"Det känns som om jag letar efter en själ för att göra mig hel. När ska jag lära mig att andra människor inte läker mig?"

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag tänker på henne ofta, om inte hela tiden. Tanken av henne ligger där långt inne i hjärnan och går aldrig riktigt att få bort. När jag ser henne känns det nästan som att luften tappas lite, en väldigt kort kort millisekund. Jag märker hur jag på något sätt letar efter henne i varje rum, hur jag söker hennes blick. När jag väl faktiskt vågar kolla in i hennes ögon, stannar jag där innan jag måste dra mig bort, innan jag måste slita mig loss för att inte fastna. Det är så lätt att fastna.

Sedan skäms jag. För att jag känner något så här starkt för någon jag inte riktigt känner. För att jag växt upp med att tro att jag enbart gillar killar, att jag bara attraheras till killar. Det gör så ont i mig att jag skäms, för det är ju den här personen jag är, det är ju så här jag känner, det är ju så här jag älskar. Det gör så ont i mig att jag fortfarande på så många plan inte vågar berätta för mig själv.

Efter detta, inser jag hur mycket hopp jag lägger i någonting som aldrig kommer att ske och jag vet det. Innerst inne vet jag att hon inte känner samma sak. Och mina vänner säger "men det vet du inte". Det har dem rätt i, det vet jag inte. Men jag får inte ens ge mig själv tanken att tro på något sådant. Jag får inte. Jag kan inte.

För då skulle jag börja spekulera och börja leva i någon fantasi värld där känslor som inte finns existerar och där jag för en gångs skull blir huvudrollen i min favoritfilm. Det är inte så. Livet går inte till så. Det vet jag.

Jag önskar att jag kunde vara sådär hoppfull och småkär, låta mig själv bara känna allt. Men jag kan inte. Då slutar det med att jag krossar mitt eget hjärta, bit för bit, tack vare hopp. Sedan får jag plocka upp mina egna söndriga delar av mitt hjärta och försöka läka mig själv. Igen.

Det orkar jag inte. Jag har ingen ork av att ännu en gång tro att ingen kan älska mig.

Till slut sliter jag blicken ifrån henne, hur svårt det än känns. Beundrar henne i mitt huvud, alla hennes fina sidor. Räddar mitt stackars hjärta från ännu ett slag. Stackars lilla, hoppfulla, desperata hjärta. Det vill ju bara vara älskad.

- S.K-M

Likes

Comments

Kära jag

Idag sa jag nej till att göra audition till ett solo. Idag pratade jag med min lärare om att jag inte kommer hinna lämna in inlämningen i tid. Idag valde jag mitt egna mående över att prestera.
Det tycker jag är ganska bra, ganska jädrans bra. Det handlar så mycket mer än att bara göra, det handlar om att inte förstöra mig själv för att visa hur duktig jag är. Det handlar om att inte tro att ens prestationer definierar en, att jag inte är min sångröst, eller mina betyg.

Det handlar om att jag är jag, ja just jag, och jag existerar och är bra nog, utan att behöva bevisa det.

Likes

Comments

Kära jag

När stressen och ångesten har gått så djupt att du kan inte sova eller andas då är det dags att ta ett steg tillbaka och sluta upp med det du gör. När du får så ont i bröstbenet att det känns som att all världens tyngd vilar där, då är det stund att stanna. Det håller inte. Det håller inte att försöka vara bäst bäst bäst när du mår sämst sämst sämst. Det fungerar inte. När du inte längre kan räkna antalet stressmoment under en vecka, då är det dags att säga nej. Sluta tacka ja till saker du inte vill göra. Sluta säga okej till saker du inte är okej med. Du behöver inte anpassa dig för alla.

Snälla kära underbara jag. Sluta tro att det ända sättet för folk att se dig är genom dina prestationer. Snälla, snälla sluta skada dig själv genom den här förbannade stressen. Snälla kära älskade jag. Sluta säga att du älskar dig själv för att sedan använda ditt mående som slagfält.


Likes

Comments

Kära jag 

Ibland gör allting ont. Det liksom gnager och gnager på en tills en inte vet vad en ska ta sig till. Ibland hör jag den i huvudet, som ett eko som inte tar slut. Ibland sätter den sig på bröstet och trycker och trycker tills där inte finns någonting kvar av mig. Tills jag famnar i en dimma av ångest och stress. Ibland känner jag att kroppen liksom domnar bort, att jag inte längre är en med mig själv. Ibland mår jag inte bra och det är okej. Det blir bättre. Det måste jag tro på.



Likes

Comments

Skulle egentligen haft ett matteprov idag men attans då så lyckades jag bli sjuk :) skulle vilja påpeka att jag har världens sämsta immunförsvar ibland, blev förkyld ca 5 gånger förra terminen. Förstår verkligen hur jag lyckas bli så sjuk hela tiden? Vet att det förut har haft väldigt mycket med stress att göra men nu vet jag bara inte vad jag kan göra för att det ska bli bättre. För övrigt ser jag klart serier som gossip girl och kollar zara larsson intevjuer på youtube, vilket liv jag har!!

Här är en bild på legenden för att förgylla er vardag, hoppas ni inte blir sjuka och klarar av alla matteprov<33

Likes

Comments

Så jag är en sextonåring som går och ser Marcus & Martinus med Köpenhamns alla 10 åringar, deras föräldrar och så våra kära trettonåriga tjejer som står längst fram. Ingen shame alls i att vara äldre än själva artisten om du frågar mig. Så jag och mina tre trettonåriga kompisar skrek till Hey Bae, Girls, Elektrisk och så vidare. No shame. (Okej, lite shame) Jag dansade även no stop, låtarna är ju så himla catchy!!!

Det var en otroligt kul kväll som jag fick spendera extra med min lillebror och det gjorde mig varm om hjärtat efter att jag saknat honom lite extra under veckan i Lund.

Alltid kul att gå på konserter när de verkligen är en kul o bra konsert!

<3

Sämsta bilden i världshistorien men Noél tog den så...

Likes

Comments

Sen jag flyttat till Lund har jag märkt hur tiden bara går och går och går. Den stannar aldrig. Plötsligt är min lillebror flera centimeter längre än mig. Senast jag kollade var han tio år och lekte med gormiti. Det gör ganska ont i hjärtat, att känna att en bara blir äldre och äldre och tiden bara flyger. Jag önskar så mycket att jag enbart kunde ta en liten paus. Verkligen uppskata de människorna jag har runt om mig.

Jag har aldrig varit någon som tänkt allt för mycket på framtiden. Don't get me wrong, jag har drömt bort mig oändligt många gånger, men att faktiskt tänka på framtiden tycker jag är ganska läskigt. Inte bara läskigt, det ger mig sådan grov ångest.

Det känns liksom som att jag blir endast äldre och jag har inte lyckats med någonting än!! Som om mitt liv är över, kaputt. Jag vill inte alls tänka på framtiden och att jag snart är vuxen. Vuxen? Jag kommer aldrig kunna bli vuxen. Ibland blir jag helt paff över att tänka att jag är 16 år. Jag är ju inte sexton. Jag är ju typ åtta. Eller ja, så känns det iallafall. Det är väl hela grejen att en blir äldre och kommer ifrån hela barn grejen. Blir vuxen, lagar sin egen mat, tvättar sina egna kläder, köper sin egen mat, tar sig igenom dagarna utan mina föräldrar vid min sida.

Speciellt eftersom jag inte bor hemma längre. Ska det kännas så himla jobbigt att växa upp? Jag önskade alltid att jag skulle bli äldre, vackrare, mer älskad, mer intressant, mer jag. Nu önskar jag ibland att jag var liten igen. Fick sova i mina föräldrars säng när jag inte kunde somna. Fick höra mamma sjunga godnattvisa varenda natt. Önskar ibland att jag inte hade vuxit upp alls. Stannat sådär liten och oskyldig.

<3

Likes

Comments

Ni vet vad jag pratar om. Vad hela världen pratar om. Ni vet den där äckliga rasisten, sexisten idioten som går i din klass, eller som du jobbar med. Den där personen som tycker det är lugnt att lägga lite naziskämt när det passar och anser inte att kvinnor borde få lika mycket betalt som män. Den där personen som får ett utbrott om man kallar sig feminist och älskar att ha sex bara för att sedan slutshamea bruden. Den där som har lätt för sig att håna människor med funktionsnedsättning via kränkande kommentarer. Personen som uttrycker "DET FINNS BARA TVÅ KÖN, INGEN JÄVLA HEN" och som använder bög som skällsord.

Vi alla har en Donald Trump i vårt liv, iallafall i de flestas. Problemet med donaldsen är väl att de aldrig lyssnar, de far ut de vidrigaste kommentarerna någonsin och bara rycker på axlarna om du säger till. Så man lär sig att sluta argumentera för att det löser sig inte. Hur många gånger man än berättar flyktingsituationen och att dessa människor är i nöd så lyssnar Donaldsen aldrig. De bara uttrycker sig om och om igen "SKICKA HEM DEM!! DETTA ÄR VÅRT LAND". Den enda skillnaden är väl att vi lyssnar inte på dem. Vi röstar inte på dem till riksdagen eller ut ur EU. Vad vi definitivt inte gör är att rösta dem till presidenter. Eller?

Okej, kanske inte just "vi". För det var inte jag och kanske inte heller de som tänker som mig. Men det var ju någon? Det var USA:s halva befolkning som röstade på rasism, sexism, homofobi, islamofobi och alla andra diskrimineringar som Trump sagt och gjort. Jag vaknar upp en morgon till tusentals människor som bor i USA som känner sig helt förstörda och rädda för framtiden. En äldre outbildad vit befolkning röstar på den nya generationens bekostnad. Var i världen är det rättvist? Muslimska kvinnor i USA som inte vågar ha hijabs på sig för att våld och trakasserier ökar. HBTQ+ personer som inte längre är säker på om de kommer få sina BASIC HUMAN RIGHTS. Latinxs och poc som redan dagen efter den utnämnde vinnaren utsätts för rasism, påhopp och diskrimineringar. 

Alla diskriminerade grupperna i USA:s samhälle, hbtq+ community, latinxs, poc, religiösa grupper, flyktingar, Amerikas urbefolkning, människor med funktionsnedsättningar, kvinnor och säkert många fler. De redan utsatta grupperna i samhället har nu fått en president som stödjer dess fortsättning och som sagt så diskriminerande saker emot dem. Hur kan man stå för detta hatet? 

Vet inte hur jag ska avsluta detta. Jag står enade med alla vi som bekämpar hatet. 

P.S orkar inte höra en person till som säger "men de kanske blir bra", "han kmr inte kunna gå igenom med allt han sagt" osv. Säg det till alla som dagligen utstår hat pga hudfärg, etnicitet, tro, sexuell läggning/identitet, bakgrund och kön eftersom att Trumps hatiska glåpord och våld har normaliserats och blivit mer accepterade. 

<33 

Likes

Comments

Inte för att jag tror att någon läser egentligen, men ifall där är någon som gör, så HEJ!

Blogg har ju aldrig riktigt varit min grej, eller det är kanske inte blogg i sig utan bara faktumet att fortsätta skriva. Jag har en otrolig tendens att tröttna på det mesta, vilket brukar resultera i att jag tycker det senare blir tråkigt och ger upp. Iallafall.. med rubriken "Vad händer egentligen" och nej, jag pratar inte om presidentvalet i USA. Just nu känner jag att jag har ingen ork att lägga på det längre. Jag hoppas Hillary vinner, självfallet. Vi alla vet att Donald Trump står för rasism, sexism, homofobi osv, vilket är något som jag självfallet inte står för eller är okej med. Han är inte heller den vassaste kniven i lådan, om man säger så. Nu är det ju så att det är det ända ämnet som kommer snackas om under de närmsta veckorna och själv orkar jag inte. Jag orkar inte argumentera mot någon om åsikter osv. Ibland blir man trött på att konstant uttrycka sina åsikter, har jag märkt. Ibland så sätter jag bara mig tillbaks och är tyst, det är viktigt att lyssna också.

Annars i mitt liv (inte så värst intressant) så har jag börjat linjen musikal på Lunds Dans och Musikalgymnasium. Det blev musikal tillslut, vilket jag tror att jag alltid visste egentligen. Det var en vårtermin av betygspress, krav, stress och farväl till min gamla klass. Sedan kom en sommar av frihet kan man säga. Längtan till att börja om. Stressen att börja på nytt ställe och inte minst nervositeten av ett nytt "kapitel" i ens liv haha.

Jag tror jag avslutar här. Som sagt inte vidare intressant inlägg men man måste börja någonstans.

Här är en liten inblick på sommaren.

Hade<33

Likes

Comments