Ingredienser:

Vetedeg

• 50g jäst
• 250 g mjölk (2,5 dl)
• 570 g vetemjöl (9,5 dl)
• 3 g salt (0,5 tsk)
• 5 g malen kardemumma (1 tsk)
• 90 g strösocker (1dl)
• 55 g ägg (1st)
• 110 g smör, rumstempererat
• 1 ägg, till pensling
• Pärlsocker

Kanel och mandelfyllning

• 200 g mandelmassa
• 10 g vaniljsocker (1 msk)
• 30 g kanel (0,5 dl)
• 150 g smör, rumstempererat

Sockerlag

• 150 g vatten (1,5dl)
• 95 g strösocker (1dl)


* Smula jästen i en bunken eller matberedare. Värm mjölken till ljummen, slå över i jästen och blanda runt.

* Lägg i resterande ingredienser förutom smöret. Kör ihop degen långsamt med en degkrok om ni har någon. När degen gått ihop ökar du tempot lite och tillsätter smöret lite i taget. Kör degen 10 minuter i maskin tills den bildat gluten och känns elastisk, glansig och fin på ytan.

* Lägg ut degen på ett mjölat bord och låt vila 20 minuter.

* Blanda mandelmassa, vaniljsocker och kanel. Tillsätt smöret lite i taget tills du har en slät fyllning.

* Kavla ut degen 3-4 mm tjock, mer hög än bred då den ska vikas i mitten. Bred ut kanelfyllningen på den utkavlade degen och vik degen dubbelt, sporra ut remsor som du tvinnar till bullar. Lägg på plåt med bakplåtspapper. Vill du inte göra knutar då kavlar du ut degen 3-4 mm tjock, mer bred än hög och rulla ihop till en rulle. skiva till lagom stora bullar, lägg i formar. Låt jäsa till dubbel storlek, ca 1,5-2 timmar.

* Blanda under tiden samman vatten och socker i en kastrull och koka upp tills alla sockerkristaller har smält. Ställ åt sidan.

* Sätt ugnen på 190 grader varmluft. Pensla bullarna med ägg och strö över pärlsocker. Grädda i 9-11 minuter, dom ska få en fin gyllenbrun färg.

* Precis när bullarna kommit ut från ugnen penslar du dom med sockerlagen. Då får bullarna en fin glans och behåller saftigheten.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har nog världens bästa chef. Jag är så glad att jag bytte jobb, från äldrevården till sjukhus. Närmare bestämt till Intensivvården - IVA. Min chef är helt otrolig, helt underbar och fantastisk.

Igår fick jag ett samtal av min chef. Kändes lite oroligt när hon ringde först men hon ville bara se hur jag mådde, om det är något bättre med mig. Jag var inne på jobbet i onsdags och jag hade missat henne då. Vi pratade om hur jag mådde, att jag träffat KBT terapeuten nu, att behandlingen är påvörjad, att jag har kontinuitet med min läkare och lite hur det ser ut lite framöver. Jag är sjukskriven på heltid fortfarande och detta fram till den 17 nov, där efter tror jag att jag skulle vilja eller kanske ändå behöva gå tillbaka, bara på lite timmar, någon dag i veckan till att börja med.

Jag har en sådan förstående chef, hon är väldigt mån om sina anställda, jag har aldrig haft en sådan chef som riktigt bryr sig om sina anställda så mycket som hon gör. Hon förklarade för mig att hon vill ha tillbaka mig när jag kände mig redå. Hon förklarade att allt får ta sin tid, att min plats kommer alltid finnas för mig. Hon sa även att det är bara att komma ner och hälsa på under tiden jag är hemma. Hon är en sådan förstående chef, en chef som bryr sig, lyssnar och peppar en till ett sådant sett som gör vardagen lite enklare. Jag är så glad att jag har fått möjlighet att få arbeta på Intensiven, jag började ändå jobba där i maj i år och det är lite synd och ledsamt att jag har blivit sjukskriven denna period, då man verkligen vill visa framfötter, att allt skall vara så perfekt. Jag sa det till min chef att jag tyckte att det vart synd att det vart såhär men hon sa precis det man vill höra, ”ta det lugnt, jobbet är kvar och du är lika välkommen tillbaka när du mår bra”.

Känns tryggt att veta att jag är välkommen tillbaka, att jag inte behöver oroa mig för något. Utan att mitt jobb finns kvar och jag kan då släppa det för tillfället, utan att kunna känna stress för det. En vacker dag är jag tillbaka och då skall det bli kul att får jobba lite och träffa mina arbetskollegor.

Xoxo, SandraArleback

Likes

Comments

Jag har fått den äran att få älska någon, älska någon som älskar en tillbaka, som älskar en precis som man är. Jag har aldrig älskat någon fören jag träffade min man Björn.

Vad är då kärlek?! Den frågan har jag alltid ställt mig under många år. Kärlek kan vara så mycket, den kan ha olika betydelser från person till person. Ofta är det små enkla saker, tankar, komplimanger som är det mest uppskattade. För många verkar nyckeln finnas i att man får in kärlekshandlingar i vardagen. Dem där små sakerna som gör att man känner sig älskad.

För mig är kärlek ömsesidig kärlek, tillit, och trygghet. Att i vardagen få höra dem små orden som exempel ”jag älskar dig”, ”vad fin/snygg du är idag, även om man inte själv tycker det eller känner sig så vid tillfället” men även samtidigt ge dem orden tillbaka. Att man hjälper varandra i vardagen med barnen och hemmet. Att man pratar med varandra, ge varandra dem där komplimangerna oavsett vad, ger varandra beröm och hjälpas åt. Att stå vi varandras sida när det är tufft och jobbigt men även vid den roliga, glada dagarna.

Jag träffade Björn i april 2013. Jag plugga till undersköterska vi detta tillfälle och jag skulle göra min första praktik på ett äldreboende. Nej, för er som läser, han var inte min handledare, jag hade en kvinnlig handledare. Jag kommer ihåg att jag pratade med min handledare i telefonen ett par dagar innan och hon förklarade för mig att hon var ledig på måndagen när jag skulle börja och frågade då om jag ville börja på tisdagen eller om jag ville gå bredvid måndagen med en man som hette Björn. Jag sa att jag gärna ville börja på tisdagen då jag inte visste vem Björn va. Jag tänkte att Björn var en man som var mycket äldre och jag kände lite att nej, jag börjar tisdagen.

Under min praktik, började jag titta in Björn, jag tyckte att han var snygg och lite sexig. Det pirrade i magen som om de vore fjärilarna i magen och jag kände ”honom vill jag ha, honom vill jag lära känna”. Vi pratade en del, vi pratade om hur jag hade det och han lyssnade. Vi pratade om allt möjligt, vi tittade in varandra ögon och vi pillade lite på varandra.

Efter praktiken träffades vi lite då och då, vi var på café, vi strosade runt på stan och pratade om allt. Det var som om man hittat den där personen som förstod en, en person som visste precis allt, som om vi har känt varandra hela livet.

Jag har fortfarande ångest och jag mår fortfarande dåligt för den dagen jag lämnade tillbaka din nyckel till ditt hem. Det var ett halvår efter att jag träffat dig och din familj den sommaren. Jag kände att jag behövde en paus, jag var så hjärntvättad av mitt förflutna och jag vet att både du och jag grät över att jag ville lämna tillbaka nyckeln jag fått av dig och ja sa att ”jag hör av mig, ring inte eller sms:a inte mig”. Vi var nere vid Lilla bommen i stan, utanför gymmet. Du skulle träna och jag åka hem. Jag har aldrig riktigt kunna släppa denna händelse, en händelse som jag ångrar så. Att jag kunde vara så dålig, taskig och hemsk mot personen jag egentligen verkligen ville ha, som jag var så kär i. Jag var så hjärntvättad av mitt ex, jag tänkte att det kanske var bra att gå tillbaka, jag har ju en son med mitt ex. Men vid det tillfället så behövde jag verkligen tid, ge det tid, jag vet att jag väldigt nära att gå tillbaka till mitt gamla liv. Jag vet att jag pratade med min pappa om detta, min pappa sa då ”detta kanske bara är en flört”, likt han var han också hjärntvättad av mitt ex. Jag vet att jag har gråtit till och från denna period. Jag kunde inte hålla mig borta, jag började redan hör av mig till Björn igen efter mindre än en dag. Jag var rädd att förlora denna man, att förlora honom till någon annan. Jag är evigt tacksamma att du tog mig tillbaka, fast jag var så hemsk och sårade dig.

Men idag 4 1/2 år senare så är vi gifta, vi bor i hop och vi har barn ihop. Kunde aldrig i min tanke kunna ana att vi skulle vara här vi är idag. Jag är så tacksam att ”han, gud där uppe om han nu finns” såg till att våra vägar möttes. Att jag valde just den praktikplatsen jag valde, det var så rätt. Det var menat att bli, bli vi två. Min magkänsla ifrån början visade sig vara sann, mitt hjärta som bultade, det slog varv om det bara när jag såg dig, likadant idag när jag ser dig, tänker på dig och får känna dig. Denna kärlek är svår att förklara.

Björn är den mest snyggaste, sexigaste, snällaste, omtänksammaste, känslomässigaste, starkaste, tryggaste, ärligaste, kärleksfullaste man jag någonsin träffat. Han har ett hjärta av guld. Han är en 12:a på en 10:o skala. Han får mig att känna mig trygg, säker och fylld av kärlek. Jag har ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN känt så för någon, inte ens i mitt förflutna. Björn får mig att känna vad riktigt kärlek är. Han får mig att känna mig som en prinsessa, en riktig prinsessa.

Jag är dig evigt tacksam att du valde mig till din fru, att du valde att ta mig tillbaka efter att jag sårat dig den dagen för 4 år sedan. Jag älskar att få spendera tid med dig, tiden är värdefull och allt kan hända. Att jag får skapa minne med dig, nya hela tiden. Minnen som alltid kommer bestå. Jag blir fortfarande knäsvag, fjärilarna i magen flyger fortfarande runt. När jag tänker på dig så snurrar jorden bara runt och runt. Jag är LIKA kär i dig idag som jag var när jag träffade dig första gången. Jag tycker att du är lika sexig, snygg, omtänksam, ja alla dem där orden att kunna sätta ord på dig är lik som när jag träffade dig första gången.

Jag ser framemot ett liv med dig, ett liv fyllt av kärlek, respekt, trygghet och tillit. Ett liv med våra barn, våra familjer. Ett spännande liv, ett liv som innebär motgångar som medgångar. Tack för att för att jag får vara din fru, miss Sandra Arleback, tack för allt du gör, tack för att du lär mig allt som går att lära, tack för att du visar mig allt som går att visa, tack för att du lär mig vad kärlek är, att älska någon som jag älskar dig och att få bli så älskad som jag känner mig. Jag är så tacksamma att jag är en del av ditt liv, att jag får dela det med dig tills livet tar slut.

Jag lovar att jag med hela mitt hjärta kommer att älska dig hela livet, jag kommer alltid att stå vid din sida oavsett vad, jag kommer stå där i nöd och lust. Jag kommer alltid att säga att jag älskar dig, jag kommer alltid att ge dig den kärlek du förtjänar. Jag lovar att vara den perfekta frun som du förtjänar. Jag vore ingenting utan dig. Jag ÄLSKAR dig Björn, kommer alltid att göra

Xoxo din fru SandraArleback

Likes

Comments

Läkare = A

Hade mitt tredje läkarbesök idag med min läkare som sjukskrev mig första gången. Jag har vart lite nervös under morgonen, lite ont i magen inför mitt läkarbesök med A. Man vet ju aldrig vad en läkare generellt sätt skall tycka om en, fast jag träffat A redan två gånger innan.

Jag tycker det är svårt för mig att visa alla mina känslor jag bär på, jag tror ju att oavsett vilken läkaren man än träffar, skall tycka att man är fjantig, löjlig, lite som en idiot, att man är dum i huvudet rent utav. Att A eller vilken läkare som helst skulle kunna tänka:
Varför går hon inte tillbaka till jobbet igen? Varför är det inte bara att släppa allt det där hon har i tankarna/förflutna och bara går vidare? Varför skall det vara så svårt?!
Du är ju så ung och inte alls så gammal?!
Ja, en hel del frågor som säkert fler har känt igen sig i när man har gått till läkaren och mått väldigt dåligt, det kan vara själsligt, kroppsligt, fysiskt och psykiskt. Oavsett vad det är du sökt för så har känsla säkert varit där.

När jag kom till vårdcentralen idag så såg jag att A stod innan för ett litet rum och jag tog en nummerlapp för att få komma fram till kassan och betala mitt läkarbesök. Samtidigt när jag betalar så kommer A ut ur rummet, alltid lika glad, hon kommer fram till mig, jag betalar klart och får mina kvitton. A säger att hon gärna tar emot mig direkt, hon hade fått en lucka över, så det passade utmärkt.

Vi går bort mot hennes rum, hon visar mig in och jag sätter mig. Hon tar fram min journal i datorn och vi börjar prata. Vi pratar om medicinerna, min koncentration, livsglädje, sömn, alla tänkbara frågor om hur jag mår. Jag besvarar dem så gott jag kan, berättar att jag börjat min behandling hos KBT terapeuten och att det var väldigt bra där. Läkaren A och jag diskuterade och kommer fram till jag skulle bli fortsatt sjukskriven, skulle få fortsatta medicinering, att vi om två veckor har ett uppföljnings samtal om medicineringen samt om ett återbesök hos A om tre veckor.

Läkare A, hon är så förstående, hon ger en trygghet, förtroendehet, hon är duktig på sin sak, hon lyssnar lyhört och ställer frågor så att det inte blir något fel. Hon är väldigt ung men en duktig läkare. Jag är väldigt nöjd att jag fått träffa henne inifrån början, så att jag inte hade fått träffa någon annan som sedan hade bollat mig vidare, fram och tillbaka. Det finns fall där personer har blivit skickade fram och tillbaka, det är ingen som vill ta det där ansvaret. Man vill ju kunna känna trygghet när man går till läkaren och känna att man blir väl omhändertagen, att någon lyssnar på en och på rätt sätt, att inte döma personen i fråga. Jag känner väldigt stort förtroende för min läkare och jag är glad att hon gärna hjälper mig.

Jag har själv valt att gå så ofta hos läkaren, jag träffar A var tredje vecka ungefär, för då kan jag känna med säkerhet att jag har mål att sätta upp inför varje besök, en liten sak som gör att det går framåt för mig. Så att jag en vacker dag kan bli riktigt bra igen, att vakna upp och tänka annorlunda, känna den där riktiga livsglädjen, att kunna stå på benen utan problem, att inte behöva må dåligt i själen, kroppsligt, fysiskt och psykiskt.

När jag gick där ifrån så släppte alla spänningar, läkarbesöket gick väldigt bra och jag vart sjukskriven ett tag till då på 100%. Detta till att börja med. Medicinerna skulle hon se över och skriva ut mer isåfall om så behövdes. Jag är henne evigt tacksam, hon har varit kanon eller hon är kanon.

Xoxo SandraArleback

Likes

Comments

När Liam vår yngsta son fick RS-virus. Den värsta dagen, perioden i mitt liv. Jag trodde innerligen att jag skulle förlora vår son av detta hemska och avskyvärda virus ett barn kan åka på.

Jag skall berätta för er vad som egentligen hände tiden när Liam var nyfödd:

Liam föddes den 13 januari 2016, han föddes på en onsdag. Redan på söndagen samma helg så tyckte vi att Liam var täppt i näsan, det vart obehagligt att höra, så tillslut tillkallade vi en ambulans. Ambulanspersonalen gav Liam lite Nezeril på pipett, det vart genast mycket bättre och vi var så tacksamma.

Dagarna gick och veckorna lika så. Men så hände det som jag verkligen hade fruktat, något som jag aldrig trodde i hela mitt liv att jag skulle behöva gå igenom. Fredagen den 5 februari 2016, då var Liam bara 3 veckor gammal. Han hade då åkt på det fruktansvärda RS-viruset som ingen förälder skall behöva gå igenom. Man har ju läst om det i Aftonbladet, på nätet, sett dem prata om det på TV:n men jag trodde att jag aldrig skulle behöva gå igenom det!

Det började redan på onsdagen den 3 februari, vi var hemma hos min mamma på besök och Liam satt i sin bilbarnstol och i mellan läpparna syntes det typ spott, likt en orm. Vi tyckte det var konstigt men han åt som vanligt. Vi ringde Heléne, Liams farmor, min svärmor, min mans mamma och bad henne rent utav att komma ner till oss i Göteborg över helgen då Björn skulle jobba helgen och jag ville absolut inte vara ensam. Heléne bestämde sig att komma ner, hon skulle då åka tåg ner och därefter ta spårvagnen ut till oss.

Torsdagen den 4 februari kom och Liam var mer hängig än vanligt. Vi bestämde oss för att åka in till barnakuten på Östra sjukhuset. Väl där så tittade dem ”bara lite snabbt på honom” och sedan gav dem honom lite koksalt och vips så började han äta och vara mer med under dryga två timmar vi var där under uppsikt. Så efter två timmar på sjukhuset så tyckte dem att vi skulle åka hem och fortsätta med koksalt och så länge han åt och var med så var det inga problem eller konstigheter. Inga tester togs för att konstaterar om han hade någon form av infektion eller virus.

Och så kom dagen, dagen jag alltid kommet att minnas, en jobbig, traumatisk upplevelse jag kommer få bära med mig hela livet, en händelse som satt sina spår.

Fredagen den 5 februari, vi vaknade på morgonen och Liam åt, vi satte honom i babysittern på köksbordet, samtidigt som vi själva åt frukost. Vi tittade på Liam gång på gång och på varandra, vi sa till varandra ”vi behöver inte oroa oss, vi behöver inte åka in, det är bara en vanlig förkylning han har, det var ju vad dem sa igår på barnakuten”. Kommer ihåg orden till varandra så väl. Liam han åt, han gjorde sina behov och Björn åkte till jobbet. Jag vart ensam en liten stund innan min mamma kom och hälsade på och var hos mig ett par timmar. Liam hade då slutat äta och åt sista gången vid 14:00, han tyckte det var jobbigt att ta tutten och han orkade inte suga tag och få näring, min mamma åkte hem någon gång vid ca. 19:00.

Jag vart ensam i ca. 1 timme innan Heléne dök upp ca. 20:00 efter att ha tagit en taxi ifrån centralstationen istället för spårvagn, för att Björn hade hört mig i telefonen att jag var ledsen och jag sa att det är nog inte är så bra med Liam. Den där timmen var väldigt lång, jobbig, traumatisk. Liam som var så liten och hjälplös, han var helt vit/grådaskig, han var marmorerad på kroppen. Jag vet att jag gick fram och tillbaka i lägenheten och någon tår fall då och då ner för kinden, jag guppade på Liam för det kändes bäst att göra så vi det tillfället. Han lät jätte konstigt, svårt att beskriva men väldigt tät, svårt att få luft. Jag tänkte hela tiden att nu har han åkt på RS-virus. Heléne kommer och jag öppnar dörren, jag tror aldrig att Heléne knappt hann innanför dörren innan jag bara lämnade över Liam i hennes famn. Hon gick och guppade på honom igenom vardagsrummet. Jag satt i soffan framför med TV:n på och sa rakt ut i luften ”han har fått rs-virus, han har fått rs-virus”. Jag upprepade detta gång på gång.

Heléne tar sin mobil, går in i sovrummet och ringer till sin kollega Liselott som är BVC - sjuksköterska, en kollega som hon har uppe i Karlskoga som privatperson och låter henne lyssna i telefonen på hur Liam låter och hon pratar även med henne. Heléne kommer ut och säger att vi måste åka in. Jag förbereder skötväskan, tar fram overall och vi ringer hem Björn som är på jobbet. Vi säger till Björn att vi kommer snart ut till vändplatsen så du behöver inte komma in, men vi hinner aldrig komma så långt. När vi skall lägga ner Liam i sin overall så börjar han kräkas och det kommer upp en hel del slem och matrester. Vi fattar då att det inte kommer gå att lägga ner honom, ta på honom och sätta honom i bilbarnstolen. Vi funderar fram och tillbaka, ringer till Björn och ber honom komma in. Björn kommer in och tillslut knappar han in 112 och ger telefonen till Heléne och säger till henne ”nu pratar du med SOS och säger att du är ”barnmorska/sjuksköterska och att du aldrig har sett något så sjukt barn”. Heléne pratar med SOS och Björn kramar om mig i hallen och där jag står och gråter. Tillslut, på mindre än några få minuter dyker det upp två ambulanser och Björn möter upp dem. Jag står i köket påklädd och gråter, jag vet med mig att en av ambulansförarna kommer in i köket och försöker lugna mig och prata med mig, dem andra tre gick in med Björn i vardagsrummet till lilla Liam. Efter en liten stund går jag med ambulansförare in i vardagsrummet och då har redan Liam fått syrgas som hjälp. Dem säger att vi måste åka in till sjukhuset. Jag tar Liam i min famn med en filt, går in i ambulansen och lägger mig på båren med Liam på bröstet och guppar upp och ner med honom. Två av ambulansmännen sätter sig bredvid mig, en annan kör och den fjärde åker i den andra ambulansen med Björn.

Ambulansmännen pratar med varandra och jag vet inte exakt allt dem säger men jag kommer ihåg att jag säger till en av ambulansmännen att ”prata inte över huvudet på mig, vad betyder marmorerad?!” (Jag vet egentligen vad marmorerad betyder är ju undersköterska själv, det betyder att blodet inte syresätter sig som det ska, men vid detta tillfälle var jag så låst att jag glömde bort om vad saker betydde). Samma sak om tiden, det gick väldigt fort in till sjukhuset, jag har nog aldrig kommit in så fort som då. Att åka i från Biskopsgården (där bodde vi då) till barnsjukhuset på Östra sjukhuset, mellan 5-10 minuter. När vi kommer fram vet jag med mig att jag bara lämnar över Liam till personalen på platsen och går med dem in i ett akutrum. Jag vet även med mig att jag går fram och tillbaka in och ut i detta rum, jag pratar med mamma vid ett av tillfällena. Jag vet att dem försöker sätta en nål på Liam för att kunna ge honom dropp, dem ger även något slemlösande/inhalation hyperton, dem tar ett prov för att få reda på vad Liam har fått. När dem tillslut fått in en nål och satt dropp så får jag honom till mig och skall då försöka ge honom bröstet men då kollapsar Liam igen. Jag ger över honom och går ut ur rummet, gråter hela tiden och vad jag minns är att vi tillslut skall få komma till en avdelning. Det kommer två personal ifrån avdelningen och hjäper oss upp till avdelningen. Vi hamnar på ett rum som ligger precis utanför avdelningen, ett litet isoleringsrum och han får syrgas till och från, personalen är hos honom hela tiden. Han får ett apnélarm som tjuter när han får det svårt med andningen. Jag och Björn går in och ut, vi får någon smörgås och kaffe under natten. Vi försöker även vila däremellan fram och tillbaka i omgångar.

Lördagsmorgonen kommer och vi har tidigt på morgonen fått sett att nålen med droppet Liam har, den har hoppat ur kärlet och gjort så att Liam fått en bulla på huvudet med vätska. Nålen drar man och läkaren bestämmer att man skall ta ett nytt prov då man inte fått något utförligt svar ifrån det först provet och det bestäms även att man skall sätta en ny nål. Vi följer med upp till narkosen då dem är bäst på att sätta nål. När vi väl kommer upp så klarar varken jag eller Björn att gå med in, vi gråter till och från och bestämmer oss för att gå ner igen. Efter ett litet tag så kommer dem ner med Liam, men inte med en nål utan med bandage på både händer och fötter. Vid detta tillfälle kommer jag ihåg att jag tänkte att ”nu har dem kapat av händer och fötter, vad har ni gjort med honom, vad är det här?!”. Men dem förklarade för oss att Liam är svårstucken så han har fått bedövnings salva och därför lindat detta med bandage och skall få komma upp om en stund. Andra gången Liam skall upp och få ny nål, går farmor Heléne med upp och vi blir kvar. Dem kommer ner och ny nål är satt. Liam får inhalera hyperton då och då, ett läkemedel för att vidga luftrören och få upp slem. Liam kräks några gånger under helgen.

Mina föräldrar och syster kommer på besök under helgen, om det vart lördag eller söndag, det kommer jag inte ihåg.

Under söndagen åker jag och Björn hem, Liam blir kvar med farmor, vi måste hem och packa nya kläder, duscha och bara vara. Påvägen hem så lyssnar vid på musik på radio och jag hör låten ”Alan Walker - Faded” och tänker på Liam där borta, på att vi nästa förlorade honom, tårar rinner ner för kinden.

Väl tillbaka på sjukhuset har det gått bra och vi är mer lugna och vi kör på och ser till att ha det så bra som möjligt.

Måndag kommer och då får vi svaret, det vi fruktade, Liam hade fått RS-virus. Testresultat visade positivt på det och vi blev förflyttade in till ett annat rum och Björn och Heléne fick åka hem och vara hemma och komma tillbaka dagen efter. Jag och Liam fick stanna i ett rum med tre andra föräldrar med sina barn, alla med RS-virus, denna kväll och natt sov jag och Liam så bra och man hörde lite då och då att dem andra barnen hade det jobbigare, dem var på kulmen av det berg man bestiger vid ett RS-virus, den värsta tiden. På morgonen dagen efter, tisdagen, får vi åka hem, Liam får med sig apnélarmet hem för att vi skall känna oss trygga, han äter normalt igen och mår mycket bättre.

Under tiden på sjukhuset, under helgen så har jag även bråkat med Olivers pappa i telefonen, om att han får ta hand om Oliver under tiden vi är på sjukhuset med Liam. Dem samtalen vart inte riktigt som jag tänkt mig när det gäller hans roll som pappa till Oliver men det är hans egna problem. Jag bråkade även med två personer som jobbade på sjukhuset en sjuksköterska och en undersköterska som vi hade under några pass dem arbetade. Vi var inte riktigt överens om det med amningen/mjölkersättningen, att gå emot mig och ge honom näring, mjölkersättning via sonden som han fått ifrån början, än att vänta lite för att se om han tar bröstet. För att han var så svag, jag var så arg, ledsen och besviken. Jag skrek och skällde på dem. Dem ville ge Liam mjölkersättning vilket jag vart väldigt arg över, dem förstod inte mig som mamma, jag var besviken på dem, men jag fick som jag ville tillslut. Liam tog bröstet och jag visade dem att det inte var någon fara, jag har aldrig varit så arg och besviken innan men vid detta tillfälle så kände jag att det är jag som känner mitt barn bäst, låt mig få sköta detta, att dem skulle inte lägga sig i. Jag pratade inte mer med dem, jag lät dem göra det andra jobbet dem behövde sedan så brydde jag mig inte om dem.

Väl hemma använde vi apnélarmet ett dygn sedan tog vi bort det, för det var så jobbigt att lyssna på, för i apnélarmet så tjöt det ett litet pipande ljud, det var varje gång han andades. Vi hade det med oss o väskan om det så behövdes.

Idag lite mer än 1 1/2 år senare så är det konstaterat att Liam har astma, det är 50% chans att få astma efter att man fått ett RS-virus. Vi har alltid undrat sedan han vart sjuk i början av februari 2016, varför Liam låter så mycket när han sover, när han ofta är tät i näsan, slemmig, ofta så tror vi att han är förkyld, RS-viruset har resulterat i astma. Äntligen har vi fått svar på vår fråga!! Idag får han hjälp med hjälp av astmamediciner. Vi är på regelbundna uppföljningar och vi får hjälp med att kunna hjälpa Liam i vardagen.

Jag har svårt för att släppa detta trauma, då det har tagit hårt på mig, varje gång Liam mår dålig så tänker jag tillbaka på dagen då han vart så dålig, då jag/vi nästan förlorade vår älskade son, dagen då han vart så dålig.

Farmor, svärmor, mamma Heléne är vår hjälte, hon är vår ängel, utan henne så vet jag inte vad vi hade gjort. Hon är den som räddade livet på vår son, sitt barnbarn. Jag är henne evigt tacksam, jag är så glad att jag har henne i mitt liv, jag älskar henne enormt! Jag tackar henne någon gång då och då och säger att hon räddade honom, det kommer jag aldrig glömma <3

Jag tackar även dem fyra ambulansmän som var så fort på plats och gav oss hjälp, jag är dem evigt tacksam. Samt personalen på sjukhuset! Ni är guld värda!

I detta skrivandets stund fälls en tår eller två. Nu hoppas jag bara att jag någon dag skall få hjälp med att bearbeta denna traumatiska upplevelse och försöka lämna det bakom mig. Så jag inte behöver bli påmind om detta varje gång vår son blir förkyld eller sjuk. Att jag skall kunna leva vardagen som vanligt igen. I denna berättelsen har jag fått med det viktigaste, jag har försökt minnas, lite luckor finns men i helhet är hela historian där.

Xoxo SandraArleback

Likes

Comments

Provade på att göra en egen hemmagjord granola müsli idag Trodde att detta skulle vara mycket svårare än det var att göra. Detta är en nyttigare müsli att ha till din yoghurt/kvarg till frukost, mellanmål eller kvällsmat. Utan tillsatt socker!

Granola müsli

- 0,5 dl kokosolja
- 1 1/2 dl vatten
- 1 dl mandel
- 1 dl hasselnötter
- 1 dl solroskärnor
- 1 dl pumpakärnor
- 1 dl sesamfrön
- 2 dl boveteflingor
- 1 dl kokosflingor
- 2 tsk kanel
- 1 tsk kardemumma
- 3 krm vaniljpulver (Äkta vanilj)
- 1 dl russin
- 1 dl torkade blåbär


Smält kokosoljan i en kastrull, hacka nötterna, tillsätt alla ingredienser, vattnet och rör om.

Bred ut på en plåt och grädda i mitten av ugnen på 175 grader i ca. 25-30 minuter. Rör om då och då så att inte müslin bränns vid.

Super gott och nyttigt! Provade att äta med grekisk yoghurt, mums!!

Använde mig av märkena: Kung Markatta, Risent, ICAs varor samt Dr Oetker.

Likes

Comments

KBT - Kognitiv beteendeterapi.

Idag har jag varit på mitt första samtal hos en KBT - terapeut. När jag vaknade i morse och hade ätit och gjort iordning mig insåg jag att klockan hade tickat iväg och det vart dags att ta på sig ytterkläderna och sätta sig i bilen för att sedan åka till ett möte som skulle få mig att öppna mig och visa känslor. Att få prata om mitt liv, detta hade gjort mig nervös, lite läskigt -att släppa in en person som jag inte känner, jag hade även ont i magen och illamåendet vandrade uppåt i från magen.

När jag hade parkerat bilen och betalat parkeringsavgiften började jag gå mot adressen jag blivit remitterad till av min chef ifrån mitt jobb för ett par veckor sedan. Jag är henne evigt tacksam att hon är så förstående, lyhörd och hjälpsam. Jag har som sagt bara jobbat på Intensiven på Östra sjukhuset sedan i början av maj, väldigt ny med andra ord och det är inget roligt att få börja tiden med att vara sjukskriven. När jag var hos läkaren första gången och fick min sjukskrivning så åkte jag och min man och lämnade intyget till min chef och det var då hon skickade en remiss till företagshälsovården för mig och sa ”jag har själv varit där, jag vet vad du går igenom”. I det läget kände jag en väldigt stor lättnad och förståelse och jag vart väldigt rörd, fick tårar och kramade om henne. Jag sa även då att jag är tacksam att ha henne som chef och då sa hon att ”hon vill ha tillbaka mig hel och kry, hon vill att jag skall komma tillbaka och jobba där”. Det känns så skönt att ha en chef som förstår och tar hand om sin personal.

Men för att återgå till KBT - mötet. Jag gick till adressen och gick upp för trapporna till våning tre och gick in. Jag satte mig i deras fina och lilla väntrum, under tiden jag väntade satt jag med telefonen och bläddrade som jag brukar på Facebook, Instagram, Aftonbladet och GP. Magen kurrade till och jag lovar att det lätt gång på gång i hela det lilla väntrummet. När klockan vart 10:00 kom en kvinna fram, jag kallar henne för M och presenterade sig och visade in mig i ett rum med två mjuka och fina fåtöljer.

Jag börjar babbla på, pratar lite om situationer jag vart med om, mitt förflutna, händelser som påverkar mitt liv. Hon svarar och avbryter ibland och ställer frågor som jag ger svar på. Samtalet med M håller på i 50 minuter och tillslut får jag två hemuppgifter jag skall göra/använda tills jag träffar henne om två veckor igen.
Den ena:
- Svartsjuka/förflutna - så min vardag inte kopplar händelser kring min man till det förflutna.
Den andra:
- Att varva ner, göra mina måsten, ”to do list” kortare.
Skall skriva ner sak som sker, exempel på saker som jag börjar tänka på och gör istället för att ta det lugnt. Detta skall jag sedan ha med mig nästa gång vi ses. Jag hoppas eller jag känner att detta kommer bli bra, M verkar vara duktig på sin sak och det känns som om vi fick en bra kontakt.

Nu såhär på kvällen så känns det bra att jag har varit där nu och påbörjat min behandling hos en terapeut. Jag kan medge att jag har känt att jag inte riktig viljat gå till någon och prata om saker och ting, då jag som jag förklarade i mitt första inlägg är för stolt. Jag tror att detta skall gå över av sig själv. Men idag fick jag nog insett att jag inte klarar av detta själv och är väldigt nöjd med mig själv att jag gjorde det, jag åkte dit, var på mötet och jag mår bra att jag gjorde det. Lite stolthet känner jag!

Om ni inte vet vad KBT är så finns en text efter detta inlägg lite längre ner att läsa.
Xoxo SandraArleback

Vad är då KBT?

Kognitiv beteendeterapi är en form av psykoterapi som grundar sig på forskning och teoribildning inom inlärningspsykologi, kognitionspsykologi och socialpsykologi. Begreppet kognitiv beteendeterapi anger att tonvikten ligger på samspelet mellan individen och omgivningen, här och nu.
Det sätt som begreppet "beteende " används inom KBT skiljer sig från vardagsspråkets användning av ordet. Med beteende menas olika kroppsliga reaktioner, egna tolkningar och uppfattningar om händelser och specifika handlingar som gör att både individen själv och dennes omgivning påverkas. Beteende i denna bemärkelse är föremål för förändring inom kognitiv beteendeterapi. De psykoterapeutiska metoder och tekniker som tagits fram utifrån detta synsätt inom respektive område har visat sig effektiva och ibland mycket effektiva när det gäller behandling av psykiska problem.
Kognitiv beteendeterapi inleds alltid med att göra en beteendeanalys av samspelet mellan individ och omgivning. Grunden för beteendeanalysen är att varje människa är unik och analysen är därför högt individualiserad men utifrån allmänna principer. Analysen syftar till att kartlägga orsakerna till just denna individs problem.
Orsakerna till problemen är inte på förhand bestämda, men en kunnig KBT-terapeut har god kännedom om vilka olika samspel mellan individ och omgivning som brukar förekomma. Även tanke- och beteendemässiga strategier som kan härledas från tidiga relationer analyseras för att skapa förståelse för problemens vidmakthållande. I terapin fokuseras dock på här och nu-situationen och de faktorer som där förekommer. Dessa kan utgöras av t ex sociala färdighetsbrister, feltolkningar av signaler från den egna kroppen och omgivningen eller andras uppmärksamhet för olika beteenden. De behandlingsmetoder som ryms inom KBT kan utgå från en persons problem och upplevelser som vid individualterapi eller från flera personer som vid familjeterapi. Både individuellt behandling med en patient i taget och gruppbehandling med flera patienter förekommer inom KBT.

Likes

Comments

Känns skönt men ändå lite jobbigt att få starta denna blogg med få säga att jag är hemma i dagens läge och är sjukskriven på 100%. Inte riktigt vad jag ville men jag har kommit till det läget att jag ”gick in i väggen, depression”. Detta menas att allt nu har kommit ikapp mig. Sådant jag har under en längre tid skjutit undan som jag bär på och tror skall gå över av sig själv, vilket jag i dagens läge börjar förstå. Jag har nu insett att jag har behövt ta hjälp av läkare, psykologer etc. för att få komma tillbaka till mitt rätta jag, till vardagen.

En typisk start på min dag i dagsläget är att bara att få ta sig ur sängen som jag så gärna hellre ligger kvar i och sover, då jag är ständigt trött. Det går upp och ner varje dag men jag försöker tänka att jag får ta dag för dag. Jag måste börja inse att det kommer vara jobbigt ett tag, men så länge jag gör framsteg så kommer jag så småningom komma tillbaka till vardagen och då orka jobba, vara med mina barn och ta hand om vardagen på ett sådant sätt så jag orkar.

Idag går min hjärna ständigt på högvarv, vilket reducerar i att jag glömmer av saker och ting, jag har svårt att sortera alla mina tankar, ”to do listor”, etc. Jag får hjälp med medicinering, KBT samt att jag har nära och kära runt om kring mig som förstår, som vänner och familj.

Det finns flera anledningar som har med min vardag att göra, som påverkar mig, min själ, min vardag och familj:
- Jag har haft ett väldigt jobbigt, instängt, traumatiskt förflutet som har påverkat mig i den nuvarande vardagen ibland.
- Jag och min man har varit med om en traumatisk upplevelse, som sitter väldigt hårt hos mig med våran son Liam som vid 3 veckors ålder fick RS-virus, detta bidrog till att han idag har astma.
- Den äldsta sonen Oliver som jag har sedan tidigare i mitt förflutna, skall utredas hos BUP, vilket kommer ta tid, då vardagen för oss alla är lite svår, ohållbar.
- Min själ är lite känslig, ledsen, trött, slut på energi, etc.


Som ni förmodligen kommer märka är att jag kommer släppa in er inpå mitt liv, jag kommer dela med mig om sådant som är jobbigt och tråkigt men också roligt och älskvärt. Även fast jag har en mörk tid framför mig just nu så älskar jag mitt liv jag har med min man, mina barn och dem nära och kära runt omkring mig.

Jag skäms inte för att berätta att jag har hamnat där jag är idag med ”depression, ångest ”gått in i väggen”. Jag är väldigt glad att jag insett att det har gått så långt och att jag tagit hjälp. Jag är tacksam för den vård och hjälp jag får och jag kan bara säga att det är så värt att ta hjälpen innan det är försent. Va inte rädd att ta hjälp, sluta vara så stolt, det är ingen annan som tackar dig sedan när det har gått så långt som det har gjort för mig. Jag är revigt tacksam till min familj, mina svärföräldrar, mina nära och kära runt omkring mig som stöttar mig, hjälper mig och få mig att må bra.

Nu är det dags att avsluta detta inlägg <3
Xoxo SandraArleback

Likes

Comments

Nouw Magazine