View tracker

Året är 2013, jag har slutat mina 2 års musikstudier i Kalmar och står lite på bar backe. Nu måste jag flytta hem till mina föräldrar efter 8 år på egna ben och i samboförhållande. Jag sökte jobb i Kalmar och hemmavid utan framgång och insåg att jag skulle få bli kvar i Hultsfred ett tag. Sommaren kom och jag blev erbjuden jobb i butik i Vimmerby och där blev jag kvar i 3år.

Men hemma var det kaos. Jag ville bara fly. Försökte hjälpa, försökte laga. Men inget hjälpte. Jag gav lixom upp efter många års kämpande.

När det blev som värst och någon ville ta sitt liv så fick jag panikångest igen. Ett fruktansvärt utbrott där en del av mig dog när jag fick de orden rakt i ansiktet.

För andra gången i mitt liv tog alla känslor över precis som när mitt ex var otrogen och jag sulade en ljuslykta i badrumsväggen ( som inte ens gick sönder). Denna gång kastade jag ner en grind nerför trappen, skrek som om jag skulle dö, sprang ner för trappen och kastade mig på golvet. Jag grät i panik. Hur jävla mycket ska en människa behöva ta? Min ångest och depression som jag förnekade i mitt inre blev allt större och svårare att dölja och hantera. Jag mådde ju så bra utåt sett. Hade mycket nya vänner, var singel och levde livet. På ett sätt mådde jag jättebra som fri och oberoende men hade en fruktansvärt trasig själ. . Jag var hela tiden stressad och orkade inte jobba vissa dagar. Men jag kämpade på så gott jag kunde.

Jag kunde fortfarande inte låta någon komma mig nära på kärleksfronten. Jag försökte men det slutade bara i brustna hjärtan, hur mycket jag än försökte och ville att det skulle fungera. Men det var väl inte rätt helt enkelt. Det var inte meningen att det skulle bli någon av det.

I januari 2014 började jag jobba på en saneringsfirma tillsammans med min syster parallellt med butiksjobbet. Jag hittade en liten lägenhet och flyttade in direkt. Så skönt! Jag började må bättre och bättre. Började hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande kände ångest och stress över saker och ting.

Tiden rullar på och till hösten dök kärlek upp. Denna gången föll alla bitar på plats. En mogen kille i min ålder, humor. snäll, omtänksam, seriös och med samma längtan efter framtid och allt som hör till .. Vi dejtade ett tag och blev tillsammans, jag pendlade till jobbet ifrån honom och tvärtom. Vi fick vardagen att gå ihop. Trivdes bra med hans familj och han med min och mina vänner. Han ville att jag skulle flytta in, så jag började leta jobb på närmare håll. Men ville behålla min lägenhet då jag inte ville riskera nått utan ta det försiktigt. Allt var så perfekt, kär upp över öronen och han likaså. Vi firade jul tillsammans och allt var så underbart. Vi planerade in mellandagarna och började fundera över nyårsplanerna. Dagen innan Nyår kommer han hem till mig, vi ska äta kalkon hos mina föräldrar och ha det mysigt. Trodde jag... Han kom in i lägenheten, kramade mig hårt, så hårt att jag trodde han aldrig skulle släppa om, mig, vi satte oss i soffan och där och då gjorde han slut.

Han hade ingen förklaring, ingen anledning eller något. Han kanske fick kalla fötter... Mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag ringde mamma, mina vänner och alla var i chock. Två av mina närmsta vänner satt hos mig nästan hela natten och bara fanns där för mig. Jag grät hela natten men på något vis var jag alldeles tom på känslor. Verkade inte finnas något stopp på allt elände i mitt liv. Med svullna ögon och 3 lager mascara tog jag på mig den lilla svarta på nyårsafton och firade med vänner...Även om tankarna var någon annanstans hela kvällen så försökte jag njuta av dem som faktiskt betyder något, ha lite kul och lite jävlar anamma att det nya året ska bli min revansch ELLER? .fortsättning följer.


Likes

Comments

Året är 2012, jag har precis börjat min första termin på sånglinjen i Kalmar. Jag trivs jättebra!

Jag bor i ett kollektiv med 7 andra och delar dusch och toalett. Någon vecka går och jag blir sjuk och får hemsk hosta i 3 veckor, men enbart på nätterna. Jag uppsökte läkare och han konstaterade att jag är allergisk mot mögel. Jag sov vägg i vägg med duschen i det gamla huset jag bodde i på skolan så det var antagligen fukt i väggarna.

Jag fick härmed en egen lägenhet på skolan. Lite tur i oturen kan man säga. Vid denna tidpunkt har jag haft kontakt med en kille över nätet. Vi pratar ganska mycket i telefon och chattar. Vi klickade direkt och bestämde att vi skulle ses. Han fick komma till mig i Kalmar och jag hade inga förhoppningar eller förväntningar. Vi skulle ha en kul helg hade vi bestämt. Helgen kom och vi blev blixtförälskade. Jag kunde inte minnas att jag hade någonsin kännt såhär tidigare. Hade jag hittat mannen i mitt liv efter alla svek tidigare? Varje helg och lov sågs vi och umgicks med familj och vänner. Månader gick och vi började leta lägenhet i Malmö. Jag skulle sluta skolan i maj och planen var att jag skulle flytta ner så småningom. Men allt vände när det visade sig att han hade aggressionsproblem och åt medicin för det. Jag hade ingen aning. Det var tydligen för bra för att vara sant. Han kunde ju inte vara perfekt.

När han slutade ta sina tabletter blev han våldsam, svartsjuk, arg svart i ögonen och vid flertal tillfällen fick jag panikångestattacker som jag aldrig tidigare hade haft i mitt liv. De utlöstes pga saker han sa till mig eller skrev i sms. Fruktansvärda sms och hårda ord som någon aldrig tidigare sagt. Jag trodde jag skulle dö när jag hade attackerna, jag hade ju aldrig haft panikångest. Jag grät tills blodkärlen sprack i ansiktet, hyperventilerade och kom efter i skolan. Droppen blev efter ett besök hos hans systrar. Vi skulle bara hälsa på och blev istället bjudna på fest och skulle sova över. Det var blandat med folk på festen och jag pratade och hade roligt tills jag pratade med en kompis till hans syster, han var kille... Han blev precis svart i ögonen. Resten av gänget gick ut på krogen och vi valde att stanna kvar i lägenheten och kolla på film. Han pratade inte med mig, han var sjukt obehagligt tyst. Tills han skriker på mig och slår en ölflaska i huvudet på mig och häller ut ölen över mig i soffan . Jag är i chock, jag gråter. Jag ville bara springa därifrån men jag var så rädd. Så jag försökte tänka smart. Om jag springer så lär han springa efter, jag känner ingen här, jag är 40 mil hemifrån och han skulle betala min tågresa hem. Jag var fast. På ren överlevnad sa jag att jag Älskar dig, jag vill leva med dig och bla bla. Allt för att han skulle lugna ner sig. Där och då bestämde jag mig att jag måste ta mig ur detta.Jag måste bara stå ut i 2 dagar till.

Dagen innan jag ska åka hem blir han återigen svartsjuk på något som inte finns. Han slår sönder sin badrumsdörr i lägenheten och jag går ut på balkongen för att andas. Han lugnar ner sig och jag kan tillslut åka hem i behåll. På vägen hem ringer jag mina vänner på skolan och ber om hjälp. För dumpar jag honom så är jag säker på att han kommer efter mig. Nu bodde jag ensam i lägenhet och inte tillsammans med övriga skolkamrater. Dagarna går och jag försöker undvika hans samtal och sms med att " min mobil låg på laddning" " vi har repat sång hela kvällen" osv. Han började skicka hotfulla sms. Han gjorde mig så sjukt illa och min omgivning började märka det. Min sånglärare märkte att det var något fel så en dag stod kuratorn utanför min dörr. Jag öppnade och hon sa - Du mår inte så bra va? Jag bröt ihop.

Tillsammans kom vi på en plan att göra oss av med honom. Och i Januari ringde jag honom och gjorde slut.. Han hotade- Jag ska skära upp din mage och fylla dig med tegelsten!!! Jag sov aldrig ensam efter det. Han fortsatte stalka mig och dök upp hos mina föräldrar i Hultsfred en tid senare med en stor blombukett. Efter det såg jag honom aldrig mer. Han försökte få kontakt med mig vid flera tillfällen men jag blockerade alltid hans nya nummer och nya instagram-konton som han ständigt skapade. Jag bytte telefon och skaffade hemligt nummer. Men han dök upp ändå, även på min mail skrev han. Då svarade jag tillslut att jag ville bli lämnad ifred. Än idag kan jag få ett sms eller någon som ringer med 1 års mellanrum. Därav svarar jag aldrig på nummer jag inte har eller på hemligt nummer. Efter detta vågade jag inte släppa in någon i mitt liv på väldigt länge. jag försökte gå vidare och dejta men jag kunde inte binda mig ordentligt utan slutade med att jag själv sårade någon som tyckte väldigt mycket om mig pga att jag var rädd för kärlek.

Likes

Comments

Året är 2011. jag har precis dumpat min föredetta otrogna sambo, startat mitt nya liv i Kalmar, blivit kär i en 3 år yngre klasskamrat och kan faktiskt inte må bättre för tillfället. Skolan rullar på, jag läser upp mina gymnasiebetyg, skriver musik, sjunger och uppträder ihop med klasskamrater och solo. Jag växer oerhört mycket som person och min dåliga självkänsla är nästintill borta. Jag åker hem till Hultsfred då och då, umgås med nya vänner och bekantskaper, går ut och roar mig ganska mycket. Det känns bra.

Dock är det inte lika bra hemma. Jag lixom flyr verkligheten varje gång jag kommer hem. Jag går hellre ut med kompisar än att vara hemma. Våren 2012 kommer och jag är snart klar med skolan. Jag hade även börjat känna att den här yngre killen och jag är alldeles för olika egentligen, han bor fortfarande hemma, hans mamma sköter hans ekonomi och här står jag redo att flytta hem, kila stadigt och bilda familj. Man lever lite som i en bubbla när man bor på en skola ihop med 60 andra. När man väl kommer hem inser man vad som egentligen betyder något och man får distans till sina känslor. Sommaren kom och vi valde att dela på oss pga av distansen mellan Hultsfred-Öland och att vi var nog inte menade för varandra. Jag var nu singel för första gången på nästan 9 år, med få korta undantag.

Sommaren var fantastisk, jag mådde så bra! Tills allt skulle vända min värld upp och ner igen. Det är Sveriges nationaldag den 6;e juni. Det är röd dag och många är lediga. Superfint väder och jag har njutit av solen i mamma och pappas trädgård hela dagen. Kvällen kom och jag sitter på gästrummet och skriver på datorn. Slås av en fruktansvärd nyhet och jag kan inte ta in orden jag läser. Min barndomsvän och bästa killkompis har gått bort! Jag förstår inte, det är helt ofattbart. Han kan inte vara borta. Jag leta fram mina fotoalbum, jag var bara tvungen att få se honom. Jag rusar in till mamma som ligger och sover. Martin är död skriker jag och faller ihop på golvet. Mamma gråter, jag gråter och vi kramas. Han var som en bror för mig och han var mycket hemma hos oss, även om jag inte var hemma. Jag sov ingenting på 3 dagar. Pratade mycket i telefon med våra gemensamma vänner, vi tröstade varandra, pratade minnen och grät om vartannat. Det var en jobbig tid. Begravningsdagen var här, dagen innan midsommarafton och vi skulle bära ljusa/vita kläder. Det var så fint. Jag satt där i bänken ihop med resten av vårat gäng med min ros i handen, jag kunde inte sluta gråta. Det gjorde alldeles för ont. Vi gick fram till kistan och ställde oss i en ring. Det var jobbigt att möta hans föräldrar i ögonen, här står vi allihop men en saknas. Jag la min ros på kistan, kysste mina fingrar och la dem mot kistan. Jag sa:Jag älskar dig Martin och jag skulle hälsa från min syster. Ett fint avslut men så jobbigt. Vi vänner gick ut och åt tillsammans efter begravningen och pratade om våra fina minnen tillsammans.

Sommaren var en enda bergochdalbana, jag mådde stundtals väldigt bra, men också väldigt dåligt. Det var jobbigt att som 24.åring bo hemma hos mamma och pappa igen. Man känner sig som en tonåring. Som tur var hade jag gjort en audition till en sånglinje jag velat gå i 2 års tid. Även den i Kalmar på samma skola. Jag var inte färdig där än kände jag och nu bodde även min syster där nere så det kändes mer som hemma än mitt riktiga hem. Jag kom in på sånglinjen och var överlycklig. Jag behövde verkligen komma ifrån efter denna jobbiga sommar. I Augusti flyttar jag ner. Skolan börjar och även några kompisar från förra året och tråkigt nog även killen jag var ihop med förra terminen.. Men just nu klarar jag av vad som helst känns det som. Nu ska vi inte gå i samma klass längre så det kändes skönt. Jag får otroligt fina och begåvade klasskamrater, vi börjar arbeta med rösten och nya låtar direkt. Jag bara  älskar det! Tills stunden kommer när vi får nya noter i handen som vi ska lära oss " Idag ska Martin i jorden". Det kan inte vara sant? Jag bröt ihop och kunde inte sjunga den där låten på hela året!  Fortsättning fäljer 

Likes

Comments

Året är 2011, jag har precis avslutat 1 års studier på folkhögskolan tillsammans med tjejen min sambo var otrogen med i vår säng på juldagen 2008. Jag kämpade och stod ut ett helt år. Jag vann!

Jag har nu under året fått vara med och leda ett körslag på skolan och i samband med det träffat världens bästa sånglärare. Hon ber mig söka till en skola utanför Kalmar, där jag kan få utveckla min sång och musik tillsammans med människor med samma intresse. Visst vore det skönt att få komma iväg och göra något jag brinner för och vill? Jag söker till skolan men har inga förhoppningar . Jag har ju aldrig tur med nånting så varför skulle jag komma in på en skola? Sommaren närmade sig sitt slut och det bruna kuvertet från skolan kom. Jag var antagen till musik och låtskrivare -linjen. Jag grät! Jag var så glad. Äntligen skulle jag få komma ifrån det här , få stå på egna ben börja må bra igen. Till en början hade jag inget boende i Kalmar och fick pendla mellan vimmerby - Kalmar varje dag. Men efter 2 veckor fick jag boende på skolan. Jag började längta hem allt mindre och mindre. Efter 4 veckor hade jag rasat 17 kg. Jag mådde så underbart bra. Helgerna i Vimmerby blev bara fyllda med ångest, jag kunde sitta på tåget hem till min sambo och känna att jag vill inte åka hem. Jag fick helt plötsligt en distans i vårat förhållande och kunde nu se på saker från ett annat perspektiv . Vi hade nu varit tillsammans i 5 år jag stannade 3 år efter otroheten . Jag började förstå att jag skulle ha lämnat honom där och då 2008 och gått vidare. Hösten kom, jag var nästan aldrig hemma i vimmerby längre. Jag började till och med spendera mina lov i Kalmar. Jag rasade ytterligare 8 kg och hade nu tappat 25 kg. Jag fick uppmärksamhet jag inte var van vid. Jag var omtyckt och nästan lycklig. Jag började nu undvika min sambos samtal om kvällarna när vi skulle sova. Det var bara jobbigt att höra hur han saknade mig. Jag kände mig inte saknad, jag kände mig behövd och älskad i Kalmar, människor som var som jag. Jag började umgås med en kille i klassen. Vi kunde sitta ute och prata hela nätterna. Han var betydligt yngre än mig men vi klaffade på något vis. Helt plötsligt umgicks vi varje dag, även utanför skolan. Han tittade på mig på nått vis jag inte kan förklara men det kändes i hela kroppen. Höll jag på att falla för den här killen? Jag tryckte bort mina känslor. Jag hade ju pojkvän hemma. Tiden gick och vi skulle ha fest med vännerna på skolan. jag tog bussen till stan och skulle till systemet. På något vis längtade jag sjukt mycket till denna kväll. Var det för att han skulle vara där? Jag kände mig upprymd. Jag klev av bussen och möttes av killen i klassen vid hållplatsen . Han skulle tydligen hem till Öland över helgen. Jag minns att jag kände mig besviken. Och insåg där och då att jag har känslor för honom. Nu kändes festkväll inte alls lika rolig längre . Jag säger -Ha så kul hemma då tråkmåns. Han svarar- Gör inget dumt nu i helgen... Vad menar han med det? Jag funderade länge på vad han menade. Hade han känslor för mig med och var rädd att jag skulle göra nått med någon annan.? Äsch , skärpning sandra du har fortfarande pojkvän hemma som du älskar ...eller? Tiden gick och tillslut kunde jag inte hålla mina känslor inne längre. Efter en kväll på mitt rum på skolan så satt vi på min säng och spelade gitarr, kompisarna hade gått till sina rum och vi blev ensamma. Vi kysste varandra. Hjärtat slog så hårt. Känslorna spirade och jag var på små rosa  moln. Men, var jag otrogen nu? fan, det här går ju inte. Jag måste göra slut, det kan väl inte vara så svårt... Det var jättesvårt . Innan jul var det gjort. Dock mådde jag inte bättre av det. Det var  jobbigt även om jag nu träffade killen i klassen. 5 år är en lång tid ochjag vi kunde inte riktigt släppa varandra iaf. Det var tufft att bryta upp. Han visst allt om mig, om min familj och min  uppväxt. Han var min enda trygghet , den jag kunde prata om allt med. Vi hördes av då och då, sågs ibland och med tiden gled vi isär . Fortsättning följer.

Likes

Comments

Min sambo har varit otrogen. Året är 2009 och jag har precis fått reda på det via bilder på bilddagboken , dagen efter upptäckten dör våran hund på vardagsrumsgolvet. Kan man bli mer olycksdrabbad. Min mormor gick bort 6 månader tidigare. Räckte inte det? Just nu är jag tom, helt tom. vet varken ut eller in. Mina föräldrar vet ingenting. Jag kan inte säga något heller.  Jag lever i ett vakum. Kommande dagar bor jag hos mina föräldrar, men berättar inte varför jag är där. tillslut måste jag åka hem. Hämta kläder osv. Kommer in i lägenhet, ser sängen med de röda sängläderna han varit otroge i och som vi sovit i sen dess. . Jag faller ihop på knä, med ansiktet i soffan. Jag skriker. skriker av smärta. Jag bryr mig inte om någon hör. Det gör så ont. Jag samlar mig och går in på toaletten. Bryter ihop igen. Jag är så arg och ledsen på samma gång. Har aldrig känt de känslor som kommer. Jag tar tag i en ljuslykta för 10 spänn ifrån Ikea och sular den rakt in ifrån väggen .  Det är väl det minsta jag kan göra. Jag går ut i hallen, tar upp vår hund i famnen , kramar honom hårt och gråter. Vad gör jag nu. Ska jag lämna honom? ska jag berätta för någon? Jag tar hunden på en promenad. Sambon gråter lika mycket som jag. Han vill leva med mig och känner sån ånger. Jag ger det en chans. Det går upp och ner i månader, månader blir till ett år och jag mår lite bättre stundvis. Men bryter ihop. Vi pratar mycket med varandra och vår relation blir starkare på nått vis. Men en dag, när sambon är på jobbet och jag städar lägenheten. Då ringer det på dörren. Jag öppnar  och där står hon. kvinnan som tog min sambo.. Jag får panik, stänger och låser dörren. Jag har fått berättat att hon inte är så stabil av sig. Och där och då rycker hon bort min namnlappen på dörren, skriker "Jag kommer tillbaka bara så du vet det"  hånflinar  i fönstret, vinkar och går. Jag bryter ihop. vad gör hon hör?  hon bor 30 mil härifrån .  ringer sambon, han fattar ingenting . Jag ber honom att ta reda på vad hon gör här. Hon skulle bara säga hej.... skulle jag bjudit in henne på kaffe?  NEJ! Tiden går och jag berättar för min barndomsvän .  Hon blir chockad. varför har du inte sagt nått.? Jag kunde inte, jag ville inte  att någon skulle tycka illa om honom om jag valde att stanna. Alla älskade honom.  tiden går och jag får en inbjudan att prov plugga på folks i 3 månader. Ett prova på erbjudande för de som avslutat sina studier. Jag tackar ja. Jag får många nya vänner, har fantastiskt kul och bestämmer mig att börja till hösten. Sensommaren kommer och jag går till lekparken där jag bor ihop med en vän och hennes son. Vi leker och pratar. Då kommer hon, hon som jag hatar, hon som knackade på dörren förra året. Hon vinkar hånfullt. Jag får panik. Går hem och ringer sambon. "Hon är här igen"  kolla vad hon gör här. Det visade sig att i 6 månader hade hon bott mitt emot oss, utan att vi visste om det. Hon har sett mig varje dag gå förbi och skrivit om mig på nätet. Jag bröt ihop. Vad gör hon här ? jobbar hon? hur ska jag undvika henne. Min sambo kollade upp vad hon gör här. Hon skulle plugga... På folks.  Jag berättar för min nya vän jag lärt känna på folks att jag tänker inte börja plugga längre. 2 veckor innan skolstart blir jag uppringd av skolan. De vill träffa mig. Kommer på mötet och de berättar att de hört att jag inte vill börja. Jag berättar storyn och de säger att hon ska tyvärr gå här. I din klass... Tårarna  kom. De ville så gärna att jag skulle börja och skulle göra allt för att jag skulle få det bra. Tydligen hade hon börjat där terminen innan men hoppat av. så de bad mig försöka och gör hon något mer emot mig så blir hon anmäld. Första skoldagen kom, jag fick vända 4 grr och springa på toa innan jag kunde gå till skolan. Magen krampade och pulsen va hög, jag mådde illa. Men jag stod ut. I ett år stod jag sedan ut, utan att tala ett ord med människan. På avslutningsdagen sjöng jag på avslutningen . Hon satt ett par rader mitt emot mig och när jag stolt sjöng så kände jag att jag hade vunnit. Nu kan jag nog klara vad som helst. Fortsättning följer.

Likes

Comments

​ I kön till garderoben på krogen träffade jag honom. Han som jag blev blixtförälskad i. Killen jag skulle leva mitt liv med. Trodde jag iaf. Jag var 18 år gammal, han 22. Efter 3-4 månader gav han mig nyckeln till sin lägenhet. Nu var vi sambos och jag var så glad att få flytta hemifrån, bli vuxen, jobba och känna mig älskad. Älskad för den jag är. Tidigare hade mitt längsta förhållande varar i 1 år. Och jag hoppades att vi skulle slå detta och att vi på riktigt skulle ta oss egenom allt. Jag började jobba på Ica i stan men enbart ett par timmar varje morgon. Vilket gjorde att jag satt hemma ensam mycket om dagarna . Jag blev deppig och började äta.  Jag kände ingen i stan heller som jag kunde umgås med. Jag kände mig ensam. Men försökte hitta på roliga saker om helgerna. Över 1 år hade gått tillsammans och vi bestämde oss för att flytta till Hultsfred. Han hade tidigare bott ihop med sitt ex i den lägenheten och vi ville nu ha en bostad tillsammans där vi kunde få vår framtid och skapa minnen. . Jag kunde umgås med mina vänner, familj och jobba på Willys igen. Han kunde pendla till jobbet och jag skulle må bättre igen. Han började jobba mer och mer, repa med bandet mer och mer. Där satt jag nu ensam om kvällarna och kände mig mer och mer ensam än tidigare. Vi skaffade hund. Vi var överlyckliga. Vår egna bebis på nått vis. Jag hade nu nått att komma hem till när sambon var borta. Jag behövde inte känna mig så ensam. Jag tog tag i mitt körkort och sökte nya jobb. Hösten kom och då vintern. Min sambo droppade bomben att "jag tänker flytta tillbaka till Vimmerby"  Jag dog inombords och trodde han dumpa mig. Han hade hamnat i ekonomisk kris utan att säga något till mig. Resorna till jobbet blev för dyra och vår gamla lägenheten stod fortfarande tom efter 8 mån. Vi flyttade tillbaka... Vilket jag såklart gjorde för hans skull. Jag sa upp mig från jobbet och satt återigen ensam i den gamla lägenheten på bondebygatan, utan jobb eller vänner. Vi hade nu dubbla hyror och 2 lägenheter. Julen kom och vi firade juldagen på varsitt håll med våra vänner. Jag skulle sova i en tomma lägenheten i hultsfred på en madrass på golvet. Och han skulle ut med sina barndomskompisar. Trodde jag.  När jag står på dansgolvet med mina vänner kommer en vän fram till mig. Någon har sett min sambo med någon annan. Jag sprang ut. Ringde honom. Inget svar. Ringde igen och igen ... Jag gick til den tomma lägenheten, hjärtat rusade i 320. Fick inget svar..vad gör han, vem är han med varför ? Runt 03 på natten ringer han mig. Han gråter. "jag älskar dig" säger han. Jag frågade honom om vad jag hade hört. "vi dansar på dansgolvet allihopa klart man tar i varandra på dansgolvet och kramar de vänner man inte sett på länge" berättade han. Såklart tänkte jag, vad dum jag är. . Jag kunde inte sova. Kl 5 ringer jag min mamma och ber henne hämta mig.. det var så kallt i lägenheten. På morgonen vaknar jag upp hemma hos mina föräldrar. Min sambo kommer förbi sent på eftermiddagen, med en blomma. En blomma? Jag blev glad men fundersam , vi kramades länge. Vi åkte hem. De kommande dagarna cirkulerade många frågor i mitt huvud. Var det sant? Såg den här personen så fel? Höll han verkligen inte om den här tjejen bakifrån på dansgolvet? Vi sov dåligt båda två om nätterna. Han snyftade emellanåt och jag frågade vad det var. Men det var aldrig nått. Nyår stod för dörren och vi skulle till Gullringen och fira med 2 vänner med deras 2 barn. jag gör fruktbricka och klär upp mig för kvällen. skönt att komma bort ett slag. Ha roligt. Min sambo smög ut med sin vän hela tiden under kvällen. Jag förstod att det var något. Jag drack mer och mer. Under kvällen visar dottern i familjen sin mobil hon fått i julklapp. stolt som tusan var hon. hon visade även en bild på en tjej jag sett innan. Min sambos ex... jag hade lite förträngt att barnen är kusin med hans ex som bor i annan stad. vi tog en taxi hem. onyktra gick vi till sängs. trettondagsafton kom och sambon skulle spela med bandet. Jag valde att ha mys hos mina föräldrar med mat och prat. Jag kunde fortfarande inte sluta tänka på juldagen, den natten han inte svarade in telefonen, på nyår när han höll sig undan och jag fick se hans ex på foto. Allt kändes Så konstigt . Det var nått, jag kände det. Jag gick in på bilddagboken som alla aktivt använde då. Jag sökte på hennes namn för första gången. Jag fick en träff . Tryckte på juldagen den 25 december i hennes fotokalender och blundade. Tittade på skärmen och dog. Där fann jag en bild på min säng, min sambos och min säng med det röda nya sängläderna vi köpte innan jul och med foto på honom på högra nattduksbordet och ett foto på mig på det vänstra med texten under bilden "Where The action is "... jag föll ihop. Mitt livs kärlek har varit  otrogen. med sitt ex i vår säng efter 2 år tillsammans...jag klickade på nästa bild. en bild på morgonen när han knäpper sina byxor... jag ringde honom.  han skulle precis gå upp påminna scen. Han bröt ihop när jag berätta att jag vet allt. Troligtvis hans värsta spelning någonsin. Jag kunde inte sova, allt gjorde så ont. Är det såhär ett brustet hjärta känns, då vill jag inte leva. På natten kom han till mig. vi behövde prata. egentligen ville jag slänga ut honom, be han dra. Men jag kunde inte. Vi grät ,  vi pratade och vi somnade någon gång runt 8 på morgonen av utmattning . Vid 14 på dagen vaknar jag av ett vrål. Min mamma skriker på övervåningen. Ronja är död! Våran älskade hund Ronja dog på vardagsrumsgolvet framför mina ögon. Kan jag få dö nu? fortsättning följer. 

Likes

Comments

Alla har vi svackor i livet. En del svackor tar oss till det bättre och får oss att resa oss starkare än förut men en del håller oss nere länge och låter oss aldrig riktigt komma upp ordentligt igen.. Jag har haft väldigt många svackor i mitt liv och jag borde nästan skriva en bok av alla händelser. Förra året sa min kropp och huvud ifrån, efter många år av depression och mental stress så gick jag in i väggen. Det var som ett stort wakeup call. Jag kan idag tänka tillbaka på det och fundera över varför det gick så långt och vad som har gjort att jag hamnat i depression från första början. Så jag tänkte skriva av mig lite, eller ja det kanske blir en halv bok åtminstone. Det började redan som liten. Mycket liten. Jag var väldigt blyg och kände att jag inte riktigt passade in nånstans. Min mamma var dagmamma och hade 10 andra barn hemma varje dag. Jag behövde aldrig gå på dagis pga det. Jag blev utfryst och mobbad av några jämnåriga dagbarn och det var väl så det började. Jag stängde in mig själv. Hatade verkligen barnen ibland. De var i mitt hem och min mamma tog hand om dem. Lite som en askungesaga med elaka styvsyskon. Min lillasyster klarade sig bättre och lekte mycket med dagbarnen i hennes ålder. Jag började lekis och skulle helt plötsligt umgås med barn jag aldrig tidigare träffat. De flesta i gruppen hade gått dagis ihop och hade föräldrar som umgicks med varann. Jag hade ju bara min syster, min kusin och en kompis på gatan jag lekte med. Jag vet att jag gömde mig bakom en dörr på lekis och lekte mycket för mig själv. Det var lugnast så. Då slapp jag prata med någon och det fanns ingen som kunde göra mig illa. När jag började lågstadiet började jag skolka. Jag gick själv runt på kolgården och drog fötterna i gruset på rasterna. Ibland kunde det hända att jag tittade på när killarna spelade fotboll på rasten och ibland fick jag vara med tjejerna i parallell- klassen och leka stall och stå på händerna emot gympasalen. Jag önskade många ggr att jag skulle få byta klass. På lektionerna vågade jag inte räcka upp handen. Även om jag visste rätt svar blev jag osäker och rädd att jag skulle svara fel och att alla skulle skratta åt mig. Det skulle vara det värsta som kunde hända, att jag hade fel. Då var det bättre att va tyst. Mellanstadiet kom jag hade en pojkvän som bodde på annan ort och 2 nyinflyttade kamrater började i klassen. Vilken räddning! Vi sov över hos varandra, lekte varje dag och vi pratade om allt. Vi pratade om killar, busringde och hade jätteroligt tillsammans. Men vi var ju inte i samma liga som alla andra. Men det gjorde oss inte så mycket då. Vi hade varandra. Högstadiet kom och klassen splittrades och delades upp av nya kamrater från andra orter. Dem som tidigare hade mobbat mig och fryst ut mig var nu splittrade och väldigt ensamma. Helt plötsligt vände allt och jag blev populär. Ett ord jag egentligen inte gillar men då blev det en sån häftig känsla, att vara omtyckt och cool. Jag fick vara den jag är. Räcka upp handen på lektionerna, svara klart och tydligt, skämta med kompisarna och vara en bra elev och bundis med lärarna. En tjej med humor, snäll och ödmjuk hade många vänner och alla ville hänga hemma hos mig. Vi var ett gäng på 10 killar och 4 tjejer som alltid hängde tillsammans, åkte moped, bada, festade osv. Vid denna tidpunkt hade jag det jobbigt hemma. Det påverkade mig och min skolgång. Jag återigen skolkade mycket, var skoltrött och deppig emellanåt. Tillslut var mitt liv en enda fest. Jag drack varje helg, hade vi lov så kunde jag festa hela veckorna. Det gick lite överstyr. För mig var det inget konstigt. Det var ju såhär jag hade det hemma. Naturligt för mig. Gymnasiet kom och jag saknade mattebetyget för att komma in på musiklinjen. Jag grät hela sommaren. Jag skulle få gå IV! Det värsta man kunde gå i allas ögon. Då var man en nolla. En nolla som inte kan någonting. Efter 2 dagar på linjen ringde rektorn upp mig och frågade om jag ville läsa musik istället då jag hade bra betyg i övrigt men jag skulle istället läsa extra matte bredvid. Jag grät. Jaaaa! Vid denna tidpunkt hade jag precis stått på min första scen på en talangjakt, hade gjort slut med min pojkvän och träffat en annan kille 2:a året på gymnasiet. Framtiden såg ljusare ut även om det var tufft hemma. Dock saknade vi lärare på linjen, hade hålor som kunde sträcka sig över en hel dag, dålig information och inställda lektioner. Klasskamraterna droppade av en efter en. Och jag blev sjuk. Blindtarmen kom som ett brev på posten och efter 1 år ovetandes om varför jag fick ont emellanåt så blev läget kritiskt. Efter 2 dagar i 40gr feber, kräkningar och noll matintag blev det akut med ambulans. Jag opererades och kom efter i skolan. Jag blev skoltrött igen, skolka och bestämde mig för ett uppehåll. Jag började jobba på Willys och hade helt plötsligt en lön och ansvar. Jag började skolan igen till hösten men det gick inte. Motivationen var borta , hemma var det jobbigt, i skolan var det jobbigt och jag dumpade min andra pojkvän mitt i allt. Jag hoppade av skolan och jobbade istället. Jag åkte till Sicilien 1 vecka innan jul med en kompis och sjöng, träffade människor från hela Europa och hade det trevligt i en vecka. Fantastiskt, detta behövde jag. Veckan precis innan avfärd till Sicilien så gick jag ut på krogen i Vimmerby och träffade på en kille i kön till garderoben. Vi blev blixtförälskade. Fortsättning följer ....

Likes

Comments

Nu har jag varit sjuk i typ 1, 5 vecka... lagom kul. Tänkte att jag skulle jobba idag men jag har hostat hela natten...blöh. Sitter förövrigt och väntar på jobb besked. Just nu Jobbar jag i förskolepoolen och jag jobbar väldigt mycket. Fått förfrågan om att jobba i skolan och fritids nu på ett längre vik. Vilket jag är intresserad av. Dock får skolan inte använda oss i bemanningen. 2 skilda saker. Så nu är det lite bråk om mig. Känns väl lite smickrande på nått vis. Haha. Fick även en fråga idag om en 50% tjänst som förskolepedagog i hultsfred. Men det känns lite lite. Kul med valmöjligheter men behöver få ett svar snart om skolan. Får förfrågningar på bemanningen hela tiden som jag inte kan tacka ja till förrän jag vet om jag ska börja jobba i skolan istället. Men men, har legat på en del. Till nått helt annat. Igår hämtade vi ett köksbord och stolar i vimmerby. Jättemysigt blev det. Vårat kök är hemskt enligt mig. Gamla luckor, nån äcklig playwood -skiva i brunt över diskbänken osv.. mycket att göra. Men jag har köpt tapeter och svart kakel så det blir en minirenovering snart. Men jag och mitt tålamod hade helst fixat det igår .

Likes

Comments

Vi bor i en villa från 30-talet, inte mycket har gjorts sedan 1960-70. Med undantag för ett badrum gjort 2008. Nåväl, vi har väldigt mycket att göra i huset och har bara börjat smårenovera med enkla medel. Lite färg här och var osv. Men jag piffar så gott jag kan med det som finns. Det är så kul! Älskar att blanda retro med nytt, personliga och ärvda saker ihop med billigt krimskrams från typ netto/öb/rusta/dollarstore. Längtar så galet till jul när jag kan få pynta inne, byta gardiner och fixa julstämning.

Likes

Comments

Nu tänker jag vara lite gnällig och tycka synd om mig själv. Har varit halvkrasslig i 3 veckor snart. Bryter inte ut ordentligt och jag känner mig så trött. Jäkla höst. Nu har jag jobbat med förkylning, huvudvärk och mosigt huvud i flera veckor. Jobbat, repat, haft dop inbokade och avklarade och nu på torsdag har jag min första begravning som jag ska sjunga på. Jag har alltid tackat nej till begravningsjobb tidigare då jag är för känslig och blir medtagen när folk gråter. Men nu ringde en herre förra veckan och berätta att jag sjöng på hans barnbarns barns dop förra året. Nu har hans fru gått hastigt bort och de vill så gärna att jag sjunger. Jag kunde bara inte säga nej. Kommer stå på läktaren och sjunga så jag slipper se sorgen rakt i ögat. Kanske jag kan tänka på annat. Men iaf så var dopet i helgen jättefint som jag sjöng på. Trots min förkylda och hostiga stämma. Bestämde mig därför att vara ledig från jobbet tis-tors så jag kan vila upp mig, bli frisk och lägga tid på rep till begravningen och lite mental förberedning. Det känns så skönt att kunna göra så när man ändå inte hade jobb mer än idag inbokat denna vecka. Dock fick jag 4 jobbförfrågningar idag, plus 3 samtal och sms om jobb i skolan, plus fler meddelande om jobb på fb. Mitt hjärta sa direkt , jamen självklart ställer jag upp och tar och fyller upp mina lediga dagar med jobb. Men min kropp och huvud säger nej. Så jag har erbjudit mig att jobba fredag om det behövs. Det finns ingen som tackar mig om jag går in i väggen igen inte heller någon som tackar en när man kommer sjuk till jobbet. Så nu ska jag bara njuta av en film. Ladda huvud och batterier inför begravningsjobbet och känna mig lite piggare. Slänger upp lite bilder från senaste tiden. Dop mm.

Likes

Comments