Min resa

Ända sen jag såg spårlöst första gången, började jag tänka mer på att söka upp mina egna rötter.
Jag minns att jag satt och pratade med Emelie flera gånger om och om igen och sa att jag måste söka till spårlöst då jag hade fyllt arton år. Att det var mitt sätt att få svar på frågor.

Ett av dom starkaste minnen av spårlöst, var när jag kommer ner till tv-rummet och såg mamma sitta och tårar bara rann ner för hennes kinder. När jag frågade vad det va med henne så, sa hon kvinnan och huset som hon såg nu på tv i spårlöst. Var samma kvinna som hade tagit hand om båda mina bröder och att de va i samma hus dom hade varit i och även hämtat en av dom. Jag minns att även jag satta mig ner bredvid mamma i soffan och började gråta och hålla om henne. Där satt vi båda och stor bölade, jag mest för jag såg att mamma at ledsen och även väldigt glad samtidigt. Minns att hon sa att det var helt otroligt att kvinna fortfarande tog hand om barn som skulle bli bort adopterade och bara väntade på att bli hämtade. Helt otroligt efter så många år sedan. Snacka om att vara en stark kvinna.

Jag minns första gången jag tog upp att jag ville söka upp min biologiska mamma eller mina rötter var några månader innan jag skulle fylla arton år. Jag såg att mamma vart ledsen då, så det kom inte på tal på några månader senare. Nästa gång det kom på tal så tog mamma kontakt med adoptionscentret jag vart adopterad via. Så dom mejlade mamma en hel bunt med pappa jag är tvungen att fylla i och även skriva typ min livs novell osv.. Det är i alla fall väldigt mycket pappers arbete och tid, när man har skickat in alla papper kan man få vänta allt mellan fyra månader till tre år ungefär. På att få ett svar om man är godtagen i att få fara på en resa med fler människor som är adopterade från sydkorea. Då far man alla tillsammans och försöker söka upp sina rötter tillsammans. Men jag ha försökt skriva klart dom papperna i snart två år och jag blir aldrig nöjd. Sen vet jag inte häller vad jag ska skriva. Jag får panik över tiden som går och över vad jag ska skriva. Så jag ha lagt det projektet åt sidan och istället tog jag tag i spårlöst. Gick in på deras sida och såg att dom vill att jag skulle fylla i och skicka in. Så fyllde mer eller mindre in allt och skrev ut allt och skickade iväg det med posten.

När jag väl fick ett svar från spårlöst. Det var då jag berättade för mamma att jag hade sökt. Mamma vart ledsen och gick ut ur rummet. Gud jag förstår att mamma tar det hår. Pappa han sa typ inget alls, han är inte en man av många ord om man säger så. Min äldsta store bror frågade mig bara om och om igen varför jag skulle göra det. Jag gav han samma svar ungefär tio gånger innan han gav sig, så han sa inte så mycket han häller. Min andra storebror han var typ glad för min skull och sa om det inte blir via spårlöst. Så det blir via adoptionscentret så följer han med under resan. Vet att de tar hårt på min familj, men det tog extremt hårt på mig när jag inte fick det stödet jag hade hoppas på. Har ju vetat att dom inte skulle hoppa upp och ner för det hela. Men ändå få lite mer att det är okej de du gör, de gör ont för oss men det är okej. Istället för att stänga ute mig och låta mig dras med mina egna demoner. När det kommer till det här och vilken ångest det ger mig. Av att det känns som jag står själv och har ingen att fall tillbaka på om det går åt skogen med allt.


Att faktiskt skicka in ansökan till spårlöst ha varit ett av dom jobbigaste saker jag ha gjort mot min familj. Men en av dom bästa sakerna jag ha gjort för mig själv. Jag ångrar det inte, för jag vill veta och få svar på saker mer än vad ord kan beskriva. Men att utsätta att se mamma så ledsen, ha varit det jobbigaste med det. Ska hem till lilla byn och hämta det sista pappret och kopiera upp det och skicka det imorgon till spårlöst. Så efter det har dom allt dom behöver ifrån mig. Så efter det är det bara sitta och vänta på om dom ska göra en ny säsong och i så fall om jag ha kommit med. Så får hålla tummarna för det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min resa

Jag och mina två äldre bröder är adopterade, jag från sydkorea och dom två från chile. Mellan mig och mina bröder är det tolv och nio år mellan mig och dom.

Jag har delat av mig min bakgrund och det jag vet om mina biologiska rötter. Det jag ser när jag vet hur mycket jag vet ändå om mina rötter, och då ha jag ändå inte träffat dom sen jag ba va nån månad. Sen få höra hur lite mina bröder vet, de gör så fruktansvärt ont att veta hur tur jag har och hur otur dom har jämförelse med mig. Hade inte tänkt ta upp här vad dom vet, de känns fel från min sida. Att skriva ut vad dom vet, när jag inte vet om du vill att de ska vara ute på internet eller ej. Men de jag kan säga dom vet typ mellan 1% till 10% av allt jag vet. Jag och mina bröder ha aldrig riktigt prata om adoptionen, och hur det känns. Det kan jag tycka ha varit väldigt ledsamt och jobbigt tidigare. Men samtidigt kan jag förstå det, jag vet att det inte är lätt för dom att prata om saker som är nära hjärtat. Oftas när vi ha tittat på våra bebis bilder och adoptionen ha kommit på tal ha det oftas bara blivit att vi ha skrattat bort det. Är enklast så när vi alla tycker det är ett jobbigt ämnen som är för nära en. Sen är det även jobbigt för våra föräldrar, kan jag tänka mig. Vi är ju trotts allt deras barn, och jag kan förstå att det känns jobbigt då jag ha pratat om att söka upp mina rötter. Jag vill verkligen inte att dom ska känna sig utbytt eller nåt åt det hållet. Men samtidigt jag gör detta just för att kunna stänga igen ett svart hål, av funderingar och tankar.

Men tillbaka till mig och mina storebröder, jag kan förstå varför en av mina bröder ej vill söka upp sin bakgrund. Men sen den andra han är lite halvers till hur han ska göra. Så det är också därför jag gör det här först. Just för jag vill visa mina bröder det är OKEJ att vara nyfiken och även att ta tag i hornen och göra det. Sen får det går som det går, då har man ändå provat och kanske fått mer svar. Eller i alla fall fått ett riktigt avslut eller en början kanske till att bilda nåt slags band till äns bakgrund och biologiska släkt. För jag vet även om inte mina bröder säg många ord om det här, så vet man ju att det är mer än jag som har frågor, ångest, hat, kärlek bakom hela fasaden. Som säger det är okej att det är som det är. Jag vill att dom ska se hur det går för mig att göra min resa efter mina rötter så dom kanske kan ta ett riktigt beslut på hur dom vill göra. Jag ska våga hoppa från klippan sen får det går som det går med allt.

Likes

Comments

Min resa

Frågorna jag får lite då och då, vart är du ifrån? Är du adopterad? Hur känner du för att vara adopterad? Vill du söka upp dina biologiska föräldrar?

Folk kan säkert försöka sätta sig in hur det kan vara att vara adopterad. Men jag kan rakt av säga ni som inte är det kan verkligen inte förstå alla känslor man har och går igenom, kring allt och alla tusentals frågor.

Jag kan säga jag hade tur, jag var så pass liten så jag kommer inte ihåg nån eller nåt från mitt hemland. För om jag hade varit äldre och kommit ihåg saker, tror jag verkligen det hade tagit hårdare på mig. Att äns försöka förklara hur jag mår av alla mina frågor, de är nog omöjligt. Men ska försöka så gott jag kan. I början då jag förstod att jag såg annorlunda ut jämfört med alla andra av mina förskoleeleverna. Jag hade inte samma hudfärg, ögon form och jag hade kol svart hår. När alla andra barnen hade blont hår, blåa ögon & ljusbruna ögon. Detta kommer låta hemskt, men under flera år när jag var liten så skämdes jag för jag såg ut som jag gjorde/gör att jag inte matchade in med resten av alla barnen. Att skämas över vart man kommer ifrån och hur man ser ut, är en av dom hemska upplevelserna jag ha varit med om. Men efter flera år av att skämas över hur man ser ut och vart man kommer ifrån. Sen även fått höra massa smutskasta blivit kastat på hur jag ser ut just pågrund av att jag kommer från ett annat land, och inte ser ut som alla av den svenska befolkningen. Jag har känt mig så nertryckt över vart jag är ifrån och mitt utseende för det.

Men nu för drygt några år sedan, så börjades den dörren stängas. Och jag började bli mer intresserad på att få veta mer om mitt hemland, mitt ursprung och mina biologiska föräldrar. Att kunna stänga dörren för att skämmas över mitt ursprung. Må ha varit en sån lättnad och min stolthet växte fram istället. Där har ni den grova och hårda sanningen, bakom att känna sig annorlunda.

Likes

Comments

MIN VARDAG

Nu ska ni få veta om hur jag kom hitt till Sverige, och hur jag känner om hela Adopteringen.

Jag föddes år 1997 den 12e December kl08:40 på ett sjukhus i huvudestaden Seoul. Min mamma var 17år när hon fick mig allså min mamma gick på andra året av High School när hon fick reda på att hon va gravid med mig. Min mamma och pappa träffades på en buss, som min pappa körde. Han bjöd ut henne och hon svarde ja, dom dejtade ett tag. Sedan vart mamma less och gjorde slut på det hela, ett tag senare fick hon veta att hon va gravid med mig och hon försöka nå min pappa men han hade bytt numer. Så tack vare stöd av två mostrar (mammas systrar) så klarade hon av att bära runt på mig tills det va dags att födda. När jag vart född så gick jag väldigt direkt igenom en operation för att jag va född med en blåsa på halsen, som dom tog bort. Kort efter det fölldes min mamma och en av mina mostrar med min mamma till ett adoptions center för att adoptera bort mig. För min mamma hade inte ekonomiskt eller social förmåga att ta hand om mig. För trots allt hon gick fortfarande skola och hade bara en lite inkomst genom att sy barnkläder efter skolan ibland, plus min mormor och morfar va bara jordbrukare så dom kunde inte hjälpa till så mycket med kostnaden. Så därför gjorde min mamma en plan för att göra adoption. För att jag skulle få en bättre uppväxt, än vad jag skulle ha fått där.

Min mamma, även vid namn Eun Jung. Hon var 17år när hon fick mig, hon är 153cm lång är en glad och god människa. Har ett litet fyrkantigt ansikte en hög näsa, vackra läppar och några fräknar i ansiktet. Har fyra syskon, två flickor och en pojke. Hennes äldre syster och bror är redan gifta. Hennes mamma och pappa jobbar som jordbrukare.

Min pappa, även vid namn Sung Chul. Han var 28år när dom möttes, han jobbar som chafförer när dom träffades. Han är 175cm lång, mager, mörkhy, medelstor näsa, tjocka ögonbryn och är smal och lung.

Vad jag vet är att min pappa vet fortfarande inte att jag finns, och det har ingen större betydelse för mig. Det är mer det att jag inte vill veta av han. Om sanningen ska fram så vet jag inte riktigt varför men känner bara att det skulle va bäst så för mig och för han. Men när det gäller min mamma skulle jag kunna göra vad som helst för att få träffa henne och mina mostra, morbro och mina mormor och morfar. För det är dom jag känner mest att jag skulle kunna fara och träffa utan att få en dör i ansiktet och bli nekad. Skulle vilja se hur min mamma har det och om jag ha fått nå halv syskon, även hur hon bor och även kanske träffa hennes man om hon har någon. Få höra hur hon känner om adoption nu och hur hon riktigt kände då. Att egentligen bara få fylla igen ett hål i mig som det fattas några pussel bitar i. Få svar på alla mina frågor, få se henne och se om det finns några likheter mellan oss, på utseendet och beteende.

En sak jag är extremt glad och tacksam över att jag och min familj här i Sverige ska fara ditt när jag har blivit 18år och leta rätt på min biologiska mamma. För det är en regel att jag inte få göra det tills jag är 18år, så nu jag längtat och längtat. Har äntligen börja nära sig, vi ha prata väldigt mycket om att vi antingen ska fara ditt nån dag eller två inna jag fyller 18, eller fara direkt efter det, så när vi nu far lär vi väl va där minst två veckor. Så kommer missa julen här i Sverige då, men är extremt värt det. Så jag längtar efter den dag jag ska få träffa min biologiska mamma och se mitt ursprung.

En nära vän till familjen är där just nu i Sydkorea och är där och pluggar. Men han kommer hem till sommaren så då ska han vissa massa bilder och berätta om landet. Är extremt glad och taggad, för att bara få höra och se lite av landet fast det bara är bilder.

Det var en kort sammanfattning om min adoption, och hur jag känner över det hela. Om ni vill veta nåt mer så får ni skriva eller skicka en kommentar med vad ni vill veta. 

Likes

Comments