Nu har en liten del av det förflutna passerat, idag tänker jag skriva hur mycket utav detta format mig till den jag är idag.... varför skriker jag inte högt när mitt finger kläms hårt så fast i en bildörr.
Varför blev jag så här rädd.. jag ska berätta för er .

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments



Jag vill gärna dela med mig av min diabeteshistoria till er, med förhoppning om att den sprids vidare. För det jag har att berätta behövs det berättas om. Det är dags att bryta tystnaden.
I och med att många av dem jag mött inom vården fortfarande arbetar kvar så vill jag vara anonym. Det är inte min mening att peka ut något speciellt person. Jag tror att problemet eller okunskapen är generell och gäller nog de allra flesta..

Ätstörningar och diabetes, en balansgång mellan liv och död.
Min diabetes har jag levt med i stort sett hela mitt liv, jag minns inte hur det var att inte vara sjuk. Minnen från min tidiga barndom på sjukhuset är bra, jag lekte i lekterapin med andra sjuka barn och fick klistermärken av den snälla vårdpersonal som arbetade där. Jag kan förstå att man behövde räkna kalorier och ha koll på längd och vikt. Det flöt väl på så att säga. Maten vägdes och gavs enligt ett mycket strikt schema. Jag blev äldre och i och med detta mera medveten om min sjukdom och min kropp.

När jag började mellanstadiet hade jag ökat i vikt, och var så kallad "tjock", har svårt att höra ordet än idag. Det spelar igen roll hur detta gick till. Vad som nu spelade roll och som än idag spelar en roll i mitt liv är hur vården, det vill säga diabetes teamet på barn och ungdomsmedicin hanterade detta.
Täta kontroller på sjukhuset, täta viktkontroller. Dietisten tyckte att jag skulle vara med i en "tjockisgrupp", där vi tjockisar träffades och lagade mat tillsammans. Vid den här tiden hade min doktor som jag haft respekt för sagt "om jag såg ut som du så skulle jag aldrig bada på en strand". Och där slutade jag simträna. Jag kände mig som pesten, som det värsta i hela värden. Ful och fet och äcklig... Så om ett barn väger "för mycket" tänk till, jag ber er. Tänk om och om igen. Hur gör vi, hur talar vi till ett barn i denna situation. Det är utbildad vårdpersonal som barnet möter, det borde kunna skötas på ett bättre vis.

Jag fick stränga order om att jag skulle promenera varje dag, äta mindre eller helst inget. Dietisten i "tjockisgruppen" tyckte det var bra när jag bara åt 1 ärta till lunch. Då var jag duktig.
Det här är vad jag minns om det här är vad som hände.

Så blev jag ännu äldre och tonåring, Kanske var mitt agerande inte så speciellt planerat eller med någon vidare plan från början. Men någonstans inom mig malde dessa ord om att jag var tjock och oduglig, det blev till känslor i min kropp. Intresset eller kanske besattheten av att bli smal tog upp nästan hela min tid. Efter en föreläsning i skolan av en ung kvinna som haft Anorexi så visste jag precis vad jag ville, jag lyssnade fel. Snappade upp alla tips som en torr disktrasa suger i sig vatten.
Till en början mindre mat och mera träning, mindre insulin med ändå så pass att jag hade ett okej HbA1c, jag ville ju inte att någon skulle ha invändningar kring detta också. Men det märktes ganska snabbt, förvirrad en tid. Jag ville vara duktig och visa att jag kunde. När det gått en tid säger läkaren, det finns en riska att du nu ökar i vikt om du får ett bättre blodsocker, men det rättar nog till sig ska du se...
Då fattade jag ett oklokt beslut, men jag var desperat. Nu fanns det inget annat jag kunde tänka på än mat och vikt och kropp. All min tid och kraft gick åt till detta och att klara gymnasiet. Jag tränade och jag kräktes och jag började att använda insulinet som ett sett att gå ner i vikt. Visst gick jag ner i vikt, mycket. Men fortfarande så var jag i mitt inre tjock och helt oduglig.
Struntade att gå på mina läkarbesök. Detta pågick i flera år, med något enstaka samtal med olika diabetesläkare. Tilliten till sjukvården var borta.
En dag i skolan blev jag plötsligt mycket sjuk, ambulans i ilfart till sjukhuset. Jag hade svultit så pass länge att jag utvecklat en ketoacidos. Mitt hjärta orkade nästan inte mer.
Då blev det bekymrade miner hos läkarna. Hur kunde jag, som var så fin tycka att jag var ful och tjock....
Under bevakning blev jag kvar på sjukhuset i flera veckor.
En remiss till ett behandlingshem för ätstörningar, jag hamnade mitt emellan, sjukhuset och läkarna tyckte 1 sak, behandlingshemmet tyckte en annan. Det var upp till mig att välja sida nu. Så här vill jag säga, prata med varandra, ni måste kunna samarbeta.

Jag har varit både livrädd och dödsrädd. För mig då så spelade det ingen roll om det hotades med framtida komplikationer som blindhet eller andra skador i kroppen. Jag hade sjunkit mycket djupt in i min ätstörning. Det är ingens fel det som varit, det är en hemsk konsekvens av okunskap och kanske rädsla.
Vad ska läkaren säga till den där rädda och förvirrade 15 åringen som kommer in i rummet med sönderskuren kropp och som säger att hon skiter fullständigt i om hon blir blind. Hon vill bara bli smal, hon väger 40 kilo. Det är inte lätt men jag tror att vi behöver samla vår kunskap och hjälpas åt.

/ Nu är detta för mig passerat, låt oss hjälpas åt så att ingen annan behöver uppleva mitt förflutna.
Mvh från mig

Likes

Comments

”Så bra att du bara åt ärtor”

Ja vad hände sen, efter förnedrande kommentarer och ”tjockis grupp”.
Orden kommer från en dietist som jobbar på länets största lasarett. Vad var det som var så bra med att jag bara år ärtor? Är det verkligen bra någon gång? Jag kände mig som världens sämsta människa, den fulaste och den fetaste.... och innan jag gick ifrån säger hon den utbildade och hon med erfarenhet ”ja men du köper säkert godis på vägen härifrån”.... Jag blev inte ”tjock” med mening. Men ni valde att straffa mig. Ett barn på 9 år som ska mäta sin mat och räkna sina steg.... Nej detta måste skötas på ett mycket bättre vis. För som barn tar man åt sig, och kanske menade ni väl men det blev så otroligt fel.
Och visst kan jag tänka på ett annat vis nu, hur jag kanske skulle kunnat bemöta er och diskutera. Men jag liksom kanske många andra i den åldern hade inte den förmågan då.....
Den gången då jag skulle på läkarbesök när jag kräkts sönder mina knogar. Jag minns varje ord... vad hade hänt med mina knogar.
”Ja jag kräks upp maten sa jag”
”Jaha okej”
Ja det var okej, men nu ligger du ju inom normal vikt så nu är det bra”
Så enkelt, inte det minsta svårt.
Gör inte så här mot barn, för barn ska förhoppningsvis klara av att bli vuxna och hantera och förstå detta resten av livet.
Allt var fel, för mycket för fel, lagom var fel, för lite var fel.... jag vet ännu inte idag vem jag egentligen är!!!

Likes

Comments

Och det har jag inte gjort efter dessa ord... jag var 9 år och ”tjock” .... Min doktor som var den ända och den som visste bäst. Bäst om vad? Det spelar ingen roll hur det kom sig att jag blev ”tjock”. Jag menade det inte och förlåt för det....

Jag var 2 år när jag fick diabetes, en del minnen från tiden innan diagnosen finns kvar, antar att jag mins för att kroppen skrek så otroligt högt efter hjälp. Jag minns törsten, hur jag till slut bara la mig ner och gav upp. Det var jul och dans. Jag dansade inte då och jag dansar inte än...

Hur kunde man göra som dom gjorde och hur kunde orden de sa då vara okej. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta ej förekommer nu.

”Om jag såg ut som du så skulle jag aldrig bada på en strand”

Jag vände ryggen mot dom, samtidigt som jag var fast i deras klor, i deras våg och i deras sätt att värdera. Jag bestämde mig att jag skulle bli ”accepterad” och smal och i samband med det lycklig och bra. För det var precis vad dom förmedlade.

Så jag började gå och gå och springa och springa och svälta och svälta och kräkas och kräkas... och varför inte använda självaste diabetesen som redskap. Jag fick ett ”bra” idé i en tidning. Någon hade gått ner mycket i vikt genom att ej ta sitt insulin. Så enkelt lät det och så farligt blev det.... jag har tillbringat dygn på Intensiven med ketoacidos, med sviktande hjärta och med hoppet och tron att jag skulle bli smal och accepterad...

Så snälla fråga dom som varit där, dom som överlevt och ännu finns kvar... säg aldrig som ni sa till mig till ett barn igen!! Det sätter spår.

Än idag kämpar jag, spegeln är min sämsta vän. Jag tvivlar jag undrar men jag kämpar..



Likes

Comments

För 15 år sen var jag oerhört upptagen av att ägna all min tid åt att vara så dum mot mig själv som det bara gick... Jag var 14 år och visste att jag var den absolut "fulaste" och "fetaste" människa som någonsin funnits. Desperationen tog sig uttryck i de mest sjukaste vis. Precis allt för att bli minde "ful". Vikten och vågen blev för tung att bära. Jag vägde mig minst 10 gånger om dagen och blev lika arg varje gång. En kväll fick jag nog och la mig själv i en sopsäck och tejpade fast den runt halsen. Min tanke då var att jag skulle förlora vätska och i och med det gå ner lite i vikt. En vikt som redan var lite nog. Men så slog det mig, vem gör så här?! Och om jag av en händelse skulle råka dö på natten så skulle säkert någon annan bli anklagad för att ha lagt mig i säcken... Och det vore inte på något vis rätt... Nej så jag hoppade ur säcken.
När det var -30 grader mitt i vintern och kallt så hade jag bestämt mig för att inte förtjäna värme. Så jag hade linne på mig ute. Armarna blev både blåa och lila av kyla. Men vad annat förtjänar ett "fult fetto"
Att få barn var för mig helt otänkbart, på grund av min fulhet....

Nu är jag mamma till två alldeles fina och underbara barn. Jag har en man i mitt liv som jag älskar och ett jobb som jag bara kunnat drömma om. Jag trivs, jag mår ofta ganska bra. Och jag gillar den känslan mer och mer! Verkligen på riktigt.
Men ännu är det här med mig själv svårt, med kroppen. Allting är komplicerat och inte alltid så lätt att hantera heller klara så vidare bra.

Jag vill att ni ska veta, ni som finns i mitt liv att ni betyder så oerhört mycket och jag ser upp till er
💞❤️💞❤️

Likes

Comments

Jag har bestämt mig för att sluta lyssna, sluta skapa tankar av de ord som sägs. För det räcker bra med mina egna funderingar. Jag har varit tydlig nog länge nog. I veckan var det dags för läkarbesök, oftast inför sådana så vill läkaren ha vikt och längd. Jag väger mig inte längre, helst aldrig. Detta är inget "å nej det är för mycket, lite mindre skulle det varit" jag kan inte. Detta är färdigt för min del. Jag har gjort klart detta och jag har lagt det bakom mig. Men inte lämnat det orört och inte enkelt.
Jag sa till sjuksköterskan "Nu har jag under flera år sagt åt er att det här blir jobbigt, jag har min grundtrygghet med mat och kropp och det här med vägning ställer allt på spel. För mig skulle det innebära kaos att vägas, just det klarar jag inte. Så nu är det upp till er att bemöta detta på ett bra sätt. Hur har ni tänkt att göra?"
Hon tittade på mig och sa "nej det är klart att vi ska ordna, men du hade du haft magsjuka sa du. Jag ser att du ser "spysmal" ut i ansikten, fint...
Så nödvändigt sagt. Som vanligt blir jag först hemskt illa berörd och tänker och tänker. Första tanken blir "jag ska spy, jag ska spy varje dag. Jag ska aldrig mer äta osv.... Men nu mera kan detta rinna av mig efter ett tag. Jag vet bättre och jag har mina verktyg för att hantera. Fast jag tycker det är synd och jag tycker det är onödigt. Det finns många som inte klarar av att höra sådana här kommentarer. Och som vårdpersonal borde man veta bättre.
En gång för väldigt många år sen, när jag var barn sa min läkare till mig. "Om jag såg ut som du så skulle jag aldrig bada på en strand" Och det har jag haft svårt för sen dess. Ni måste tänka på vad ni säger och vad ni gör. Varje individ har sitt eget. Mycket skulle bli bättre om vi lät detta vara sant. Man kan inte dra alla över ett sträck och bestämma hur det "bör vara".
Fråga istället och bli inte rädd för svaret. Det är inte svårare än så.





















Likes

Comments