I måndags vaknade jag upp helt smärtfri, och pumpen stod på 2 ml/timme. Efter lite prat med en sjuksköterska stängde vi av pumpen, för att se om jag fortfarande kunde få vara smärtfri. Mina förväntningar för denna dag var att komma hem, vilket inte var helt omöjligt.

Redan efter en halvtimme insåg jag att jag inte skulle få komma hem, började nämligen känna av nervsmärtorna litegrann. Kallade på min sjuksköterska, och sa att hen fick starta pumpen igen. Det gjorde hen. Det hen dock inte gjorde var att lyssna på mig. Jag sade att jag behövde en bonusdos, för att bryta smärttoppen, och sedan starta pumpen igen. Men då sa hen att de fått order om att inte ge det, och sprang härifrån. Det var nämligen planeringsmöte i måndags, och därmed kaos här på avdelningen.

Eftersom jag tyvärr inte blev lyssnad på fick jag därför ett smärtgenombrott, och jag bad dem om att få en bonusdos och att de skulle ringa narkosen (de är de enda som får ge mig den medicinen). Tyvärr kan detta inte ske på en sekund, utan det tar ett bra tag, Jag kände hur jag bara fick ondare, ondare, och ondare. Blev otroligt ledsen, arg, och förbannad på att jag inte blev lyssnad på. Jag känner min kropp bäst själv, därför kan jag inte begripa varför de inte lyssnade på mig, hade ju sluppit ha så ont om de hade gjort de jag bad dem om från början. Något hände med mig kan jag säga. Jag skrek och skrek (stackars mina grannar), och sparkade fötterna mot änden av sängen så att den nästan gick sönder, har aldrig någonsin reagerat så tidigare. Men jag var så otroligt less på att ha ont, och inte bli lyssnad på. Jag är på sjukhuset av en anledning, och det är för att jag inte ska ha ont! Vill ändå tillägga att sjuksköterskan bett om ursäkt, så inga hard feelings!

Efter 1,5 timme kom narkosen och gav mig den där medicinen, och jag kunde äntligen andas ut. Men länge fick jag inte andas ut för då kom smärtteamet. De berättade om min operation som skulle ske på onsdagen, och vad som skulle hända på den. För det första så var jag redan uppe i varv på grund av det som hände tidigare under dagen, och dessutom så var detta med operationen en väldigt jobbig sak för mig. När de berättade om allt så blev det bara jobbigare och jobbigare, och jag bad dem gå ut minst fem gånger. Jag tycker det är så otroligt respektlöst att inte lyssna på mig då. När de berättade om att de skulle göra mig förlamad, och sätta in en urinkateter under operationen, bröt jag ihop och bara grät. Men ändå gick de inte ut när jag bad dem om det. Det var inte förrän mamma röt i ordentligt om att vi hade en tid nere på röntgen som vi hade missat pga deras samtal, som de äntligen lämnade vårt rum.

Sedan sprang mamma med mig i full fart ner mot röntgen, där jag skulle göra ett ultraljud. I söndags började det nämligen kännas konstigt i blåsan. Jag kissade men ändå kände jag mig jättekissnödig, och så gjorde det också väldigt ont. Jag blev väldigt rädd, och trodde det var tumören som hade vuxit mot kissblåsan och lagt ett tryck där. Men allt såg jättebra ut på ultraljudet, och man kunde fastställa att det var urinvägsinfektion, och vi hurrade. Undrar hur många som hurrar för urinvägsinfektion? Var en sådan otrolig lättnad!

Så det blev ju penicillin för mig. Men när hungriga mamma argt ställer in mitt drickbara penicillin blev jag inte så glad. Hon lämnade mig med en sjuksköterska och bad honom se till att jag drack upp den, och sen drog hon iväg. Hon blir lätt irriterad när hon är hungrig, som resten av jordens befolkning. Kände inte att det var läge att mucka mot henne om att dricka det, och kom därmed på en plan. Jag fixade dit en till sjuksköterska, som hjälpte mig hälla ut penicillinet där det skulle vara, samt lämna tillbaka glaset så det såg ut som om jag hade druckit upp det. Sedan sprang hen iväg och fixade så att en läkare skrev ut penicillinet i tablettform istället. Nu kom det svåra, att försöka hitta en medhjälpare, för att ta mig till andra sidan sjukhuset och hämta ut mina tabletter, utan att mamma skulle märka något.

Då kom Maria, min kompis Alvas mamma in i rummet, som en ängel. Där hade vi det. Så hon och en annan undersköterska hjälpte mig dit, och jag lyckades få mina tabletter. Mission complited! Något vi också lyckades med var att byta rum. Vi hade nämligen levt i avdelningens minsta rum (okej jag vet faktiskt inte om det är det minsta, men det är det minsta som jag har bott i här iallafall). Så vi bytte till den så kallade Sviten, det störta rummet på avdelningen. Det rummet förtjänade vi, efter våra förjäkliga dagar på sjukhuset!

Sedan blev det äntligen lugn och ro. Pratade massor med Maria, var nästan precis som att prata med Alva. Så himla mysig kväll, och som jag uppskattade att hon kom! Kommer berätta och skratta om vår rymning, kommer aldrig glömma bort denna dagen!

Här har ni min eleganta och lyxiga frukost i måndags! Mer bilder tog jag tyvärr inte, så fullt upp så tog typ inte upp mobilen alls.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I söndags kom Boris René hit, ni vet, han som är med i möjligheter-tour tillsammans med Aron. Han kom som en överraskning faktiskt. Jag visste att det var någon som skulle komma, men hade ingen aning om vem. Blev så glad när Boris knackade på dörren! Först pratade vi om min galna vecka här på sjukhuset, och sedan blev det lite prat om honom och turnén.

Jag fick en massa beröm av honom. Alltså, jag har så svårt att ta emot beröm. Jag kan på något sätt inte förstå hur folk kan bli inspirerade av mig, det är ju han som är cool?! Jag får en hel del fina kommentarer av er läsare också, vilket jag uppskattar oerhört mycket! Det är så himla svårt att ta emot och fatta. Därför blir jag extra ställd när någon säger det till mig personligen.

Han sjöng och spelade gitarr, två låtar han hittat och tänkt på mig. Så himla vackert och jag blev så himla berörd. Blir så otroligt imponerad hur man kan ta alla toner sådär perfekt som han gjorde. Så himla glad att han kom, gav mig så mycket energi.

Efter Boris lämnat så blev det häng i sängen resten av dagen. Huvudet gjorde fortfarande ont, och jag orkade helt enkelt inget annat. Ville så gärna kolla på tjejernas match men gav upp den planen. Men jag tror det var bra. Min kropp var helt slut, och det var nog bra att få en lugn helg faktiskt, veckan har ju varit kaos så jag behövde nog lite lugn och ro.

När jag vilat upp mig lite blev jag taggad på att ta tag i lite saker, svara på mail, sms osv. Så skönt att få pricka av lite på listan, det har nämligen stressat mig en hel del. Men grejen är att när man svarar på sms svarar folk tillbaka, och så var man tillbaka på ruta ett. Misstolka mig inte, är superglad över alla sms. Har fått så otroligt mycket nu när jag ligger inne, och jag har varken ork eller tid att svara. Jag hoppas att alla ni som skickat till mig förstår varför ni inte har fått ett svar!

Sedan kom Knut med sushi, måste ju hålla i kunskaperna med pinnarna! Det gick väl sådär, min soya såg ut som ett slagfält efteråt haha. Men vi hade riktigt kul, och som vi skrattade åt hur dålig jag var. Men själv skulle jag ändå säga att jag var rätt duktig, jag är ju ändå nybörjare! Sedan mys framför en film, bästa sätt att avsluta veckan med!

Sänkte epiduraldosen också, riktigt lågt. Från 14 ml/timme i fredags + smärtgenombrott var sjätte timme, till 4 m/timme helt smärtfri. Bra va?!

Lagt märke till klockslaget jag lade ut detta?! Haha, bevis på vilken nattuggla jag är! Godnatt på er, eller kanske godmorgon rättare sagt?!

Trot eller ej men vi matchade omedvetet, och inte heller visste han att min favoritfärg är gul. Kunde ju inte bli mer rätt!

Likes

Comments

Lördag 14/10

Vaknade upp på rätt bra humör med inställningen att det skulle bli en bra dag. Vaknade runt kl tio, och då slog det mig att det hade gått långt över sex timmar sedan jag fick min sista starka dos i epiduralen, den håller nämligen bara i sig så länge. Därför blev jag lite fundersam över att jag inte hade fått ont igen, men såklart också väldigt glad.

Då slog det mig, strålningen, det kanske var den som äntligen började värka. Vågade dock inte tro på det. Var väldigt skeptisk och bara väntade på att få ont igen. Min sjuksköterska kom in och konstaterade samma sak, och tyckte därför jag skulle sänka min normala dosering ett litet snäpp. Men jag var ju livrädd och sa nej direkt. Hon lyckades ändå övertala mig och sänkte något. Och det gick bra, superbra faktiskt, och jag hoppade av lycka, äntligen!

Men när ena problemet var löst kom tyvärr ett annat.. De har hållit på så mycket i min rygg när de lagt om EDAN (epiduralen) så att det blivit något läckage i ryggraden vilket leder till att jag får konstant vätskebrist, om jag förstod det hela rätt. Och av det får jag dunkande huvudvärk. Huvudvärken kommer när jag står och sitter men så fort jag lägger mig ner så släpper den. Så när jag äntligen kunde känna mina ben igen så var det huvudvärken som stoppade mig. Lite skrattretande faktiskt, har ju liksom åkt rullstol hela veckan för mina ben varit förlamade. Men jag kände ändå, hellre ont i huvudet än i benet, och så kändes det faktiskt lite bättre

Blev sängliggandes hela dagen på grund av huvudvärken men på kvällen flydde vi ifrån sjukhuset, men inte långt inte, bara tvärs över gatan. Så välbehövligt att komma bort från sjukhuset ett tag. Vi tog oss hem till Annika, Isabells mamma. Där bjöds det på jättegod middag. Supermysigt att sitta och prata med dom. En hel del prat om Isabell, trots att det är tungt att prata om henne så känns det ändå kul på något sätt. Det finns ju fina minnen också, och man får försöka prata om dom, minnas glädjen och kärleken.

Mamma började berätta om mina svettningar på nätterna för Annika, då hon jobbar i en tygaffär, och sa att vi ville köpa några sängkläder som passade bra för det. Då sa hon att hon hade ett täcke som inte användes, Isabells. Det ville hon ge till mig. Vi bad henne tänka igenom beslutet först så att hon inte ger bort något hon sedan kommer ångra. Men det var då hon sa det så vackert "Jag är säker, då får Isabell krama om sin vän!" Så fint sagt, och jag tog tacksamt emot täcket. Har gosat ner mig i det här täcket, och jag bara älskar det! När jag är ledsen kan jag på något sätt lugna ner mig när jag tänker på Isabell och täcket. Hon är här och kramar mig. Tack Annika, tack för att jag fick äran att få detta!

Såhär låg jag och åt på grund av min jobbiga huvudvärk, men det går ju också! Lägg märke till lampan bakom mig, där har vi hängt mitt dropp och min pump, man får vara uppfinningsrik när det inte finns någon droppställning haha!

Likes

Comments

Fredagen började på sämsta sätt. För det första vaknade jag helt på fel sida. Kände att jag inte ens hade någon anledning att gå ur sängen. Fick i mig lite frukost och kände mig något bättre, men då bestämde sig kroppen för ännu ett smärtgenombrott. De ringde ner till narkosen, och bad dem komma hit för att ge mig den höga dosen. Sköterskorna och läkarna här på onkolgen får nämligen inte ge det, då det är så otroligt starka mediciner. Styrkan på medicinen jag får in i ryggen, skulle vanligtvis räcka för att söva folk med. Så varför somnar inte jag?! Jo, kroppen är så häftig, så om man har ont så går medicinerna åt till det, men om man inte har ont så somnar man helt enkelt.

Det tar ett tag för läkarna att komma från narkosen, då det är få som jobbar och kan vara upptagna med andra patienter. Så istället fick jag morfin intravenöst för att lindra smärtan, trots min oönskan. Morfinet funkar inte på mig och mina smärtor, den gör mig hög istället, vilket jag inte gillar. Visst, måste erkänna att det är lite kul till en början, men sen är ju hela dagen förstörd typ. Man får sådan huvudvärk och blir trött. Fick det ipumpat iallafall, och det blev precis som förut, drogad men smärtan var precis lika jobbig. Så nästa gång ska jag stå på mig.

Efter mitt smärtgenombrott tog vi oss till hjälpmedelcentralen, där jag provade ut en massa saker, bl.a. madrasser, säng, badkarsstol, osv. Kommer ju blir värre och värre, och det kommer nog bli en hel del timmar i sängen. Då är det viktigt att jag ligger bra, för att undvika kramp, som jag ofta annars får. Bra också med en höj- och sänkbar säng. Blev positivt överraskad över hur bra grejer som fanns. Känslan att vara där var dock väldigt jobbig, då jag ännu en gång påminns om mitt öde. Vill ju inte behöva de där sakerna.

När vi kom hem, ja, jag har börjat säga hem till sjukhuset haha, då är det väl ändå dags att komma hem på riktigt va?! Okej, tillbaka till saken. När vi kom tillbaka till sjukhuset brast jag ut i gråt, och som jag grät alltså. Allt kändes så förjävligt. Har haft många svackor under denna vecka, men nu var det verkligen typ en tsunami med skit som sköljde över mig, kunde verkligen inte häjda mig. Allt kändes så fruktansvärt hemskt. Livet är orättvist, jag är en frisk själ med en sjuk kropp. Jag vet att min kropp bara blir sjukare och sjukare, och jag kan inte göra något åt det. Jag sitter fast i min egna kropp. Jag är så otroligt jäkla less på att ha ständig smärta. Jag känner sådan otrolig livsglädje, och önskar att jag kunde få resa. Det är bland det bästa jag vet, att få upptäcka vår vackra värld, men det går inte heller. Jag vill spela innebandy med mina kompisar, jag vill gå i skolan, jag vill vara NORMAL. Vet ni vad som också snurrar runt i mitt huvud?! Hur min begravning kommer bli, vilka som kommer dit, vart jag vill bli begravd, hur mina nära och kära kommer ta min bortgång, osv osv osv. Ja, allt snurrar runt i denna 16-åriga tjejs huvud, tankar som ingen 16-åring ska behöva tänka på....

Mamma behövde åka hem och hämtade Love efter skolan. Då kom en av personalen från Lekterapin och höll mig sällskap. Vi pratade ett tag, jag visade videos från min favorityoutuber, och ibland somnade jag. Hon lämnade mig inte en sekund. Jag tittade på klockan och insåg att hon hade slutat för dagen en rätt lång tid innan. Men trots att det var en fredag eftermiddag satt hon kvar med mig tills mamma kom tillbaka.

Det som dock hände medan jag var med henne, var att jag fick ännu ett smärtgenombrott. Som vanligt ringde de ner till narkosen, som sa att de skulle komma så fort som möjligt. Och vi väntade, och väntade och väntade ännu mer. Efter någon timme ringde personalen och kollade igen, men ännu en gång sa de "så fort de kunde". Grejen var att den ända läkaren som kunde ge mig den där dosen satt med en annan patient. Efter två timmar och en kvart fick jag äntligen den efterlängtade dosen.

Ska de behöva ta så lång tid, två timmar och en kvart? Enligt mig är det inte acceptabelt, och jag blir så otroligt förbannad! Inte på läkaren, utan på systemet. Denna underbemaningen är inte hållbar. Inte är det bara vi patienter som drabbas av det, utan det är också personalen. De måste kunna få lugn och ro, kunna känna att de gör ett bra jobb, hinner tänka klart, och inte stressa. Det handlar om liv, och det får inte bli fel.

Var så skönt att få rå om Love lite. Vi kollade på Idol och käkade kebab. Så känner ändå att fredagskvällen slutade bra!

Älskade lilla Lovetuss, vad du gör mig glad! :D

Eftersom det är så fruktansvärt trångt här så blev det en spjälsängsmaddrass i fönstret för Love haha! Fönsterplats deluxe!

Likes

Comments

Torsdagen var första dagen på flera dagar som var "lugn". Okej, kanske inte lugn, men det var en dag då jag slapp operationer och ingrepp. Istället blev det en dag full med besök.

Mamma åkte iväg en sväng och skickade hit Ann, min barndomskompis galna mamma, och som även har varit lite som en extramamma haha. Vi pratade om både tunga och roliga saker. Även pappa kom hit. Vill klargöra att papsen hälsar på varje dag, trots att jag är dålig på att nämna det. Och det uppskattar jag otroligt mycket. Känner mig så taskig som utelämnar honom här i bloggen.

Vet inte varför men jag var bara allmänt nedstämd i torsdags. SMSade lite med Knut lite bittert, och hade så gärna velat att han skulle komma. Vill dock inte belasta honom för mycket, och pressa honom att komma. Låg i sängen och pratade med pappa, och så var det någon som knackade på dörren. Jag trodde det var någon sköterska, då det alltid är spring här, men inte denna gång. För in kom KNUT, haha, och töntig som jag är kom det en liten tår. Det var precis vad jag behövde, en kram och lite kärlek. Gud så glad jag blev, och som jag uppskattade det!

Moa kom också, min fina nyfunna vän. Lite roligt hur vi fick kontakt faktiskt. Jag började i samma klass som henne för ett år sedan, och hon var den första i klassen jag pratade med. Gillade henne redan då. Blev ju tyvärr inte många dagar i skolan, och vi sågs inte något mer. Har hållit kontakt lite smått, men inte mycket alls. Sedan började hennes pojkvän i Knuts klass, och helt plötsligt korsades våra vägar. Och nu är hon en av mina bästa vänner.

Vi låg i sängen och hade girltalk i flera timmar. Som vi skrattade! Mådde så himla bra i själen efteråt, och trots att vi hade snackat i flera timmar så kändes det ändå som att vi kunde hålla på minst lika mycket till. Hon är så mysig Moa. Jag är så oerhört tacksam över att vi hittat varandra. Vi klickar så otroligt bra! Moa har en blogg där hon skriver om psykisk ohälsa, ett sådant viktigt ämne att prata om. Hon skriver precis som jag väldigt ärligt och öppet. Livet är inte alltid en dans på rosor. @missmoa

Inget som jag nämnt vid varje inlägg, men jag har fått smärtgenombrott varje dag och oftast flera gånger, fruktansvärt smärtsamt. Fick ett smärtgenombrott när Moa och Knut var här, när mamma var iväg en sväng. Fokuserade verkligen på att inte visa hur ont jag egentligen hade, då jag inte vill skrämma dem. Kom upp en läkare från narkosen för att hjälpa till. Och när han säger att det inte finns något att ge mig, att jag istället skulle vänta ut smärtan under natten grät jag i ren frustation, och ville helst av allt typ slå honom. Har jag inte lidit tillräckligt tänkte jag. Det finns inget jag hatar mer än att inte bli trodd på. Han trodde inte på att jag hade så ont, eftersom jag inte visade det. Ska det inte vara tillräckligt att säga hur ont man har?!

Var så himla fundersam över varför jag inte kunde få den dosen jag fått innan, då jag hamnade på uppvaket. Den funkade jättebra! Tydligen så hade de missat att skriva in att de givit mig medicin i min journal, då det inte var någon från barnonkologen som hade givit mig preparatet. Så de hade inte någon aning om vad jag hade fått. Det tog därför ytterligare tid då de behövde klura ut vad det var för något. Efter en lång väntan med fruktansvärd smärta, fick jag äntligen det rätta preparatet. Det jobbiga med den starka dosen är att jag blir helförlamad i benen, vilket är läskigt. Men smärtan slipper jag iallafall, vilket gör det så värt det.

Måste faktiskt säga att jag lärt mig en hel del under veckans gång. Har fått känna på hur det är att inte kunna kissa, och också fått känna på hur det är att vara förlamad. Har lärt mig att uppskatta det, nu när jag faktiskt känt på hur jäkla tufft det är. Nu tänker jag aldrig någonsin ta det förgivet!

Mina fina! <3 Det var blött på balkongen om ni undrar varför de sitter som de gör haha!

Hade ingen bild på mig från i torsdags så får bli en gammal goding, som tog vid Arons och mitt första möte, för typ exakt ett år sedan!

Likes

Comments

Som sagt så skriver jag ifatt dagarna, bara så att ni hänger med. Detta hände i onsdags.

I onsdags hade jag och Knut ännu en månadsdag. Och bättre ställe än sjukhuset går det ju inte att fira på?! Knut kom hit och vi tog oss en promenad till den närliggande ICA. Knut körde mig som en galning i rullstolen. Nej, skoja bara, han var jätteduktig. Så otroligt skönt att få komma ut och få lite friskluft, hade ju inte varit ute sedan fredagen. Och rätt dag att komma ut på, vi fick nämligen strålande sol och blå himmel. The main mission var att köpa gifflar. Jag har världens jäkla cravings heeeela tiden, något nytt varje vecka. Och nu är det gifflar som gäller, har säkert ätit tio paket under veckans gång hehe... Knut köpte gula rosor till mig också. De var tyvärr lite ledsna redan i affären, men gul är ju min favoritfärg. Eftersom det bara fanns en enda bukett kvar av de gula så fick de bli dem. Varenda sjuksköterska som klivit in i mitt rum har kommenterat mina fina blommor, och jag har stolt sagt att jag fått dom av min fina kille <3

Tyvärr plågades jag av fasta hela dagen, då jag skulle operera om min epiduralslang för tredje gången, då den "halkat" ur läge och slutat fungera. Jag var därför tvungen att hoppa in i duschen mitt i vårt firande haha. Men vi hade det bra ändå. Knut satt och höll mig sällskap, och åt glass, medan jag stod i duschen haha. Det kan inte bli mer romantiskt, eller hur?!

Operationen gick iallafall jättebra, och den sattes precis där den skulle. Dock så blev det en liten chock hur ont det gjorde, och gör, runt insticksstället. Har inte upplevt den smärtan de två tidigare gångerna, men fick förklarat för mig att det kunde bero på att man byter mellan olika kotor. Så jag har det väldigt jobbigt att ligga på rygg, då det gjort riktigt ont, samt sitta i rullstolen, och att ens röra på mig. Lägg på biopsismärtan på det. Men jag ska inte klaga, mycket hellre den smärtan än tumörsmärtan.

Efter en hel dag med fasta var jag sååå sugen på våfflor. Och eftersom personalen på min avdelning är helt fantastiska, så var de snälla och gräddade våfflor åt mig. Och helt ärligt så tror jag att jag lyckades sluka hela fem våfflor, med sylt och glass. Jag var så mätt efteråt, och fick världens matkoma haha. Mätt och belåten iallafall.

Sedan rullade jag över till en tjej, som jag lärt känna här, och satt och pratade med henne och hennes mamma i över en timme. Jag har skrivit om henne förut, och det var inte första gången vi träffades, men ändå så babblade jag på som gud vet inte vad. Visserligen var jag litehög på alla droger haha. Men det är nästan så att jag skäms ibland över hur mycket jag pratar haha. Med mig blir det inte stelt iallafall. Kul att få träffa personer i samma situation. Trots att mina vänner är väldigt insatta, så kommer de tyvärr aldrig att förstå hur det är att vara sjuk. Därför uppskattar jag verkligen närheten med folk i samma sits som jag.

VÅFFLOR!

Lite kul måste man väl ha?!

Lägg märke till mina gula rosor!

Likes

Comments

Minns ni att jag gjorde en biopsi för någon månad sedan? Tyvärr fick vi reda på att materialet som togs tydligen inte räckte att att forska vidare med. Lite irriterande. Min läkare tyckte nu att jag skulle ge mig, eftersom oddsen inte är med oss tyckte han att det är onödigt lidande. Men jag är 16 år, jag ska fanemig inte behöva dö i cancer. Och det ska krävas väldigt mycket för att jag ska ge upp. Så därför gjorde jag precis som förra gången, jag tjatade till mig en ny biopsi. Efter mycket tvekan från min läkare gick han tillslut med på det. SUCCESS!

Fick biopsin gjord redan i tisdags. Det blev en sövning på ungefär 1,5 timme. De tog tio nålstick, alltså med marginal, då de bara tog åtta förra gången. Det går dessutom att använda det gamla materialet. Nu hoppas jag på att jag slipper fler sådana operationer. En fråga jag själv ställde till min läkare var, hur kan man suga upp hårt material (eftersom jag har skelettcancer) med en spruta? Svaret var att det var en jättespruta, och att det var så det gick till. Tack och lov att jag var sövd haha!

På kvällen fick jag världens smärtgenombrott ännu en gång. Skakade, grät, och hyperventilerade. Ja, ni vet det där vanliga. Vi provade alla möjliga mediciner men inget ville fungera, Inte ens morfinet gav resultat. Därför fick jag en jättestark dos i ryggen, och behövde därför köras ner till uppvaket, för att hålla koll på min andning. Dosen bröt smärtan, och jag kunde äntligen slappna av. Fick sova där under natten, och insåg då hur lyxigt man har det på min vanliga avdelning, på barnonkologen. Detta var ju visserligen uppvaket, men det var så himla mycket människor där, vilket gjorde det väldigt svårt att somna. Dessutom fick jag sova helt själv, då mamma inte fick plats att sova där nere. Smärtfri iallafall, vilket var det allra viktigaste!











Likes

Comments

Ååh vad jag har saknat er! Varken tid eller ork har funnits för att titta in här. Men jag är så oerhört tacksam och rörd över era fina kommentarer. Något jag heller inte kan begripa är hur ni blivit så många, vart kommer alla ifrån?!? Tack, tack, tack!

Ja, tyvärr har jag inte haft orken att skriva, därför ligger vi ju efter några dagar. Tänker att jag ändå skriver om dem, då de varit så himla händelserika.

Måndagen, jäklar vilken start på veckan! Blev en riktigt kaotisk dag, men den slutade ändå helt fantastiskt!

Dagen började med strålning. Den sista strålningen jag någonsin kommer få, vilket skrämmer mig väldigt mycket. Denna strålning är till för smärtstillande syfte. Så vi hoppas, hoppas, hoppas att denna dos hjälper mig. Ännu har jag inte fått någon effekt och jag är väldigt rädd för att den inte heller kommer att göra det.

Därefter fick jag ont. När jag låg så hårt på strålningsbritsen så "irriterade" det tumören, vilket ledde till smärta. Och det var början på ett smärtgenombrott. Så det blev ett besök till uppvaket, för att diskutera med narkosläkare hur vi skulle göra. De beslutade sig för att sätta om epiduralslangen i min rygg, då de misstänkte att den hamnat ur läge. Denna gången tjatade vi dock till oss en liten sövning, men en väldigt enkel sådan, då ingreppet bara tog runt 10-15 minuter. Men man får ju tyvärr inte en operation sådär på beställning utan man får vänta ett tag. Och under den tiden hann ju smärtan stegras rejält, så jag låg som vanligt, skakandes, gråtandes, krampandes, och kämpade, för att försöka andas normalt. Var en otrolig lättnad när vi äntligen fick rulla in till operationssalen.

När jag vaknade var jag "förlamad" från naveln och neråt. Alltså HELT förlamad, vilket var otroligt läskigt. Något som också var läskigt var att jag såg ut att vara gravid, i typ fjärde månaden haha. Anledningen till det var för att jag var full i urinblåsan hehe. Och att kissa när man är förlamad var för mig omöjligt. Satt säkert 20 minuter innan jag gav upp, och insåg att det inte skulle gå. Då var de tvungna att tappa mig. Alltså föra upp som en kateter för att tömma urinblåsan. Jag har aldrig någonsin känt mig så förnedrad och blottad som jag gjorde där och då. Nej, usch vad det var hemskt, och jag bara grät och grät. Det var en riktig lättnad när det var över och jag fick komma tillbaka till mitt egna rum igen.

När vi kom upp till rummet samlade jag mig. Sedan satte jag på lite concealer, för att dölja de blåa ringarna under ögonen, och sedan målade jag snabbt i ögonbrynen. Sedan sprang (rullade) vi ner till sjukhusentrén, där en taxi hämtade upp oss och skjutsade oss till UKK (Uppsala konsert & kongress) här i Uppsala. Aron och Boris hade nämligen ett av sina stopp här, på deras turné. Och när det är på hemmaplan så kan jag ju såklart inte missa den. Denna gången var också lite mer speciell än de andra. Minns ni förra året när jag sa att Sirius damlag startat en insamling till Barncancerfonden i mitt namn?! Nu är den avslutad och de fick ihop en helt fantastisk summa. Och den checken ville de överlämna till mig på scenen. Och jag har ju scenskräck, men tvekade ändå inte en sekund inför att göra det. Klev på scenen där och blev helt paff när de vände på den stora checken, och summan 54.000 kr visades. Alltså fattar ni, HELA 54.000 kr. Hur galet är inte det?! Fan vad ni är bra! <3

Vi avslutar detta inlägg med att säga att Sirius är grymma, och att det är en ära att få spela i denna fantastiska klubb! Jag hoppas vi hörs inom kort, och förhoppningsvis händer inget drastiskt imorgon (som det gjort alla andra dagar), så att jag kan skriva "ifatt". Puss och kram!

Strålningen

Efter operationen

En halvtimme efter vi lämnade uppvaket. Svårt att tro kanske?!? Här väntade vi på taxi!

Bästa gänget!

Likes

Comments

Det blev övernattning på sjukhuset som ni förstår. Denna helg blev inte alls som jag tänkt mig! I lördags var planen att gå på en fest hemma hos en kompis. En sak som jag sett framemot riktigt länge. Men vi hade ju ett litet problem hehe, jag hade ju så väldans ont! Sjuksköterskor och läkare gjorde allt i sin makt för att kunna ge mig lite permission, att jag skulle kunna få lämna sjukhuset i några timmar. Fick världens dunderkurer med mediciner, för att möjligtvis kunna dämpa smärtan under några timmar. Men nej, det var inget som ville fungera. Nu kanske ni tycker att jag är jättelöjlig, som kämpade så mycket för att gå på en jäkla fest? Men grejen är att för mig är det mer än en "jäkla fest". För mig är det ett sätt att få socialisera mig själv, få känna mig normal för en kväll, och få känna mig precis som vilken annan tonåring som helst. Men så hade vi ju det där lilla problemet... Jag har ju cancer, och den vill inte alltid det jag vill...

Istället var de tvungna att droga ner mig, eftersom jag hade så fruktansvärt ont! Var på den nivån att jag inte visste inte vart jag skulle ta vägen! Som sagt så drogade de ner mig, och sedan skjutsade de ner mig till uppvaket, så att de kunde hålla koll på min andning. Där passade de även på att sätta in epidural i min rygg, en sådan man kan få när man föder barn. Men inte bara med en spruta, utan de stoppade in en slang, som sitter där hela tiden, så det går in bedövning hela tiden!

Fått berättat för mig efteråt att det hela var väldigt kaosartat, men att jag också tydligen blev bästa vän med en av sjuksköterskorna där nere. Jag har ett svagt minne av att jag sa något i stilen att vi var bästa vänner och kramade hans hand hårt. Tråkigt nog så har jag ingen aning om hur han ser ut, kunde nämligen inte öppna ögonen, då kroppen inte ville lyda mig efter allt knark hehe. Jag kommer inte ihåg mycket från lördagen, vilket faktiskt känns väldigt bra! Tydligen var det väldigt mycket skrik och gråt från mig, och jag tycker det är skönt att slippa komma ihåg det. Har nog med trauman!

I söndags fick jag massor av besök, vilket VERKLIGEN uppskattades. Vistelsen här blir så himla mycket bättre med lite besök. Märker hur glad jag blir, och känner att dagen blir så väldans mycket lättare att ta sig igenom när man haft lite sällskap.

Jag kommer ihåg saker i stora drag från helgen, men allt är väldigt suddigt om jag ska vara ärlig. Och ja, ni hängde väl med varför?! Eftersom den pumpat i mig MÄNGDER av mediciner!

Ligger efter med dagarnas inlägg, vilket stressar mig lite, för jag vill ändå skriva om allt! Hoppas verkligen att jag hinner få upp två stycken imorgon! Vi får hoppas på det!

Sedan vill jag passa på att hälsa alla nya läsare välkomna! Vi ligger högt uppe på topplistan nu, vilket får mig så taggad att skriva! Det är tiden som inte räcker till bara!

Kramis!

Såhär ser verkligheten ut med cancer! Det är såhär jag har sett ut de senaste dagarna! Gråt, gråt, och gråt! Måste erkänna att det tar emot att lägga ut denna bild, känns väldigt personlig och blottande, men också väldigt stark och verklig! Tycker att det är viktigt att ni får se det!

Och här har ni epiduralslangen! Själv tycker jag att det ser ut som en liten mask som krupit in i ryggen på mig haha, ser väldigt äckligt ut. Förlåt för den icke existerande förvarningen till alla er som tycker detta är obehagligt att kolla på!

Likes

Comments

Vart ska jag börja?! Herregud vilken helg jag haft!

Helvetet löstes ut redan i torsdagskväll. Smärtan kom fort, och jag hann inte alls med att ta medicinerna. Jag insåg att natten var körd, jag skulle aldrig lyckas somna i det skicket. Jag hade rätt! Mycket sömn fick jag inte den natten. Lyckades somna iaf men väcktes gång på gång av smärtan. När jag väl bestämde mig för att gå upp var klockan redan 11, och då vaknade jag trots allt nästintill smärtfri.

Åt frukost/lunch i frid och fröjd. Men såklart kom smärtan igen när jag satt mig ner, och då snackar vi snabbt. Fick panik. gick och sprang runt i huset, la mig ner på golvet, hoppade, låg i soffan, i hopp om att något skulle funka mot värken. Insåg att detta var lönlöst. Jag hade tagit alla mediciner jag fick ta som jag hade hemma, men värken bara stegrade och stegrade.

Vi beslutade oss för att åka in till sjukhuset. Nu måste ni undra varför vi ens tvekade om det beslutet. Jo, det är nämligen ca 30-40 minuters bilväg från oss till sjukhuset och att sitta ner så länge är en pina för mig. Vi var väldigt skeptiska till det och ville tro att mina extra mediciner faktiskt skulle fungera men jag lyssnade på magkänslan, och valde att åka in. Tack och lov att jag gjorde det. Bilresan var hemsk, och hela min kropp skakade på grund av min smärta. Trots att hela jag skakade fick sköterskan in en PVK (infart till blodet) i armen. Rätt imponerande hur hon lyckades med det haha. Fick en massa morfin och en massa annat skit haha. Hjälpte något, men inte så mycket som vi hoppades på.

Gissa vem som inte ville missa tjejernas innebandymatch då! Jo, jag! Så hängandes över mamma, helt groggy tog jag mig dit. Räckte med fem minuter utan dropp så fick jag ont igen, men det sket jag i. Jag skulle dit, så var det bara! Nu var det jag som bestämde över cancern och inte tvärtom. Men när man är så envis som jag är, så får man räkna med konsekvenser. Fick nämligen jätteont. När vi kom tillbaka efter matchen 90 minuter senare, sprang jag in på avdelningen och bara skrek "ge mig morfin!" haha. Men det gav mig energi att vara på matchen. Så trots att det gjorde skitont så var det värt det, jag fick ju träffa världens bästa lag!

När vi åkte hemifrån tidigare på dagen var planen absolut inte att vi skulle stanna här över natten, och speciellt inte såhär länge. Därför åkte vi med ca noll grejer hit, inte ens ombyte haha. Men det var det värt. Kan säga att det är väldigt väldigt lyxigt att bara kunna klicka på en knapp, så kommer det personal med medicin. Och eftersom det blir intravenöst (rätt in i blodet) så kommer verkan nästan direkt, så då är det bara att somna om igen. Riktig riktig lyx skulle jag vilja kalla det!

Fortsättning följer! Fått order av mamma att gå och lägga mig nu då jag småsomnar mellan varannan mening jag skriver, och då jag knappt kan hålla ögonen öppna. Kan säga att ni inte vill missa inlägget om dagen idag. En riktig bergochdalbana. men nu är jag alldeles för trött för att skriva något mer, är helt SLUT!

Sist men inte minst vill jag tacka för alla fina kommentarer och sms jag fått dessa dagar! Det är så otroligt många som hört av sig och jag blir helt rörd och kan ej begripa vad lilla jag gjort för att förtjäna all denna kärlek! Hektiska dagar och det har varit och är väldigt svårt för mig att hinna svara på allt! Så till er som skickat, jag ser men tiden räcker inte till till att svara! Jag uppskattar det jättemycket! TACK!

Kram på er!

Trots allt elände så skulle jag ändå till matchen, men med de blåa ringarna under ögonen var jag inte riktigt färdig att gå så det blev en snabbsminkning!

På matchen!

Och nej, detta är inte en bild för att visa upp min rumpa utan en bild på resultatet efter matchen och hur trött jag var!

Här ligger jag med dubbelhaka och stängda ögon och "skriver"! Haha herregud vad trött jag är! Men jag lovade er ett inlägg, tanken var väl inte såhär sent men bättre sent än aldrig!

Likes

Comments