Header
View tracker

Fundering :
rasifierade icke-bnära och kvinnor drabbas så hårt av nyliberalismens hårda lycko-krav (vara lycklig, var lyckad, vara positiv, må finfint). Det driver människor in i att spela upp lycko-scenarion inför varandra.

Det här kravet gör också att den som inte är så lycklig nedvärderas på ett moraliserande sätt. De manas att "tänka positivt", att "inte vara så negativa". "Ryck upp dig!".

Helskotta! Om en är en deprimerad, diskriminerad och marginaliserad brun eller svart icke-binär, eller kvinna så har en INGEN förbaskad skyldighet att tänka positivt. Det skambelägger, och patologiserar bara de deprimerade ytterligare. Dessutom visar många studier att "positivt tänkande" dessutom är ett effektivt verktyg för att avpolitisera och dölja orsaken till att utsatta grupper blir deprimerade.

Positivt tänkande kan vara direkt skadligt, eftersom det hindrar och gömmer undan de sunda mänskliga reaktioner som kommer av sorg, stress, trauman, överbelastning, social orättvisa, osv. Det tvingar på en ett individualiserat ansvar att själv få sig "att må bättre", utan att samhällsstrukturen eller de ansvariga instanserna granskas. Det är också ett effektivt verktyg för att hålla en nere.

End of rant.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Godmorgon på er idag är det fredag. Äntligen ska jag träffa mina älsklingar, Ikraam och Ikram. Kmr bli kul. Och Imorgon åker jag fett tidig till Nyköping och träffa spendera helgen med Axel. Längtar. Vem Axel kmr ni få veta snart. Och kommer även berätta om min cancer tumör och mycket mer när jag har tid.

Hurusom. Det är i alla fall inte svinkallt ute. Dock är jag så stressad över allt som behöver fixas innan studenten och vad jag ska göra med livet snart....

Likes

Comments

View tracker

På senaste tiden har jag funderat en del kring psykisk ohälsa och det började först egentligen när jag förstog med hjälp av mamma att jag själv nog var deprimerad. Jag kände mig konstig, började bli ledsen vid fler och fler tillfällen och jag förstog inte vad som hände. Till slut gick det så långt att jag fick en panikattack och jag bröt ihop totalt. Då insåg jag att jag behövde ta tag i mitt mående på riktigt. Men det jag funderar en del kring är varför det måste gå så långt innan man tar sig själv på allvar? Jag förstog ju egentligen långt innan det där utbrottet att jag inte mådde bra men gjorde ingenting åt det utan lät det bara bli värre.

Jag tror att människor, vi, ser på oss själva som mindre viktiga. En kompis berätta för mig en gång om en vän till henne som hade varit på en föreläsning där de närvarande fått en fråga de skulle tänka på och frågan var; vilka är de tre viktigaste personerna i ditt liv? Alla funderade en stund och sen nämnde alla några av sina nära så som, mamma, pappa, nåt av sina barn, osv. Självklart är det svårt att bara ta ut de viktigaste då de flesta har fler viktiga personer än så men det var mest lite spontant så, tre stycken. När alla sen fått säga vilka de sagt så sa den här föreläsaren; ingen utav er sa er själva? är ni själva inte viktiga i ert liv?
Ja, visst funderar nu du som läser? inte hade du helt ärligt sagt dig själv på som en av de där tre viktigaste? och visst är det konstigt. När hon berättade det här för mig så fick jag en tankeställare, jag är ju viktig för mig inte minst och även för andra. Men så har man, iallafall inte jag tänkt innan. Men för att jag ska kunna vara viktig för andra så måste jag ju vara viktig för mig för att orka att vara stark.

Under mitt arbete om depression har jag läst på en del om psykisk ohälsa, främst depression och det är hemskt att så många i vårat samhälle lider av den här sjukdomen. Varför är vi så många? vad är det som får oss att bli deprimerade? intressanta frågor.
Jag tittade på en dokumentär på folkbildning.net som heter Våra sjukdomars historia där de i ett avsnitt tog upp depression. I det avsnittet presenterar de en undersökning som gjordes under 2013 i Tanzania i Afrika, där besökte de hadza-folket som lever som sina förfäder och för att se om någon av de här visade symptom på depression så undersökte de 100 personer utav dem. Bland de frågorna var bland annat huruvida de var nöjda med sina liv, hur de såg på framtiden och förhållande till andra i gruppen. Genomsnittspoängen hos hadza-folket var 2,2 dvs. att ingen av de visade symptom på depression. För friska amerikaner eller japaner var siffran betydligt högre (7,7 och 8,7). Psykologerna som har studerat dem såg deras livsstil som avgörande betydelse för dessa poäng. Deras samhälle där är till hög grad jämställt till skillnad från hur vi lever. De delade alltid lika av den mat som fanns, jämlikheten värderades högt bland dem. En forskare i det här programmet gjorde en forskning kring hur det kan vara så att jämlikhet har en betydelse för att vi håller oss borta från depressioner. Han studerade då aktiviteten i *amygdala (som är mer aktiv hos personer med depression) hos personer som fick dela på en summa pengar. I ett fall fick försökspersonen mindre pengar än den andra, i nästa fall mer pengar & i tredje fick de ungefär lika mycket pengar. I varje scenario mättes då aktiviteten i amygdala där man såg att amygdala jobbade som hårdast när de fick mindre pengar men man såg även att den jobbade lika hårt när de fick mer pengar. Men när man mätte under den jämna fördelningen av pengar så var amygdala så gott som inaktiv. Alltså begränsas aktiviteten i amygdala då vi känner känslan av jämlikhet.
En arkeolog i programmet misstänker att depression började förekomma i vårat samhälle i samma tid som jordbruket började förekomma där vissa människor hade makt och rikedomar medans andra var utan och där uppstog en klyfta mellan rika och fattiga. I det tidigare jägar-samlare-samhället så delade man likt på den födan man fick tag i men i jordbruks-samhället när man började skörda födan så delade man skörden efter social status och där någonstans slutade vi leva i ett jämlikt samhälle. Där någonstans kom också stressen som har hängt med in i vårat moderna samhälle.
Dagens samhälle gör det bara ännu värre. De undersökte också kopplingen mellan yrke och depression där man såg att depression var mindre förekommande bland högutbildade yrken så som läkare eller snickare där personen till större delen själva fattar beslut om hur de utför sina arbetsuppgifter. Men för kontorsarbetare och okvalificerad arbetskraft där man t.ex följer instruktioner från chefer var risken för depression minst dubbelt så hög. Och att personer med lägre socioekonomisk status utsätts för högre nivåer av stress. Studier i Tyskland visar även att stadsbor löper högre risk att drabbas av depression än vad folk som bor på landsbygden gör.
Och ja, jag kan hålla med om att vi lever i ett stressat samhälle där påtryckningar utifrån ständigt ligger på oss. Med hur man ska vara, hur man ska se ut, man ska vara framgångsrik och tjäna mycket pengar, ha de senaste prylarna, som nybliven förälder ska du vara si och så, föräldraledigheten ska delas si och så annars är det konstigt, inget socker för annars är du ohälsosam, äter du inget socker alls är du konstig som aldrig unnar dig..ja, listan kan göras lång..Är det konstigt att vi känner oss otillräckliga till slut? njej, jag tror inte det.

Därför tror jag att det är så himla viktigt att hitta en distans till allt det här och bara finns sig i att sitt eget duger. Jag bestämmer ju över mitt liv, vem annan ska bestämma om det jag gör är bra eller dåligt, rätt eller fel? Det kan ju bara jag bestämma.

Hädanefter kommer jag att se mig själv som viktig. Viktig för mig.
För jag tror att det är sjukt viktigt.

Jag ska försöka att sätta mig själv i distans från all den här stressen i samhället, stänga mig ute från alla påtryckningar ifrån media och försöka att inte bli påverkad utav det. Jag är trött på att känna att jag inte duger som jag är, för i grund och botten vet jag ju att jag gör det bara det att känslan och vetandet inte är på samma nivå.
Ta hand om dig själv för i slutändan är du den enda du har!

KRAM!

Likes

Comments

Godmorgon på er! Eller, morgon och morgon. Klockan är 12. En halv dag med min lillebror mot skolan idag.

Likes

Comments

Sålänge jag kan minnas så har jag alltid varit annorlunda, jag har fått vara densom stuckit ut; i familjen, bland vänner, i klassen och egentligen vilkasammanhang som helst. Samtidigt som jag skriver detta inlägg så sitter jag ochfunderar över vad som egentligen får mig att sticka utoch känna mig ensam... Mitt enda svar är minidentitet!

Undermin uppväxt så har jag saknat någon som har sagt att det är okej attvara både och, du kan softa ute med dina vänner samtidigt som du är bra iskolan och lärarens favorit(så länge du inte copy pastear dina åsikter frånläroböcker, för att det är bara löjligt lol). Jag har valt att starta denna blogg snart 2 år sedan, men så mycket om minaåsiker har inte kommit ut än, men nu tänker jag göra det, jag ska visa världenatt man kan göra både och! Jag vill dela mig av hur det känns att vara en 19beslöjad icke vit engagerad kvinna i dagens samhälle.

God natt!

Likes

Comments