Header

Det har hänt så himla mycket de senaste veckorna. Jag vet redan att detta kommer att bli ett uberlångt inlägg, men jag har inte skrivit ner något av vad som hänt än, och jag har inte writer’s block längre, så det får bli så. Jag får det att låta så dramatiskt; det är det egentligen inte. Jag har bara rest lite :3

Jag åkte hem från London den 21:a och firade jul och min födelsedag, vilket var extremt mysigt. När var i London kunde jag aldrig riktigt slappna av och ”känna mig som hemma”, så när jag kunde slå mig ner i soffan i bara mjukisbyxor och en ful tröja och se på tv-serier med mina syskon var jag så glad att jag kunde spricka. Det var verkligen en lyckad jul.

Efter julen hände galna saker.

Den 28:e december åkte jag och min familj (mamma + Olle sidan) till Afrika, närmre bestämt, Seychellerna. Det. Var. Skithäftigt.

Jag har varit i Afrika en gång tidigare; julen 2014 åkte vi till Tanzania där vi åkte på safari och skapade minnen för livet, så jag var verklig taggad på att bege mig iväg. Jag har alltid varit en hemmakatt, och när jag varit ute och rest har jag alltid saknat allting hemma, men efter att ha rest relativt mycket och bott utomlands i ett och ett halvt år kände jag mig äntligen mer entusiastisk än orolig för att resa bort.

Vi åkte den 28:e och efter en mellanlandning i Doha, Qatar landade vi i Victoria, Seychellernas huvudstad dagen därpå. Herregud vad varmt det var! Jag hade på mig luftiga ”byxor” och linne, men ändå svettades jag bara tio minuter efter att jag gått av planet. Efter en evighet i flygplatsen (man måste fylla i en blankett och sedan vänta en evighet vid passkontrollen, men jag fick en fin stämpel i passet, så det var lugnt värt det ^.^) hoppade vi in i en minibuss och spurtade iväg mot kajen.

Vi hade trott att det skulle ta max en halvtimme för båten att ta oss till den lilla ön vi skulle bo på, men i slutändan tog det lite mer än en timme innan vi såg en skymt av en ö på horisonten. Mina syskon och min mamma blir illamående väldigt lätt och satt och ojade sig om att de inte mådde bra. Det var inte förrän jag gjorde något åt saken och märkte att man kunde gå upp på däck som de slutade klaga (de var egentligen inte så jobbiga, jag var bara extremt utmattad efter resan dit att jag irriterade mig på allt :3).

Vi kom fram till ön Praslin där vi skulle bo, blev placerade i en liten buss som knappt fick plats på den ojämna, asfalterade vägen (jag misstänker dock att det egentligen var betong), och femton minuter senare var vi framme. Det är alltid mysigt med ett bra, fräscht hotell, men om hotellet hade visat sig att suga hade jag nog inte brytt mig, för området var så vackert! Turkost vatten, vit sand, höga palmer....och mörk himmel. De första dagarna regnade det rätt så grovt och solen var otroligt skygg, men det stoppade oss inte! Vi badade och badade tills till och med våra tår såg ut som russin. Sedan badade vi lite till.

Jag är van med att simma i vattnet, men den gången provade jag på något nytt; jag dök. Det var som att andas genom en snorkel, vilket jag inte tycker är så farligt, men det kändes lite obehagligt att andas när man var 15 meter under ytan. I början var det som att min hjärna inte tillät mig att andas så fort som mitt ansikte befann sig under vattnet, men efter några lugnande andetag kunde jag kämpa mig genom det obehagliga och helt plötsligt var jag vid botten och simmade omkring som om det var helt naturligt. Det fanns tyvärr inga korallrev där jag befann mig (jag antar att det skulle vara ett ”barnvänligt” område för nybörjare), men det var ändå en fantastisk upplevelse. Efter ett tag simmade vi fram till en stor stenbumling och vår instruktör förde oss fram mot en liten öppning vid havsbottnen. Under stenen simmade det sex små hajar. De var 1,5-2m långa och flöt nästan helt stilla omkring i sin lilla grotta. Jag har alltid varit rädd för hajar, stora som små, men då var jag inte ett dugg rädd, bara fascinerad. Verkligen en lyckad dykning!

När vi kom ut ur våra rum på den tredje dagen möttes vi av en ljusblå himmel och strålande sol. Det var då vi förstod att det kanske var bra att det hade varit mulet de första dagarna. På kvällen stod jag i femton minuter under duschhuvudet i ett försök att kyla ner mitt brinnande ansikte. Jag såg ut som en svullen tomat och mitt ansikte kändes som om någon höll på att dra av mitt skinn. Dessutom var det nyår. Men detta skulle heller inte stoppa mig; jag hade varit med om värre saker än en liten bränna. Nyår var väldigt speciellt. Hotellet hade fixat en skyllt där ”2018” stod skrivet i något som såg ut som torkade och lindande palmblad, och två halvnakna män ställde sig framför den och skulle spruta eld på skylten så att ”2018” skulle gå upp i lågor. Palmbladen började dock aldrig brinna, inte ens när männen slutade spruta elden och höll facklan precis under siffrorna. I. Slutändan brann bara tvåan och åttan, men männen kompenserade med att göra handvolter och jonglera med elden, så det var ändå en lyckad föreställning.

Den första dagen på 2018 var en dag som inte gick som vi hade tänkt oss men som ändå var fantastisk. Vi bestämde oss för att hyra en bil för att utforska ön och besöka en känd palmskog, samt bada vid en väl omtalad strand. Vi kunde dock inte komma in till palmskogen eftersom det var nyårsdagen, så vi skippade det och åkte runt hela ön, letandes efter stranden. En timme senare, efter att vi åkt fel och var tvungna att bokstavligt talat åka runt hela ön eftersom det inte fanns en väg där vi trodde det gjorde det, kom vi äntligen fram till stranden. Vi spenderade lätt mer än en timme i vattnet och surfade på de gigantiska vågorna och tumlade omkring som tvätt i en tvättmaskin när vi hamnade fel. När vi hade torkat en aning bestämde vi oss för att ta ett sista dopp innan vi återvände till bilen, som ett hejdå till den fantastiska stranden. Jag dök omkring och hade kul, men när jag var på väg tillbaka till stranden kände jag en sorts brännande smärta i mina lår. Jag tog mig snabbt upp på land och efter att jag hoppat omkring och yttrat några ord jag inte vill upprepa nu inspekterade jag mina ben och såg att jag hade små, röda blåsor som sträckte sig som en tråd tvärs över mitt vänstra ben. Jag hade liknande blåsor på mitt högra lår samt på mina händer. Det visade sig att det inte var så dramatiskt som jag tänkte att det var; jag hade blivit bränd av en eller flera brännmaneter. Som tur var var jag den enda drabbade och redan på kvällen hade det slutat göra ont.

Det är otroligt hur lyckligt lottat jag är för att jag fick följa med på en sådan fantastisk resa, så jag njöt av varje minut, vare sig de var bra eller dåliga (de allra flesta var helt fantastiska så jag behövde inte riktigt anstränga mig)! Själva resan känns mer som en fantastisk dröm än något annat, och de minnen jag skapade där kommer vara med mig för alltid. Seychellerna är ett ställe som är så vackert att vi människor inte förtjänar att ha, och jag kommer alltid ha den lilla ön som ligger undangömd mitt ute i ingenstans i mitt hjärta.

Hoppas jag inte uttråkade dig med denna långa rapport, men det känns skönt att ha allt nerskrivet någonstans. Ha det gött!
//Saga

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hejsan Saga! Efter 2 månader är jag äntligen tillbaka! Jag vet att jag lovade mig själv att uppdatera varje vecka, och jag vill säga att jag inte haft tid, men egentligen har jag antingen inte haft lust, eller glömt bort om bloggen. Mitt nyårslöfte kommer definitivt vara att vara mer aktiv här. På det sättet harjag något att läsa igenom när äventyret ta slut!

Mycket har skett sedan jag skrev ett inlägg här. Jag har träffat nya människor, övernattat på ett hotell 50 meter från Piccadilly Circus med min mamma, och jag har lyckats skaffa linser och nya glasögon tre år för sent. Heja mig! Det konstigaste som hänt mig hittills måste dock varit när en tjej som jag blev rätt så bra kompis med (hon var också au pari) åkte hem till Bulgarien och valde att stanna där. Detta låter ju inte så galet, men om jag säger att hon gjorde det utan att säga till sin familj (allt de fick var ett e-mail i efterskott) eller mig. Jag fick reda på det av min värdfamilj, och när jag kontaktade henne för att fråga vad hon höll på med, sade hon att hon var "stolt över sitt beslut". Hon är alltså stolt över att utsätta sin familj för en enorm stress nu när föräldrarna helt plötsligt inte har någon som går med barnen till och från skolan, lagar mat åt dem eller kan vara barnvakt. Otroligt lågt. Jag ska kanske sluta snacka skit om henne; jag är bara fortfarande i chock efter vad hon gjorde.

Till lite roligare ämnen; jul! Vi pyntade huset och granen redan den första december, men jag fick inte julkänslan förrän i helgas, då det snöade! Tydligen har det inte snöat här på flera år, så jag känner mig verkligen lyckligt lottad! Det har blivit kallare och kallare för varje dag som går, så med lite tur kommer snön komma igen men stanna på marken den här gången. I onsdags (13/12) såg jag Emily och Henrys julkonsert! Det var så fint; jag hade gåshud från början till slut. Jag fick en superbra plats bland åskådarna, och tog många fina bilder! Under Barnes High Street Christmas Fair gick jag omkring Barnes med en kompis från Schweiz och lyssnade på julsånger, drack glögg och åt en sorts paj som är väldigt juligt och väldigt brittiskt. Det var sagolikt!

Jag åker hem om 5 dagar, och samtidigt som det känns långt tills dess är det jättelite kvar av höstterminen. Trots att de fyra senaste månaderna varit fantastiska är jag taggad på att komma hem och ta en liten andningspaus, fira jul med familjen och fylla år (!). Jag ska fira nyår utomlands, så jag är taggad på det också!

Ha det bra, så ses vi vid nästa inlägg!

Likes

Comments

Tjabba! Myyycket har hänt sedan jag uppdaterade om mitt liv! Jag har varit här i mer än en månad, och det känns rätt så okej! På samma gång som det känns som att jag varit här superlänge känns det som att ingen tid har gått.

Veckan efter jag följde med på äventyret i Richmond Park var det öppet hus i vissa byggnader i London. På lördagen åkte jag, ganska spontant, in mot Hyde Park och besökte Royal Albert Hall. Jag trodde jag bara skulle få tillgång till några få delar av hallen, men det visade sig att man kunde gå ut i själva konsertsalen via några bås på första våningen. Det var superfint, och jag är så glad över att jag bestämde mig för att åka dit.

På söndagen åkte jag via Waterloo station till 2 Temple Place. Det är ett stort hus från 1800-talet med fanatiska inredningar och en superhäftig trappa i trä med vackra karvade symboler och scener. Det var något lugnande med stället och jag kände mig otroligt inspirerad när jag gick därifrån mot mitt nästa mål; Temple Church.

För att ta mig till Temple Church skulle jag, enligt en massa skyltar, först följa en rätt så stor väg förbi Royal Courts of Justice och sedan svänga av i en liten gränd. Problemet var dock att gränden var avstängd av någon konstig anledning, så jag och några andra förvirrade turister stod utanför ingången och slet i den låsta dörren, men den kunde inte rubbas. Jag var därför tvungen att ta en omväg runt hela kvarteret och genom ett konstigt område där glashus var byggda väldigt tätt och inga människor syntes, och det kändes som att jag befann mig i en dålig dystopi-film. I slutändan lyckades jag hitta kyrkan, men det var inget speciellt med den. Visst, den var fin, men inte fantastiskt eller olikt alla andra kyrkor jag sett i mina dagar.

Efter detta gick jag en kort sträcka till Middle Temple Hall, och det var en av de coolaste ställena jag besökt. Jag behövde stå i kö i 20 minuter innan jag kom in, men det var det lugnt värt. Middle Temple Hall består av, som man kanske hör på namnet, en stor hall. Detta kanske inte låter så spännande MEN DET ÄR DET. Det första man lägger märke till är väggen mittemot en som är täckt med gigantiska tavlor av gamla ledare uppstigna på hästar med sina svärd höjda över sina huvuden. Kristallkronor hänger från det höga taket och ger rummet en varm, ljus ton. Väggarna är täckta av hundratals sköldar som representerar var olika viktiga människor som har med hallen att göra kommer ifrån (tror jag), och tre meter över marken där fönstren är placerade finns det dammiga och coola rustningar. Det är som att man stigit in i Harry Potter världen och befinner sig i stora hallen. Jag tror jag stannade där i 40 minuter och bara njöt.

Efter Middle Temple Hall började det bli lite sent, och jag hade tidigare planerat att åka hem efter besöket, men eftersom jag var så nära saint Paul's Cathedral bestämde jag mig för att gå förbi den. Jag stannade vid en McDonalds på vägen och satte mig ett tag senare på Pauls trappa och smaskade på mina chocken Nuggets och minimorötter. När solen gick i moln och de mörka molnen kom närmare begav jag mig iväg och inte mer än en timme senare var jag hemma.

Mycket mer har hänt som jag inte berättat om, men jag tror detta räcker för denna gång. Jag återkommer snart med mer äventyr! Tills dess kan ni njuta av bilderna jag tog;

Likes

Comments

Jag började dagen med att gå till marknaden som ägde rum på gården utanför Barnes sjukhus, eftersom min familj hade tippsat mig om det. Det var inte en stor marknad, men för att befinna sig i en liten förort var den relativt aktiv. De såldes frukter, bröd, ost, lök och sötsaker i form av bullar, kakor och pajer. Dit kan ja gå om jag behöver någonting till frukosten på en framtida lördagsmorgon.

Efter min utflykt till marknaden gick jag hem och väntade på att Iain och Henry skulle komma hem från rugbyn. När de väl var hemma hjälpte jag till med att göra mackor, och straxt var vi iväg mot Rickmond Park, där vi skulle möta Kate och Emily och äta lunch. Jag var en aning nervös innan jag satte mig på cykeln eftersom det var en sportcykel; en sådan som man nästan sitter i horisontell riktning på, jag är kass på att cykla (dvs jag är jävligt klumpig av mig och var rädd över att jag skulle skämma ut mig) och jag skulle cykla i vänster fil i trafiken. Jag var övertygad om att jag skulle krocka med någon/något, men som tur var klarade jag mig genom dagen utan att ramla/göra illa mig eller andra. Success!

Vi cyklade genom en annan förort och sedan genom en stor grind som Iain berättade var en av portarna in i Richmond Park. Precis efter att vi passerat metalöppningen var det som att vi klev in i en annan värld. Innan jag åkte in i parken var jag omringad av bilar, hus, gator och människor; nu befann jag mig på en smal asfalterad väg och framför mig sträckte ett sig fantastiskt grönt och stort landskap utan slut fram. Parken bestod av stora kullar och ängar som omringades av glesa skogar, och eftersom det inte alls var som jag hade förväntat mig kändes det som att jag befann mig på det vackraste stället i världen.

Vi svängde av vägen på en smalare stig med grus som underlag, och cyklade vidare. Efter bara någon minut fick jag syn på en flock hjortar som låg i skuggan av ett träd. De var så nära och så tama att jag blev helt förstummad. Efter att vi träffat på hjortarna svängde vi av vägen och började cykla på gräset över ängarna. Det var så kul, och så jobbigt på samma gång. Jag kommer definitivt ha träningsvärk i benen imorgon, men det är det värt. 

Efter 45 minuter av konstant cyklande var vi framme vid mötesplatsen, vilket var en stor kulle som såg ut över en liten sjö. Sjön fanns i mitten av parken, så vi var omringad av skog och öppen mark. Där åt vi en välförtjänt lunch innan och njöt av utsikten. Sedan begav vi oss iväg mot Roebuck. Roebuck är en pub precis vid  Richmond Hills. Vid puben kan man sätta sig ner på bänkar som står längsmed en gågata. Därifrån kan man titta över ett grönt område som sträcker sig ut mot horisonten. Jag var chockad över att det fanns så många gröna ställen runtomkring i London; jag hade alltid trott att förorterna i London bestod av radhus och gråa områden. 

Vi okuperade två bänkar och tittade ut över Themsen som snirklade sig fram mellan träden, och sneglade oroligt på det mörka åskmolnet som tycktes komma närmare där vi satt. När vi precis skulle bege oss mot bilen började regnet ösa ner, och vi sprang snabbt som attan in i skyddet som puben erbjöd och satte oss ner brevid en grupp medelåldriga människor. Låt mig förtydliga att vi = jag, Emily, Kate och Henry. Iain var tvungen att stanna kvr ute i regnet, eftersom han behövde ha koll på cyklarna, erkände Kate, halvt skamset, halvt gapskrattande till våra nyblivna grannar. Efter 20 minuter slutade det regna (vid det här laget hade Iain gett upp och kommit in i puben) och vi cyklade mot bilen och hemmet.

Det har varit en lång men rolig dag, och jag är så nöjd. Det känns som att jag och familjen har klickat, och jag är så glad över att jag valde dem som familj, och att de valde mig. Jag har varit här i tio dagar nu, och på samma gång som det känns som en evighet, känns det som att ingen tid har passerat. Jag tror verkligen att detta kommer gå bra, och att jag kommer ha ett fantastiskt år här!Varje gång jag börjar längta hem eller få lite panik över att jag ska stanna här i flera månader till, blir jag påmind om hur kul jag har det här och hur kul jag kommer ha det framöver. Har varit positiv och taggad ända sedan jag lämnade Sverige, vilket är såååå skönt och jag hoppas att känslan är kvar hos mig hela året ut. 

Ha det bra, så hörs vi snart igen!

//Saga

Likes

Comments

Igår gjorde jag min första utflykt in till centrala London! Det var inte förrän 11 på morgononen som jag bestämde mig att bege mig iväg, så det var en aning spontant. Jag gick till tågstationen som ligger bara några minuter härifrån och tog tåget in till Waterloo. Mitt mål var Big Ben, så det tog bara en kvart för mig att nå mitt mål. Jag gick över Watrloo Bridge och gick ut på gräsplätten framför Parliament och Westminster Abbey. Där lade jag mig ner och solade med musik i ögonen och bara njöt och solade. Sedan när jag blev lite för varm fortsatte jag min vandring.

Jag gick längst med Parliament street till Downing street och tog några bilder innan jag återvände till Waterloo bridge. På vägen tillbaka stannade jag vid McDonnalds och köpte lunch innan jag satte mig under London Eye och lyssnade på en sångare medan jag smaskade på min Big Tasty. Sedan begav jag mig hemåt.

Jag får en liten klump i magen när jag verkligen inser att jag ska tillbringa de kommande tio månaderna här, men klumpen försvinner rätt så snabbt och blir ersatt med spänning. Jag är så taggad att träffa nya kompisar och utforska London, så jag känner att detta år bara kommer flyga förbi! Min familj är på köpet jätetrevig, vilket underlättar allt.

Ha det bra så hörs vi snart:)

Likes

Comments

Hejsan!

Det är den 31/8 2017, och klockan är 21:15, engelsk tid. Jag sitter vid mitt skrivbord framför min kvaddade dator (den gick sönder i väskan, det var jävligt irriternde), och njuter av tystnaden. Idag så var mina barns kusiner inbjudna. De var supergulliga, men de var extremt högljuda. Deras mormor följde med, och som tur var visste hon precis vad hon skulle göra för att få tyst på dem; sätta dem framför tv:n.

Jag vet fortfarande inte vilken roll det är jag har; om jag ska vara jättesträng eller jättesnäll, lekglad eller "tråkig". Det är lite svårt att fånga upp signalerna som föräldrarna skickar ut, men jag har ju bara levt här i två dagar, så jag borde inte förvänta mig något annat. När jag bodde i Paris så kändes de första dagarna som veckor, men här känns de bara som dagar. Långa, packade dagar, men inte veckor. Jag är lite orolig över att jag inte är orolig eller har någon stor hemlängtan. jag som inte ens gillar att lämna huset. Undrar om den känslan kommer förändras.

Eftersom skolan inte börjat än(den börjar på Måndag) så tar jag hand om barnen i princip hela eftermiddagarna; jag går med dem till tennis eller rugbyn klockan 10:00 och hämtar upp dem 12:00. och hänger sedan med dem fram till klockan åtta. Det är ganska intensivt. Det är och en väldigt annorlunda familj, eftersom alla håller altid på med någonting! De sitter aldrif stilla och chillar, utan har alltid aktiviteter som de måste gå till. Är redan utmattad. Imorgon blir det ännu mer intensitv. eftersom jag och barnen ska åka in till London! Ensamma! Ärligt talat är jag en aning pirrig, eftersom det är första gången jag ska ta hand om dem på riktigt. Jag är samtigt så himla taggad. Vi ska nämligen gå på "The Sciience museum. Kommer bli intressant. Efter det ska barnen simma runtomkring fem, och då får jag pusta ut lite.

Hela familjen ska åka till sina kompisar på lördag, och blir borta ända till söndag eftermiddag. Detta betyder att jag blir ensam i huset! Kommer bli skönt att landa och ladda inför den första veckan.

Sådär ja. Det var en "liten" uppdatering om hur jag har det här. Jag trivs faktiskt otroligt bra, och familjen är väldigt trevlig. Tror detta kommer fungera bra, men man vet aldrig; jag kanske har flyttat tillbaka till Sverige när jag uppdaterar igen (hoppas inte det). Centrala London imorgon! Wheeeeee!

//Saga


Likes

Comments

Tjabba tjena,

Det var rätt så länge sedan jag uppdaterade här...känns lite konstigt att vara tillbaka. Sedan vi senast hördes vid har jag lyckats ta studenten, ha ett skit-najs sommarlov, återförenats med vänner som jag inte sett på ca 12 år och blivit godkönd på körprovet. Jag ska dessutom åka till London imorgon. Eller idag är det egentligen. Weird.

Jag har lite ångest nu när jag har gosat ner mig i min säng, eftersom jag vet att jag inte kommer få sova i den i mer än fyra månader. Fastän jag är oerhört taggad på att bege mig iväg börjar jag redan sakna min familj, vänner och mitt rum. Aja, det är bara att bita ihop. Ska försöka göra så mycket som möjligt under dagarna då jag är ledig så att jag inte ligger uppe på mitt rum och gråter/är deprimerad.

Jag ska också försöka uppdatera varje söndag om det går. Vet inte om jag kommer lyckas hålla det löftet, men ska ändå försöka. Funderar också på att skapa en ny blogg där jag snackar om min tid i London, och sedan byter tillbaka till denna blogg när jag återvänt till mitt hemland, men det känns så onödigt. Jag återkommer i framtiden med mer information.

Då så! Nästa gång vi ses kanske jag befinner mig i London. Troligast blir det så, men man vet aldrig. Kanske får kalla fötter och vänder om vid flygplatsen...

Ha det bra så hörs vi snart igen.

//Saga

Likes

Comments

Klockan är 01:24. Min syster och min mamma ligger i sina sängar och sover nog sött, men jag är ännu vaken med bara min datorskärm som ljuskälla. Två månader har passerat, och så mycket har hänt. För att samanfatta kan jag säga att jag har hittat en familj som vill ha mig som au pair, jag har haft mitt sista fysikprov (möjligtvis någonsin) och jag och Emma blev godkända på gymnasiearbetet. Det låter nu kanske som att allt är färdigt och att jag inte har något kvar, men ojojoj vad fel man kan vara! Jag har ett prov och sex inlämningar kvar att göra, varav fyra av dem ska vara inne nästa vecka. Skolan är inte över än!

Angående familjen är jag både väldigt taggad och väldigt otaggad. De verkar väldigt mysiga och au pairen var mysig, men jag börjar redan få ångest/resfeber. Hur ska jag kunna ta hand om två barn? Tänk om något händer? Tänk om jag gör något idiotiskt så att barnen hamnar i fara? Tänk om familjen blir besviken över hur tråkig jag egentligen är? Alla dessa frågor och funderingar gör mig galen! Ahhhh! Det gäller dock bara att bita i det sura äpplet och ta det som det kommer. Ärligt talat är jag, under all panik och stress, otroligt taggad. Familjen bor i en liten "by" i London, ca 25 min från centrum. Kan det bli bättre?

Idag hade jag kursprovet i fysik och jag är så glad över att det är över! Jag har varit så irriterad över att jag bara stirrat in i en bok hela veckan, som min mamma poängterade när hon sa "jag längtar tills imorgon efter provet för du verkar väldigt känslosam över det." Sannare ord har aldrig sagts. Nu får man bara hoppas att det gick relativt bra (man vet aldrig med fysik...) och börja fokusera på nästa mål.

Nästa gång jag uppdaterar min blogg kanske jag befinner mig i London, man vet aldrig. Jag funderar på att skapa en ny blogg som bara är till för min resa till London, men jag vet inte... vi får se vad jag vill/hinner/orkar när jag väl är där!

Ha det bra så ses vi snart igen!

Byebye

Likes

Comments

På söndag nästa vecka är det exakt två månader tills jag springer ut, aka tar studenten aka blir hemlös. Om mindre än tre månader kommer jag ha gått i skolan i nio år, non-stop. Bara år efter år efter år av oändligt plugg. Men efter det kortvariga med helt överväldiga glädjen av att skolan verkligen är över, att jag inte behöver plugga till någonting på länge framöver, kommer troligtvis ångesten hitta sin väg in i mitt hjärta, som den för det mesta brukar göra. Denna gång har ångesten formen av en fråga som lyder: Vad fan ska jag göra nu?

Jag har sökt efter ett sommarjobb inom stockholm stad-hemsidan, men jag kommer inte få svar på det förrän senast den 29 maj eller något liknande, så det är omöjligt för mig att planera någonting under veckorna 24-26. Dessuto vill jag vara au pair någonstans, (helst London) från ht-2017 till vt -2018 men jag har inte hittat en familj än, och tiden börjar ta slut. Stressen är ljuv.

Jag och min kompis Emma skriver gymnasiearbetet tillsammans, och vi ska träffas imorgon för att göra om allt i arbetet som vår handledare tyckte sög, vilket äer hela häftet i princip. Har inte alls prestationsångest. Utöver gymnasiearbetet har vi religionsprov och engelska tal på tisdag respektive onsdag, och vi lyckades nätt och jämt få vår fysiklärare att fytta fram ett prov till efter lovet. Tack och lov! Som ett körsbär på toppen har vi också högskoleprov den 1:a april, nästa lördag, och jag kommer inte hinna plugga inför det. Yay.

Fick helt plötsligt en flashback från Paris då min mamma och min bonuspappa hälsade på och vi gick omkring i en jättestor och vacker kyrkogård... Har ingen aning om varför detta skedde just nu, men jag fick bara en extrem hemlängtan till den fina staden. Idk man.

Jag byter ämne helt och hållet igen för att prata lite om mitt skrivande; jag har bestämt mig för att skriva minst en gång per dag, och med "skriva" menar jag ett ord t.ex. Bara att jag skriver någonting litet är bättre än ingenting. Jag vill också börja äta mer nyttigt och träna mer. Känner på mig att jag inte kommer kunna hålla mig till det, men jag ska iaf försöka.

Detta var bara en tesked av vad jag har på hjärnan och hjärtat, men jag måste verkligen knyta mig; ska upp om ca fem timmar för att köra bil. Bra planering av Saga Nord! -.- Är nog troligtvis hjärndöd imorgon, men det finns inget jag kan göra åt (förutom att kanske gå och lägga mig).

Ha det bra, så hörs vi!

Byebye

PS, bifogat är en finful bild på oss med provmössor på, tagen för mååånga månader sedan (det var den enda bilden jag tog, sorry Susanna XD) 

Likes

Comments

(Bild på vår ormhög vi gjorde någon gång under sista veckan i skolan. Bästa klass-stunden någonsin.)

Jag är hemma och har varit hemma i snart ett halvår, och jag kan inte förstå hur snabbt allting har gått. Det känns som att det bara var några månader sedan jag satt på flygplanet med hjärtat i halsgropen efter att ha tagit farväl åt min familj och just träffat den person jag skulle bo tillsammans med i nio månader. Ibland känns det till och med som att året i Paris aldrig hände, eftersom att alla minnen som simmar omkring i mitt huvud börjar blir suddiga och de ser nu mer ut som en dröm än som verkligheten. Nu har jag snart bara en termin kvar av mitt tredje år i gymnasiet innan jag kastar mig ut i världen som en "vuxen" människa och jag är både taggad och helt jävla vettskrämd.

Jag kommer alltid ha Paris med mig i mitt hjärta, och jag ser eller hör nästan dagligen något som får mig att tänka tillbaka på den tid jag spenderade i Frankrike, och varje gång det sker, ibland utan att tänka på det, ler jag. Jag är riktigt ledsen över att jag inte bloggade mer när jag befann mig där borta, att jag inte lade ner mer tid på detta, men det finns inget jag kan göra ¨åt saken utan att lära mig från det förflutna och börja ägna mig mer åt skrivandet!

Detta är inte slutet på min blogg (jag har bara två uppladdningar hittills så det vore ganska weird), utan jag kommer som det står i titeln av bloggen att anteckna ner mina tankar om jag känner att det är nödvändigt och försöka uppdatera om jag beger mig ut på några andra livsförändrande resor :3

Ta det fint så ses vi!

(Mysig bild tagen under studentmiddagen som tog plats i Svenska Klubben, mitt emot Louvren och Tuilerieträdgården.)

Likes

Comments