View tracker



Det var ett tag sen jag skrev nu.

Ikväll kände jag att det var dags.

Att det behövdes.

Jag behöver skriva det i ord, så att jag kan plocka fram det när allting är sådär stökigt i mitt huvud igen.

För ibland tar sorgen, smärtan, ilskan, förtvivlan, frustrationen, skulden, skammen, hopplösheten, självhatet, demonerna, mörkret och rädslan över mitt förstånd.

Då vet jag varken ut eller in.

Vad som är friskt eller vad som är sjukt.

Tabletter, knivar, rep, tågspår och diverse fruktansvärda sätt att skada sig själv på (eller rent av ta sitt eget liv med) kokas ihop med det friska, sunda och hoppfulla.

Livsälskande Sandra finner då inte vägen ut själv.

Hon behöver en hand som håller hennes.

En famn som inte släpper taget när det är svårt att hålla kvar.

Och egna ord att falla tillbaka på.


Sandra,

Du älskar livet.

Sandra, du älskar att leva.

Du älskar hur din vackra flickvän lägger armarna om dig varje kväll när ni ska somna.

Du älskar att när du än vaknar, om det så är gråtandes mitt i natten eller utvilad en helgmorgon - då ligger din flickvän där nära dig. Oftast med ena armen om dig.

Sandra, du älskar att höra vattnet skvalpa mot båten.

Du älskar vinden, havet och vågorna.

Sandra, det finns inget som gör dig så upprymd som att få göra det du brinner för. Att hjälpa. Att sprida kunskap och information. Att prata, att föreläsa, diskutera, kommunicera, inspirera. Och framförallt - att inspireras.

Dina vänner, från norr till söder - öster till väster. Du som älskar dem så mycket. Deras härliga skratt som fyller dig med energi, eller deras varma kramar och kloka ord. Minns det nu, Sandra minns.​

Sandra, du vet att det mesta ordnar sig. Lyssna på hjärtat, lyssna på kroppen. Be om hjälp när det gör ont. Våga vara svag. Det är starkt att vara svag, det vet du om någon.

Om livet plågar dig, läs då detta. Du har alltid funnit vägen ut ur mörkret. Ljuset har alltid visat dig vägen hem igen.

Sandra, lämna aldrig dem du älskar.

Lyft nu blicken, ljuset är där du är.




























Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Och så blev det vår igen.
Solens stålar letar sig in genom persiennerna.
Fåglarna kvittar sin morgonsång.
Jag drar fingrarna genom håret.
Blinkar hårt och konstaterar.
Jag lever.
Idag också.
Ännu en morgon ska jag vakna.
Ännu en morgon ska jag stiga ur min säng.
Ännu en morgon ska jag gå ut genom dörren.
Ännu en morgon ska jag välja livet.

Jorden kan vara den mest underbara, färgglada, sprudlande, kärleksfulla, lyckliga, harmoniska och spännande platsen att befinna sig på.
Samtidigt kan den vara den mest mörka, smärtsamma, sorgsna, grymma, onda, hatade och omöjliga rum att försöka andas i.
Sorg, smärta, ångest och självhat sliter oss i bitar.
Syret tar slut.
Vi kvävs långsamt.
En del av oss dör helt och hållet.
Andra kippar efter andan och fortsätter kravla sig ut ur ångeströken.

Vi springer förbi varandra i all hast.
Ibland vet vi.
Ibland vet vi inte alls.
Ibland vill vi inte veta.
Det gör för ont.
För ont att veta att så många krigar mot ett inre mörker. 
Men vi kan inte blunda för det.
Det försvinner inte.

Vill du göra skillnad?
Börja med att hälsa på klasskompisen som du aldrig pratar med.
Krama kollegan som verkar sådär ensam och frusen.
Tala om en extra gång för den du älskar vad du känner.
Ring personen som dragit sig undan den senaste tiden.
Fånga upp personer som inte verkar må bra.
Sträck ut en hand i ett hav av drunknande själar.

Sandra

Likes

Comments

View tracker

Att välja livet.
Varje dag, varje minut.
Hur ont det än gör.
Att hålla kvar.
Stå ut.
Inte släppa taget.
Inte ta exit-utgången.
Att leva.
Ja, att varenda jävla gång själen bryts ner i spillror och hjärtat slits itu - fortfarande välja livet.

Jag har länge levt med ständiga självmordstankar.
Ofta slits jag mellan dödslängtan och dödsångest.
Ofta flera gånger per dag.
Demonerna i mitt huvud.
De elaka rösterna.
Den eviga sömnen.
Takkroken.
Kniven.
Berget.
Havet.
Bron.
Men aldrig ska dessa tankar få ta mig ifrån livet som jag egentligen älskar.

6 månader senare.
Ja ett halvår har gått sen jag tog beslutet.
Jag valde livet.
Jag bestämde mig för att leva.
Inga fler självmordsförsök.
Jag. Ska. Leva.



Sandra

Likes

Comments

Vinklar persiennerna.
Jag vill inte se mer.
Jag vill inte höra mer.
Jag vill inte veta mer.
Själen gör ont igen.
Sådär ändligt och förskräckligt ont.
Sådär ont, som inga ord i världen kan beskriva.

Jag drar fingrarna genom håret.
Sätter mig på sängkanten.
Lägger huvudet vilandes i mina händer.
Varför kan detta helvete aldrig få ett slut?
Varför ska det goda i livet överskuggas av detta hemska mörker?
Varför kommer smärtan alltid ifatt mig?
Hur blir jag fri, på riktigt?
Hur får jag grepp, helt och hållet?

Tårarna bränner i ögonen.
Jag lägger mig ner.
Här ligger jag nu.
Gråtandes i fosterställning.
Ännu en gång ska jag strida.
Vara stark.
Hålla ut.
Inte ge upp.
Inte släppa taget.
Nu är det så mycket jag måste göra, men så lite jag förmår.
Så jag ligger bara här.
Här ligger jag och delar mina tankar med dig.
Om du känner igen dig i det jag skriver.
Så ville jag bara säga: Det finns en plats bredvid mig.
Lägg dig här.
Vi klarar det här precis som förr.
Var inte rädd min vän.

Sandra

Likes

Comments



17 februari.
Jag är i Peräjävaara nu (strax utanför Pajala) hos Britt-Inger och John-Erik.
Här mår jag bra.
Här får själen frid.
Här gör det inte lika ont.

Jag behöver andas nu.
Det har varit en jobbig tid.
Mycket toppar och dalar.
Jag pendlar mellan att vara lyckligast i världen och självmordsbenägen.
Ibland flera gånger om dagen.

Jag slits mellan glädje och sorg, hopp och förtvivlan, kärlek och hat, skratt och tårar, längtan och rädsla, lugn och ångest, framtidstro och exit-utgången.


Häromdagen fick jag ett meddelande med hot om att hängas ut.
Att min historia bara är påhittad.
Att jag är omänsklig varelse som ljuger om allt.
Och om detta skulle hänt, så skulle det i så fall vara mitt eget fel.
Det är samma person som valde att stå på förövarens sida för tre år sedan.
Det gör så jävla ont att inte bli betrodd.
Det gör så ont att jag tappar andan.
Det gör så ont att jag vill köra av vägen i 180 km/h.
Det gör så ont att jag vill ta repet.
Ja faktiskt gör det så ont att jag för en stund vill dö.
Men du får tro vad du vill.
Jag vet sanningen.
Jag vet vad som har hänt.
Jag har upplevt det.
Jag har känt det.
Och vet du?
Det räcker för mig.

Så ja, tiden går och vi med den.
Men ibland känns det som jag står kvar på ruta 1.
Som att jag inte kommer någonstans.
Är jag fast här?
I det här jävla träsket.
I ett träsk av smärta och ångest.
I ett träsk av dödslängtan och dödsångest.
Det gör ju så ont, så fruktansvärt ont ibland.
Det är ju så mörkt, så oändligt mörkt ibland.
Det känns ju så hopplöst, så förfärligt hopplöst ibland.
Men sen ser jag ett litet ljus och följer det.

Små gnistor av hopp och lycka letar sig fram.
Och jag fortsätter att leva.
För livet har jag ju valt.
Ja, jag väljer ju livet.
Varje dag.

 


För 2,5 vecka sedan blev jag moster till en bedårande liten Saga.
Jag vet att jag vill leva när jag ser henne.
Jag vet att jag vill vara en del av min älskade syster och hennes dotters framtid.
Jag vet att jag själv vill få barn med kvinnan i mitt liv.
Tack livet, för att du påminner mig när jag ibland så lätt glömmer.


Och hon räddar mig.
Min älskade Julia.
Om ni bara visste.
Hur hon i varje andetag är med mig.
Hur hon tar emot mig när jag faller.
Hur hon bär mig när jag är svag.
Hur hon kramar bort det onda i mig.
Hur hon gråter med mig när mörkret kommer.
Hur hon älskar mig.
Hur jag älskar henne.
Min själsfrände, jag vill inte leva en sekund utan dig.


Sandra

Likes

Comments

Gatlampan lyser in genom springan i persiennerna.
En sån här natt igen.
Jag vänder och vrider på mig.
Tårarna slutar inte rinna.
Hela kroppen värker.
Mörkret är här igen.
Nu måste jag kriga.
Jag ska överleva.
Jag ska leva.
Ångesten, du vinner inte den här gången heller.

Klockan är snart halv tre.
Staden sover.
Det är tyst.
Mitt snyftande är det enda som hörs i rummet.
I rummet bredvid sover kvinnan som skulle kunnat vara min mamma.
Att hon älskar mig och låter mig bo hos henne betyder så mycket mer än hon säkert förstår.
Den lilla flickan i mig vill bara krypa upp bredvid henne och bli kramad tills det onda försvinner.
Men jag reder ut det här själv.
Som så många gånger förr.
Sandra, andas.
Andas.

Livets kontraster är både helt fantastiska, spännande och utmanande.
Men när ljuset plötsligt släcks är det skrämmande.
Min älskade flickväns närhet och kyssar gör mig lyckligast i världen.
Men när natten kommer och jag ligger ensam i min säng, då kommer dem.
Demonerna.
Rösterna som skriker att jag ska ta steget till den eviga sömnen.
"Visst vore det väl skönt att slippa lidandet? Följ med oss. Gör slut på allt nu!"
I huvudet är det kaos.
Jag ser bilder av knivar, rep, tågspår, snören, tabletter, alkohol, rakblad, berg, och broar.
Men NEJ.
Jag ska inte dö.
Jag ska inte dö.
Jag ska inte dö.

Om några timmar är det morgon igen.
En ny dag.
Och jag är vinnaren.

Sandra
 

 

Likes

Comments

När allt gör så jävla ont och jag frågar mig själv om det är värt det, behöver jag bara kolla en sekund på oss och inse att du är värd all smärta i världen.


Du önskar att få rädda mig och vet du?
Du räddar mig.
Du räddar mig när kroppen värker så fruktansvärt att jag inte vet hur jag ska stå ut.
Du räddar mig när jag inte har någon röst kvar att skrika med.
Du räddar mig när hjärtat krampar och knappt orkar slå.
Du räddar mig när tårarna bränner som eld i mina ögon.
Du räddar mig när takkroken stirrar på mig.
Du räddar mig när kniven ropar på mig.
Du räddar mig.

Du är viktigaste i mitt liv.
Det mest värdefullaste jag har och bryr mig om.
Den vackraste och mest underbaraste människan på jorden.
Min kärlek till dig är gränslös.
Jag älskar dig nu och för alltid.

Din Sandra

Likes

Comments

Nu kommer du igen.
Du som plågat mig så många gånger.
Vad har jag gjort dig?
Nu ligger jag här på golvet igen.
Hjärtat värker.
Själen värker.
Hela jävla kroppen värker.
Hur ska jag stå ut?
Jag står inte ut, nej jag står inte ut.
Inte en enda sekund till.
Sluta.
Snälla.
Låt mig gå nu, låt mig leva.
Ångest, släpp mig fri.


Sandra

Likes

Comments

Idag såg jag henne igen.
Den lilla flickan.
Skräcken i hennes ögon.
Smärtan i hennes lilla späda kropp.
Hennes önskan om att få bli räddad.
Men jag kan inte rädda henne.
Jag når inte fram.
Någon håller mig fast.
Flickan gråter.

Och nu händer det som inte får hända.

Den äldre mannen tar på flickans kropp.
Flickan kryper ihop.
Mannen fortsätter.
Han närmar sig nu.
Snart ska flickans liv sättas i kras.
Nu tar han sönder henne.
Han tar varenda del av trygghet och tillit ifrån henne.
Flickan är bara 4 år men det bryr sig inte mannen om.
Bara han får sin tillfredsställelse.
Flickans liv blir en mardröm som hon inte kan vakna ur.
Och helvetet har bara börjat..

Likes

Comments