod till mig och lägga ut en annons. Redan samma kväll kom ett par och deras två barn för att hämta honom. Jag kände direkt att han kommer få det bra ute på landet och få springa fritt.

Två dagar senare landar jag i min soffa efter jobbet, jag har varken tv eller internet och jag hade pluggat färdigt för dagen. Jag levde lite i min telefon en tid då det var det enda jag hade. Jag fick ett infall att skaffa Tinder som så många pratat om. Jag tänkte inte börja dejta någon för guds kull, nä nu ska jag fasen vara själv. Men jag kan ju alltid titta lite iaf, det skadar ju inte. Jag började swipea och fick en matchning. Tänkte inte mer på det förrän det plingade till igen. Killen hade skrivit. " Du var en söt tjej, känns som om jag borde ha träffat dig förut med tanke på avståndet" Jag gick in på hans profil och tappade hakan totalt! Det är ju Jonathan! Killen jag träffade för 11 år sedan och som sedan flyttade till Kumla och försvann. Jag svarade - Det har du, men det var länge sen ;) Han kände inte igen mig då jag var blond på den tiden. Efter ett par rader till på tinder så ringde det i min telefon, det var han och vi pratade i 3 h. Han satt lite i samma sits som jag, han hade blivit dumpad bara sådär efter ett par år i hus osv och hade precis som jag skaffat tinder precis samma dag.

Det var ödet! Det är ju den här killen jag har väntat på i alla år. Tänk om han aldrig hade flyttat ? Då kanske jag hade sluppit alla idioter och svin till killar. Men samtidigt kanske vi inte hade varit där vi är idag. Det brukar vi prata ofta om. Nu på Fredag firar vi vår 1års-dag och jag är lyckligare än någonsin. Vi har haft ett fartfylld år, gått igenom mycket saker på vägen, han hjälpte mig att ta mitt körkort och står alltid stadigt vid min sida i alla blåsväder längs vägen. Jag är så oerhört glad över att han är min och att jag få ha roligt tillsammans med honom. Han lyfter mig och gör mig till en bättre människa, han är den gladaste kille jag träffat i mitt liv, lyser som solen och vi skrattar oss igenom vardagen,  samtidigt som jag fortfarande är i en läkprocess så står han där med öppna armar, kramar, stöttar och Älskar mig för den jag är.

Likes

Comments

Året är 2015, jag har precis blivit dumpad av en kille jag trodde var "the one" men jag återhämtade mig ganska så snabbt. Bestämde mig för att nu ska jag fokusera på mig och mitt välmående, söka nytt jobb och umgås med positiva människor. Jobbsöket gick trögt och utan framgång, jag inser nu mer och mer hur mycket jag behöver komma ifrån detta jobb jag har. Ett jobb där allt är inskränkt, kvinnoförnedrande och främlingsfientligt, vilket jag känner att jag absolut inte vill vara en del av och det tar mycket energi.

April kom och som i tidigare inlägg gick jag då in i väggen efter ett tidigare hektiskt år. Jag fick migrän aura, strokesymtom och blev sjukskriven 1 månad. Min familj flyttade åt varsitt håll i samma veva och jag blev kvar i Hultsfred. Jag hade som tur var fina vänner omkring mig och kände mig lyckligt lottad att få bli omhändertagen och bortskämd med blommor och uppvaktning. Jag repade mig aldrig riktigt ordentligt men som ensam anställd kände jag en stress av att jag måste tillbaka. Så jag jobbade på så gått jag kunde.

Sommaren kom och jag trodde jag var redo att börja dejta. Men nja, det var nog mer känslan av att inte vara ensam som uppstod och jag hade nog lite åldersnoja och panik över att hitta den "rätta" men jag försökte ändå. Då dyker den där snubben upp på en dejtingsida, ja ni hör en dejtingsida :D Han som konstant har skrivit till mig i ett år utan framgång. Tycker han verkar sliskig och jag är inte ett dugg intresserad.

Han dyker senare upp på ett evenemang och börjar limma, jag är lite på pickalurven och tänker väl inte riktigt men, ja ja, vad har jag att förlora... Ja tydligen mig själv, min familj, min fritid, mina känslor och mitt glada humör..Efter ett par månader visade det sig att den övertrevliga, snälla, lite skrytsamma killen med fin bil, som skämmer bort en med blommor och fina middagar, har ett fint hus och stadig ekonomi, han var ett kontrollfreak utöver det vanliga. Kopierade min telefon så han såg allt jag gjorde på min mobil, han dök upp på jobbet utan förvarning, skjutsade mig hit och dit, till och från iobbet följde mig överallt, till affären, när jag skulle duscha osv. Jag fick tillslut inte någon luft och kände mig mer och mer trängd. Jag håller alla känslor inne och tillslut brister det. 

Detta beteende uppstod efter 4 månader efter att han tjatat sig till att jag skulle flytta in och jag var redo för förändring. Så där satt jag, fast i ett hus med viljan att det ska fungera men med en kille som kontrollerar mig 24/7. Var jag hemma och var  sjuk, blev han "plötsligt" sjuk och kom hem från jobbet. Inte ens sjuk kunde jag vara själv. Ni hör ju. Jag pratar med honom om hans beteende och han lovar att bättra sig och att prata med en psykolog. Istället ljuger han om att han varit på samtal och ekorrehjulet går runt igen... Vid jul och nyår är det jobbigt, vi bråkar mycket, jag mår dåligt och får utbrott mer ofta. Vilket jag inte alls är van vid och tycker speciellt inte att man gör i början av ett förhållande när man ska va" nykär " . Jag förstår inte just då att det är pga att han kväver mig och raderar mig som person och egen människa. Vid nyår bjuder jag över min bästa vän till oss. Jag är glad och lättad att hon är där. Jag får lite andrum.

Vi har en trevlig kväll som slutar i katastrof. Jag och min kära intuition känner att något är fel. Vi har lagt oss för kvällen och jag får en känsla av att han som vill kontrollera mig för att se om jag är otrogen kanske själva verket själv har nått fuffens för sig. Det bara kom som en känsla i hela kroppen. Han gick ner på undervåningen och jag sträckte mig över efter hans telefon.. Mycket riktigt, där skrev han med en tidigare flamma, hjärtan, pussmunnar och saknad efter varandra. Jag blev så jävla arg. Här går jag och trippar på tårna för en kille som behandlar mig som skit och inte litar på mig! Jag som har sagt upp mitt boende och jobb för hans manipulerande skull. Vi bråkar hela natten och på morgonen går jag ner till min vän som sov på soffan. Jag berättar allt för henne. Hon blir arg och Jag berättar att jag vet inte om jag ska lämna honom nu.

Han kommer ner, ställer sig på knä, knäpper sina händer patetiskt, gråter och bönar och ber att jag ska stanna hos honom. Han hade tänkt fria till mig osv..han försökte med allt. Jag ville bara skratta. Men jag har precis fått nytt jobb i närheten och jag har inget körkort. Jag har kämpat i 2 år efter att hitta ett nytt jobb som passar mig. Jag vill inte sumpa min chans till att få må bättre. Tiden går och vi är på rutin igen även om jag fortfarande är arg och besviken på honom. Jag hinner jobba i 1 månad och vid varje tillfälle jag får försöker jag prata med mina vänner om att jag inte kan bo här längre, jag måste härifrån jag vet bara inte hur jag ska göra. Jag åker ner en helg till min syster och bästa vän i Kalmar och jag bestämmer mig där och då att ta en lägenhet i Hultsfred och pendla buss till jobbet så gått det går. Jag ringde på en lägenhet och fick den direkt. Jag berättade för honom så fort jag kom hem. Han förstod inte och jag försökte göra detta på ett lugnt sätt och med tiden göra slut.

Problemet var att jag inte hade tillträde till lägenheten förrän om en månad framåt. Jag tänkte att jag får stå ut och genomlida denna tid. När jag kommer hem från jobbet en dag så står hans väskor packade på golvet. Han ska åka till Köpenhamn med jobbet . En resa han har undvikit sen vi träffades då han inte har med sitt kontrollbehov kunnat lämna mig ensam hemma.

Jag blev förvånad över att han skulle åka och samtidigt så jävla lättad över att få vara ensam ett par dagar. Jag kunde kolla på min lägenhet, gå och handla själv, ta en dusch själv och ringa alla jag känner! Trodde jag. Det visade sig att han aldrig åkte till Köpenhamn. Det var bara ett test från hans sida för att se om jag var otrogen mot honom. Jag hade jobbat sent, tittat på min lägenhet i Hultsfred och lagt mig tidigt då jag var helt slut efter en lång dag. Jag pratar med honom i telefon och han säger att han är ute och äter med sina kollegor i Köpenhamn, tror jag.... när jag släcker min lampa för att sova, klampar någon in på undervåningen och skriker hallå. Jag blir livrädd och sveper in mig i täcket. Vem kommer nu ? Jag förväntar mig ingen. Det visade sig att han hade spionerat på mig och aldrig åkt till Köpenhamn. Han kommer upp och tror att han ska komma på mig med någon i sängen och samtidigt tror han att jag ska bli glad över att se honom. Han som är i ett annat land och inte ska komma hem förrän om några dagar. Där och då bestämde jag mig. Sjukanmälde mig på jobbet dagen därpå, ringde mina föräldrar som kom med släpkärra och vi tömde huset på alla mina ägodelar på 2 h.

Jag är så glad att jag tog mig ur detta förhållande, det gick bra inte och han vägrar inse sitt problem. Har efteråt fått mer information om att jag inte varit den enda han gjort såhär emot även fått info om att han även varit fysisk mot ex partner. Jag hoppas för någon annans skull att han har ändrat sig och lärt sig en läxa.

  Detta är min upplevelsev tankar och hur jag kännt under denna tid. Däremellan hade vi det bra och roligt tillsammans. 

Fortsättning följer.


Likes

Comments

Året är 2013, jag har slutat mina 2 års musikstudier i Kalmar och står lite på bar backe. Nu måste jag flytta hem till mina föräldrar efter 8 år på egna ben och i samboförhållande. Jag sökte jobb i Kalmar och hemmavid utan framgång och insåg att jag skulle få bli kvar i Hultsfred ett tag. Sommaren kom och jag blev erbjuden jobb i butik i Vimmerby och där blev jag kvar i 3år.

Men hemma var det kaos. Jag ville bara fly. Försökte hjälpa, försökte laga. Men inget hjälpte. Jag gav lixom upp efter många års kämpande.

När det blev som värst och någon ville ta sitt liv så fick jag panikångest igen. Ett fruktansvärt utbrott där en del av mig dog när jag fick de orden rakt i ansiktet.

För andra gången i mitt liv tog alla känslor över precis som när mitt ex var otrogen och jag sulade en ljuslykta i badrumsväggen ( som inte ens gick sönder). Denna gång kastade jag ner en grind nerför trappen, skrek som om jag skulle dö, sprang ner för trappen och kastade mig på golvet. Jag grät i panik. Hur jävla mycket ska en människa behöva ta? Min ångest och depression som jag förnekade i mitt inre blev allt större och svårare att dölja och hantera. Jag mådde ju så bra utåt sett. Hade mycket nya vänner, var singel och levde livet. På ett sätt mådde jag jättebra som fri och oberoende men hade en fruktansvärt trasig själ. . Jag var hela tiden stressad och orkade inte jobba vissa dagar. Men jag kämpade på så gott jag kunde.

Jag kunde fortfarande inte låta någon komma mig nära på kärleksfronten. Jag försökte men det slutade bara i brustna hjärtan, hur mycket jag än försökte och ville att det skulle fungera. Men det var väl inte rätt helt enkelt. Det var inte meningen att det skulle bli någon av det.

I januari 2014 började jag jobba på en saneringsfirma tillsammans med min syster parallellt med butiksjobbet. Jag hittade en liten lägenhet och flyttade in direkt. Så skönt! Jag började må bättre och bättre. Började hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande kände ångest och stress över saker och ting.

Tiden rullar på och till hösten dök kärlek upp. Denna gången föll alla bitar på plats. En mogen kille i min ålder, humor. snäll, omtänksam, seriös och med samma längtan efter framtid och allt som hör till .. Vi dejtade ett tag och blev tillsammans, jag pendlade till jobbet ifrån honom och tvärtom. Vi fick vardagen att gå ihop. Trivdes bra med hans familj och han med min och mina vänner. Han ville att jag skulle flytta in, så jag började leta jobb på närmare håll. Men ville behålla min lägenhet då jag inte ville riskera nått utan ta det försiktigt. Allt var så perfekt, kär upp över öronen och han likaså. Vi firade jul tillsammans och allt var så underbart. Vi planerade in mellandagarna och började fundera över nyårsplanerna. Dagen innan Nyår kommer han hem till mig, vi ska äta kalkon hos mina föräldrar och ha det mysigt. Trodde jag... Han kom in i lägenheten, kramade mig hårt, så hårt att jag trodde han aldrig skulle släppa om, mig, vi satte oss i soffan och där och då gjorde han slut.

Han hade ingen förklaring, ingen anledning eller något. Han kanske fick kalla fötter... Mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag ringde mamma, mina vänner och alla var i chock. Två av mina närmsta vänner satt hos mig nästan hela natten och bara fanns där för mig. Jag grät hela natten men på något vis var jag alldeles tom på känslor. Verkade inte finnas något stopp på allt elände i mitt liv. Med svullna ögon och 3 lager mascara tog jag på mig den lilla svarta på nyårsafton och firade med vänner...Även om tankarna var någon annanstans hela kvällen så försökte jag njuta av dem som faktiskt betyder något, ha lite kul och lite jävlar anamma att det nya året ska bli min revansch ELLER? .fortsättning följer.


Likes

Comments

Året är 2012, jag har precis börjat min första termin på sånglinjen i Kalmar. Jag trivs jättebra!

Jag bor i ett kollektiv med 7 andra och delar dusch och toalett. Någon vecka går och jag blir sjuk och får hemsk hosta i 3 veckor, men enbart på nätterna. Jag uppsökte läkare och han konstaterade att jag är allergisk mot mögel. Jag sov vägg i vägg med duschen i det gamla huset jag bodde i på skolan så det var antagligen fukt i väggarna.

Jag fick härmed en egen lägenhet på skolan. Lite tur i oturen kan man säga. Vid denna tidpunkt har jag haft kontakt med en kille över nätet. Vi pratar ganska mycket i telefon och chattar. Vi klickade direkt och bestämde att vi skulle ses. Han fick komma till mig i Kalmar och jag hade inga förhoppningar eller förväntningar. Vi skulle ha en kul helg hade vi bestämt. Helgen kom och vi blev blixtförälskade. Jag kunde inte minnas att jag hade någonsin kännt såhär tidigare. Hade jag hittat mannen i mitt liv efter alla svek tidigare? Varje helg och lov sågs vi och umgicks med familj och vänner. Månader gick och vi började leta lägenhet i Malmö. Jag skulle sluta skolan i maj och planen var att jag skulle flytta ner så småningom. Men allt vände när det visade sig att han hade aggressionsproblem och åt medicin för det. Jag hade ingen aning. Det var tydligen för bra för att vara sant. Han kunde ju inte vara perfekt.

När han slutade ta sina tabletter blev han våldsam, svartsjuk, arg svart i ögonen och vid flertal tillfällen fick jag panikångestattacker som jag aldrig tidigare hade haft i mitt liv. De utlöstes pga saker han sa till mig eller skrev i sms. Fruktansvärda sms och hårda ord som någon aldrig tidigare sagt. Jag trodde jag skulle dö när jag hade attackerna, jag hade ju aldrig haft panikångest. Jag grät tills blodkärlen sprack i ansiktet, hyperventilerade och kom efter i skolan. Droppen blev efter ett besök hos hans systrar. Vi skulle bara hälsa på och blev istället bjudna på fest och skulle sova över. Det var blandat med folk på festen och jag pratade och hade roligt tills jag pratade med en kompis till hans syster, han var kille... Han blev precis svart i ögonen. Resten av gänget gick ut på krogen och vi valde att stanna kvar i lägenheten och kolla på film. Han pratade inte med mig, han var sjukt obehagligt tyst. Tills han skriker på mig och slår en ölflaska i huvudet på mig och häller ut ölen över mig i soffan . Jag är i chock, jag gråter. Jag ville bara springa därifrån men jag var så rädd. Så jag försökte tänka smart. Om jag springer så lär han springa efter, jag känner ingen här, jag är 40 mil hemifrån och han skulle betala min tågresa hem. Jag var fast. På ren överlevnad sa jag att jag Älskar dig, jag vill leva med dig och bla bla. Allt för att han skulle lugna ner sig. Där och då bestämde jag mig att jag måste ta mig ur detta.Jag måste bara stå ut i 2 dagar till.

Dagen innan jag ska åka hem blir han återigen svartsjuk på något som inte finns. Han slår sönder sin badrumsdörr i lägenheten och jag går ut på balkongen för att andas. Han lugnar ner sig och jag kan tillslut åka hem i behåll. På vägen hem ringer jag mina vänner på skolan och ber om hjälp. För dumpar jag honom så är jag säker på att han kommer efter mig. Nu bodde jag ensam i lägenhet och inte tillsammans med övriga skolkamrater. Dagarna går och jag försöker undvika hans samtal och sms med att " min mobil låg på laddning" " vi har repat sång hela kvällen" osv. Han började skicka hotfulla sms. Han gjorde mig så sjukt illa och min omgivning började märka det. Min sånglärare märkte att det var något fel så en dag stod kuratorn utanför min dörr. Jag öppnade och hon sa - Du mår inte så bra va? Jag bröt ihop.

Tillsammans kom vi på en plan att göra oss av med honom. Och i Januari ringde jag honom och gjorde slut.. Han hotade- Jag ska skära upp din mage och fylla dig med tegelsten!!! Jag sov aldrig ensam efter det. Han fortsatte stalka mig och dök upp hos mina föräldrar i Hultsfred en tid senare med en stor blombukett. Efter det såg jag honom aldrig mer. Han försökte få kontakt med mig vid flera tillfällen men jag blockerade alltid hans nya nummer och nya instagram-konton som han ständigt skapade. Jag bytte telefon och skaffade hemligt nummer. Men han dök upp ändå, även på min mail skrev han. Då svarade jag tillslut att jag ville bli lämnad ifred. Än idag kan jag få ett sms eller någon som ringer med 1 års mellanrum. Därav svarar jag aldrig på nummer jag inte har eller på hemligt nummer. Efter detta vågade jag inte släppa in någon i mitt liv på väldigt länge. jag försökte gå vidare och dejta men jag kunde inte binda mig ordentligt utan slutade med att jag själv sårade någon som tyckte väldigt mycket om mig pga att jag var rädd för kärlek.

Likes

Comments

Året är 2011. jag har precis dumpat min föredetta otrogna sambo, startat mitt nya liv i Kalmar, blivit kär i en 3 år yngre klasskamrat och kan faktiskt inte må bättre för tillfället. Skolan rullar på, jag läser upp mina gymnasiebetyg, skriver musik, sjunger och uppträder ihop med klasskamrater och solo. Jag växer oerhört mycket som person och min dåliga självkänsla är nästintill borta. Jag åker hem till Hultsfred då och då, umgås med nya vänner och bekantskaper, går ut och roar mig ganska mycket. Det känns bra.

Dock är det inte lika bra hemma. Jag lixom flyr verkligheten varje gång jag kommer hem. Jag går hellre ut med kompisar än att vara hemma. Våren 2012 kommer och jag är snart klar med skolan. Jag hade även börjat känna att den här yngre killen och jag är alldeles för olika egentligen, han bor fortfarande hemma, hans mamma sköter hans ekonomi och här står jag redo att flytta hem, kila stadigt och bilda familj. Man lever lite som i en bubbla när man bor på en skola ihop med 60 andra. När man väl kommer hem inser man vad som egentligen betyder något och man får distans till sina känslor. Sommaren kom och vi valde att dela på oss pga av distansen mellan Hultsfred-Öland och att vi var nog inte menade för varandra. Jag var nu singel för första gången på nästan 9 år, med få korta undantag.

Sommaren var fantastisk, jag mådde så bra! Tills allt skulle vända min värld upp och ner igen. Det är Sveriges nationaldag den 6;e juni. Det är röd dag och många är lediga. Superfint väder och jag har njutit av solen i mamma och pappas trädgård hela dagen. Kvällen kom och jag sitter på gästrummet och skriver på datorn. Slås av en fruktansvärd nyhet och jag kan inte ta in orden jag läser. Min barndomsvän och bästa killkompis har gått bort! Jag förstår inte, det är helt ofattbart. Han kan inte vara borta. Jag leta fram mina fotoalbum, jag var bara tvungen att få se honom. Jag rusar in till mamma som ligger och sover. Martin är död skriker jag och faller ihop på golvet. Mamma gråter, jag gråter och vi kramas. Han var som en bror för mig och han var mycket hemma hos oss, även om jag inte var hemma. Jag sov ingenting på 3 dagar. Pratade mycket i telefon med våra gemensamma vänner, vi tröstade varandra, pratade minnen och grät om vartannat. Det var en jobbig tid. Begravningsdagen var här, dagen innan midsommarafton och vi skulle bära ljusa/vita kläder. Det var så fint. Jag satt där i bänken ihop med resten av vårat gäng med min ros i handen, jag kunde inte sluta gråta. Det gjorde alldeles för ont. Vi gick fram till kistan och ställde oss i en ring. Det var jobbigt att möta hans föräldrar i ögonen, här står vi allihop men en saknas. Jag la min ros på kistan, kysste mina fingrar och la dem mot kistan. Jag sa:Jag älskar dig Martin och jag skulle hälsa från min syster. Ett fint avslut men så jobbigt. Vi vänner gick ut och åt tillsammans efter begravningen och pratade om våra fina minnen tillsammans.

Sommaren var en enda bergochdalbana, jag mådde stundtals väldigt bra, men också väldigt dåligt. Det var jobbigt att som 24.åring bo hemma hos mamma och pappa igen. Man känner sig som en tonåring. Som tur var hade jag gjort en audition till en sånglinje jag velat gå i 2 års tid. Även den i Kalmar på samma skola. Jag var inte färdig där än kände jag och nu bodde även min syster där nere så det kändes mer som hemma än mitt riktiga hem. Jag kom in på sånglinjen och var överlycklig. Jag behövde verkligen komma ifrån efter denna jobbiga sommar. I Augusti flyttar jag ner. Skolan börjar och även några kompisar från förra året och tråkigt nog även killen jag var ihop med förra terminen.. Men just nu klarar jag av vad som helst känns det som. Nu ska vi inte gå i samma klass längre så det kändes skönt. Jag får otroligt fina och begåvade klasskamrater, vi börjar arbeta med rösten och nya låtar direkt. Jag bara  älskar det! Tills stunden kommer när vi får nya noter i handen som vi ska lära oss " Idag ska Martin i jorden". Det kan inte vara sant? Jag bröt ihop och kunde inte sjunga den där låten på hela året!  Fortsättning fäljer 

Likes

Comments

Året är 2011, jag har precis avslutat 1 års studier på folkhögskolan tillsammans med tjejen min sambo var otrogen med i vår säng på juldagen 2008. Jag kämpade och stod ut ett helt år. Jag vann!

Jag har nu under året fått vara med och leda ett körslag på skolan och i samband med det träffat världens bästa sånglärare. Hon ber mig söka till en skola utanför Kalmar, där jag kan få utveckla min sång och musik tillsammans med människor med samma intresse. Visst vore det skönt att få komma iväg och göra något jag brinner för och vill? Jag söker till skolan men har inga förhoppningar . Jag har ju aldrig tur med nånting så varför skulle jag komma in på en skola? Sommaren närmade sig sitt slut och det bruna kuvertet från skolan kom. Jag var antagen till musik och låtskrivare -linjen. Jag grät! Jag var så glad. Äntligen skulle jag få komma ifrån det här , få stå på egna ben börja må bra igen. 

Till en början hade jag inget boende i Kalmar och fick pendla mellan vimmerby - Kalmar varje dag. Men efter 2 veckor fick jag boende på skolan. Jag började längta hem allt mindre och mindre. Efter 4 veckor hade jag rasat 17 kg. Jag mådde så underbart bra. Helgerna i Vimmerby blev bara fyllda med ångest, jag kunde sitta på tåget hem till min sambo och känna att jag vill inte åka hem. Jag fick helt plötsligt en distans i vårat förhållande och kunde nu se på saker från ett annat perspektiv . Vi hade nu varit tillsammans i 5 år jag stannade 3 år efter otroheten . Jag började förstå att jag skulle ha lämnat honom där och då 2008 och gått vidare.

Hösten kom, jag var nästan aldrig hemma i vimmerby längre. Jag började till och med spendera mina lov i Kalmar. Jag rasade ytterligare 8 kg och hade nu tappat 25 kg. Jag fick uppmärksamhet jag inte var van vid. Jag var omtyckt och nästan lycklig. Jag började nu undvika min sambos samtal om kvällarna när vi skulle sova. Det var bara jobbigt att höra hur han saknade mig. Jag kände mig inte saknad, jag kände mig behövd och älskad i Kalmar, människor som var som jag. Jag började umgås med en kille i klassen. Vi kunde sitta ute och prata hela nätterna. Han var betydligt yngre än mig men vi klaffade på något vis. Helt plötsligt umgicks vi varje dag, även utanför skolan. Han tittade på mig på nått vis jag inte kan förklara men det kändes i hela kroppen. Höll jag på att falla för den här killen? Jag tryckte bort mina känslor. Jag hade ju pojkvän hemma.

Tiden gick och vi skulle ha fest med vännerna på skolan. jag tog bussen till stan och skulle till systemet. På något vis längtade jag sjukt mycket till denna kväll. Var det för att han skulle vara där? Jag kände mig upprymd. Jag klev av bussen och möttes av killen i klassen vid hållplatsen . Han skulle tydligen hem till Öland över helgen. Jag minns att jag kände mig besviken. Och insåg där och då att jag har känslor för honom. Nu kändes festkväll inte alls lika rolig längre . Jag säger -Ha så kul hemma då tråkmåns. Han svarar- Gör inget dumt nu i helgen... Vad menar han med det? Jag funderade länge på vad han menade. Hade han känslor för mig med och var rädd att jag skulle göra nått med någon annan.? Äsch , skärpning sandra du har fortfarande pojkvän hemma som du älskar ...eller? Tiden gick och tillslut kunde jag inte hålla mina känslor inne längre. Efter en kväll på mitt rum på skolan så satt vi på min säng och spelade gitarr, kompisarna hade gått till sina rum och vi blev ensamma. Vi kysste varandra. Hjärtat slog så hårt. Känslorna spirade och jag var på små rosa  moln. Men, var jag otrogen nu? fan, det här går ju inte.

Jag måste göra slut, det kan väl inte vara så svårt... Det var jättesvårt . Innan jul var det gjort. Dock mådde jag inte bättre av det. Det var  jobbigt även om jag nu träffade killen i klassen. 5 år är en lång tid och jag vi kunde inte riktigt släppa varandra iaf. Det var tufft att bryta upp. Han visst allt om mig, om min familj och min  uppväxt. Han var min enda trygghet , den jag kunde prata om allt med. Vi hördes av då och då, sågs ibland och med tiden gled vi isär . Fortsättning följer.

Likes

Comments

Min sambo har varit otrogen. Året är 2009 och jag har precis fått reda på det via bilder på bilddagboken , dagen efter upptäckten dör våran hund på vardagsrumsgolvet. Kan man bli mer olycksdrabbad. Min mormor gick bort 6 månader tidigare. Räckte inte det? Just nu är jag tom, helt tom. vet varken ut eller in. Mina föräldrar vet ingenting. Jag kan inte säga något heller.  Jag lever i ett vakum. Kommande dagar bor jag hos mina föräldrar, men berättar inte varför jag är där. tillslut måste jag åka hem. Hämta kläder osv. Kommer in i lägenhet, ser sängen med de röda sängläderna han varit otrogen i och som vi sovit i sen dess. . Jag faller ihop på knä, med ansiktet i soffan. Jag skriker. skriker av smärta. Jag bryr mig inte om någon hör. Det gör så ont. Jag samlar mig och går in på toaletten. Bryter ihop igen. Jag är så arg och ledsen på samma gång. Har aldrig känt de känslor som kommer. Jag tar tag i en ljuslykta för 10 spänn ifrån Ikea och sular den rakt in ifrån väggen .  Det är väl det minsta jag kan göra. Jag går ut i hallen, tar upp vår hund i famnen , kramar honom hårt och gråter. Vad gör jag nu. Ska jag lämna honom? ska jag berätta för någon? Jag tar hunden på en promenad. 

Sambon gråter lika mycket som jag. Han vill leva med mig och känner sån ånger. Jag ger det en chans. Det går upp och ner i månader, månader blir till ett år och jag mår lite bättre stundvis. Men bryter ihop. Vi pratar mycket med varandra och vår relation blir starkare på nått vis. Men en dag, när sambon är på jobbet och jag städar lägenheten. Då ringer det på dörren. Jag öppnar  och där står hon. kvinnan som tog min sambo.. Jag får panik, stänger och låser dörren. Jag har fått berättat att hon inte är så stabil av sig. Och där och då rycker hon bort min namnlappen på dörren, skriker "Jag kommer tillbaka bara så du vet det"  hånflinar  i fönstret, vinkar och går. Jag bryter ihop. vad gör hon hör?  hon bor 30 mil härifrån .  ringer sambon, han fattar ingenting . Jag ber honom att ta reda på vad hon gör här. Hon skulle bara säga hej.... skulle jag bjudit in henne på kaffe?  NEJ!

Tiden går och jag berättar för min barndomsvän .  Hon blir chockad. varför har du inte sagt nått.? Jag kunde inte, jag ville inte  att någon skulle tycka illa om honom om jag valde att stanna. Alla älskade honom.  tiden går och jag får en inbjudan att prov plugga på folks i 3 månader. Ett prova på erbjudande för de som avslutat sina studier. Jag tackar ja. Jag får många nya vänner, har fantastiskt kul och bestämmer mig att börja till hösten. Sensommaren kommer och jag går till lekparken där jag bor ihop med en vän och hennes son. Vi leker och pratar. Då kommer hon, hon som jag hatar, hon som knackade på dörren förra året. Hon vinkar hånfullt. Jag får panik. Går hem och ringer sambon. "Hon är här igen"  kolla vad hon gör här. Det visade sig att i 6 månader hade hon bott mitt emot oss, utan att vi visste om det. Hon har sett mig varje dag gå förbi och skrivit om mig på nätet. Jag bröt ihop. Vad gör hon här ? jobbar hon? hur ska jag undvika henne. Min sambo kollade upp vad hon gör här. Hon skulle plugga... På folkhögskolan.  Jag berättar för min nya vän jag lärt känna på folkhögskolan att jag tänker inte börja plugga längre. 2 veckor innan skolstart blir jag uppringd av skolan. De vill träffa mig. Kommer på mötet och de berättar att de hört att jag inte vill börja. Jag berättar storyn och de säger att hon ska tyvärr gå här. I din klass... Tårarna  kom.

De ville så gärna att jag skulle börja och skulle göra allt för att jag skulle få det bra. Tydligen hade hon börjat där terminen innan men hoppat av. så de bad mig försöka och gör hon något mer emot mig så blir hon anmäld. Första skoldagen kom, jag fick vända 4 grr och springa på toa innan jag kunde gå till skolan. Magen krampade och pulsen va hög, jag mådde illa. Men jag stod ut. I ett år stod jag sedan ut, utan att tala ett ord med människan. På avslutningsdagen sjöng jag på avslutningen . Hon satt ett par rader mitt emot mig och när jag stolt sjöng så kände jag att jag hade vunnit. Nu kan jag nog klara vad som helst. Fortsättning följer.

Likes

Comments