Vi sitter i båten. Solen ska snart gå ner och vi har gett oss ut för att bevittna färgkalaset. Jag styr lite hit och dit i vågorna. Vilma sitter på min vänstra sida och läser sjökortet, eller "korset", som det numera även kallas, och Lollo står bakom mig och försöker hålla balansen när det guppar. Jag gasar på i en sväng, och vips så ligger Vilma på golvet bredvid mig. Vi skrattade i flera minuter åt det, att hon liksom flög fram över båten.

Båtens motor är avstängd. Jag har styrt upp fören så att vi kan sitta där framme och ha en bra utsikt över solnedgången. Vi knaprar på Digestivekex och jag känner mig ödmjuk inför naturen, inför hur fantastisk den är i sin komplexitet. Solens färgstrålar speglar sig i vattnet, och det ser surrealistiskt ut.

Jag ligger nerkrupen i en sovsäck på en dyna i båten och sover. Vaknar och tittar ut genom det immiga fönstret på kapellet. Vill se bättre, och känner en kissnödighet leta sig fram, så jag kryper ut ur båten. Jag möts av en stjärnhimmel som jag inte kan beskriva i ord, jag har aldrig sett något liknande. Det var så mörkt att antalet stjärnor jag kunde se var sanslöst.

Trötta och lite smått förkylda tar vi oss ur båten på morgonen. Våra steg leder oss till huset där vi gör iordning frukost.

När vi ror runt ön några timmar senare kan jag inte undgå att tänka på hur det känns som en evighet sedan jag satt bakom skolbänken, trots att det har gått mindre än 24 timmar sedan dess.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments