Nu är jag HEMMA!

Det var med mycket ångest och oro jag lade mig i sängen igår. Jag glömde ta mina kvällstabletter, och kom inte på det förrän flera timmar senare när smärtan var som värst, när den redan gått så långt så medicinerna inte kan stoppa den. Det ända jag kan göra då är att vänta ut det, vilket tar flera timmar. Förstod att natten skulle bli tuff, och att flygplansresan hem troligtvis också skulle bli katastrof efter dålig sömn.

Vid 03 lyckades jag somna, och vid 09 var vi tvungna att vakna. Sex timmar hade ju ändå varit rätt okej sömn. Men grejen var att jag vaknade ca tio gånger under dessa timmar också. Så gissa vem som vaknade upp som en zombie imorse. Jo, jag! Knuts sömn blir också väldigt drabbad. För det första skakar och krampar jag nästan hela nätterna, så att hela sängen typ vibrerar, och sen blir han såklart jätteorolig när jag har så ont. Han ligger där maktlös, och kan inte göra något annat än att bara försöka finnas där. Trots Knuts oro fick han ändå lite sömn. Han hade mer energi än mig imorse, och kunde därför ta hand om mig, packning och frukost. Han är så bra han!

Sedan åkte vi iväg till flygplatsen, och jag började känna den där klumpen i magen. Paniken kom smygandes för varje sekund. Flygresan till Portugal var en mardröm, och efter min dåliga natt var jag stensäker på att denna resa skulle bli tusen gånger värre. Vi lyckades iallafall komma igenom alla kontroller och liknande problemfritt, hittade till gaten, och stod i en lång kö, för att sedan stå i en trång buss utan syre i typ en halvtimme. Var så uppstressad när vi väl kom in i planet. Jag hade ont, kände mig oerhört klaustrofobisk, svettades, och mådde illa. Som tur var hade jag tagit lite lugnande innan, annars hade jag säkert fått en panikattack där och då.

När vi väl kom upp i luften började jag lugna mig. Paniken släppte lite och jag somnade, vilket var väääldigt behövligt haha. När Knut väl skulle väcka mig för mat så var jag helt borta. Inte borta i huvudet, som jag annars kan bli om jag får överdos med smärtstillande. Nu var jag liksom "klar" i huvudet men kroppen ville inte lyssna. Ögonen gick typ inte att öppna, var helt svag i mina armar, och hade allmänt svårt att lyssna och reagera. Väldigt läskigt! Gav med sig efter ett tag iallafall. Resten av flygresan gick jättebra, oförskämt bra. Vi lyckades hålla smärtan i schack och jag fick inte några smärtgenombrott alls. Kunde därför sova bort tiden.

Denna resa har verkligen varit helt fantastisk, och jag är så oerhört tacksam över att jag fick komma iväg. Tack livet för att jag har fått uppleva detta!

Två bilder från en vacker solnedgång häromdagen! Tycker verkligen om dessa bilder! Himlen är verkligen något som faschinerat mig sedan jag var liten, den är ju bara så fantastisk! <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments