Det var aldrig meningen att du och jag skulle få mer tid tillsammans. Det var bestämt att vi skulle gå åt varsitt håll. För du blev sjuk, och din sjukdom var alltid bestämd.

Efter ett samtal med dig minsyster, har jag fått det bekräftat. Du har Borderline Personlighetsstörning. Jag vet inte hur jag ska tänka angående den domen, för jag vet nu att det inte finns någon väg tillbaka till dig. Innan jag visste säkert så hade jag ändå hopp kvar, ett hopp om att vi en dag skulle kunna träffas igen. Att vi skulle kunna skratta och göra nya minnen tillsammans. Men den dagen kommer aldrig. Det är en dröm som aldrig kommer att slå in.

När jag slog ditt nummer så skakade mina fingrar. När jag hörde tonerna gå fram så började hela jag att skaka. Sen hörde jag en röst på andra sidan luren. En röst som jag aldrig har hört förut, från en människa som jag inte längre känner. Och jag började att tveka på om jag hade ringt till rätt person. För det lät inte som du. Rösten på andra sidan luren var inte min systers röst. Men jag hade ringt rätt, och jag fick höra det jag inte ville höra. Min syster och min bästa vän har Borderline Personlighetsstörning.

När jag fick veta så började jag att läsa om Borderline, för att kanske kunna förstå. Jag läste att självmordsförsök är extremt vanligt. Och att 20% av alla som har Borderline tar livet av sig. Jag läste också att personer med diagnosen ofta använder droger som en följd av impulsiva beteenden. Och det som jag läste fick mig som lillasyster att bli orolig och rädd. Det känns som att jag bara går runt och väntar nu. Väntar på att få ett besked om att du min storasyster, har tagit livet av dig eller är beroende av droger.

Det som gör mest ont är att jag inte kan göra någonting. Jag kan inte hjälpa dig på något sätt. Jag kan bara hoppas på att du lever ett bra liv utan mig.

Ps.

Ta inte livet av dig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag är en sån dag då jag tänker på dig. Idag är allt förknippat med dig. Jag kan se dig fast att du inte är där. Jag kan höra din röst på avstånd, hur du ropar mitt namn. Och jag kollar på gamla foton och det känns som om det aldrig har hänt, att det är ett helt annat liv.

Idag är en sån dag då jag inte får plats. Jag kvävs i mina tankar, dom ligger som en 10 kilos vikt på mina axlar. Jag får inget utrymme för du tar all plats idag. Och det kanske låter helt sjukt, men jag försöker att glömma dig, för det finns ingen väg tillbaka för oss. Och det gör för ont att sakna dig. Det gör för ont att höra om dig från någon annan. Det gör för ont att jag inte kan vara delaktig i ditt liv.

Trots att jag har glömt av hur din röst och hur ditt skratt låter, så är mina minnen allt jag har idag.

-Min storasyster, jag saknar dig men jag försöker att glömma. Jag älskar dig på avstånd.

/din lillasyster

Likes

Comments

När min ångest först började smyga sig på. När jag allt oftare fick gråtattacker och fick svårare och svårare för att sova. När jag inte längre kunde känna mig glad. När nedstämdheten som jag kände tog över, så fick jag flera tecken av kroppen. Tecken på att jag inte mådde bra, att någonting var fel.

Jag kände stickningar i fingrarna, hade ofta huvudvärk och kände mig yr och allmänt trött. Det kändes som om någon stod på min bröstkorg när jag fick svårt för att andas. Klumpen i magen bara växte och tårarna rann ned för mina kinder, när jag egentligen inte visste varför. Jag orkade knappt göra något på dagarna. Det kändes som om jag var tom på energi. Jag glömde bort saker som jag skulle göra och saker som jag nyligen hade gjort. Jag fick dessa tecken av kroppen men tänkte "det går snart över" och " det är bara en fas". Jag tog det aldrig på allvar.

Ångesten växte från en bris till en storm. Den var högt och långt, överallt och ingenstans. Min nedstämdhet blev en mörk korridor utan något slut. Jag låg vaken natt efter natt och tänkte på hur jag skulle ta livet av mig. Hela situationen var ohållbar och okontrollerbar och jag var tvungen att göra något. Något för att dämpa min ångest, mina känslor och tankar.

Så jag tog rakbladet och drog det över handleden. Jag såg hur blodet började komma. Och på något sätt så gjorde det inte alls ont, tvärtom. Det var skönt att känna en annan smärta. Det var skönt att jag hade kontroll, för mitt självskadande var det ända som jag kunde kontrollera. Och för en liten stund så kände jag mig lugn.

Nu i efterhand så förstår jag att det var ett rop. Ett rop på hjälp utan att jag visste om det själv. Jag skulle naturligtvis ha sökt hjälp mycket tidigare. Fått verktyg för hur man ska kontrollera sina tankar, känslor och sin ångest. Då kanske jag hade sluppit att ha ärr på armen idag. Sluppit att ha ett så mörkt mörker i bagaget.


Likes

Comments

Om du mår dåligt, prata om det. Och jag vet att det är jobbigt att prata om vissa saker. Jag vet att det är svårt att prata om sina känslor, tankar och problem. Innan jag tog mig själv i kragen och började prata så dolde jag allt. Jag dolde allt för att jag var rädd. Rädd för det jobbiga och rädd för det svåra. Jag visste inte vem jag skulle anförtro mig till, rädd för att ingen skulle förstå mig. Rädd för att ingen skulle tro eller orka lyssna.

Under tvåan och trean på gymnasiet så låste jag in allt jag gick runt och bar på. Det var ingen i hela skolan som visste hur jag mådde, vad jag gick igenom eller hur jag kände och tänkte. Jag ville inte prata med någon eller umgås. Jag satt ofta ensam. Vissa dagar sa jag knappt "Hej" till andra i klassen, för att jag mådde så dåligt. Andra dagar var jag tvungen att gå ifrån skolan tidigare på grund av min ångest mina gråtattacker. Det var egentligen bara min engelskalärare som visste vad jag gick igenom.

Trots att det var svårt. Trots att det var fruktansvärt jobbigt jobbigt att mista sin storasyster i en psykisk sjukdom, min ätstörning och samtidigt klara av gymnasiet i ensamhet. Så klarade jag det. Jag vet inte hur, men jag klarade det.

Men nu några år senare så ångrar jag att jag inte berättade för någon om vad jag gick igenom. Det kanske hade blivit lättare att klara av det då. Kanske hade det varit en trygghet att någon mer än min engelskalärare visste vad jag gick igenom och ibland var tvungen att gå.

Lås inte in dina känslor, tankar och problem

Ps

Det finns människor som förstår

Likes

Comments

Ord som sägs för många gånger blir tillslut en sanning. Ord som blir till en sanning sätter sig som en pil i bröstet. En pil som är fylld med alla dessa ord. Alla konstateranden om ens utseende.

Min storasysters ord och konstateranden blev en sanning för mig. Min systers ord som hon mer än gärna sa mer än en gång, blev som en pil i bröstet. Min systers ord, som blev en sanning för mig. Blev min ätstörning när jag var 15 år.

Min storasyster hade en stor inverkan på mig, lite för stor när jag nu ser tillbaka. Hon brukade säga till mig att jag var tjock, och att jag verkligen borde banta. Hon påpekade allt som jag åt och allt som jag inte åt. Hon började med en pulverdiet, och övertalade mig att börja också. Hennes motivation var att jag behövde det, för att jag var tjock. Och med hennes stora inverkan på mig, så sa jag självklart ja. Med hennes ord, så fick hon mig att känna mig ful, tjock och ibland värdelös.

Efter ett tag så hade jag, med min systers hjälp utvecklat en ätstörning. Jag sprang 1 mil om dagen 7 dagar i veckan. Och jag tränade kickboxning utan att knappt äta. Jag räknade kalorier. Räknade mängden fett. Räknade mängden protein. Jag såg alltid till att jag hade ett kaloriunderskott. Då min kropp inte fick tillräckligt med energi så blev jag allt tröttare och smalare. Min mamma påpekade mitt problem ofta för mig. Vi hade diskussioner om det, men jag var så inne i min ätstörning. Så inne i det tänkandet att jag inte förstod va hon sa. Jag förstod inte att jag hade problem.

Nu är jag 22 år, och min mamma har fortfarande koll på vad jag äter, på vad jag inte äter och på hur mycket jag tränar. Min ätstörning finns kvar, men i en mindre skala. Den kommer i perioder, oftast när jag mår sämre, har en lägre självkänsla eller sämre självförtroende.

Ps

Glöm aldrig att du är bra. Du är bra, precis som du är.

Likes

Comments

I torsdags gick jag in på ungdomsmottagningen för mitt första samtal. I 45 minuter satt jag och min läkare och pratade om händelser, känslor och tankar kring mitt liv. Jag satt där och rabblade upp allt som har hänt dom senaste åren och min läkare skrev ner i sitt anteckningsblock. Det var som att jag satt ensam i rummet och berättade allt om min systers ilska och hat. Hennes fantasier och lögner. Hennes sms och telefonsamtal som bara innehåller hat, löften om självmord, hot och hårda ord. Och under dom 45 minuterna så kom jag på hur sjukt allt lät.

På ett sätt var den skönt att få säga allt. Det kändes som en befrielse på något sätt. Men nu några dagar senare så kommer tankar, känslor och ångest.

Ångests över vilken ända jag ska börja trassla upp, för allt ligger som en stor knut som är för stor för mig att bära. Tankar över hur jag kommer att reagera på våra samlat kring hela den här knuten jag bär på. Och känslor över att det faktiskt är min syster, min storasyster jag pratar om. Min storasyster som en gång i tiden var min bästa vän.

Men hur svårt det här än kommer att bli, så måste jag göra det här. Jag måste få hjälp, för jag vill inte vara den som inte orkade mer.

Likes

Comments

Tack, mamma.

Utan din hjälp hade jag inte varit där jag är idag. Du står vid min sida och hjälper mig så gott du kan. Du ger mig tips, råd och stöttning. Du ger mig styrka och en vilja att fortsätta. Du är den ända jag kan prata med. Den ända jag litar på. Och trots att jag har och är jobbig emellanåt så finns du alltid där för mig.

Tack, mamma.

För att du inte gav upp när jag ville ge up. Tack för att du håller om mig när jag har ångest. Tack för att du torkar bort mina tårar. Tack för att du hjälper mig med praktiska saker när jag inte orkar. Tack, mamma för att du får mig att skratta.

Vi förlorade henne både du och jag. Allt har varit en motgång för oss, med vi klarar det tillsammans. Vi håller varandra uppe, ovanför ytan. Och vi gör vad vi kan, för att klara av dagarna.

Tack för att du finns, mamma

Jag älskar dig

Ps

Mamma vet bäst

Likes

Comments

Hjärtat säger: Stanna kvar och kämpa. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig.

Hjärnan säger: Det finns inget kvar. Du har inget att kämpa för längre.

Det är ett krig. Mellan hjärtat och det sunda förnuftet i hjärnan. Ett krig mellan en saknad, känslor, tankar och din frånvarande närvaro och det som jag är tvungen till, att låta dig gå. Jag kan inte påverka något av det, för i det här kriget är jag maktlös. Maktlös i mina känslor. Maktlös i att inte låta dig gå, för du är redan borta i din frånvarande närvaro. Men jag vet att något måste jag göra, för jag vill inte vara den som inte orkade mer. Den som gav upp. Den som försvinner ner. Så jag står vid en återvändsgränd nu. Och försöker att hålla en balans. En balans mellan känslor, ångest och tankar. En balans på en tunn tråd, där jag när som helst kan tappa allt jag har byggt upp och får börja om på ruta 1 igen.

Likes

Comments

Löpningen och hunden har blivit min terapi. Mitt lugnt. Där jag kan andas. Jag springer inte för att bli smal, utan för att må bättre. Och Freja, min underbara hund. Vad vore jag utan dig? Du ger mig en anledning att gå upp ur sängen varje morgon. Det är du som gör att jag skrattar. Det är du som tröstar mig när jag är ledsen. Du är min bästa vän och jag får ångest när jag tänker på den dagen du dör.

Likes

Comments

Idag är det 992 dagar sen jag såg dig sist. 992 dagar sen jag hörde din röst. 992 dagar sen vi skrattade ihop. 992 dagar sen vi var tillsammans.

Det är nästan så att jag ger mig själv en klapp på axeln, för jag förstår inte hur jag har klarat att vara utan dig så länge. Det spelar ingen roll vad jag gör eller vart jag ska, du finns alltid i mina tankar. Och det kanske låter som en klyscha, ett citat från en snyftfilm när jag säger att det är en omöjlig sak för mig att kunna gå vidare utan dig. Att jag känner mig halv utan dig. Men det är inget jag bara säger. För det är mitt liv. Min vardag och min saknad.



Likes

Comments