Hur går man vidare från något så traumatiserande? Hur lär man sig att leva med en sådan uppväxt? Det gör man nog aldrig, det kommer alltid att jaga mig på ett eller annat vis. Jag kommer alltid att tänka på något helt annat när människor omkring mig pratar om sin barndom och hur dom brukade leka och hitta på en massa bus, klart jag gjorde det också men det är inte de stunderna jag minns. Den dagen jag själv ska ha barn, det är då allt kommer bli som svårast, jag vet ju inte men jag tror, för det finns inget annat som skrämmer mig så mycket som att tänka å att det händer andra, och att det skulle hända mina barn? Det är inget en förälder någonsin vill, tro mig jag vet.

Att lära sig leva med sitt förflutna är att acceptera det, även om jag mår illa varje gång jag tänker på det så måste jag acceptera att jag hamnade i en annan människas maktposition som användes fel, annars kommer jag ju aldrig kunna gå vidare ifrån det. Med att acceptera kommer också förståelse, det var Inte ditt fel. Man måste lära sig att inte ta skulden och framförallt lära sig att det inte finns någon skam i sånt man inte rår för själv. Den som ska skämmas är människan som utsatte dig.

Man måste också förstå att nu är det du som har makten och det är du som har kontroll, du väljer att få människan ur ditt liv, du sätter ner foten och du säger nej, du kanske inte fick det förut men du gör det nu. Det kommer inte vara lätt men det kommer att gå, alla kan bli frisk från ett trauma, man måste bara ha viljan att vinna.

Likes

Comments

Tänkte starta bloggen med kanske det tungaste inlägget: bakgrunden till min uppväxt med depression, självhat och självskadebeteende. För dem jag har berättat det hela för har nog inte fått höra allt i så mycket detaljer som jag tänkte skriva nu och det är nog för att jag aldrig klarar prata om det, det är extremt jobbigt för jag vet inte hur människan framför mig ska reagera och för att den oftast blir tyst. Jag förstår det då jag själv skulle bli mållös men trotts att jag vet hur svårt det kan vara att veta man ska säga så blir det en väldigt jobbig känsla inom mig, som att jag blir dömd utan ord.

Hela livet har jag mått ''dåligt'', min mamma märkte det men visste inte vad det var eller hur hon skulle hjälpa mig, jag visste inte ens själv. Jag förstod aldrig riktigt vad som egentligen hade hänt mig, jag lekte som barn gör och jag växte upp till att bli kvinna. Det var då, i det stadiet då man får lära sig om sex, vad som är rätt och vad som är fel som jag lite eftersom började förstå, allt som kändes som en svag dröm blev tydligare och åt mig sakta inifrån.

Mitt förhållande till min pappa var aldrig lika bra som förhållandet till min mamma, jag kunde inte förklara varför jag inte kände samma trygghet hos min pappa, som jag älskade, som hos min mamma. Jag minns hur dom brukade bråka över att jag var bortskämd som inte kunde sova hos pappa utan att längta efter mamma men det var aldrig mammas fel, inte pappas heller, det var någon annans fel till att jag inte ville bo hos min pappa.

Från 15 års ålder till 18 år mådde jag i perioder bra men för det mesta var jag i ett mörkt håll jag inte kunde ta mig ur. Jag visste inte hur jag hade hamnat där eller hur jag skulle ta mig ur det men jag visste att jag inte ville vara där. Jag skadade mig själv för att straffa mig själv för något jag aldrig gjort, något som inte var mitt fel. Jag övervägde mitt liv gång på gång, var det värt att leva ett mörkt liv i skam och depression? De flesta gånger var svaret nej och många gånger ville jag att det skulle vara slutet. Jag kan ärligt säga att jag velat ta mitt egna liv många gånger och en gång gjort det, men eftersom jag finns än idag var det inte mitt liv som försvann den dagen då jag vaknade och fortfarande fanns, det var de liv jag gömt mig i, den hemlighet jag begravt och gjort allt jag kan för att hålla den borta.

Det tog länge innan jag vågade prata om vad som hänt mig, jag frågade mig själv tusen gånger om - Är det sant? Ofta kändes det som en hemsk mardröm som inte kunde lämna mitt huvud men jag visste att drömmar är något man glömmer med tiden och inte påverkar dig så som detta påverkade mig. Jag var 18 år när jag fått nog, när jag försökt allt jag kunnat för att bli frisk, samtal, mediciner och försökt tala till mig själv. Inget funkade och jag fick inget svar, trotts all hjälp så mådde jag fortfarande dåligt och jag kände djupt i mig att smärtan aldrig skulle försvinna. Jag läste tidningen en dag, något jag aldrig gör egentligen, och såg ett bekant ansikte, någon hade fått barn med en kvinna som själv hade barn sedan innan. Allt blev svart och jag minns knappt något förens morgonen efter då T hjälper mig till sjukhuset, jag minns att jag spyr var 5e minut och min kropp gör så fruktansvärt ont. Jag åker ambulans till sjukhuset där de tar tester på min lever om mitt blod. Några timmar senare skrivs jag in på psykiatrin på sjukhuset och jag blir tvungen att berätta, nu finns det ingen väg runt sanningen.

Jag minns ögonblicket som att det var igår, jag ångrar till och med ibland att sanningen kom ut men samtidigt är jag så fruktansvärt glad. Hon förstår inte vad det är hon och mamma missat, vad har hon inte förstått? Sen kommer frågan - Har du blivit sexuellt utnyttjad som liten? Två sekunder som känns som en evighet tänker jag säga nej, hålla en mask och göra precis som han sagt, inte säga något, någonsin. Men jag kan inte, ut kommer ingenting förutom tårar och jag behöver inte ens svara ja, hon förstår direkt. Min mamma får veta det några minuter senare och jag minns faktiskt inte så mycket av samtalet efter det, jag var så rädd men lättad.

När jag var 4 år tills dess att jag var 6 år blev jag sexuellt utnyttjad av min mammas dåvarande sambo, inte bara en gång utan flera. Jag hade ingen aning om att det var fel, jag visste inte hur det skulle vara. Han köpte min tystnad genom att skämma bort mig, jag fick allt jag ville och pekade på, bara för att vara tyst. Jag klandrar mig själv, såklart, men jag vet att inget var mitt fel, jag var bara där och jag var hjälplös, han hade makten och valde att utsätta mig.

Min resa till välmående har gått en lång väg men jag har en ännu längre väg framför mig. Jag drömmer fortfarande mardrömmar, jag hör och ser fortfarande saker jag aldrig vill minnas igen och den dagen jag själv ska ha barn, hur kommer jag hantera det? En del av mitt liv är förstört, år jag aldrig kommer få tillbaka. Det finns ingen tid att titta tillbaka, bara år att blicka fram till, jag vill bli frisk och jag kommer bli frisk!

Likes

Comments