God jul i efterskott! Jag har haft en mysig jul och känner mig fortfarande mätt efter all julmat och allt fikande. Något jag dock tänkte på väldigt mycket runt jul var att det finns en så stor press om att allting ska vara mysigt, instagram-vänligt och rent av härligt. Det finns en press om att leva ett lyckligt liv alla andra 364 dagar av året också men förväntningarna verkar tredubblas just vid jul. Alla tankar om "hur det ska vara" gör bara att det blir mindre härligt. Det är inte accepterat att faktiskt inte uppleva varje sekund av julen som underbar. Allting ska vara frid och fröjd. Nu kanske det bara låter som att jag inte kan unna andra att vara glada på julen. Det är svårt att förklara hur jag menar. Är det konstigt att jag känner så om jag ändå upplevde min egen julafton som bra? Jag vet inte.

Igår gymmade jag och Nille tillsammans. Det vi dock inte hade tänkt på var att gymmet stängde vid 17 och vi kom dit vid cirkus 16, vilket gjorde att vi hade lite ont om tid. Hon visade i alla fall runt och jag kände mig som Mickan i Solsidan när vi sprang på löpband bredvid varandra. Det känns så otroligt klyschigt att börja träna på gym nu när det snart är nytt år men jaja bättre nu än aldrig. På kvällen tittade vi på film hemma hos mig samtidigt som vi drack te och åt mackor vilket var precis lika mysigt som det låter.

Något som jag har börjat tycka om att titta på är så kallade "ASMR-videor". Konceptet går ut på att göra avslappnande ljud. Exempelvis har Lakidoris gjort en sådan video där hon visar vad hon köpt på IKEA genom att viska och dra med naglarna längs sakerna. Jag förstår att det kan låta obehagligt men tro mig när jag säger att det är underbart. Ge det en chans! Undvik dock videor där det är som ett slags rollspel. Sådana är ytterst obehagliga.

(Lyssna på "Make me (cry)" med Noah Cyrus och Labrinth. Den äger.)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Mitt första inlägg. Är det nu jag borde hurra eller något liknande? Vi får se hur det här går egentligen så kanske jag skriver hurra senare.

Om två dagar är det i alla fall jul. Det är dan före dan före dopparedan. Det sjuka är att jag knappt har någon vidare julkänsla. Eller sjukt vet jag inte om det är, men underligt i alla fall. Jag brukar alltid känna julen i kroppen om ni förstår vad jag menar? Jag har ätit lussebullar, lyssnat på julmusik i flera timmar, pyntat julgranen (idag eheheh) och handlat julklappar. Handlar det om att julkänslan inte blir likadan som när man var barn ju äldre man blir? Det låter ju inte vidare positivt. Jag vill åt den där känslan av pirr i hela magen dagarna innan. Känslan av att längta så mycket att hjärnan går på högvarv.

Mitt känsloliv idag har varit kaosartat. Det har varit som att jag bara plockat upp en känsla ur en påse lite då och då. Jag har framförallt känt mig lycklig. Lycklig på det sättet att jag känner mig tillfreds med praktiskt taget hela min omgivning. Jag blir glad av att tänka på människorna i min närhet, av att tänka på allt roligt jag har framför mig. Det är kort sagt en bra känsla. Runt klockan sju fick jag dock en dipp. Jossan skrev att hon kommit in på en skola i Kenya där hon ansökt om ett utbytesår, vilket betyder att hon inte ens kommer befinna sig på samma kontinent som mig under ett helt läsår. Jag blev inte arg, inte glad utan mest tom. Jag blev chockad. Jag hade inte alls förberett mig mentalt på att hon skulle komma in, så när jag stod och väntade på bussen försökte jag med jämna mellanrum torka bort tårar. Självklart är jag glad för hennes skull. Det kommer med all säkerhet att bli en helt otrolig upplevelse, men rent själviskt kände jag att jag skulle sakna henne olidligt mycket. I skrivande stund känner jag mig lugn. Min hjärna har insett att vi kommer kunna ha kontakt och att hon inte kommer isoleras från omvärlden.

Jag har gått i gymnasiet i fyra månader nu. Det låter ganska fjuttigt men är ändå cirkus 1/6 av gymnasietiden. I början av terminen var jag ytterst tveksam på om jag verkligen skulle klara av det. All matte och fysik kändes oöverkomlig och allt kändes bara piss, men jag klarade det ändå! Jag gav inte upp! (Egoboost) Nu på slutet av terminen kändes det inte längre som att jag drunknade i allt plugg, utan det kändes som att jag faktiskt kunde hantera det. Bara 5 terminer kvar nu och sen är det klart. Sen kan jag göra precis vad fan jag vill. Det är inte långt kvar nu.

Likes

Comments