Det är fredag!!! Fyfan vad skönt ändå! Vi hade ett matteprov på vår sista lektion idag, men det gjorde mig egentligen inte så mycket. Visst, det kunde ha gått bättre, men det kan det ju alltid. Jag känner mig ändå nöjd för att jag inte tänkte att jag var dålig; något som jag brukar göra, utan jag peppade mig själv hela tiden och försökte att inte stressa ihjäl mig när jag inte förstod hur jag skulle lösa en uppgift. Efter provet drog jag och några härliga personer till ett café, där vi bestämde oss för att inte alls prata om provet, utan diskutera lite roligare saker. Exempelvis;

Jossan: "Jag vill resa med er".

Ajla: "Vi kan åka till mitt hus i Bosnien! Allt är jättebilligt där, vilket Lollo skulle gilla".

Jag: "As bra ju!".

Jag kramade alla och skyndade mig iväg till tåget, kissnödig efter att ha druckit min islatte. Proppade in hörlurarna i öronen och lyssnade på podd, delvis för att koncentrera mig på något annat än min extrema kissnödighet. Pillade loss lite nagellack från naglarna och ökade farten. Påväg mot helg.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag sitter intryckt mellan Vera och Arvid i baksätet. Vi väntar på att pappa och mamma ska handla lite färdmat så att vi klarar de två resterande timmarna hem. För en halv timme sedan var vi hos mormor och morfar. Vi åt lunch och fikade. Bosse fick springa runt som en galning på gården och jag klappade både får och lamm i ladugården. Lammen ville så gärna snutta på fingrarna i ett desperat försök att få mat, och även om det gjorde lite ont tyckte jag att det var mysigt. Jag kände mig liten igen när jag satt där ibland dem.

Imorgon är det sista dagen av lovet. Det känns lite trist, eftersom det har varit så skönt att ta det lugnt den här veckan, men samtidigt känner jag mig rätt redo att komma tillbaka till skolan. Framförallt för att jag blev inspirerad av att titta på filmen Hidden Figures med Ella. Den fick mig att vilja kämpa, och att plugga för att nå något slags abstrakt mål som jag har. (Tipsar verkligen om filmen!!)

Likes

Comments

Jag står och väntar på bussen just nu. Den ska komma om 8 minuter. Hela mitt ansikte har gåshud och jag mår lite smått illa, funderar på om jag kanske håller på att bli sjuk. Jag har varit i Vaxholm hos Jossan med Lollo och Vilma. Vi har snackat om så mycket att jag känner mig lite tom - på ett bra sätt. Vi åt middag ute i vad Jossan kallar för växthus, fast jag vet inte om det kan kallas för det när det inte är några växter i det. En ljusslinga hängde i taket och vi åt pannkakor med fler tillbehör än faktiska pannkakor. De smakade sjukligt gott, trots att vi bombat stekpannorna med smör och varit oense om hur en egentligen steker dem.
       I slutet av kvällen låg jag ihopkurad bredvid Jossan som virat in sig i den så kallade "isbjörnen", i ett desperat försök att uppnå en varmare termodynamisk jämvikt.
      Vi åt frukost och glömde bort tiden, vilket gjorde att vi snabbt behövde packa ihop våra saker och dra oss mot färjan. På färjan konstaterade vi att vattnet såg ogästvänligt och argt ut.
      Nu försöker jag gå och skriva samtidigt, eftersom jag har gått av min buss. Det är lite utav en utmaning. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra när jag väl är hemma. Kanske sätter jag mig och läser min bok The Problem With Sheeps And Goats som jag tycker verkar bra utifrån de ca 40 sidorna jag har läst. Eller så tittar jag på 13 reasons why. Aa det gör jag nog. Jag ska inte plugga i alla fall. Idag tillåter jag mig själv att prokrastinera, det är ju trots allt lov.

Likes

Comments

Det känns svårt att sätta ord på det utan att det låter överdrivet eller bagatelliserande. Faktum är att jag inte orkar vara så pk just nu. Det känns som att allt som hänt idag inte har varit på riktigt. När jag sitter och tittar på nyheterna och hör de senaste rapporteringarna kring hur dådet gick till känns det som en film som inte är verklighet. Det går på något sätt inte att ta in det faktum att det har hänt i Stockholm. Ett dåd som troligen kan klassas som ett terrordåd har ägt rum på den gatan jag senast igår var och handlade på. Där jag senast igår gick och skrattade åt obetydliga saker med mina vänner.

Maria och jag står på perrongen. Vi ska ta pendeln hem och märker att tåget blir mer och mer försenat. Vi beklagar oss över det. Väl på tåget får jag ett samtal; jag tar upp mobilen och ser att det är pappa. "Hej", säger jag frågande. "Var ör du? Är du okej?" får jag till svar. Han berättar vad som har hänt och det växer en obehaglig känsla i magen. En känsla som får mig att vilja sätta mig ner och luta mig mot något. En känsla som får mig att må illa.

Promenaden hem går på 3 sekunder, i alla fall vad det känns som. Jag går med ögonen fästa på mobilen och läser artiklar kring det som hänt. Jag börjar skriva med människor i min närhet och får reda på att Ajla är i stan; mitt i allt kaos. Då känns det inte som en saga. I mitt huvud börjar en diskussion kring vad hon bör göra och jag kan inte fokusera på något annat. Jag vill bara teleportera henne till mig så att jag kan krama om henne och se till att hon är säker.

Tack och lov blev ingen av mina nära skadade, vilket jag är enormt lättad över. Samtidigt tänker jag att den här gången var sannolikheten för att dem skulle råka ut för något större än tidigare. Om de bara hade valt en annan väg att gå, tagit en annan tunnelbana eller tagit ett annat tåg hade de kunnat vara något av offrena.

Allt känns ganska grått idag.

Likes

Comments