Jag åt min lunch i skolan och pratade om kvinnors rättigheter i Afghanistan med trevliga människor. Mätt och nöjd gick jag och tog mina grejer, gick in på toan och bytte om till en svart tröja. Jag kramade folk hejdå, gick ut genom skolans dörrar och ringde mamma. Hon befann sig på en blomsteraffär och med google maps vägledning tog jag mig dit. Jag visste inte riktigt vad jag kände. Jag funderade på vad som skulle hända men tänkte samtidigt på fysiklabben jag nyss gjort som jag inte riktigt förstått. Mamma undrade varför jag var så tyst och jag hade egentligen inget bra svar.

Vi lyckades ta oss till kyrkan. Grusgången upp till ingången hade utsikt över hela Stockholm kändes det som. Vi gick in i kyrkan med Lars, och där inne satt dem. Allihopa. Allt ifrån släkt till vänner. Nedstämda. Jag försökte föra normala konversationer med några, men det kändes så konstigt när jag såg att vissas ögon redan då var glansiga av tårar. Klockan slog 14. Prästen började prata. Jag vet inte riktigt om jag tror på Gud, men en del saker som prästen sa tyckte jag lät fint.

"Hon finns kvar. Alla här inne bär på pusselbitar till hennes livshistoria."

Min faster Maria sjöng. Väldigt fint. Det kändes skört, vilket egentligen gjorde det hela ännu finare.

Sittandes med en lila blomma i min högerhand tittade jag på när de andra, närmare anhöriga, gick fram till kistan först. När jag väl stod där framme och la den lila blomman på kistan kändes det så mycket. Det var ett starkt ögonblick. Jag lutade mig mot pappas axel efteråt.

Efter ceremonin gick vi upp till ett stort, vackert hus. Tre trappor upp satte vi oss och skulle fika. Folk höll tal och jag lärde mig saker om henne, Gertrud, som jag inte hade haft någon aning om innan. Hon var en orädd kvinna. En modig kvinna.

Väl hemma igen bytte jag om till pyjamas och satte mig för att börja skriva på den där labbrapporten. Tillbaka i vardagen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

3 dagar i skolan. Vi har fått uppgifter och datum på när prov ska vara, men konstigt nog känner jag mig ganska lugn. Jag känner mig glad. Upprymd. Och förkyld. När jag gått upp tidigare på morgonen än min biologiska klocka tillåter och känt att det är synd om mig har jag blivit på bättre humör så fort jag kommit innanför skolans dörrar och sagt godmorgon till alla. Efter långa lektioner har de andra fått mig att skratta. VÄNTA gud vad det här låter klyschigt. Känns som att jag ska börja citera high school musical och skriva "we're all in this together", men det är faktiskt lite så jag känner...även om det skaver att erkänna det.

Efter skoldagen igår ropade jag med min hesa mes-röst ut en idé om att gå och fika. Även om vi inte får äta bakelser enligt vårt sockerförbud fick jag med mig några tappra själar som kände att de kunde stå emot kakornas kraft på ett café. Jag drack cappuccino, vilket jag gärna skryter om då det får mig att känna mig vuxen, och vi babblade på i någon timme eller två. Efter att ha pratat om våra favoritbakelser ett tag insåg vi att det kanske inte var världens bästa idé om vi nu ska försöka undvika att äta sådant. Vi började istället avleda tankarna genom att prata om nyttiga, goda alternativ.Jag ringde Arvid och fick honom (utan att behöva muta honom eller någonting?!) att kissa Bosse för att jag skulle kunna stanna längre.

Jossan och jag åkte hem till mig och gick ut på en promenad med Bosse i mörkret. Trots att han drog i kopplet, vilket jag i vanliga fall hade blivit förbannad på, kändes det inte särskilt irriterande när Jossan sa intressanta saker och jag var helt uppe i samtalet. Jag kände mig till och med såpass snäll att jag släppte honom i en kohage där han fick springa runt medan jag visade stjärnbilder för Jossan och vi diskuterade hur hundar egentligen uppfattar oss. Väl hemma igen bakade vi raw-bollar, som trots sitt tråkiga namn är hur goda som helst. Man kanske inte ska döma boken efter omslaget ändå, eller hur ordspråket nu lyder. Under middagen ville mamma och pappa tydligen få Jossan att tro att de var helt IQ-befriade människor och Vera utmanade Arvid på en armbrytningsmatch. Vi drack te, diskuterade spöken med Vera, lyssnade på musik och tittade på film. Det var en bättre fredagskväll.

Imorse när jag satt och åt frukost undrade mamma och pappa var Jossan tagit vägen och när jag berättade att hon åkt hem runt 00 visade sig deras beskyddande sida. De undrade (oklart om det var skämt eller inte) ifall hon har pepparsprej eller något vapen som hon skulle kunna försvara sig med och jag bara skrattade åt dem och sa att hon ju kom hem utan att något hände. Då fick mamma något ryck och skulle plötsligt visa mig försvarsteknik. Hon ba "Ge dig på mig då, så ska jag visa hur man gör" och höll fast mig medan jag skrattandes (låtande som någon med andningsnöd p.g.a min nuvarande hesa och skrovliga röst) försökte ta mig loss. Gillar henne ändå.

Likes

Comments

Sista dagen av jullovet. Jag gick upp klockan 6:30 imorse. Inte för att "jag skulle upp och plugga" eller något annat bullshit (heheh), utan för att Ella, Jossan och jag skulle iväg till Stockholms Tingrätt. Vi skulle nämligen titta på ett mål där Jossans pappa var advokat. (Jag vet inte hur jag ska skriva det snyggt. Jag kan ju inte skriva att det var hans rättegång för då låter det som att han är åtalad för något brott. Jaja.) Min sammanfattning av de ca 2 timmarna vi spenderade på rättegången var att det var komplicerat. Alla svåra ord gjorde att jag mer än en gång tappade tråden och förlorade mig i tankar, men det var ändå lite intressant att se hur de jobbar. Jag fascineras av juridiken. Älskar hur man får argumentera och försöka påverka.

Efter att ha suttit i rättssalen med lite för varma armhålor och Ellas lite väl kurrande mage drog vi oss till Coop då Ella desperat behövde något att äta (känns ganska logiskt p.g.a de läten magen gav ifrån sig). Hon köpte en liten sallad och vi åkte vidare till Odenplan där vi mötte upp Louise, Nicole, Victor och Vilma för att äta lunchbuffé på restaurangen Kinamuren.

Najsig bild som dock är från en annan dag.

Vi åt tills vi kände oss likt en boaorm som just ätit en zebra (väldigt bra liknelse gjord av Jossan) och det var gott!! Det kom till det stadiet att man helt enkelt bara åt för att det var gott och verkligen inte för att man var hungrig. När vi hade suttit där i sisådär 2 och en halv timme kände vi oss nöjda och hade pratat om både stela situationer, prostitution, värnplikt och en hel del annat.

Om 40 minuter ska jag åka till terminens första tennisträning. Jag fick även reda på att min grupp ska få en annan tränare som är utomordentligt sträng och vars träningar alltid gör att praktiskt taget alla muskler känns som spaghetti efteråt, men jag känner mig ändå taggad! Förra terminen hade vi alldeles för mesiga tränare vilket ledde till att det inte kändes som att jag utvecklades eller utmanades så det känns mer än välkommet med lite jobbigare träningar. Är även taggad på att träffa alla i min grupp! Har alltid så roligt med den här gruppen. Älskar't.

Likes

Comments

Godmorgon från Berlin! 

Jag har dragit slutsatsen att Berlin är som Stockholm. De enda skillnaderna är att det just nu är ungefär 10 grader varmare här än hemma, stoppknapparna på bussar är gula, gågubbarna på rödljusen ser sötare ut och det är lite mer skräpigt. Och juste, folk pratar tyska. Boom.

När vi kommit dit efter ett utomordentligt tidigt flyg blev vi informerade att vi inte skulle kunna checka in i vår lägenhet förrän på eftermiddagen så vi fördröjde tiden genom att gå på ett hipstercafé och åkte till det så kallade Mauerpark där Berlinmuren hade stått, men pappa var skeptisk till om det ens var muren vi hittade för att den tydligen var för tunn. Smått besvikna åkte vi tåg därifrån och tog oss tillslut till lägenheten där vi checkade in. Mamma och pappa somnade medan jag, Vera och Arvid befann oss på toaletten där Vera sminkade både mig och henne samtidigt som Arvid låg i badkaret och tittade på Youtube. Vi alla återfick krafter på lite olika sätt helt enkelt. Senare på kvällen gick vi ut och åt på restaurang och när vi kom hem somnade jag och sov i 11 timmar (trött?).

Igår vaknade jag lite innan klockan 11; pigg. Vi tog oss ut på stan och jag hittade världens finaste jeans med blommor på sidorna. Blev kär. För att kunna använda dem idag köpte jag även en tröja att ha till och hittade även två andra tröjor (fick något ryck). Tillslut tröttnade mamma, pappa och Arvid på att följa med in i affärer och stod mest utanför i regnet med sina paraplyer. Det blev svårt att försöka få med de till andra affärer så vi bestämde oss för att göra något annat.

En tågfärd senare var vi på vad som kändes som Berlins motsvarighet till Centralstationen. Vi fikade och jag drack en cappuccino (de innehåller tydligen inte ens mycket koffein?!). Några tågbyten senare var vi vid Topographie Des Terrors, vilket var ett gratis museum som handlade om andra världskriget: orsakerna till det, vad som hände och vilka konsekvenser det fick. Det var mycket att läsa och jag blev trött av att stå upp så mycket men det var sjukt intressant läsning. Varje gång jag läser om de händelserna blir jag helt paff och då jag redan har gråtit så mycket över vad som hände i förintelsen känns det som att jag inte har några tårar kvar.

Det här var en av de sakerna i utställningen som jag fastnade allra mest för. Jag känner mig så feg när jag tänker på att mannen på bilden vågade stå emot nazismen även fast han antagligen visste att det skulle kunna finnas konsekvenser med det. Jag själv vågar knappt klä mig i totalt annorlunda kläder än vad som är inne. Hans mod inspirerade mig.


Efter att ha gått i regn och köld kom vi äntligen fram till en restaurang precis på andra sidan vägen från vår lägenhet. Maten var så god och soffan kändes så varm. Det blev lite väl varmt när jag hällde på alldeles för mycket av en chiliolja på min pizza. När pappa sa att den var jättestark verkar det som att jag inte riktigt tog honom på allvar.

Idag är det lite oklart vad vi planerar att göra. Vädret ska enligt väderprognosen i alla fall inte vara lika hemskt som igår. Förhoppningsvis får vi lite sol. (Är det ytterst svennigt att jag bryr mig så mycket om vädret?)

Tjuß! (Det ska betyda hejdå på tyska om jag stavat rätt)

Likes

Comments

Det är 2017?! Eller okej wow det är ganska självklart att det kommer ett nytt år efter nyårsafton, men ändå. Det känns alltid lite konstigt.

Min nyårsafton började med en promenad med min hund, Bosse. Klockan var uppskattningsvis halv 12 och det var ändå folk som sköt fyrverkerier. Är det bara jag som tycker det är lite underligt? Man ser inte ens själva fyrverkerierna eftersom det är ljust ute och man skrämmer husdjur. AHH. Okej jag ska inte bli alldeles för pessimistisk.

Jag och en kvinna som hette Anette var på lag i ett quiz om James Bond-filmerna hemma hos Ella. Frågorna var över vår nivå av kunskap kring ämnet så vi förlitade oss på gissningar.

När Ella, Jossan, Alma och jag skulle hem till Vilma fick vi ytterst bråttom till bussen (i alla fall vad vi trodde) och sprang skrattandes och skrikandes under fyrverkerierna på himlen likt en scen ur en film. Min mage gjorde ont av allt skratt och ryggsäckens band skavde mot mina axlar när jag sprang, men fy farao vilken härlig stund.

Jag fick ett ryck och ville filma en video som skulle likna en scen ur SKAM. Låten "Dick in the air" sattes på och videon blev storslagen om jag får säga det själv.

Vid tolvslaget svepte vi en shot bestående av vetegräs och spirulina för att inviga den godisfria perioden vi ska ha fram till sommarlovet. Samtidigt sköts fyrverkerier och minuterna tidigare höll vi tomtebloss i händerna.

Vi pratade och skrattade fram till klockan halv 5 på morgonen då jag somnade samma sekund jag la huvudet mot den utomordentligt mjuka kudden.

Har det framgått att jag tyckte om dagen ännu? Bra.

Imorgon klockan 3 på natten ska jag åka till Arlanda med familjen för att sedan ta ett flyg till Berlin. Vi ska vara där i 4 dagar och jag ser verkligen fram emot det (minus det faktum att jag behöver gå upp så satans tidigt imorgon). Jag har hört andra prata gott om staden så det ska bli kul att få skaffa mig en egen uppfattning.

Jag satte mig nyss och skrev ett brev till mig själv som jag ska öppna nästa år runt nyår, Egentligen brukar jag inte vara så allvarlig när det kommer till nyårslöften eftersom det känns som att de praktiskt taget är till för att brytas, men i år har jag i alla fall skrivit ner saker jag vill bli bättre på och specifika saker jag vill göra. Jag gillar känslan av att det nya året är en nystart och att jag kan göra precis vad jag vill med det här året. Det gör mig peppad. 

Nu jävlar ska 2017 bli bättre än bäst! (För höga förväntningar?!)

Likes

Comments