Som rubriken så säger så skäms jag, inte över något jag gjort utan jag bara skäms över att jag är jag och att jag ser ut så som jag ser ut.

Utseendet har aldrig varit min starka sida och jag har aldrig förstått mig på hur man ska använda smink på ett bra sätt så jag förblir osminkade lilla jag.
Jag har inte alltid tvivlat på mitt utseende men efter en händelse i Mars 2016 så har inget varit sig likt. (Asså shit det kändes som att det var bra mycket längre sen.)

Att jämt ta åt sig när folk säger saker till en finns det både för och nackdelar med, en fördel är att man alltid kan tänka på det dem sagt och förbättra sig själv. Men ibland går förbättringarna över styr och slutar upp i kaos...
Nackdelarna är väl rätt så tydliga för dem flesta att förstå men jag säger några nu ändå;
- man tar åt sig för mycket och blir ledsen
- man börjar tro att det är något fel på en, att man inte duger som person
- man tänker för mycket på det som sagts och tappar koncentration för annat

Dem tre sakerna är det första jag ser som nackdelar i alla fall och sen hur långt det kan gå varierar, tråkigt nog kan det gå så långt att det blir till anorexia, eller depression och sedan självmord....

Så åter tillbaka till mig, jag på riktigt skäms över hur jag ser ut(som jag redan sagt). Är det normalt att inte gilla sitt utseende? Finns det något man kan göra för att börja gilla sig själv mer? Ni som kanske känt likadant som mig, hur gjorde ni för att bli mer "okej" med erat utseende?

Jag kräver inte att jag ska tycka att jag är jättefin, inte ens fin kräver jag - för jag vet att jag inte är det. Men jag är så trött på att varje gång jag ser mig i spegeln direkt tänka på ett enda ord. Ett inte så trevligt ord när det ska beskriva en själv....
Jag är verkligen trött på att tycka att jag är ful för vad är egentligen meningen med att inte vara nöjd med sitt eget utseende? Vi föddes till att se ut som vi gör och är det då för mycket begärt att kunna känna sig nöjd med sig själv? Ska man verkligen behöva hata sitt utseende?

Jag tänker i alla fall som så att vi ska vara nöjda med oss själv och jag vill verkligen kunna känna mig nöjd med mig själv men just nu känns det helt omöjligt. Någon som har ett tips för att stärka sin självkänsla och för att börja gilla sig själv mer?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det kan inte bara vara jag som har den dära vännen som känns som bra mycket mer än "bara" en vän. Det kan inte bara vara jag som känner ett så starkt band till någon att vi lika gärna skulle kunna vara syskon. - Även om syskonrelationer i de flesta fall innehåller bråk.

Hur som helst så finns det en person i mitt liv som alltid finns där vid min sida. Spelar ingen roll hur många år som går, hon finns ändå alltid där. Tillsammans har vi gått igenom mycket och kanske ännu tuffare utmaningar väntar oss i framtiden, men dem ska vi möta hand i hand med varandra <3

Jag hoppas att jag inte är den enda som har en så underbar och fin vän som hon. Alla borde ha en Frida i sitt liv, men inte min Frida då för hon är bara min ;) haha nej skämt åsido, fast skulle helst ha henne för bara mig själv, dock kan jag inte tvinga henne till att behöva dras med mig dag ut och dag in.

Skulle verkligen vilja lägga ut en bild på henne så att ni får se hur fin hon är men jag gissar på att jag skulle vara rätt så död om hon skulle få reda på det så jag låter nog bli, vill ju inte direkt behöva avsluta mitt liv nu...

Hoppas allt är bra med er <3 (dvs om någon ens läser detta haha)

Likes

Comments

Helt ärligt trodde jag inte att det skulle bli såhär idag, inte på Fridas födelsedag, absolut inte på hennes födelsedag.
Redan morgonen var skit och likaså blev resten av dagen. Jag skulle inte vilja säga att jag är deprimerad eller nåt sånt. Det är jag inte. Inte vad jag tror i alla fall. Om man är deprimerad vet man väl det själv eller?

Jag har ofta fått kommentarer från mina föräldrar om att jag är deprimerad men jag tror inte de menar allvar. De säger så bara som en lite nedlåtande kommentar, visst?
Fast om det är så att de gör det så är inte det okej för depression är inget att skämta om. Det är något allvarligt. Lika allvarligt som anorexia - i alla fall enligt min mening. Psykisk ohälsa och ätstörningar över huvud taget är allvarligt. Men men, det var inte det jag ville få ut av det här. Jag är bara så himla förvirrad just nu, en aning nedstämd också.
Jag trodde seriöst att det var något mer, att det faktiskt fanns en chans, men jag hade fel. Jag har fel för ofta. - Kanske därför som jag inte brukar tro på mig själv. Men nu när jag gjorde det hur slutade det då? Jo det slutade i skit. Och vad har jag lärt mig av det? - Att jag inte kan lyckas, att jag är värdelös.
Okej nej, ingen är värdelös och det gäller även mig, även om jag i vissa situationer verkligen kan tro att jag är det så stämmer inte det. Ingen ABSOLUT INGEN är värdelös.

På något magiskt sätt fick det mig en aning lugnare att skriva det där. Att skriva på har i alla fall en positiv påverkan på mig.

I vanliga fall brukar jag ägna mig åt att skriva berättelser, men det har inte slutat bra. - Inte på senaste tiden i alla fall.
Förut skrev jag oskyldiga historier om allt möjligt men på sistone har det varit en enda sak i min hjärna och det har resulterat i att jag skrivit saker som jag nästan blivit rädd för att jag skrivit. Det handlar inte om självmord och sånt, det kapitlet har jag redan avslutat. Sådana berättelser skrev jag i höstas men nu, nej, nu är det andra saker. Egentligen inte läskiga på något sätt men samtidigt så skrämmande. Kanske handlar det om att jag inte vill acceptera att sådana saker händer i verkligheten. Kanske det handlar om att jag egentligen vill göra det. Kanske handlar det om att jag vill utforska ett område som jag ännu inte känner till. En sak jag vet är att han är inblandad. Det är hans fel. Eller varför inte skriva "Hans fel" när han ändå faktiskt heter Hans. (Eller egentligen inte, men jag kan inte vara den enda som har hemliga smeknamn bakom ryggen på folk med mina närmaste vänner.)
Hur som helst har denna "Hans" fått mig att tvivla, inte kan man älska någon man aldrig träffat? Det är väl omöjligt? Älskar jag honom - om jag nu gör det - eller älskar jag bara att han säger att han älskar mig?
Att allt bara är en lek för honom har jag redan förstått så jag borde inte ens ha väckt känslor för honom, men varför gör det så ont de gånger som han säger att han inte tror mig? Varför gör det så ont de gånger han sagt att han inte bryr sig? Varför känns det som att mitt hjärta krossas när han säger att han inte älskar mig?

Livet har många gåtor, vissa som förblir olösta, andra som blir lösta och några som vi tror oss lösa men egentligen aldrig löser. En gåta som jag aldrig lär lösa är i alla fall om jag älskar honom eller inte, men jag är säker på att han sårade mig idag i alla fall. Han seriöst sa att han inte brydde sig, han brydde sig inte om hur jag mådde, han totalt inte brydde sig att jag var ledsen. Det om något gjorde mig ännu mer ledsen.
Samtidigt som han får mig att känna mig hur ledsen som helst, som att jag bara vill gråta, att jag inte orkar mer, så är han det enda ljuset i mitt liv. Han är den enda som kan få mig att skratta, ett sådant riktigt skratt som kommer ifrån hjärtat.
Jag känner mig helt värdelös utan honom så att han inte bryr sig och verkar ta avstånd från mig gör mig bara så ledsen. Vad ska jag göra? Att skita i honom är inget alternativ, jag bokstavligt talat klarar mig inte en enda dag utan honom. Är jag värdelös som inte kan klara mig utan en liten person? Är jag värdelös som börjar gråta över en kille som jag inte ens träffat?

Ingen är värdelös men ändå så känns det verkligen som att jag är det. Han får mig att känna mig värdelös när jag är utan hans närhet. Inte för att närhet är fysisk närhet i detta fall men han känns ännu längre bort när vi inte skriver eller pratar.

Egentligen så har vi på sätt och vis träffats, men bara på avstånd. Ungefär 10 meter ifrån varandra, så vi har inte pratat med varandra i verkligheten. Och hur kan då denna person få mig att känna så mycket, hur vågar han komma in i mitt liv och skaka om allt? Hur vågar han få mig att känna mig värdelös utan honom? Hur vågar han??

Likes

Comments

Måste bara skriva ner det här som en kul grej. Ingen annan kommer att tycka det är kul men jag bad inte om någon annans åsikt så strunt i det.

Jag verkligen älskar citat och helt ärligt vad vore livet utan citat? - svar; det vore jättetråkigt. Fast mitt liv är jättetråkigt trots alla citat... hur som helst så brukar jag - beroende på hur jag mår - söka efter olika citat och idag när jag letade råkade det komma upp en bild på en tjej bland citaten. Jag klickade in på bilden och blev senare skickad till en tjejs blogg(skulle vilja tagga henne men vet inte om man kan göra det, rip livet som nybörjare här på nouw).
Efter att ha läst ett och annat inlägg från henne ville jag gärna lämna en kommentar men det gick inte, jag var tvungen att logga in eller skapa ett konto. Tror ni jag hade ett konto? Såklart jag inte hade det för jag hade inte lyckats hittat denna underbara sida förens nu. Vad jag gjorde sen är ju inte så svårt att gissa för nu är jag här; skrivandes med mig själv i hopp om att ingen annan läser detta.

Tjejen vars bild jag hittade har en blogg som heter "nooralarsson", kanske det är så att jag aldrig hade klickat in på den om det inte vore så att jag har en vän som heter Nora och som dessutom heter Larsson i efternamn. Men nu är jag här i alla fall. Och jag vill bara tacka dig Nora(inte för att du läser det här men jag vill ändå tacka dig, det är tanken som räknas, visst?).

Tack till dig Nora som jag inte känner men råkar ha samma namn som en nära vän till mig. (: <3

Omg vänta, jag är så smart haha, insåg nu hur man kan tagga någon och nej jag tänker inte ändra på texten bara för det för asså ehm, vet helt ärligt inte men det känns bättre när saker är som de är. Tror inte jag gillar förändringar haha. (Kul det här med att jag kan få mig själv att skratta.)

Så i alla fall; tack till dig @nooralarsson och förlåt om jag kanske råkar skrämma dig när du blev taggad av mig i denna konstiga text. #förlåtförminkonstighet

Likes

Comments