Jag har märkt, att tillfällen då jag måste öka tempot, känner tidspress, måste vara så effektiv eller framförallt, måste skynda mig, speciellt då går min puls upp något så fruktansvärt. Jag hör pulsen i öronen, tills det att det där jäkla höga tonen kommer (tinnitusljudet).
Sen, låser sig mitt huvud totalt när det kommer till att försöka hitta orden och bygga meningar. Och hur mycker jag än försöker känns det som allt bara är låst och jag stakar mig fram.
Ungefär som när man har sprungit ett lopp, tagit ut sig till sitt yttersta och sedan ska försöka prata.
Sen kommer skakningarna i kroppen, och det märks tydligast på händerna.

Sen finns det andra situationer då huvudet bara stoppar.
Ett konkret exempel är när jag här om dagen stod i kön i kassan på mataffären.
Allt gick bra, från att jag gick in, följde min inköpslista (som måste skrivas annars har jag ingen aning om vad som ska med hem), och ställde mig i kön. Kön var kort och jag stod sist med endast 1 person framför mig. Sen ställer sig en äldre dam bakom mig med sin kundvagn och ställer sig (enligt mig)tok för nära. Jag känner mig trängd. Det blir min tur att betala, men jag kan bara koncentrera mig på damen som stod bakom mig, att hon inte kommer ännu närmare. Huvudet slår på stopp, nödläge, eller vad man nu ska kalla det..och jag förstår helt plötsligt inte hur jag använder kortmaskinen. Kassörskan får förklara för mig när jag ska slå koden, för det enda jag gör är att trycka febrilt på den gröna knappen. Och koden, vad har jag för kod? Totalt stopp. När jag väl betalat står jag sedan där, med mina plastpåsar och vet inte vad nästa steg är.. vad gör jag med dom? Tillslut orkar hjärnan koppla ihop allt. Jag packar i mina varor och skyndar ut. Fan va jag skäms.

Varje gång jag går på offentliga platser känns det som alla tittar på mig. Syns det på mig hur min hjärna slår knut? Ser jag konstig ut? Ser jag sjuk ut? Blir folk rädda/osäkra mig när dom ser mig? Ser jag ut som en galen person?
Antagligen inte.. Det är bara mitt huvud och mina tankar som spelar mig ett sånt spratt. Och det gör mig så irriterad. När enkla, vardagliga saker blir ett sånt jävla problem.
Såna gånger önskar man att någon var med, och sa till mig vad jag ska göra. Ställ dig i kön. Lägg upp varorna. Sätt kortet i kortmaskinen. Slå koden + grön. Vänta. Ta kvittot. Ta påsarna och packa i varorna. Ta med de packade påsarna och gå ut till bilen. Lasta in påsarna. Åk hem.
Men samtidigt är detta något som bara för en stund sedan inte var några problem. Och jag Kan! Jag måste bara lära mig förstå när mitt huvud försöker sätta krokben för mig, och hantera den situationen, om det så gör att folk bakom mig kommer få vänta.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

-Sömnsvårigheter
- Klåda, krypningar i kroppen
- Tinnitusljud
-Svart för ögonen
-Oro, svårt att sitta still vid stimmiga miljöer
- Svarar helst inte i telefonen. Tar kanske 1v innan jag svarar på ett sms.
- Försvinner ur samtal, svår att få kontakt med
- Omotiverad. Lämnar gärna återbud
- Tryck över bröstet, speciellt när jag är på ställen där jag vet att ljudnivån eller folkstimmet kan överrumpla
- Tappar orden, tappar tråden i meningar, upprepar mig
- Illamående
- Minnesförluster

Det är alltså en del av symtomen som drabbar mig i min vardag just nu. Och av allt är nog minnesförlusterna värst. Att sitta och prata med någon och mitt i meningen har jag glömt vad jag ens började prata om. Jag kan även upprepa samma fråga flera gånger för jag minns inte att personen svarat mig. Jag hittar inte orden och bara att sitta och skriva det här sätter mig verkligen på pottkanten. Detta inlägg har hittills tagit mig ca en halvtimme för jag måste tänka till och leta upp varje ord inne i krigszonen, mitt huvud.

Ändå, tror jag att inom ett par veckor är jag tillbaka på jobbet igen och allt fungerar normalt, och allt är som vanligt. Men om man ska vara realist någonstans mitt i allt detta så kommer antagligen inte det att ske.
Men varje gång något av dessa symtom som jag nämnt händer mig, känns det återigen som ett misslyckande. Jag står på ruta 1 igen.
Jag får väl lov att acceptera att saker tar tid, och att min rastlöshet, iver och förmåga att sopa saker under mattan, inte kommer vara till stor hjälp just nu.
Man kan nästan jämföra med att jag under en tid sprang likt en hamster i ett hjul, snabbt som fasen tills jag nu, bara ligger platt och rullar med. Runt, runt, runt.
Jag måste nog hitta ett sätt att bromsa det där jävla hjulet, för det ger mig yrsel.

Likes

Comments

Att jag ens kommit på tanken att öppna att öppna en blogg? Vad har jag ens tänkt att använda den till? Just nu är väl anledningen att jag tröttnat på att använda block och penna för att skriva ned notiser som gör att jag minns mina tankar, känslor och annat som sker i mitt huvud (min skrivstil har också blivit smått oläslig) 
En annan anledning kan ju också vara tristess, och att jag lättare får ner tankar och känslor i text än tal.
Jag pratar inte om känslor. Jag visar inte känslor på ett sätt som man ibland önskar att man kunnat gjort. Varför? Jag vet inte. Det har bara alltid varit så. Jag må framstå som en glad, sprallig, öppen person, men i mitt huvud pågår ett ständigt krig.
Nuvarande situation: Sjukskriven sedan ca 6 veckor tillbaka.
Anledning: Första 2 veckorna för starka biverkningar av järinfusion efter en lång tid med på tok för låga järn/blodvärden. Järnvärde vid provtagning 1/6 var 3,9, bör ligga mellan 9-34. Blodvärde 93g/l, bör ligga mellan 117-153. Detta var i september. Först i December blev beslutet att jag ska få järn via dropp direkt till blodet. Jag gick alltså i ca 3 månader med vetskapen att min kropp hade för lite järn att tillgå.
Biverkningarna från järndroppet kom som ett brev på posten efter första behandlingen.
Lördag den 4/12 var jag på jobbet och hade sedan ett dygn tillbaka känt obehag i mage och rygg, men trodde det berodde på hårt arbete och mycket stå och gå på jobbet. På eftermiddagen den lördagen satt jag i kassan på jobbet när jag började få problem med andningen och kunde inte hålla upp överkroppen i ett upprätt läge utan stark smärta. Ringde 1177 och förklarade min situation och blev skickad till akuten omedelbart. Jag trodde allvarligt att jag var på väg att få en hjärtinfarkt.
EKG och prover togs sedan blev jag hemskickad med orden "DU tar det lugnt nu" av läkaren som hade undersökt mig. Där låg jag, på britsen med hemsk feberfrossa och allmän förvirring.
Måndagen efter fick jag komma in på vårdcentralen till min läkare. Bröstbensinflammation fick jag som svar. Och även 2 veckors sjukskrivning för att få möjligheten att ta det lugnt under de andra två kommande behandlingar med järndropp. Men det var ju inte slut där.. hehe, nej...

Den 15/12 var jag på ett nytt besök hos läkaren för andra symtom jag upptäckt som jag inte kände igen.
Kopierar in anteckningarna som läkaren skrivit i min journal från det besöket.
"Patienten har under anemibehandling utvecklat ett uttalat paniksyndrom med alla kända ingående ingredienser såsom hjärtklappning, kallsvettning, ångest, yrsel, svimmningskänsla, matthet, tinnitus. Klarar absolut inte att vara i miljöer där det är mycket liv och rörelse. Kan inte gå och handla utan påbörjan av panikattack och tvingas fly ut, än mindre att fungera som stf.butikschef i en jättestor godisbutik i Charlottenberg"
 
Jaha..okej.. Paniksyndrom. Det måste ju vara ett skämt och vart kom det ifrån? Va i hela friden är ens "paniksyndrom", vet jag att jag tänkte.
Väl hemma började jag undersöka saken..
"Långvarig stress kan, slarvigt uttryckt lagras i kroppen och göra oss mer sårbara på olika sätt. Till exempel kan det göra dig mer känslig för akut stress eller att den långvariga stressen i sig "rinner över" till slut, så att du får en panikattack (eller andra sjukdomar och symtom)"

Jag har alltid velat vara högpresterande. Men nu har jag alltså pressat min kropp till den punkt att kroppen sa STOPP och började utlösa panikattacker för att få mig att reagera.
Trots värdelösa järnvärden och blodvärden har jag fortsatt under en tid att pressa kroppen på samma sätt som innan, för det gick ju..Visst, jag hade hemsk migrän fler gånger än vad mina händer och fötter klarar räkna till och på jobbet flydde jag upp till toan flera gånger bara för att få sitta i mörkret och tystnaden, tills telefonen ringde och jag svarade glatt att jag skulle komma och hjälpa till med diverse problem. Jag hade även många dagar mindre ork, det svartnade för ögonen och hjärtklappningen var ett faktum. Men jag intalade mig att det säkert bara var på grund av något förkylning eller att jag ätit och druckit dåligt (vilket jag faktiskt gjort).

Tänk va lätt det är att vara efterklok...  

Likes

Comments