Livet

Idag, är det 3 år sedan jag blev tvångsinlagd på psyket.


•För 3 år sedan kunde jag inte vara någonstans, utan att försöka hitta ett eller flera sätt att kunna ta mitt liv.

•För 3 år sedan kunde jag inte ta något färdmedel (dvs. bil, buss, tåg) utan att hoppas på att det skulle komma en krock som avslutade mitt liv.

•För 3 år sedan levde jag i ett självskadebeteende.

•För 3 år sedan spydde jag upp det jag fått i mig, om jag fick i mig något.

•För 3 år sedan så var jag ute och sprang för att kunna spy när jag kom hem.

•För 3 år sedan åt jag för att ingen skulle misstänka något för att sedan skynda mig till toaletten för att spy.

•För 3 år sedan hatade jag mig själv.

•För 3 år sedan ville jag inte.


Jag var inlagd i 13 dagar.

Knappt 1 månad efter utskrivningsdatum blev jag inskriven igen, frivilligt denna gång.

Blev utskriven 16 dagar senare för, citat - ”Vi kan inte hjälpa dig, så du får åka hem”


Allt var frid och fröjd, för jag var inte inlagd på psyket längre. Så det måste ju betyda att jag inte är ”galen" längre? Eller?


1 månad efter försökte jag ta mitt liv.


Men på dessa 3 år har det ju hänt en del.

•Jag har vuxit som person och är äntligen påväg mot en kropp som matchar ihop med min hjärna. 

•Jag har träffat några av världens finaste människor.

•Jag har kommit ut som trans.

•Jag har varit nära på att ge upp några gånger.

•Jag har velat ta mitt liv.

•Jag har flyttat 2 gånger.

•Jag har älskat mitt liv.

•Jag har inset vad jag är värd och inte.


Jag har äntligen börjat ta mig uppåt, jag är gladare i mig själv än vad jag har varit på väldigt länge. Jag är verkligen stolt över mig själv. Jag hatar fortfarande mig själv, fast på ett annat vis. För nu vet jag varför.

•Jag kan idag befinna mig var som helst utan att försöka tänka på att avsluta mitt liv.

•Jag kan ta vilket färdmedel som helst utan att önska mig en krock.

•Jag har inte längre något självskadebeteende.

•Jag spyr inte längre upp det jag får i mig.

•Jag tränar inte för att kunna spy efteråt.

•Jag ljuger inte om att jag ätit.

•Jag hatar fortfarande mig själv, men jag förstår varför.

Idag vill jag.


Men för vissa räcker det inte, för att jag inte har något jobb?

Att jag är vid liv idag, är helt otroligt. Och för mig personligen är det tillräckligt.


Men bara för att jag äntligen är påväg åt rätt håll, betyder det inte att mina svårigheter är borta.

tex min ätstörning.

•Jag vill äta exakt så mycket jag vill och känner för, men inte för mycket

•Jag vill träna exakt så mycket jag vill och känner för, men inte för mycket

•Jag vill inte begränsa mitt näringsintag, för det är inte sunt.

•Samtidigt som jag vill leva ett sundare liv.

•Samtidigt som jag inte vill säga åt mig själv att jag inte får äta vissa saker för att jag kan gå upp i vikt.

•Samtidigt som jag inte mår bra av en ohälsosam livsstil.

•Samtidigt som jag inte vågar riskera någonting.

•Samtidigt som jag vill få en balans i livet, så är det bland det svåraste jag varit med om.

•Vissa perioder fungerar det bra, vissa inte.

Och det är ett rent helvete att leva med.

-

När folk frågar mig om varför jag var inlagd, känner jag alltid någon form av press. Typ prestationsångest-ish. För tänk om det låter vekt? Tänk om jag blir ifrågasatt och jag har inte något bra svar som de/denne nöjer sig med? Tänk om de/denne bara tror att jag gjorde detta för att få uppmärksamhet? Att jag egentligen inte mådde så dåligt som jag får det att låta?


Det är väldigt ofta prat om att folk inte vågar fråga personen i fråga vissa saker (eller någonting alls för den delen) för de är rädd att fråga fel saker, att personen i fråga ska bli ledsen, arg etc.


Fast, jag är mest rädd för att de ska missförstå mig. Få mig att känna mig dum och överdriven. För som ni vet så kanske inte alla människor på denna jord reagerar lugnt och sansat. Jag är lite rädd för dessa typer av människor, som utrycker sig (omedvetet eller medvetet) nedvärderande mot mig som person.

Självklart går jag in i försvar om jag blir obekväm, blir jag ledsen blir jag oftast bara tyst. Men är det verkligen så konstigt?


En såkallad ”Alert” till de som inte riktigt hänger med på allvaret inom psykiskt ohälsa. Detta är till er!

- Psykisk ohälsa är lika allvarligt som cancer, ingen har rätt till att förminska det.


Min tid kommer och jag kommer vara fri tillslut.


Men nu sitter jag här, i en lägenhet i Stockholm med kvinnan jag älskar och firar att jag lever (med Polly och Cola).


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Livet, Skärpning för fan

Människor. Människor som tycker om andra människor. Människor som skulle kunna döda en människa för en annan. Människor som inte vet varför dom tycker och tänker vissa saker om andra människor. För en annan människa har redan sagt som det är. Människor som inte längre vet upp och ner. För andra människor vet mer. Människor kommer ofta med alternativa fakta hur väl du än känner dem. Människor.


Jag vill skriva ibland, men jag kan inte komma ihåg om jag ens har tänkt på det förut.

Men vad är det som gör att människor tycker om Mig? Alltså inte tanken av mig. Utan av Mig, som människa. Mig som individ. Vad är det jag ger dem som de känner att de inte riktigt kan vara utan. Vad är det jag ger dem utan att veta att jag ger och vad.


Jag är medveten om att jag ofta är distanserad från mina känslor och väldigt sällan kan sätta ord på dem. Men jag vet inte vad jag har eller vad jag ger andra människor för att ha dem i mitt liv. Ha dem som mina vänner, bekanta, familj.


Men ibland vet jag ju heller inte varför jag lägger min tid på vissa människor. Kanske är det samma för dem, fast de inte har insett det ännu. Eller är det kanske omedvetet ömsesidigt.


Jag får ofta skuldkänslor för att jag tänker på mig själv, för att jag försöker prioritera mitt mående före alla andras. Samtidigt som jag inte vill göra någon ledsen eller arg. Men det är det väl alltid någon som blir det enda eller det andra. För att jag försöker må bra.


Jag har fått höra att jag är oansvarig för att jag prioriterar mig själv och inte mina föräldrar.


-Jag är oansvarig för att mina föräldrar inte respekterar mig (de visar det iallafall icke)-

-Jag är oansvarig för att jag vill må bra-

-Jag är oansvarig för att jag har svårt att öppna upp mig för människor-


Men jag är ingen prioritet i vården för att jag är transperson och har inte under min utredningstid försökt tagit livet av mig, då 

”Det är det enda som kan få det att gå fortare”

som jag har fått berättat för mig.


Jag måste bevisa för folk jag aldrig i mitt liv har träffat, att jag är ”tillräckligt mycket Man”.

Det är de som bestämmer:

-Om jag är tillräckligt maskulin.

-Om jag för rätt orsaker vill ha en högre dos av testosteron i min kropp.

-Om jag gör vad som helst för att omgivningen inte ska se mig som ”feminin”.

-Om jag har maskulina kläder som inte visar mina ”femenina drag”.

-Om jag är tillräckligt manlig i mitt sexliv.

-Om jag lekte tillräckligt mycket med bilar när jag var liten.

-Om jag har använt ”maskulina” kläder länge nog.

-Om jag för rätt orsak vill vara mig själv.


Eller om det är någon annan störning i hjärnan jag har.


För ”En ”könskorrigering” är det största man kan göra, för det kan man inte ångra!”


Varför skulle jag ångra att vara mig själv? Varför i hela jävla friden skulle jag ångra någonting som kan få mig att fortsätta leva?

• Man ångrar att man inte tog' nya' E4an istället för gamla E4an.

• Man ångrar att man inte åt innan man åkte på det där mötet, istället för efter.

• Man ångrar att man drack en shot för mycket.

• Man ångrar att man köpte den där tröjan man egentligen inte vill ha, eller har råd med.

• Man ångrar att man inte skickade det där meddelandet innan det är försent till någon man tycker om.

• Man ångrar att man inte la mer tid på studierna i skolan.

• Man ångrar att man inte köpte ICAs korv istället för Dennis korv.

• Man ångrar att man inte gick på toa innan man gick ut.


Varför skulle jag ångra att äntligen få känna mig Ett med min kropp? Varför skulle jag ångra den enda lösningen på min fulla livslust? Jag vill leva. Men jag vill inte leva såhär. Jag gör mitt bästa för att bli bättre än vad jag var igår, jag försöker att inte hamna i ett svart jävla hål. Jag försöker att fortsätta leva. Jag vill leva, men det går inte att leva såhär.


Det är kränkande att behöva bevisa för folk att jag är tillräckligt mycket Man för att få hjälp.


Jag får ingen hjälp under utredningstiden. Jag fick, men inte längre. Senast avslutade vi mötet tidigare för att vi inte hade någonting mer att säga efter att jag sa att jag inte orkar prata om mina föräldrar varje gång jag är där.


”Jag har en bra period nu och den vill jag ta vara på. Så låt mig göra det.”

”Men du har ju ett ansvar också. …”


Håll käften.


Jag har ett ansvar över mig själv, över mitt eget välmående. Inte över någon annan. Så låt mig ta hand om mig själv när jag väl känner att jag är kapabel till det. Försök inte få mig att tycka synd om någon annan för att jag "inte tänker på dem och inte tar ansvar över mina "handlingar""


Jag tar mer ansvar än de flesta, för jag tänker på mitt välmående så mycket jag kan. Jag försöker att inte tryckas ner av vad andra tycker och tänker. Jag tar avstånd från dem/sånt jag mår dåligt av. Det tycker iallafall jag, är ganska sunt.


Jag kan inte omringa mig med Nej-sägare. För det vet jag att jag inte förtjänar. Ingen förtjänar det. Det tar bara längre tid för vissa att inse det.


Jag är jävligt less på det mesta och jag kan inte fokusera. Jag hoppar från det ena till det andra när jag pratar och skriver. Vilket inte får mig att må bättre.


Jävla normsamhälle.


Och förresten, ni vågar fråga mig frågor istället för att fråga människor som känner mig. Ställer ni en fråga jag inte vill svara på, så säger jag det. Värre än så blir det inte. Och sluta tyck synd om min familj, det är inte ett dugg synd om dem. Det är jag som inte blir accepterad/respekterad, inte dem. Så kom över er själva och börja lev för fan.

Likes

Comments

Livet

Ni vet när en har så mycket ångest att en mår illa och håller på att spy.

  • Livet
  • 199 Readers

Likes

Comments

Livet, Skärpning för fan

Hej.

Jag var på en föreläsning igår, där Camilla Gisslow föreläste. Och nu sitter jag hemma i soffan och är arg, ledsen och besviken så tårarna sprutar.

Jag är så glad över att jag gick och träffade henne efteråt, det var lite som en käftsmäll.

Camilla frågade mig om jag hade bra stöd hemifrån och jag svarade
".......eh ... öh ... (etc) jag vet inte.. Alltså.. Ja, fast mest nej"
JAG VET ALLTSÅ INTE, fast ändå vet jag att jag har, fast ändå så har jag det inte. Samtidigt som jag vet att jag har, fast jag har typ 5% utav 100%. Bättre än minus, absolut. Men det är fan 95% stöd jag inte får, det är iallafall ingenting som jag märker av. Vad tänker han nu, kanske ni tänker? Jo sörrni, nu ska ni få höra.

Jag har bytt namn och pronomen efter nästan 24år, det tar tid att få in. Det tar ca längre tid för anhöriga att "lära sig" det nya namnet och pronomen. Men som Camilla sa igår "Det ger oss inte rätten att ta det i snigelfart för det". Nej det gör det fan inte, men hur jävla lång tid ska jag acceptera att det tar tid?

Att bli felkönad varje gång man umgås/pratar med sin familj (eller med någon överhuvudtaget för den delen), vad gör det på ens psyke?

Det minimerar ens existens och tillslut så finns man inte längre. För folk rövar bort ens värdighet som människa, rätten till att vara den man är och som man egentligen alltid har varit varesig man har vetat det sedan man var 3år eller kom i underfund med det när man var/är 50år.

Men vad fan kräver han egentligen, kanske ni tänker? Det ska Ni få svar på.

• Jag heter Samuel och mitt pronomen är Han/Honom.


• Säger Du Emma, Hon/Henne med avsiktligt av ignorans så kan Du faktiskt bara dra.


•Är Du rädd för att säga fel, det gör inget. Bara Du visar att Du försöker, att Du erkänner att det kanske är svårt. Säger Du inget, kommer jag med största sannolikhet bli krängt.


• Pratar du med någon eller hör någon säga något annat än Samuel och Han/Honom (om jag kommer på tal), säg till. Även fast det inte är Dig de pratar om, så bör det egentligen göra lite ont i Dig också.

För varje gång man blir felkönad, blir man alltid lite(mycket) mindre. Och låt fan inte dom jävlarna vinna.


Och Du, det gör Dig inte till en sämre människa bara för att Du accepterar Mig för den Jag är är. Och nej, det är inte synd om Dig för att Du måste lära Dig Mitt nya namn och pronomen. Det är Min rättighet att bli accepterad för den Jag är utan att någon annan ska tycka synd om sig själv.

Och accepterar du inte det, då kan du dra.


Camilla Gisslow iallafall, har en son som är transexuell. Hon har skrivit en bok som heter "Jag har ingen historia, Jag har ett liv" och det finns även en dokumentär ute på svtplay som heter "En vanlig fucking människa". (Som man kan se till typ 9 nov(?)) Jag har inte låst boken än, pga köpte den igår. Men jag har sett dokumentären, och alla bör se den!!

Människor borde vara mer som Camilla, för hon är en utav dom mest fantastiska människor jag träffat!



/ Samuel

Likes

Comments

Livet

Hej. Jag tänkte dela med mig om hur det såg ut när jag kom ut (på sociala medier), vad jag skrev och vilken respons jag har fått (iallafall en handfull).

Varsågoda.



Såhär kan det se ut, om man har en jävla tur. 

- Vissa hinner inte ens komma ut innan en tar livet av sig. 

- Vissa kommer ut men tar livet av sig efteråt för att människor är äckliga idioter som förtjänar att bli torterade tills dom dör - av ålder, inte av skador etc. 

- Vissa överlever, knappt. Men dom gör det och det blir tillslut deras tid som kommer. 

- Vissa tar det med en klackspark (har dock aldrig hört att någon gjort det, så är det någon som har gjort eller bet någon som gjort det. Berätta gärna! För jag har mest hört helveten).


Men jag måste be om en sak. Tänk fan innan du säger eller skriver något. Och KOM IHÅG! 

• Det är ingen fas.

• Du kan inte förändra någon. 

• Du kan inte "pray away the gay".

• Förstår du inte - fråga! Läs på! Erkänn att du inte förstår men är villig att lära!

• Ser du någonting som inte är acceptabelt (diskriminerande osv.) gör något åt det! Sitt inte bara där och vänta på att någon annan ska göra det. För det har vi gjort hittills och det har inte hänt så mycket.

• Felköna ALDRIG någon. 

• Håna ALDRIG någon pga vad/vem dom är. 

• ALDRIG. 

• ALDRIG. 

• ALDRIG. 

• ALDRIG. 

Kom ihåg! Du har ingen aning om vilka dom är och vad dom går/har gått igenom. Håll käften och gå därifrån istället, om du inte kan hålla dig i skinnet. 

• Du ska heller aldrig neka någon dennes identitet. För då kan du fan dra!


För det du säger/skriver kan vara den avgörande faktorn att personen/personerna i fråga tar livet av sig. Så fan ta dig om du inte är försiktig.



/ Samuel

Likes

Comments

Livet

Hej. Jag heter Samuel och mitt pronomen är Han/Honom.

Eftersom att detta är mina första ord på denna fabulösa blogg, så tänkte jag sammanfatta lite kort i punkter vad som kan komma på tal.

Livets Helvete
- Livet är äckligt och ibland vill jag dö (och ibland mer är ibland).

• Livets Glamour
- Livet är bra, nyttigt och intressant.

• Käftsmällar
- Pga människor.

• Terapi
- Handlar oftast om skateboard, Flisan (hund) och musik.

• Utredning
- Jag går en utredning om könsdysfori på Akademiska i Uppsala.

• Salt På Såren
- Jag tänker inte dölja ett skit. Du kanske lär dig något, kanske om mig, eller om dig eller kanske ingenting alls. Men OM fallet så skulle vara- Grattis. Varsågod. Med nöje!

Fråga gärna om du undrar något!




Bra! Då var det gjort och vi är överens.
Gött.

/ Broder Samuel

  • Livet
  • 314 Readers

Likes

Comments