Tid är ett så konstigt fenomen. Den går fort när man har roligt och släpar när nåt är jobbigt. När ett barn dör, då stannar den. Men samtidigt snurrar den på. Det känns som att jag lever i en annan tidszon än resten av världen. Jag kan hålla med om att december gått fort. Men varje dag är ändå så lång. För tre månader och tio dagar sen var jag höggravid. Förväntansfull, less, trött, lite rädd men framför allt så himla genomlycklig. Innan tiden stannade. Tre månader är ingen tid, eller det var inte det förr. Men de senaste tre månaderna har känts som en evighet.

Min tidsuppfattning är just nu helt off. Ibland kan tio minuter kännas som en timme. Sekunderna kryper fram. Samtidigt kan en halv dag susa förbi innan jag ens hunnit borsta tänderna. Jag måste hela tiden hålla koll på klockan, för jag har inte den där känslan av tid just nu. Jag som i grund och botten är tidspessimist är nu ofta sen. Ofta önskar jag bara att tiden kunde gå snabbare. För alla säger att det kommer bli bättre med tiden, men att det just måste få ta tid.

Vad är då tid? För mig har tid alltid varit mätbart. Jag vill veta hur lång tid det tar. Hur lång tid tar det innan allt blir normalt igen? Så har jag tänkt och undrat. Tills jag kom på att det aldrig kommer bli normalt igen. Inte som det var innan. Jag kommer att med tiden hitta nåt som kommer bli det nya normala. Jag kommer kunna vara lycklig igen, det har jag redan sett glimtar av. Jag kommer alltid att bära med mig sorgen och saknaden efter min älskade Selma. Men jag måste försöka fläta ihop allt, för samtidigt som sorg är jobbigt att bära så vill jag inte vara utan min. Jag hoppas den kan vara lättare att bära om den får vägas upp av lycka och glädje.

Jag har också blivit varse om att tiden är så mycket mer värdefull än vad vi kan förstå. Jag kan bli stressad av den insikten, för ibland orkar jag inte. Jag orkar inte fånga dagen, inte varje dag. Och det är okej det med. För det tar tid att ladda också. Men jag vill inte längre vänta. Jag vill vara här och nu, för det är det enda jag vet egentligen. Här är jag, just nu. Och du med. Tills vi inte är det längre och då är det för sent.

Precis som jag blir tvungen att omformulera tidsbegreppet och livet så måste jag hitta mig själv igen. Jag är inte samma person som jag var innan. Det är mycket som påminner mycket om den jag var. Vissa saker är nästan exakt likadana. Men det är så mycket som nu också skiljer sig. Och även om jag aldrig kommer kunna acceptera att Selma togs ifrån oss så måste jag acceptera att livet ser annorlunda ut. Jag måste hitta mig själv igen.

Likes

Comments

När någon dör kommer det alltid som en chock. Så tror i alla fall jag. Det kan vara helt oväntat, som med Selma. Det kan också vara väntat, som med min farfar. Min farfar dog i lördags, alltså för snart en vecka sedan. Han var sjuk i obotlig cancer och alla visste åt vilket håll det barkade, inte minst han själv. Ändå kom det som en chock. Kanske inte att det hände. Kanske att det hände just då. Men framförallt vad det faktiskt innebar. Döden är så definitiv. Ena stunden finns man, nästa inte. Kvar finns bara minnen och en tomhet efter det liv som en gång var.

Jag har nog alltid trott på ett liv efter detta. Att döden inte är farväl utan mer ett "vi ses". Att kroppen bara är ett skal och att själen lever vidare. Fråga mig inte vad som händer sen, för det vet jag inte. Fråga heller inte efter bevis, för det har jag inte. Kanske är det bara nåt jag tänker som tröst. Farfar lovade i alla fall att ta hand om Selma. När hon dog tog han det hårt, enligt vad min farmor har berättat. Jag tror att han så gärna ville att de skulle lösa av varandra. Att hon skulle komma när han snart skulle försvinna. Att han skulle få träffa sitt andra barnbarnsbarn. Nu blev det inte så. Det blir sällan som man har tänkt eller förväntat sig. Men för mig känns det tröstande att de i alla fall har varandra, och säkert ännu fler. Jag ser liksom framför mig farfar med Selma i famnen och en liten dvärgschnauzer med en glatt viftande svans, i byxbenet.

Likes

Comments

När Selma dog bestämde vi oss för att vi ville ha alla svar som bara gick, vilket även var de rekommendationerna vi fick. Det togs prover på mig och henne. Det vi redan visste var att hon hade hunnit bajsa i magen, andats in det och att det var därför hon inte gick att återuppliva. Selma hade bajsat några dagar innan förlossningen. Så hon hade hunnit andas in för mycket för att hon skulle kunna använda sina lungor. Det är själva dödsorsaken. "Grav mekoniumaspiration" kallas det. Ofta kan man hjälpa bebisar med mekoniumaspiration, men i Selmas fall var det för mycket.

I övrigt såg allt bra ut. Hon var en fullt frisk liten, liten människa. Helt perfekt och fulländad. Och inget fel kunde heller hittas på mig eller moderkakan. Vi hade riktigt jävla otur. När Selma föddes var hon medvetslös, hon hade redan somnat in hos mig i magen. Det ger mig lite tröst ändå, att hon fick somna in på den tryggaste platsen som finns. Att hon inte kände nåt utan bara somnade.

Vi gick även igenom framtiden. Om vi vill att H och Selma ska bli storasyskon. Vi kommer i så fall få extra kontroller genom hela graviditeten, planerad förlossning på ett eller annat sätt om jag så önskar och extra stöd på de sätt de kan bistå med från specialistmödravårdens/förlossningens sida. Det känns såklart tryggt. Men samtidigt finns det ju ingenting specifikt att "kontrollera", som var orsaken till det som hände Selma. Och ingen kan någonsin garantera något vad gäller livets varande eller icke varande. Det finns ingen gräns för hur mycket otur man kan ha. Det funkar inte så.

Likes

Comments

Den fjärde september klockan 10.22 blev vi föräldrar till en alldeles underbar och vacker liten dotter. Selma. Hon var 49 centimeter lång och vägde 3290 gram. Hon förlöstes med urakut kejsarsnitt, men trots att allt gick fort och alla gjorde allt de kunde så gick hon inte att rädda.

Allt började så bra. Jag hade haft lite förvärkar på natten, som fortsatte in på morgonen. Vi hade redan ett inplanerat besök på specialistmödravården klocka nio eftersom att bebisen valt att stanna så länge i magen. För säkerhetsskull packade vi en övernattningsväska åt H, den blivande storebror'n och tog med BB-väskan till sjukhuset.

Till att börja med kopplades jag upp för en CTG-kurva. När barnmorskan kom in och läste av såg hon att jag hade regelbundna värkar, om än fortfarande svaga. På grund av detta gjorde hon en undersökning och upptäckte att jag var nästan fem centimeter öppen. I samråd med förlossningsläkaren valde man att ta hål på fosterhinnan för att få igång förlossningen på allvar. Hon uppskattade att vi nog skulle få träffa vårt barn innan klockan tre på eftermiddagen, om allt skulle fortsätta i samma takt. I efterhand har jag förstått att de redan då såg att kurvan inte såg helt bra ut och att det var därför de ville skynda på det hela.

Efter att elektroden fästes på vårt barns huvud, vilket även tog hål på fosterhinnan, började barnmorskan ta prover och sätta infart för värkstimulerande dropp. Jag och S konstaterade att hjärtljuden var något lägre nu, men barnmorskan lugnade oss med att de inte var för låga och även varierande. Plötsligt sjönk hjärtfrekvensen drastiskt, det sista jag själv hann se var 68. Jag frågade då barnmorskan, som var i full gång med förberedelserna, hur lågt som var okej. Hon tittade upp mot skärmen och gick direkt mot larmknapparna. Jag såg att hon tryckte akutlarm och förstod vad som skulle hända. Rummet fylldes av människor. Jag blev ombedd att lägga mig på sidan. Hjärtljuden hade upphört och samtidigt som några försökte kontrollera elektroden försökte förlossningsläkaren hitta hjärtslag med ultraljud. Hon räknade och fick det till 50. De berättade att det skulle bli ett akut kejsarsnitt. Jag kände mig lugn, trots att det alltid varit min värsta mardröm att bli sövd. Jag tänkte att allt skulle bli bra, jag vet att sånt går fort. Såklart att allt skulle gå bra.

Jag rullades iväg, allt gick så snabbt. Alla var redo, dörrar hölls öppna. Jag somnade. När jag vaknade kom två personer direkt mot mig. En av dem var barnläkare. Jag frågade om bebisen. Barnläkaren tvekade lite, eftersom jag inte hade S med. Han berättade att vi fått en liten flicka, men att hon var död. Jag väntade på att han skulle ta tillbaka och ändra det han just sagt. Men det var sant. Där och då rasade min värld sönder och samman. Drömmen blev en mardröm.

Likes

Comments

​Det var en gång en liten småbarnsfamilj. En mamma, en pappa och ett barn. En dag fick de reda på att det växte ett litet frö i mammans mage. En helt underbar överraskning som hela familjen började hoppas på. Men mycket ska ju till för att ett barn ska växa och må bra inuti sin mammas mage. Efter en tid började familjen släppa den mesta av oron, bebisen verkade må bra i magen, och de började planera för en framtid med två små barn i huset. Mamman och pappan läste sagor för den blivande storebror'n, om vad som fanns i mammas mage. De berättade och visade för honom hur man tar hand om en liten bebis. Storebror'n som blev äldre och mer förståndig i samma takt som bebisen och mammans mage växte pratade mer och mer om hur han skulle byta blöja på bebisen och att mamma och pappa skulle ha bebisen "innanför tröjan". Ja han tyckte det såg ut så när man bär bebisar i sjal, som han sett andra föräldrar göra med sina bebisar.

Familjen väntade länge, länge på att bebisen skulle komma ut. De väntade i vad som kändes som en evighet. Skulle inte bebisen komma snart? Men bebisen verkade ha det riktigt bra där inne i mammas mage. Den levde rövare sent på kvällen och tog igen sig på förmiddagen. Ibland gick det stora vågor på mammas mage, som att bebisen gjorde kullerbyttor. En dag skulle mamman och pappan åka till sjukhuset för att kolla så att bebisen fortfarande hade allt den behövde i mammas mage. För om bebisar stannar för länge inne i magen kan maten, vattnet och allt annat som behövs börja ta slut, och då kanske man måste hjälpa bebisen ut lite. Längtan var så stor att deras hjärtan nästan höll på att spricka. 

Likes

Comments