View tracker

Hej hopp i slaskvädret där hemma!

Vi har nu gjort nästan en hel veckas jobb till och nu är det inte lång tid kvar av jobbet, vilket både känns skönt men också vemodigt. Vi har under veckan drabbats av lite sjukdomar vilket gjorde att Sandra stannade hemma en dag och Klara två dagar.

I tisdags skulle därför Sandra för första gången åka iväg själv med dala dala för att ta sig till jobbet. Hon kände sig halv när hon inte hade Klara vid sin sida som alltid annars haha, men ändå samtidigt lugn eftersom att vi faktiskt har tagit samma buss varje dag sen vi kom hit, vad skulle kunna gå fel? Trodde hon ja. Efter många olika händelser och 1,5 timmes färd i olika dali dalas så slutade det med att Sandra var lååångt ifrån något ställe vi ens varit i närheten av och hon va tvungen att hoppa av bussen mitt i ingenstans för att inte komma längre bort. Väl där fick hon efter en stunds letande tag i en bagagi som hon fick betala en saftig peng för att ta tillbaka. Aja är huvudet dumt får plånboken lida här borta. Efter en halvtimmes färd i rätt riktning och en promenad senare kunde hon kliva in till jobbet sisådär 2,5 timmar sent. Skönt att vi är i Afrika så att det är okej. Som ni kanske hör så är det inte Sandra som står för lokalsinnet och minnet på vår resa så nu är det säkert igen när Klara är frisk och kan styra upp. Nu är vi båda tillsammans och hela igen.

Så imorse så tog vi som vanligt dala dala till jobbet och stod och försökte finna ork till att trycka oss in i någon av dom proppfulla bussarna som passerar. Som de enda mzungusorna i området blir man ju lätt en lokalkändis och efter dessa två veckor har daladala"konduktörerna" lärt sig vart vi åker varje morgon. Så trots vår motvilja att försöka tränga in oss på en buss så stannade en daladala endast för oss och mannen i dörren (som visste vårt bästa bättre än vi själv, vi har ju faktiskt ett jobb att vara på) tittade och vinkade på oss med en blick som sa "Come on mzunguz its time". Han hade rätt och vi drog våra morgontrötta ben mot bussen och hasade oss in, så som packade sillar stod vi där igen, som varje morgon, och kämpade med att få utrymme nog till att kunna utvidga våra bröstkorgar tillräckligt för att andas. Ny dag nya möjligheter (och nya främlingars svettdofter). Aja väl på bussen var vi som vanligt lokalbornas liveunderhållning, denna morgon bjöd vi dock till på en ordentlig show då Sandras flätor fastnade i krokar(?) som hängde i fönstret. Varför hon böjde sig fram så att huvudet låg mot fönsterkarmen är mycket oklart då hon stod upp och den ställningen fick henne att se ut som ett L, fast upp och ner. Men iallafall så stod hon, hooked (bildligt talat), och konduktören försökte ilsket få oss att flytta längre in i bussen då fler folk skulle på (lyckligtvis hade ett antal också klivit av vid detta laget). Efter några minuter av tappert kämpade för att frita Sandra så bestämde sig Klara för att överge Sandra till sitt öde och istället följa dörrmannens order och gå bak i bussen. Så där stod Sandra kvar helt ensam och försökte febrilt få den arga konduktören att förstå att hon inte kunde röra sig en centimeter(vilket var ganska svårt eftersom att han såklart inte kunde ett ord engelska och var fullt upptagen med att skrika på henne att flytta bak på swahili). I detta skede var alla på bussen redan väldigt involverade i dramatiken och satt och följde händelseförloppet med nöje medan de skrattade och utbyte mzunguskämt emellan sig. När det väl nått den gräns att han var påväg att dra Sandra längre in i bussen så ryckte äntligen lokalborna in och skrek något på swahili så att konduktören förstod att hon verkligen satt fast. Då blev detta ännu roligare då konduktören bara skakade på huvudet och gav ifrån sig ett hånande flin innan han vände Sandra ryggen för att antagligen dra något skämt till någon på andra sidan gången. Så där stod hon igen. Som tur var så kom det då en man som en räddare i nöden för att hjälpa Sandra att komma loss, och han lyckades pjjuuuh. Så när Sandra väl kunde vrida på huvudet så möts hon av hela bussens skratt och flin och insåg att verkligen alla tyckte att detta var så underhållande. Under resten av bussturen fick vi höra en massa skämt om oss som vi såklart inte förstod. (Konduktören pratar med oss och vi förstår inte men möts sen av hela bussens skratt) Men aja, den bjuder vi på.

Som ni hör så har det inte varit Sandras vecka denna vecka...

Under veckan har vi även åkt till vår värdpappas systers nya hårsalong där vi fick afrikanska flätor i vårt hår. Klara gjorde dreads flätor och Sandra gjorde vanliga flätor (då dom inte hade hårförlängning i blond såklart). Det var roligt att prova på och det kommer säkert bli fler gånger då det är så himla skönt att få bort håret här i värmen!

Imorgon är det fredag och det betyder heeeelg, hoppas den blir lika bra som förra!

CIAO

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Denna helg kan vi sammanfatta som den bästa helgen hittills helt klart. I fredags efter jobbet tog vi oss till köpcentret och träffade fler volontärer och efter det så åkte vi hem och mötte sedan upp hela gänget för en utekväll. Framåt 6 på lördagsmorgonen traskade två zombies in till vårt område och vaknade sedan upp kl 10 för STRANDEN. Stranden vi var på i veckan är inte alls lika bra som den som vi nu åkte till. Det tog ungefär en timme då vi färdades först med buss och sen med färja. Väl där tänkte vi försöka få något som kallas bränna men icke, för såklart när vi äntligen tagit oss dit så var det molnigt och blåsigt hela dagen. Men det var så mysigt där ändå, vi badade i det supervarma vattnet, åt god mat och tog det lugnt i dom sköna hängmattorna och sängarna. Framåt kvällningen åkte vi direkt till en volontär som har lägenhet i Sinza (där vi i princip alltid hänger, där är både vårt jobb, köpcentret och det är där man hittar bra klubbar och barer). Där hade vi förfest och gick sedan ut för att äta på gatan och sen vidare till en klubb. Söndagen gjorde vi som vanligt ingenting vettigt haha. Vi nu har konstaterat att vi blivit gamla och inte klarar tvådagars lika bra längre...

Det roliga är att vi tänkte att detta skulle bli värsta hälsoresan med bra mat, utan godis och utan alkohol men det har blivit helt tvärtom. Vi tänkte att Gud va bra då kommer vi hem några kilo lättare men Nope. Eftersom att det är långa mellanrum mellan maten så går vi antingen och äter pizza eller hamburgare med pommes som ett fjärde mål eller så köper vi på oss kakor, chips och bäst av allt choklad för att fylla våra magar och tillfredsställa vårat sötsug. Oftast både och eftersom att vi vilket fall behöver stilla vårt hemska sötsug haha

Vi får inte glömma bort att berätta att vi har fått en ny roommate också! Hon heter Sophie och kommer från Österriket. Så nu är vi fem volontärer som bor här haha. Jättegullig tjej i alla fall så henne kommer vi antagligen spendera mycket tid med!




Eftersom vi har kommit in i rutiner i veckodagarna nu så har vi inte så mycket att skriva om då vi jobbar hela dagarna och hittar på småsaker på kvällarna för att kunna ställa klockan på 5:30 dagen efter igen. Men vi försöker att verkligen utnyttja helgerna till fullo då vi är lite stressade över att det faktiskt inte är så himla lång tid kvar?! Vi båda trivs så himla bra här och känner att vi skulle kunna stanna mycket längre. Men då Klara har jobbschema hemma och Sandra flyttar till Sälen för jobb så är det inte möjligt. Men vi kanske tar oss tillbaka senare, vem vet?

Likes

Comments

View tracker

Så i fredags gjorde vi vår första dag på den skola som kommer bli vårt projekt här. Vi är i olika klasser, klara med firstgraders och Sandra med kindergarden. Skolorna här är väldigt olika skolorna hemma. Kindergarden , alltså dagis som vi har hemma tillhör skolan vilket innebär att man börjar ha riktiga lektioner vid tre års ålder. Klockan 7 så samlas samtliga årskuller i sina klassrum och stannar sen där tills dagen är slut. De har inte några raster överhuvudtaget mer än att de får vila på bänken när det är sovstund efter lunch. De får frukost som består av grötvälling och sen lunch som är ris och bönor, detta äter dom även i klassrummen. Vi är så imponerade av att dom klarar av att sitta "still" i samma miljö under så lång tid. De har även andra inlärning och uppfostringsmetoder här än i Sverige (inte bara i skolan utan överlag) vilket har varit lite svårt att förhålla sig till.
Vi har idag gjort våran första riktiga heldag vilket har känts väldigt bra för oss båda. (Även fast Sandra direkt blev inslängd i en helt ny klass för att ensam underhålla ett gäng 4åringar med hemskt risig engelska i en hel förmiddag)
I alla fall så trivs vi mycket bra med alla dessa gulliga barn och roliga lärare.

Så efter jobbet i fredags så skyndade vi oss hem och följde med Manka till moskén för fredagsbön. Vi fick klä oss i heltäckande klänningar och sen hade vi två slöjor virade över klänningen och en över huvudet. Lokalbefolkningen var minst sagt oerhört underhållna av att se oss på vår väg mot moskén, tydligen var det första gången någonsin de sett två vitingar i full muslimsk modering. Varenda människa vi mötte eller passerade verkligen avbröt allt de höll på med för att häpnas och asgarva åt oss, så vi rockade helt enkelt inte den outfiten, men men. Väl framme så fick vi delta i bönen och se hur det går till, det var en häftig upplevelse som man inte är med om så ofta!

Efter en lugn fredagskväll och en välbehövd sovmorgon på lördagen så blev vi hemskt överraskade över att få veta att mr transporter (en vän till familjen som även är vår tuc tuc driver) skulle hämta upp oss efter lunchtid och ta med oss, Manka och Abo till hans sons konfirmationsfest. Efter en hemskt lång och skumpig färd så var vi framme på festen där vi två (dom enda mzungus) fick hemskt mycket uppmärksamhet. Mest för att dom verkligen ville se en mzungi dansa, vilket vi inte var med på. Det slutade med att Sandra släpades upp till mitten av folkmassan på ca 60 pers där hon darrandes, skräckslagen och osäker tvingades att shakea sina vita höfter. Detta inför alla hemskt roande afrikaner som hade kamerorna uppe i högsta hugg för att minnas denna roliga händelse. Klara klamrade sig fast vid stolen lite bättre än Sandra så hon kom lyckligtvis undan (denna gång i alla fall). Efter detta så lättade stämningen och vi båda kunde faktiskt ta oss upp på dansgolvet med barnen flera gånger under kvällen. Det bjöds även på mat och hembryggd öl under dagen/kvällen som var hemskt trevlig. Efter en välsignelse från den supertrevliga familj som vi var hos så tog vi oss direkt in till stan där vi mötte upp en kille som tog oss till Tanzanias största festival som just denna helg var i stan. Där hade vi en superkväll/natt då vi träffade massa nya människor och äntligen fick vår första riktiga "utgång". Vi kom hem framåt 6 på morgonen och som ni kanske förstår så kan jag inte säga en enda vettig sak som vi gjorde under söndagen.

Så än en gång så blev det ett väldigt långt inlägg då vi sällan orkar ta tag i bloggandet. Men vi ska försöka bli bättre nu så ni ens orkar läsa denna blogg haha

Hörs när vi hörs

Likes

Comments

I söndags tog vi Kilimanjaro express från Arusha till Dar es salaam, avgångstid 0830 och beräknad ankomsttid mycket oklar (enligt Tanzaniansk tid skulle det ta 8-10h). Men efter två toastopp och en kort lunchpaus så var vi framme vid vårt hotell vid halv tolv tiden på natten, alltså 8-10h här=15h realtid, vilket speglar deras tidsuppfattning väldigt bra. Hakuna matata.

Bussen vi åkte med hade ingen AC och temperaturen höll sig runt stadiga 30grader hela dagen. Och de enda två mzungus på hela bussen satt givetvis på solsidan.. Så svettiga och utmattade kom vi fram till vårt hotell som vi bokat i förväg, försökte checka in men utan framgång eftersom de sålt ut rummet vi skulle haft och nu var fullbokade. Så där var vi, två vilsna tjejer i en okänd stad utan sovplats och kanske framförallt utan wifi, som en riddare i nöden kom som tur var vår kontaktperson på United planet (organisationen vi volontärarbetar genom) och skjutsade oss till ett annat hotell och såg till att vi hade allt vi behövde, så vid halv två tiden ungefär kom vi äntligen till sängs.

På måndagen var det dags att träffa vår värdfamilj och göra oss hemmastadda i den nya staden, så vid tiotiden skulle vi bli upphämtade (punktliga som vanligt kom dom glatt vid 12tiden). Efter en kort introduktion av organisationen och landet Tanzania åkte vi hem mot familjen. Vår värdpappa Rama jobbar på UP, vilket är superbra eftersom han verkligen kan hjälpa oss med allt som har med jobbet att göra (och allt annat), plus att han är hur snäll som helst. Mamman Manka, lagar fantastiskt god mat, tar hand om oss som att vi vore hennes döttrar och lär oss allt vi behöver kunna, trots att vi nästan är jämngamla hehe. Familjen har också en liten grabb på tre år som ser till att vi aldrig har en lugn stund i hemmet haha.

Hemma "hos oss" bor det två till volontärer också, en kille från Sverige(!!) och en amerikan. Vilket är praktiskt eftersom dom varit här längre och vet det mesta om vad man kan hitta på här borta. Så vi har det bra💁🏽

Här i Dar es Salaam är det sååå himla varmt, dygnet runt (vid niotiden imorse var det till exempel 31c i skuggan). . Och värre kommer det bli tydligen. Så saker vi saknar med Sverige just nu är;
Att frysa
Svenskt godis
(Nära och kära)


Igår var vi på ett barnhem och jobbade, vilket var lite svårt eftersom vår swahili är aningen svajig (typ obefintlig) och deras engelska ännu inte så utvecklad (även den typ obefintlig). Det var en överväldigande (och traumatisk) dag på barnhemmet där vi fick se både de ena och de andra som vi inte är vana vid. Bland annat en levande get bli skrikandes utdragen till gatan, förlora sitt huvud, hängas upp och ner i ett träd och långsamt få sitt skinn avskalat, för att sedan bli styckad. Mitt i detta fick dom för sig att det vore en rolig ide att jaga dom två livrädda vitingarna MED GETHUVUDET. När dom insåg att vi var både gråt och svimfärdiga ångrade dom sig dock (tack och lov) och försökte vara lite pedagogiska med oss. Efter den dagen bestämde vi oss för att prova jobba på en skola istället, så eftersom vi fått ledigt för att tvätta våra kläder idag haha, så börjar vi imorgon på ett nytt projekt. Vilket ska bli mycket spännande.

Värt att nämna är också att idag har vi helt själva tagit en dalidali till en av stadens köpcentrum!! För att ni ska förstå hur stort detta är så ska vi förklara lite; dalidali har inga riktiga stopp utan man bara ropar på konduktören när man vill kliva av (vilket kan skapa problem om man inte kan swahili då de inte kan engelska) , de har även ett väldigt oklart system om vilka bussar som går vart så man måste lyssna på vad konduktören ropar när han (i farten) öppnar bussdörren och försöker vinka in folk. Men men, piece of cake, vi klarade det givetsvis galant och på första försöket. Vilket vi stolt ska berätta för Manka när vi kommer hem igen eftersom hon var nästintill skräckslagen över att släppa ut oss två virrpannor ensamma på dessa gator. Hon förklarade flera gånger för oss att när vi ska hem så måste vi gå över vägen och åka åt andra hållet än det vi åker åt på vägen dit, för att komma hem igen. Tydligen så har hon väldigt höga tankar om vår intelligens, så det är ju kul.

Om någon av er har orkat läsa er igenom denna långa och inte så genomtänkta text (då vi febrilt slängde ihop den när vi hade en kort stunds wi-fi, allt för att inte slösa på det vi nu har köpt till telefonerna snåla som vi är) så ska vi också passa på att berätta för er att imorgon ska vi få följa med Manka till moskén och vara muslimer för en dag. Det innebär heltäckande klänningar och tillhörande slöja då vi går till moskén. Vi ser fram emot det så mycket.

Vi har tro det eller ej också skaffat oss lite andra vänner här i trakterna så på lördag ska vi på konsert där det ryktas att antingen Jay Z eller Lil Wayne kommer att dyka upp!!!!! och sedan gå ut på någon nattklubb (där vi givetsvis kommer att dricka måttligt och bara ur oöppnade flaskor, inte flirta med skumma män, hålla ihop och komma hem i tid (hint föräldrar och far/morföräldrar; we got this)).

Ha det bra!! Hörs hej



Likes

Comments

Andra och tredje dagen på safarin spenderade vi i parken Serengeti, där vi hade turen att se bland annat lejon(!!), giraffer, elefanter, leoparder och flodhästar på nära håll.

När dagen började bli kväll och vi kände oss färdiga med bilåkande så fick vi oss en chock när vår guide parkerade på en camping och glatt sa "här ska vi sova inatt". I vårt kontrakt stod det att vi skulle sova på ett fint hotell så vi trodde han skojade med oss, vi trodde fel. Tydligen hade hotellet brunnit för ett tag sedan så det var fortfarande under uppbyggnad och därför hade vi blivit förflyttade till Serengeti wilderness camp.

Vi blev visade till vårt tält och sedan gick vi och satte oss bland de andra turisterna kring lägrets brasa, hur mysigt som helst. Efter vi ätit middag så var det dags att gå och lägga sig, vi fick dock inte gå till vårt tält själv utan blev eskorterade av en servitris. På den cirka femtio meters långa vägen till vårt temporära sovrum möttes vi av fem hyenor och en elefant. På denna väg passade även den cool lugna Klara på att skrämma upp Sandra ännu mer (som att det inte var nog innan när hon gick och kramade Klaras armar så fort vi kom bort från ljuset) så när vi väl kom fram till tältet så var Sandra allt annat än lugn. Där fick hon såklart hjälp av Klara att lugna ner sig med lugnande ord (NOT). Det var mer en "Godnatt, hoppas du inte blir uppäten och snälla använd inte visselpipan". Visselpipan var en "hjälpvisselpipa" som vi fick av vår ledsagare när vi kom fram till tältet, som vi skulle vissla i in case of lejonattack. Typ. Denna sov tätt med Sandra hela natten, men behövdes som tur var aldrig användas.

Under natten vaknade vi flertal gånger utav att djuren utanför livades, inom campingområdets gränser vandrade framförallt elefanter runt och letade vatten och strosade runt bland tälten, ganska coolt huh. Här under natten ångrade sig Klara och visade sin mjuka sida genom att faktiskt fråga om det gick bra för Sandra när hon vaknade upp och insåg att Sandra låg vaken. Eftersom att Sandra vaknade av djuren titt som tätt och låg vaken ganska ofta så svarade hon att det kanske inte va sådär jättelätt att sova i väntan på lejonattack och med alla dessa ljud och skrik utanför. Tyvärr så hann Klara redan somna om innan Sandra hann svara...

Så efter den naturnära sömnen var vi taggade (men bara en av oss utvilade) för en ny dag i parken.


Nu har vi bara ett djur från The Big Five kvar att se och en dag att göra det på, och det är bam bam bam... Noshörningen! Wish us luck, bye

Likes

Comments

Här kommer lite bilder från idag också. Nu har vi ätit middag och det var verkligen toppenbra. Det var 5 rätters och alla i personalen var så trevliga och glada. Nu ska vi äntligen få gå och lägga oss i dom stora underbara sängarna!

Och bästa Moncan, om du läser det här, nu njuter vi varje minut precis som du lärt oss!

Likes

Comments

Efter en sen kväll igår (sen för oss pensionärer som har sovit innan 10 varje kväll senaste veckan) så var det två ganska sega tjejer som drog sig upp ur sängen imorse. Efter strul på hotellet med betalning osv så kom vi iväg lite griniga och lessa båda två. Vår safariguide verkade i alla fall jättetrevlig och vi for iväg mot vår första safaridag och park, Lake Manyara. Där har vi idag glidit omkring hela dagen och sett så många coola djur!!! Vi har sett olika slags apor (väldigt mycket babianer, dom finns överallt), zebror, elefanter, giraffer, flodhästar, gnuer, bufflar, antiloper, pelikaner och massa andra fågelsorter. Vi bara NJÖT under bilfärden i parken då vi kunde sitta ner (stå när man valde det) och uppleva alla dessa djur och platser. Ni som känner oss väl vet att detta passar oss som handen i handsken då vi båda egentligen är världens kanske lataste människor. Och inte nog med det. Nu har vi kommit till VÄRLDENS mysigaste hotell. Vi är så lyckliga så ni förstår inte. Vi har två rena handdukar, hand handukar(vilket vi inte haft sen vi lämnade Sverige), svalt stort torrt rum, en varsin stor säng med ett VARSITT täcke, tvål schampo och till och med balsam och bodylotion, en toalett utan översvämning och riktigt toapapper, men de bästa av allt vi har POOL!!!!!! Lyx. Vi var snabbare än antiloperna vi såg idag när vi ankom till hotellet och insåg att det fanns pool. Vi skyndade oss ut och lade ner oss i solsängarna som var mjukare än vår säng har varit under denna tid och sen ner i poolen för att få använda bikinin för första gången på denna resa. Efter att vi legat som kungar i solsängarna och Sandra hade simmat 30 gånger runt runt i poolen bara för att, så tog vi oss in på vårt superfina, mysiga och svala rum för att ta en låååång VARM dusch. Skojar inte om vi stod där 20 min var och bara mådde super i varmvattnet. Nu har vi gjort oss i ordning och sitter i lobbyn i väntan på fyra rätters middag på hotellets restaurang som vi med all säkerhet tror kommer vara grym eftersom att allt annat än så länge är det.

Som ni märker så har vi nog inte mått såhär bra sen vi lämnade Sverige och vi njuter för fulla muggar. Så oroa er inte för oss där hemma i kylan, nu är vi i vårt esse och ser fram emot morgondagens safari i nästa park, Serengeti!

Likes

Comments

Hej alla vänner och bekanta,

Idag har vi haft en bra dag, den bestod av en sväng på "stan" då vi köpte med oss lite afrikanska tyger som man ska kunna använda som allt möjligt. Om man vet hur man ska göra, vilket vi inte gör. Men det lär vi väl oss förhoppningsvis med tiden, Google is our friend.

På kvällen åkte vi till ett supermysigt ställe tillsammans med några andra volontärer som bor här i Arusha. Vi åt middag och fick se en afrikansk dans och musikshow, och till avslutning blev det utomhusbio med popcorn. Filmen som visades var Bad moms och vi var mycket nöjda med både den och allt annat som hörde kvällen till.

Imorgon åker vi iväg på safari i fyra dagar, så förhoppningsvis får vi se "the big five" (leopard, lejon, elefant, noshörning och afrikansk buffel) innan vi hörs igen. Om vi inte har turen att få wifi på hotellen vilket vi verkligen hoppas på, men tills vidare; Godnatt!

Likes

Comments

Inatt rycktes vi ur vår djupsömn vid fyratiden av att krigslarmet dånade över hela Arusha, medans Sandra försökte somna om hetsade Klara om att vi var tvungen att klä på oss och springa ner till lobbyn. Yrvakna och uppjagade (iallafall en av oss) ringde vi ett flertal gånger ner till receptionisten och frågade "what should we do!!!" och till svar fick vi alla gånger ett kort och irriterat "gäri" och en telefon som lades på i örat på oss.

När vi båda klätt på oss och var halvvägs genom dörren för att fly ner mot receptionen (och sedan vidare mot förslagsvis Kenya) ringde vi en sista gång för vägledning, när mannen i telefonen då stressat ropade "gärialarm car!" så kom vi på vad guiderna hade lärt oss, gäri=bil på swahili. Det var ett billarm. Ett billarm hade väckt oss, så aa, vi gick och la oss igen.

Senare på dagen, när gryningen kommit och vi fått några fler timmar sömn efter vi nästan behövt evakuera landet, så väcktes vi ännu en gång utav att det ringde på rumstelefonen och vi blev ombedda att packa våra saker för att byta rum. Hotellet vi bor på har inget varmvatten och saknar pool så vi ringde vår guide för att be om att få byta hotell då han lovat oss ett fint hotell med härlig pool. En halvtimme senare stod han i lobbyn och väntade på att få visa oss ett annat ställe att bo på, så efter en liten promenad och en tjugo minuters lång Dala Dala åkning kom vi fram till ett hus mitt ute i ingenstans med två sovrum för sex personer, en grön pool och viktigast av allt, inget wi-fi, så vi vände och tog återigen in på vårt ursprungliga halvtaskiga hotell MEN med väl fungerande wi-fi. 

Värt att nämna är också att idag köpte vi fyra mangosar och sju bananer för tolv kronor, och åt en måltid med en 1,5 liters vattenflaska till för 30kronor vardera, så som ni hör är det rätt dyrt att leva här. Tur att lönen kommer snart, hadee

Likes

Comments

De senaste fem dagarna har vi spenderat på långa vandringsstigar och i olika "camps", på vår väg upp mot Kilimanjaros högsta punkt. Vi passerade regnskog, fick se apor, antiloper och åt middag över molnen, så häftigt!

För att få oss upp till toppen så hade vi nio personer till hjälp; två guider, en kock, en servitris(?), och fem bärare. Varje morgon fick vi chokladdryck på sängen innan det var dags för frukost och sedan var vi redo att börja gå. På vägen fick vi med oss en lunchbox som vi åt halvvägs för att sedan fortsätta vandra. Varje dag gick vi i ungefär sju timmar och avverkade en höjdskillnad på 1000 meter. När vi kom fram till nästa läger så var det dags för "Washi washi" som innebar att vi fick en varsin skål med varmt vatten att tvätta oss med. Efter det fick vi varm dryck och popcorn medans vi väntade på vår fyra rätters middag(!!), så som ni kanske förstår behövde vi aldrig gå hungriga haha.

Vi bokade genom Dahls safari och allt funkade perfekt med hämtning vid flygplatsen, hotell och allt annat tillhörande. Bästa var att vi fick två underbara guider, som både var underhållande men framförallt väldigt kunniga. Så Dahls rekommenderar vi starkt!

Det hela slutade med att Klara tog sig hela vägen upp medans Sandra tyvärr tvingades vända väldigt nära toppen, då höjdsjukan blev för farlig.

Efter kalla sömnlösa nätter, höjdsjuka och trötta ben så var det med väldigt stor glädje vi kom ner till startpunkten(vi fick bevittna riktiga glädjetårar). Vi har nog aldrig varit så negativa som vi var dom 7 sista timmarna. Vi båda undrade varför man i hela friden utsätter sig för detta och framför allt betalar för det. Såhär ett par timmar efteråt så har vi smält allt och kan båda erkänna att detta är nog det häftigaste vi gjort.

Xoxo
Mountain cheetahs

Likes

Comments