Igår orkade jag verkligen inte med någonting. Det ända jag fokuserade på var att andas.

Efter en fruktansvärd natt, med lite sömn, började gårdagen ändå väldigt bra. Som ni såg på mitt senaste inlägg åt vi frukost på balkongen, njöt till fullo. Helt underbart! Sedan vandrade vi ner mot centrum. Kände smärtan smygandes, och fick lite panik då vi glömt att ta med något drickbart. Och som jag skrivit tidigare så måste jag verkligen "stoppa" smärtan så fort den kommer, innan den börjar stegra. Om jag väntar för länge, så som jag gjorde igår, så blir allt bara kaos. Vi lyckades köpa en flaska vatten iallafall, och jag fick i mig mina extramediciner. Men eftersom det redan hade gått för långt då så kunde jag inte stoppa den.

Jag hoppades ändå att det skulle ge sig, och vi bestämde oss för att stanna och äta ändå. Men det blev bara värre, värre, och värre. Knut, som tänkte smart, ville ta en taxi hem då vi var 30 min bort från huset. Men såklart envisades jag mig att vi skulle gå, så att jag kunde "skaka" av mig smärtan. Och det var inte det smartaste beslutet jag tagit. Hem gick vi, haltandes och halvt hängandes på Knut. När vi kom hem var det ett rent helvete. Proppade i mig alla mediciner jag bara fick, men det var inget som hjälpte. Fick panikattack på panikattack. Låg och skakade, grät, och hyperventilerade. Stackars Knut satt bredvid och klappade mig för att lugna ner mig, fast även han var panikslagen.

Såhär höll det på under HELA eftermiddagen och kvällen. Alltså i nio timmar, så himla fruktansvärt. Fy fan alltså, kan verkligen inte begripa hur någon människa på denna jord ska behöva gå igenom detta lidande. Igår tyckte jag verkligen så himla synd om mig själv.

Igår sköljdes det som en våg över mig med alla möjliga tankar som existerar. Bl.a. grät jag över att jag känner mig självisk, för att Knut ska behöva ta detta, för att han ska behöva ta hand om mig, och behöva se denna skit. Det känns som om jag bara kom in i hans liv kastade en massa skit på honom. Men de bra delarna överväger ju det dåliga, annars hade vi ju aldrig varit tillsammans. Men jag vill inte komma in i hans liv och göra så att han mår dåligt. Jag vill ge honom hela världen, och det gör mig så ledsen att jag inte kan det. Jag vill ge honom en framtid, med det ända jag kan lova honom är här och nu.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments