”Så bra att du bara åt ärtor”

Ja vad hände sen, efter förnedrande kommentarer och ”tjockis grupp”.
Orden kommer från en dietist som jobbar på länets största lasarett. Vad var det som var så bra med att jag bara år ärtor? Är det verkligen bra någon gång? Jag kände mig som världens sämsta människa, den fulaste och den fetaste.... och innan jag gick ifrån säger hon den utbildade och hon med erfarenhet ”ja men du köper säkert godis på vägen härifrån”.... Jag blev inte ”tjock” med mening. Men ni valde att straffa mig. Ett barn på 9 år som ska mäta sin mat och räkna sina steg.... Nej detta måste skötas på ett mycket bättre vis. För som barn tar man åt sig, och kanske menade ni väl men det blev så otroligt fel.
Och visst kan jag tänka på ett annat vis nu, hur jag kanske skulle kunnat bemöta er och diskutera. Men jag liksom kanske många andra i den åldern hade inte den förmågan då.....
Den gången då jag skulle på läkarbesök när jag kräkts sönder mina knogar. Jag minns varje ord... vad hade hänt med mina knogar.
”Ja jag kräks upp maten sa jag”
”Jaha okej”
Ja det var okej, men nu ligger du ju inom normal vikt så nu är det bra”
Så enkelt, inte det minsta svårt.
Gör inte så här mot barn, för barn ska förhoppningsvis klara av att bli vuxna och hantera och förstå detta resten av livet.
Allt var fel, för mycket för fel, lagom var fel, för lite var fel.... jag vet ännu inte idag vem jag egentligen är!!!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Och det har jag inte gjort efter dessa ord... jag var 9 år och ”tjock” .... Min doktor som var den ända och den som visste bäst. Bäst om vad? Det spelar ingen roll hur det kom sig att jag blev ”tjock”. Jag menade det inte och förlåt för det....

Jag var 2 år när jag fick diabetes, en del minnen från tiden innan diagnosen finns kvar, antar att jag mins för att kroppen skrek så otroligt högt efter hjälp. Jag minns törsten, hur jag till slut bara la mig ner och gav upp. Det var jul och dans. Jag dansade inte då och jag dansar inte än...

Hur kunde man göra som dom gjorde och hur kunde orden de sa då vara okej. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta ej förekommer nu.

”Om jag såg ut som du så skulle jag aldrig bada på en strand”

Jag vände ryggen mot dom, samtidigt som jag var fast i deras klor, i deras våg och i deras sätt att värdera. Jag bestämde mig att jag skulle bli ”accepterad” och smal och i samband med det lycklig och bra. För det var precis vad dom förmedlade.

Så jag började gå och gå och springa och springa och svälta och svälta och kräkas och kräkas... och varför inte använda självaste diabetesen som redskap. Jag fick ett ”bra” idé i en tidning. Någon hade gått ner mycket i vikt genom att ej ta sitt insulin. Så enkelt lät det och så farligt blev det.... jag har tillbringat dygn på Intensiven med ketoacidos, med sviktande hjärta och med hoppet och tron att jag skulle bli smal och accepterad...

Så snälla fråga dom som varit där, dom som överlevt och ännu finns kvar... säg aldrig som ni sa till mig till ett barn igen!! Det sätter spår.

Än idag kämpar jag, spegeln är min sämsta vän. Jag tvivlar jag undrar men jag kämpar..



Likes

Comments

För 15 år sen var jag oerhört upptagen av att ägna all min tid åt att vara så dum mot mig själv som det bara gick... Jag var 14 år och visste att jag var den absolut "fulaste" och "fetaste" människa som någonsin funnits. Desperationen tog sig uttryck i de mest sjukaste vis. Precis allt för att bli minde "ful". Vikten och vågen blev för tung att bära. Jag vägde mig minst 10 gånger om dagen och blev lika arg varje gång. En kväll fick jag nog och la mig själv i en sopsäck och tejpade fast den runt halsen. Min tanke då var att jag skulle förlora vätska och i och med det gå ner lite i vikt. En vikt som redan var lite nog. Men så slog det mig, vem gör så här?! Och om jag av en händelse skulle råka dö på natten så skulle säkert någon annan bli anklagad för att ha lagt mig i säcken... Och det vore inte på något vis rätt... Nej så jag hoppade ur säcken.
När det var -30 grader mitt i vintern och kallt så hade jag bestämt mig för att inte förtjäna värme. Så jag hade linne på mig ute. Armarna blev både blåa och lila av kyla. Men vad annat förtjänar ett "fult fetto"
Att få barn var för mig helt otänkbart, på grund av min fulhet....

Nu är jag mamma till två alldeles fina och underbara barn. Jag har en man i mitt liv som jag älskar och ett jobb som jag bara kunnat drömma om. Jag trivs, jag mår ofta ganska bra. Och jag gillar den känslan mer och mer! Verkligen på riktigt.
Men ännu är det här med mig själv svårt, med kroppen. Allting är komplicerat och inte alltid så lätt att hantera heller klara så vidare bra.

Jag vill att ni ska veta, ni som finns i mitt liv att ni betyder så oerhört mycket och jag ser upp till er
💞❤️💞❤️

Likes

Comments

Jag har bestämt mig för att sluta lyssna, sluta skapa tankar av de ord som sägs. För det räcker bra med mina egna funderingar. Jag har varit tydlig nog länge nog. I veckan var det dags för läkarbesök, oftast inför sådana så vill läkaren ha vikt och längd. Jag väger mig inte längre, helst aldrig. Detta är inget "å nej det är för mycket, lite mindre skulle det varit" jag kan inte. Detta är färdigt för min del. Jag har gjort klart detta och jag har lagt det bakom mig. Men inte lämnat det orört och inte enkelt.
Jag sa till sjuksköterskan "Nu har jag under flera år sagt åt er att det här blir jobbigt, jag har min grundtrygghet med mat och kropp och det här med vägning ställer allt på spel. För mig skulle det innebära kaos att vägas, just det klarar jag inte. Så nu är det upp till er att bemöta detta på ett bra sätt. Hur har ni tänkt att göra?"
Hon tittade på mig och sa "nej det är klart att vi ska ordna, men du hade du haft magsjuka sa du. Jag ser att du ser "spysmal" ut i ansikten, fint...
Så nödvändigt sagt. Som vanligt blir jag först hemskt illa berörd och tänker och tänker. Första tanken blir "jag ska spy, jag ska spy varje dag. Jag ska aldrig mer äta osv.... Men nu mera kan detta rinna av mig efter ett tag. Jag vet bättre och jag har mina verktyg för att hantera. Fast jag tycker det är synd och jag tycker det är onödigt. Det finns många som inte klarar av att höra sådana här kommentarer. Och som vårdpersonal borde man veta bättre.
En gång för väldigt många år sen, när jag var barn sa min läkare till mig. "Om jag såg ut som du så skulle jag aldrig bada på en strand" Och det har jag haft svårt för sen dess. Ni måste tänka på vad ni säger och vad ni gör. Varje individ har sitt eget. Mycket skulle bli bättre om vi lät detta vara sant. Man kan inte dra alla över ett sträck och bestämma hur det "bör vara".
Fråga istället och bli inte rädd för svaret. Det är inte svårare än så.





















Likes

Comments