Jag har saknat er så mycket, och har velat titta in här varje dag. Varför jag hållit mig undan är för att jag har varit ett vrak, och då menar jag ett VRAK! Vi tar allt från början!

Tisdag 28/11

I tisdags hann jag precis komma upp ur sängen innan en tjej från sjukvårdsteamet kom hem till oss. Hon gjorde det gamla vanliga, läste av pumpen, och sen var det dags för mig att berätta vad som hade hänt sen de var hos mig sist. Plasten runt porten strulade en hel del dagen innan, i måndags. Behövde först lappa på den redan befintliga plasten, då den hade släppt på vissa ställen, och sedan åkte HSV hem. Då tog jag en dusch, och trots att jag tejpade in hela magen med plastfolie som skydd över porten, läckte det ändå in en massa vatten innanför förbandet. Jag visste att jag absolut inte fick gå runt sådär, men jag hade också en tid att passa inne i stan. Så för att slippa behöva vänta på hemsjukvården i flera timmar, och istället hinna till min tid, så åkte jag till sjukhuset för att få hjälp med omläggningen.

När jag kom dit lade vi om hela förbandet helt och hållet, men lät nålen sitta kvar, och det var när jag sa det som hon reagerade starkt. Tydligen får man verkligen INTE göra så, då det finns en stor risk för infektioner då. En infektion i en port som går in i ryggraden är extra allvarlig. Varje gång man tar bort plasten runt själva porten så måste man tydligen sätta om portnålen helt och hållet, vilket sköterskorna på sjukhuset inte visste om, och inte heller jag. Där har ni ju bara ett exempel på hur värdelösa de är på att kommunicera med varandra.

Resten av tisdagen sov jag, och då är jag seriös. Lyckades gå upp och få i mig mat två gånger men sen låg jag antingen i soffan eller i sängen och sov. Blev så rädd, jag har inte haft en sådan trött dag sedan förra vintern, då jag fick strålning. Satt och spånande ett tag med mamma om vad de kan ha berott på, och vi trodde att jag var så trött för att jag har haft högt tempo med allt senaste veckorna, och att kroppen nu säger ifrån. Men när jag somnade, och började andas dåligt, runt 5 andetag/minut så förstod vi precis vad det handlade om. En morfinöverdos, höjde nämligen pumpen något, efter ordination från läkare när jag var uppe på sjukhuset dagen innan. så vi ringde läkare och vårdare och fick reda på att vi var tvungna att sänka. Logiskt egentligen, men visste ju att det skulle leda till smärta. Suckandes kom en vårdare från HSV och sänkte pumpen, och stack sedan härifrån så fort hon bara kunde. Det var nu helvetet började.

Vickan kom hit för att sova här, och hon kom lagom precis när jag fick ont. Det kom fort, väldigt fort, och jag förstod att jag inte skulle få sova en blund den natten om jag hade stannat kvar hemma, därför beslutade jag mig för att åka till sjukhuset.

Love hade somnat för natten och skulle upp tidigt till skolan dagen därpå, och mamma ville inte lämna honom hemma ensam. Inte läge att ringa efter barnvakt heller när klockan närmar sig midnatt en tisdag. Så jag och Vickan åkte istället in till sjukhuset med moppebilen, vilket tar typ den dubbla tiden men allt för att underlätta för Love och mamsen. Mamma var iallafall snäll och ringde till avdelningen, förvarnade att jag kom, bad om ett rum och sa att jag behövde smärtstillande så fort jag kom dit. Efter en lång smärtsam resa i bilen, kom vi äntligen fram, och jag fick ett rum, men så var det den där lilla detaljen som saknades, smärtstillande.

Det första de skulle göra var att ta min syresättning, vilket jag inte har någon aning om varför de ville. Jag andas helt normalt när jag är i vaket tillstånd, och det borde de veta då detta verkligen inte är den första gången detta händer. Sen tog de blodtryck, och det vet jag inte heller varför de ville ha, jag hade ju sviiiiinont och blodtrycket skulle väl inte ge något rättvist resultat då?!

Sedan gick de iväg och ringde till läkaren, som vad de påstår de redan hade ringt till innan, för att berätta mina värden. Varför det sedan tar 35 minuter innan de gör något åt situationen, har jag ingen aning om. Och när jag äntligen tror att de ska göra något för att få bukt med min smärta så är det enda de gör är att höja pumpen till det jag hade tidigare på dagen. Jag visste, att efter alla dessa smärtgenombrott, så kommer inte en liten höjning från 0,6/h till 0,7/h att ta bort min smärta. När det gått så långt, måste jag ha något som tar bort den där toppen av smärtan, men det vägrade dom ge mig. Jag skrek på att dom skulle kalla upp någon från CIVA som kunde ge mig mer.

Samtidigt som smärtan var ett stort problem så var också klådan jag fått av plasten över porten inte så rolig. Så för att försöka ta bort något av besvären medan vi väntade på CIVA så började de klippa upp en stor del av plasten. Här däckade jag totalt, inte för att jag var smärtfri, utan för att min kropp var helt slut. Jag vaknade inte förrän plasten var fixad, mina eksem var påsmörjda och en läkare från CIVA hade kommit. Kommer inte ihåg mycket av vad han sa, förutom att han gav mig en Ipren, som skulle förstärka och ta upp de mediciner jag redan hade i kroppen. Att "lätta" mediciner, kan ta upp starkare mediciner visste jag, men jag var helt övertygad om att det inte skulle dra av "toppen" av min smärta. Jag fick nöja mig med det, nu kunde de tydligen inte ge mig något mer.

Natten från tisdagen till onsdagen var INTE rolig. Förstår inte ens hur jag kunde somna med den där hemska smärtan. Sov verkligen inte bra, sov verkligen inte mycket, och vaknade upp ännu tröttare, om det ens gick, än var jag va när jag somnade.

Fortsättning följer....


Detta är en bild från onsdagen, när vi bytte hela förbandet och portnål, men vill visa vad jag menar med mina eksem, och varför det kliade så mycket! Kli, kli, kli!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Söndag 27/11

Dagen började med att hemsjukvården kom hit. Först läste hon av min pump och sedan bad jag henne att göra någonting åt paketeringen vid porten. Har nämligen fått världens utslag av plasten, vilket kliar sååå mycket. Så har legat vaken hela natten och kliat, lyckades till och med klia så mycket så det gick hål i plasten. Något behövde göras mot utslagen då det var ohållbart. Så hon tog bort all plast och tejpade om allt. Denna gången mycket mycket mindre så att den irriterande huden kunde få vila lite. Blev en stor klump precis vid porten, verkligen inte vackert, men det var ju inte huvudsaken.

När det var klart kollade jag på mobilen och såg att jag hade fått ett SMS av Aron, där det stod att han ville hämta mig vid centralen i Stockholm vid 13. När jag såg det var klockan 11.50. Det tar 40 min att ta bussen till Uppsala och sen ytterligare en timme med pendeln att komma till Stockholm. Jag hade inte ens hunnit tagit mig upp ur sängen hehe. Trots att jag visste att det var helt lugnt att jag kom lite senare så bröt jag ihop totalt. Jag grät och grät, och tårarna gick inte att få stopp på. Visste inte vart jag skulle börja. Försökte få iväg något sms till Aron för att berätta hur situationen var, och trots att det är superenkelt i vanliga fall kändes det helt omöjligt denna gång, huvudet stod helt stilla.

Fick panik och världens ångestattack och det gick inte att stoppa. Det slutade med att jag tog mina tabletter mot panikångest, vilket gjorde så att jag sakta började lugna ner mig. Efter mycket hjälp och tröst av mamma lyckades jag få på mig kläder och göra mig iordning så att jag kunde komma iväg. Och kommit någonstans hade jag inte heller gjort om inte Joel var så snäll och skjutsade dit mig. Världens bästa bror som alltid ställer upp.

Joel följde med in ett tag för att hälsa på Aron och Anja, de har nämligen inte träffats innan. De bjöd på årets första glögg. Jag som vanligtvis inte är ett sådant där jättestort fan av glögg älskade det denna gång, fick sådan julfeeling. Längtar något otroligt till December månad alltså, min favoritmånad på hela året! Jag fyller år, det är jul, och det är nyår. Tycker att hela månaden är allmänt mysig, med en massa julpynt, julbak, och julmusik. Älskar och njuter av varenda dag i december. Någon mer här som älskar December?!

Tillbaka till Aron igen. Joel stannade bara ett tag, innan han var tvungen att åka hem. Men jag stannade såklart och hade det supertrevligt. Vi pratade en massa, jag blev bjuden på god mat, och sen blev det filmmys. Därefter var Aron snäll och skjutsade mig till centralen, där han följde med mig in och styrde mig dit jag skulle. Så snällt, hade virrat bort mig annars haha.

Förresten, vad tycker ni om min braiga och stabila dygnsrytm?! Superbra eller hur?! Nej nu ska jag sova, är sååå trött. Natti!

Bara älskar när Aron gör detta! Så kul att han trotsar normen, och tar rullstolen i rulltrappan. Och ni skulle bara se hur alla människor runt om reagerar haha!

Likes

Comments

Lördag 26/s11

I lördags vaknade jag upp riktigt seg, och låg kvar i sängen ett bra tag innan jag lyckades ta mig upp. Sedan gick jag upp för en dusch, favoritgrejen på morgonen. Jag känner mig otroligt mycket piggare efter duschen, och det känns som den där sega känslan i kroppen rinner av mig, Gillar att tänka på vad jag vill ha gjort under dagen och också vad som redan är planerat. Och sen är det så skönt att tänka, tänka på alla möjliga olika saker, och då kan jag lämna de tankarna där så att jag slipper tänka på allt under dagen.

Joel, Love, och mamma var ute och vinterstädade i trädgården. De tog bort dynor, studsmattan, sommarmöbler och liknande, medan jag satt inne och sminkade mig. Kände mig så taskig, som inte gick ut och hjälpte till. Men samtidigt får jag tänka på att spara så mycket energi som jag bara kan för att kunna orka det som är roligt istället. Kändes iallafall mycket bättre att mina bröder var här och kunde hjälpa till istället för att mamma skulle fixa allt själv.

På eftermiddagen tog jag, Love, och Joel bussen in till stan. Vi hade bestämt oss för en syskonkväll, något vi verkligen behövde och något jag önskat så länge. Först gick vi runt och slökollade i affärerna, eftersom det var många butiker som körde på black weekend, så skönt att slippa den stora mängden människor denna gång. Denna gång var jag dock inte ute för shopping till mig själv, utan kollade lite efter julklappar. Jag hittade inget, men hjälpte Joel att hitta en grej iallafall. Dock tyckte jag lite synd om Love, som var riktigt uttråkad. Han ville bara gå in i en enda butik, och den hann stänga innan vi kom dit såklart.

Så efter att butikerna hade stängt gick vi till Tacobar för att äta. Möttes av en riktigt otrevlig personal vilket fick mig på lite dåligt humör, men försökte skita i det, ville ju inte att det skulle förstöra vår kväll. Tycker bara att det är så konstigt att man inte värderar sina kunder bättre än så. Men vi fick det riktigt trevligt och mysigt ändå som tur var, njöt så himla mycket och var så glada över att vi äntligen fick till så att vi kunde träffas allihopa.

Med världens matkoma gick vi vidare till Hemmakväll för att köpa godis. Känner att det var väldigt bra att jag var proppmätt, för jag lyckades få med mig över 1,5 kg godis därifrån, och det hade blivit ännu mer om jag hade varit hungrig haha. Godiset smugglade vi in på bion (så kriminell trodde ni inte att jag var va?!) Vi tittade på en svensk komedi ”All inclusive”, den kan jag starkt rekommendera. Jag brukar inte tycka om svenska komedier då de oftast blir alldeles för jobbiga att titta på, eftersom dom är så fruktansvärt pinsamma. Men denna gången tyckte jag att det var riktigt kul istället. Har börjat älska bio på sistone också, man blir så otroligt inne i filmen av att sitta i en salong med högt ljud och stor skärm. Detta gör så att jag kan koppla bort cancern ett tag då jag bli så inne i filmen. Önskar att detta ska bli en rutin, gå typ minst 2-3 gånger i månaden, tråkigt bara att det kostar så himla mycket..

Njöt så mycket av denna kväll, kändes som något vi verkligen behövde. Viktigt för mig att ha min familj nära, det får mig att känna mig mindre ensam på något sätt. Tror det är otroligt viktigt för Joel och Love att umgås och skapa ett starkt band med varandra, så att de vet att de har varandra nu när allt detta hemska sker. Hoppas verkligen på fler av dessa dagar. Är så otroligt lyckligt lottad som har syskon, ni är bara bäst!


Likes

Comments

Torsdag 23/11

Eftersom jag och mamma har småtjafsat lite på senare tid, så tyckte vi båda att det vore en bra idé att komma bort ett tag tillsammans. Man ägnar sig hela tiden åt de där småsysslorna hemma som alltid finns, och gör en upptagen hela tiden. Vi behövde komma bort, bo tillsammans och göra en massa mysiga grejer, sådant man tyvärr inte lägger så mycket tid på när man är hemma och ser allt som behövs göras istället.

I onsdags frågade mamma om hon kunde få ha torsdagen med mig, och såklart ville jag det. Dock var hon lite småhemlig med vad vi skulle hitta på, men jag älskar överraskningar, samtidigt som jag blir så otroligt nyfiken. När jag vaknade på torsdagen berättade mamma vad som stod på schemat. Vi skulle bo på slott. Verkligen inte något jag väntade mig haha, men en riktigt kul idé.

Så på eftermiddagen drog vi oss mot Enköping, Haga slott. Mamma hade bokat sviten, och hade föreställt sig att vi skulle få ett stort fint rum inne i slottet (Fanns inga bilder på webben). Men så var det verkligen inte, vi blev så besvikna när vi fick rummet. Det låg nämligen i en av de sex flyglarna utanför slottet, och kan säga att det verkligen inte var vackert heller. De var byggda 1990 vilket förklarade både stilen och slitaget och särskilt stort var det inte heller. Vi båda blev båda missnöjda och frågade om vi verkligen fått rätt rum, och jajamän det där var sviten. Vi fick köpa läget helt enkelt och göra det allra bästa utav det, och det lyckades vi väldigt bra med, vi hade det superbra.

Först var det eftermiddagsfika, med lite bröd, frukt och småkakor, typ som afternoon tea, inne i slottet. Efter det gick vi tillbaka till rummet för att göra lite fotspa. Har ju nu i flera veckor haft det väldigt svårt att nå ner till min högra fot då mitt ben inte längre lyder så som den brukar. Kan som tur är fortfarande gå normalt, förutom att trappor är lite jobbigare. Tumören har väl hittat något roligt att växa in i som gör att jag inte längre kan lyfta mitt ena ben ordentligt, lite kan jag lyfta det, men inte mycket. Detta gör så att det är svårt att ta på sig kläder, skor osv. Eftersom jag har så svårt att nå foten så har jag inte heller kunnat tagit hand om mina fötter alls på et tag, vilket har lett till hälsprickor, förhårdnader, och långa tånaglar. Därför var mamma snäll och hjälpte mig med detta trots att hon inte är så förtjust i fötter eller tycker det är särkilt kul. Fotbadet vi hade hemma hittade vi inte på tyvärr så vi fick åka hemifrån utan det, istället fick vi improvisera och det slutade med att jag stoppade fötterna i rummets sopkorg, som vi såklart först sköljde ur haha, smart va?! Behövde luckra upp fötterna lite först, och sedan fick jag lägga mig ner i sängen och lägga upp fötterna på en handduk i mammas knä. Det blev en hel del filning, sedan fix med tossingarna och sist lite smörja, och mamma verkligen masserade in det. Så mysigt alltihop. Jag lyckades ju dock somna medan mamma filade dom men vaknade i rättans tid, när hon började massera. Efter en hel timme såg mina fötter typ nya ut haha. Tänk att mamma var gullig att göra detta trots att hon hatar fötter, världens bästa du.

Sedan blev det en finmiddag, och vi satt vid bordet i flera timmar. Eftersom vi var missnöjda med rummet så bjöd de på antingen en förrätt eller efterrätt. Jag tog före och mamma efter, men vi delade så det blev som en tre rätters. Vi åt riktigt sakta och njöt av tillvaron. Efter det tvingade jag mamma till en sak som hon först inte ville. Nämligen en liten photoshoot, var ju bara för tvungen att ta med studiolampan och prova haha. Så vi ställde upp studiolampan och kameran på stativ och ställde in självutlösare på kameran. Sen stod vi där och gjorde roliga poser i mer än en timme, och vi hade såååå kul, skrattade så mycket så att jag grät. Snabbkollade bilderna då men har inte hunnit ladda över dom till datorn ännu. När jag och mamsen tittat igenom alla så ska vi såklart bjuda på några.

Efter den intensiva fotograferingen var vi slut och gick och lade oss. Men istället för att lägga mig, som hade varit smartast, så skrev jag ett blogginlägg i tre timmar och somnade varannan minut så att det aldrig blev klart någon gång haha. Men tillslut fick jag äntligen upp det, och somnade sekunden jag lade ifrån mig datorn .

Fredag 24/11

Fick inte mycket sömn men kunde ju inte missa frukosten. Så trots att jag var helt slut lyckades jag ändå ta mig upp vid 08, (stolt) och brukar ALDRIG gå upp tidigare än klockan tio hemma. Så en god frukost med en massa gott bröd och frukt, så som jag vill ha det.

Sedan packade vi ihop grejerna och drog hem mot Uppsala igen. Och ingen kan väl ha missat att det var Black friday i fredags, den viktigaste shoppingdagen av dom alla, och såklart begav jag mig ut på jakt. Blev riktigt besviken faktiskt. Hittade en tröja som jag fick lite rea på, men sedan köpte jag ett par örhängen för orginalpris och likaså min nya kappa, jo ni läste rätt, jag har ÄNTLIGEN hittat en kappa. Har ju letat överallt, i Stockholm, Uppsala, på nätet, men så hängde den där, inne på Vila, och jag typ sprang till den haha. Den passade helt perfekt och jag tog nervöst av mig den för att kolla prislappen, var helt säker på att den skulle kosta över 1500kr, men icke, bara 600kr, galet ju. Överlyckliga jag slog till och har haft den varje gång jag går ut sedan dess. Älskar den verkligen, recommend recommend.

Uppsala, min lilla stad, kändes som Stockholm i fredags, människor exakt överallt, svinlåååånga köer, och folk som sprang som galningar. När jag kom hem var jag så trött, och mina fötter var inte så glada längre, efter att ha gått hela dagen i klackskor. Har aldrig varit skönare att slänga sig i soffan. Hela mamma-familjen var samlade också, jag, Joel, Love och mamma, bara vi fyra, det händer aldrig, alltså verkligen aldrig. Vi kollade på Idol tillsammans, och jag var så glad. Det finns inget jag gillar mer än att ha familjen runt mig.

Kramis och godnatt!

En skrattande mamma!

Likes

Comments

Tisdag 21/11

Vart tog tisdagen vägen?! Hade planer och massor av saker jag ville ha gjorda. Men istället sov jag nästan bort hela dagen. Vill göra så mycket, men orken räcker inte till. Det stressar mig, jag vill hinna göra allt som bara går. Jag vill inte behöva anpassa mig på grund av min sjukdom, och det känns hårt att jag måste det. Vill inte ligga och sova bort dagarna, jag vill leva livet.

Men nu till sakerna jag faktiskt hann med i tisdags.

Berättade för ett tag sedan att jag ville köpa en studiolampa/lampor innan jag filmar in någon video, eftersom jag tycker ljuset blir så dåligt nu när vintern är här. Vet att många av er inte ens skulle tänka eller bry er om ljuset var bra eller ej. Men jag själv blir irriterad och om ljuset är dåligt slutar det med att det inte kommer ut en video ens. Men så kom det en räddande ängel in i mitt kommentarsfält. Hon ville nämligen skänka sin studiolampa, som inte kom till användning, till mig. Jag hörde av mig till henne för att checka upp hur vi skulle sköta överlämningen, och till och med där erbjöd hon sig att leverera den hem till mig?!?! Är så överraskad och förvånad över hur fina följare jag har! Överallt ser jag troll på nätet, och här finns det inte en enda ''peppar, peppar ta i trä...", kan inte beskriva hur tacksam jag är över det.

Iallafall så bestämde vi oss tillslut för att jag skulle åka hem till henne för att hämta lampan. Lite läskigt måste jag ändå erkänna, man vet ju faktiskt inte om folk är dom de utgett sig att vara. Men ingen fara, hon talade sanning. En tjej från min lilla by faktiskt. Det slutade med att vi gick in i hennes lägenhet och pratade i typ 45 minuter haha. Så trevligt, trots att vi aldrig träffat varandra tidigare. Och så otroligt snällt att hon ville skänka sin dyra lampa till mig! Nu hoppas jag att jag orkar sätta igång med videosskapandet inom kort, skulle vara så kul!

Sedan rullade jag vidare hem till Björklinge, för återförening med mamsen. Så kul att få träffa henne igen. Tror det var viktigt för vårt förhållande att vara ifrån varandra ett tag, så att vi hinner sakna varandra lite. Eller nej, skulle nog säga att det är viktigt i varenda förhållande. Jag själv blir galen när jag inte får vara ensam ibland. För ensamtid är viktigt, att inte behöva några krav och måsten, eller att behöva ha pressen att se till att den andra mår bra. För att kunna orka vara stark och stötta någon annan så måste man själv också ta hand om sig själv,

Onsdag 22/11

I onsdags träffade jag min fina vän Ivana. Gud, kändes som att det var evigheter sedan sist, och vi hade såå mycket att prata om. Vet inte om vi kan skylla på att vi bor långt ifrån varandra, för jättesvårt är det inte att ta sig mellan Uppsala och Stockholm hehe. Men våra kalendrar har krockat hela tiden, så är ändå så glad att vi lyckades få till det och träffas trots att vi inte hann vara med varandra så länge som vi önskade denna gången. Men fina Ivana, för himla go!

När jag hade sagt hejdå till Ivana började jag fara runt på stan själv istället. Vill ha något att sätta mina polaroidbilder på, och inte bara lägga ner dom i en låda. Just nu har jag dem under en hylla i en ljusslinga, vilket jag är jättenöjd med. Men nu börjar det bli för många bilder. Eftersom jag använder mig av min kamera ofta, så kommer det garanterat öka snabbt. Därför behövde jag hitta på något nytt sätt att förvara bilderna på, både fint och väldigt synligt, så att jag kan kolla på dom och minnas alla de fina stunderna. Så jag sprang och köpte en massa grejer till det helt enkelt, och tror faktiskt det kommer bli superbra. Så fort jag är helt klar så ska ni få en bild! Kan säga att det var en jäkla utmaning att få in den där stora saken i min bil, var sååå nära att gå och lämna tillbaka den haha. Igår var det alltså ingen glad Saga som hoppade in i bilden efter att ha fått hål på jackan, satt obekvämt och hade skärsår på händerna. Men jag fick hem den iallafall, mission complited !

​​​​​​

Den enda bilden jag har från dessa dagar! Ingen duktig bloggare här inte hehe..​

Likes

Comments

Måndag 20/11

I måndags vaknade jag upp rätt så seg, och kände att jag ville ligga kvar i sängen hela dagen. Och när Rocky kände samma sak så blev det lite mys först. Klappade honom i säkert 45 minuter, och Rocky var så nöjd och rörde sig inte ur fläcken. Blev lugn i själen av att titta på hur han njöt, min fina fina hund.

Sedan tog jag en dusch, det kommer på andra plats på favoritsakerna att börja dagen med. Som de flesta gör så tänker jag otroligt mycket när jag står i duschen. Och faktiskt till skillnad från många andra gånger på sista tiden så var tankarna ändå glada. Jag var taggad på att se vad dagen hade att erbjuda.

HSV stod på schemat innan jag fick åka in till stan. Hann precis klart med sminket när hon knackade på. Först läste hon av min pump som vanligt, och sen berättade hon att mamma hade ringt och berättat hur läget var och att vi hade bråkat lite. Därför undrade hon hur allt var med mig.

Jag har ju sedan några veckor tillbaka knappt ventilerat mina känslor alls, och märker direkt hur mycket sämre jag mår utav det. För det första har jag varit dålig med bloggen. Jag har inte förstått att det betyder så mycket för mig att få skriva ut allt. Och sen pratar jag nu inte längre med någon om mina allra djupaste tankar, idiotiskt egentligen. Men vill inte ge ännu mer tyngd på mina nära än vad de redan har. De har sagt till mig att det är okej, okej att prata om allt, och att de orkar med det. Men det har låst sig nu, helt och hållet.

Och psykologer och liknande är jag väl inte ett sådant där jättestort fan av. Det känns så himla krystat, och stelt. Jag har stunder då jag vill prata och inte vill prata, det kommer inte på beställning. Dessutom har jag väldigt svårt att öppna upp mig för främlingar, ganska logiskt skulle jag ändå säga. När jag pratar om mitt allra innersta så gråter jag floder, just för att det är så pass skrämmande för mig. Det känns bara fel att psykologen sitter där med stoneface och har lämnat känslorna någon annanstans. Och missförstå mig inte, anser det som professionellt, och hens liv skulle ej fungera om hen tog känslor in i jobbet. Det jag vill komma till är att en psykolog inte är något för mig.

Berättade detta för henne och lite saker runt omkring mig som gör så att jag mår dåligt osv. Kände att det var väldigt skönt att prata om det, och jag förstår att det är det jag behöver. Känner att jag har väldigt mycket lättare att prata med sjuksyrror, än riktiga psykologer. Tror att det är för att man får en liten mer relation till dom och så känns de mer närvarande. Kommer fortsätta prata med henne, så får vi se när det känns bättre och jag känner mig mer säker på att jag vågar dela med mig till mina närmaste, det är det jag mår allra bäst av.

Efter vårt långa snack så var hon snäll och tog med mig in till stan, och släppte av mig vid centralen. På stan mötte jag upp min vän Angelica, Josefine, och hennes lillasyster Alice. Josefine och Alice känner jag inte sen förut men det gör Angelica, så vi valde att ta en fika tillsammans för att lära känna varandra. Vi hade det supermysigt och de båda tjejerna var jättetrevliga. Josefine är en stor influencer här i Uppsala, som bloggar och gör videos på Youtube. Känner ingen som är kunnig inom detta område, därför var det otroligt kul och lärorikt att få lite tips och få veta vad man faktiskt kan begära från både bloggportal och samarbeten.

Eftersom jag är helt utanför den så kallade "bloggvärlden" så har jag inte mycket koll på något egentligen. Majoriteten av bloggarna brukar handla om mode, och modebloggare går på events, får en massa pressutskick och gör samarbeten. På så sätt blir man sammanlänkad med många andra och kan därmed lära sig hur allt går till. Jag skulle nog säga att min blogg är rätt så stor just nu, men den enda skillnaden för mig är att jag får mer kommentarer. Har absolut fått förfrågningar om samarbeten, många till och med, men skulle inte kalla dem seriösa. Om man har höga läsarsiffror ska jag ha mer än ett presentkort på 1000 kr. Hittills har inte någon av dessa samarbeten fallit mig i smaken, och inte heller passar dom in på min blogg. Men om jag skulle göra några så är det ju bra att veta vad man kan förvänta sig att tjäna på ett sådant jobb, och det har jag nu fått svar på.

Likes

Comments

ÅÅååh vad jag saknat er. Tanken varje kväll har varit att jag ska skriva, men så fort jag lägger mig ner blir jag svintrött och lyckas somna med datorn på magen haha!

Lördag 19/11

Jag, Amanda och hennes mamma stannade som sagt i Stockholm över natten på ett jättefint hotell. Frukosten var helt UNDERBAR, åt belgiska våfflor och en massa frukt. Fun fact, jag hatar frukost och har alltid gjort, därför brukar jag normalt sätt inte äta frukost om inte mamsen tvingar i mig. Men hotellfrukost är ju för gott och en helt annan grej. Jag som annars knappt äter slukade typ en hel honungsmelon själv, plus en MASSA annat. Fun fact numero doce, jag älskar honungsmelon, och om jag fick leva på endast en sak här i världen så skulle det nog vara honungsmelon, sorry Kiwi. Okej, frågan är ju om det ens var någon som tyckte mina "fun facts" var roliga?! Hehe!

Amanda och hennes mamma behövde åka hem redan vid klockan 11 för att gå på kalas. Och det var planerat att jag också skulle följa med dom hem till Uppsala. Men egentligen ville jag stanna ett litet tag till eftersom vi knappt hann med någon shopping alls dagen innan, men tänkte att jag fick åka tillbaka någon annan dag istället. Men då kom min moster Kerstin som en räddande ängel och berättade att hon också var på besök i Stockholm, och också tänkt att gå runt i affärerna. Så det passade helt perfekt.

Vi hade det superroligt, och när regnet kom bestämde vi oss för att avsluta den lilla shoppingen med en liten fika. Vi satt där länge och pratade om allt möjligt. Helt plötsligt såg jag i ögonvrån att det kom en man bakom mig. Han lade sin hand på min axel och viskade "because you are so beautiful". Sen lade han en ros gjord av en servett på bordet, gav mig ett leende, och gick ut. Först fattade jag ingenting, och sen frågade Kerstin om han hade skrivit sitt nummer i rosen. Mycket riktigt stod det ett litet nummer där. Kanske ska påpeka att mannen såg ut att vara 35+, så inget för mig. Men ett leende på läpparna fick jag iallafall.

På kvällen åkte vi hem till Lavemarks för tacokväll. Det har blivit en liten tradition. Vi hade det jättemysigt som vanligt, men sedan började jag och mamma tyvärr bråka. Så det slutade med att jag åkte hem ledsen, verkligen så tråkigt avslut på kvällen. Men just nu när jag mår dåligt och har ständig smärta så är jag väldigt lättretlig och blir arg. Det är tufft för mamma också, jag behöver mycket hjälp. Det är mediciner hit och dit, läkarsamtal och HSV (hemsjukvården) osv, och sen måste hon också orka att ta hand om sig själv. Vi är nästan med varandra dygnet runt. Och när vi båda två är starka individer så blir det ibland för mycket, och en hel del bråk. Vi är sams nu iallafall och har beslutat oss för att det vore bra att prata med någon professionell om våra problem, så don´t worry, detta klarar vi också oss igenom!

Söndag20/11

I söndags hände det inte mycket. Det var typ en sådan där vanlig tråkdag då man sover halva dagen, och sen städar lite. Men sådana dagar är sköna dom med. Tog mig till pappa iallafall, saknat andra sidan av familjen också. Och alltså Rocky, min lilla plutt, hur kan det finnas så otroligt mycket kärlek i en sådan liten kropp. Otroligt mycket han ger mig! Frågan är ju om det finns något bättre välkomnande än att öppna dörren och Rocky kommer skuttandes i raketfart och tjuter av lycka. Eller när han kommer och slickar mig i ansiktet när jag är ledsen (ja, ofräscht men gulligt haha). Sen så är det så himla värdefullt för mig att ha någon att sova med, nu när jag känner mig så himla ensam. Han är ingen människa, och det är just det som är skönt, han är så kravlös, inga förväntningar, utan bara finns där som ett stöd på något sätt. <3

Likes

Comments

Fredag 17/11

Försökt hittat på så mycket som det bara går de senaste dagarna. Ibland känns det som om att jag gör saker som jag inte ens orkar, men jag känner ändå att jag vill och måste ha något att göra hela tiden. Varför jag känner så är för att när jag stannar upp och tar det lugnt en sekund kommer alla tankar på en och samma gång och äter upp mig.

Fredagen var en dag jag sett fram emot hela veckan. Jag och en av mina bästa kompisar Amanda hade nämligen bestämt oss för att göra en liten utflykt. Inte vilken utflykt som helst utan denna gång till vår fina huvudstad Estocolmo.

Så vid klockan fyra i fredags mötte jag upp Amanda och hennes mamma på centralen här i Uppsala. Vi köpte med oss lite gott fika från Espresso house som vi hade med oss på tåget. Är ju galen i frappinos, så otroligt gott, det börjar ju dock bli lite väl kallt för att dricka dom enligt mig, iallafall när man är utomhus, men ännu kämpar jag på haha. Sedan satte vi oss på tåget mot Stockholm och babblade om allt, alla möjliga konstiga saker. Vi kom till och med in på fiffipiercingar, fråga mig inte hur, men roligt var det.

När vi kom fram till centralstationen fick jag först och främst en liten chock över hur otroligt mycket människor det var där. Har ju varit där mycket förut men aldrig stött på sådan här mängd människor. Jag som alltid trott att jag tycker om storstäder, och nu känner jag mest nej tack. Blir stressad av att bara kolla på alla människor och ännu mer stressad av att gå bland dom. Så efter en väldigt stressig promenad var vi framme vid det absolut finaste hotellet jag någonsin bott på, inte bara var det fint utan det låg också typ 15 m från plattan.

Jag och Amanda tittade runt en snabbis och sedan slängde vi in väskorna och begav oss ut igen för att gå på lite shoppingjakt. Himla kul att shoppa med Amanda, hon är verkligen inte en sådan som jag, hon hittar något, provar det, funderar typ tio sekunder och om det känns bra köper hon det köper hon det. Jag har världens jäkla beslutsångest och tänker igenom i detalj om jag verkligen vill ha det, detta sker inte på tio sekunder kan jag lova utan snarare mer än tio minuter. Stackars mina vänner så måste stå ut med detta hehe.

Eftersom vi kom dit så pass sent så hann vi endast gå runt och kolla i 1,5 timme innan allt stängde vilket verkligen var jättetråkigt. Tiden lade vi dessutom nästan bara på att hitta en vinterkappa till mig, så vi gick in i alla tänkbara butiker. Tror ni att jag fick med mig någon hem?! Nej haha! Nu kanske ni blir förvirrade, det finns en hel drös kappor ute i affärerna men har målat upp i huvudet precis hur jag vill att den ska se ut, ganska kort, svart och utan en massa detaljer. Om ni sett någon liknande skulle jag var evigt tacksam om ni isåfall skulle kunna länka den nere i kommentarerna. Är sååå desperat nu, känns som om jag letat i varenda affär.

Efter allt letande gick vi tillbaka till hotellet igen för att vila upp oss lite. Vi laddade mobilerna och jag fixade hennes kaos ögonbryn (förlåt Amanda, dom är fina nu), finns inte mycket som gör mig så frustrerad som när folk inte plockar bort de där hårstråna som sitter helt fel, perfektionisten i mig själv som måste ingripa helt enkelt. Haha, ja ni hör ju vilken tönt jag är.

Sedan gbeav vi oss ut igen. Som jag ångrade mitt skoval då. Kändes som fötterna bara skrek, aldrig har fötterna gjort så ont. Var dum nog att tänka snyggt före praktiskt, men mitt försvar är för att jag tänkte att jag ville passa in bland alla stockholmare. Kan verkligen inte begripa hur vissa orkar gå med klackar hela dagarna helt frivilligt, er ser jag upp till haha. Med ömma fötter tog vi oss till en restaurang som heter Fridays och som är väldigt omtyckt av det flesta. Väldgit god mat men den höga msuiken var jag inte beredd på. Det var en DJ som stod och spelade så högt så att det var omöjligt att höra något om båda inte lutade sig över bordet och skrek haha. Ni kan ju förstå hur jäkla svårt det var att beställ, stackars anställda. Men som sagt avnjöt jag ändå väldigt god mat och var där med min bästa vän, och då sket jag i musiken, det får ju inte vara för perfekt eller hur?! Sedan var det dags att gå hem och alltså herregud vad mätt jag var. Dessutom var jag hur nära som helst att ta av mig pjucksen och gå med endast strumpor. Sen kom jag på att det kanske inte var en så bra idé, ville ju inte att det skulle sluta med köldskador direkt haha!

Somnade så gott i sängen, en stor säng med världens gosigaste täcke att krypa ner under efter världens längsta dag. Så avslappnad var det länge sedan jag var.

Likes

Comments

I tisdags lyckades jag pricka av en grej på min bucketlist. Kan ni gissa på vad?! En ledtråd, många av er skrek nej när ni fick reda på att jag ville göra detta, men jag har varit stensäker på att jag ville göra detta såså länge. Jo, jag och Cissi har länge suttit och planerat en kompistatuering. Tror vi har pratat om det i över ett år, men har inte kommit till skott, då vi båda varit lite rädda. Men sedan bokade vi en tid, till i tisdags, på en tatueringsstudio.

Jag kan faktiskt inte riktigt säga att jag var nervös, utan snarare riktigt taggad. Cissi däremot trodde jag skulle svimma, som hon hoppade runt. När tatueraren frågade oss om vem av oss som skulle börja, ropade Cissi "Saga" innan jag ens hunnit förstå vad han sa. Dock hade vi redan kommit överens om det innan.

Så jag började helt enkelt, och Cissi stod lite på avstånd och filmade. Inte för att skryta, men jag rörde inte en min haha, utan förde jag ett väldigt roligt och trevligt samtal med tatueraren. Så istället blev det en hel del skratt. Jag skulle nog vilja säga att jag tyckte det kändes som om man skar med en kniv in i huden. Nu kommer ni skratta, men jag tyckte det var skönt. Eftersom jag har ont dygnet runt, så fick jag för en gångs skull slippa ha ont i tumören. Annars får jag aldrig vara utan den smärtan. Vet inte hur många gånger jag sparkat mitt ben i väggen, slagit mig, och nypt mig själv, bara för att få någon distraktion mot smärtan. Nu vet jag vad som funkar haha.

Sedan var det Cissis tur. Som hon höll på, som ett litet barn, som var alldeles för kissnödig. Men jag förstår henne helt och hållet. Innan jag blev sjuk var jag likadan, livrädd för allt som handlade om nålar och smärta. Men trots att hon var så otroligt nervös och rädd lade hon sig på den där britsen bestämt, och tog ett hårt grepp om min hand. Jag satte mig på knä, lade mitt huvud mot hennes, och började dra mina fingrar i hennes hår för att distrahera på något sätt. Då sade hon "klar", och sedan kom det inte mycket mer ord från hennes mun. De orden hon sa var "Hur långt är det kvar?".

Efteråt var hon överlycklig, likaså jag. Är så stolt över Cissi, som klarade det helt utan att gråta, som vi båda trodde att hon skulle göra. Vi båda är så himla nöjda över resultatet, och jag är säker på att jag kommer att komma tillbaka inom snar framtid. Cissi däremot tror jag kommer hålla sig så långt borta därifrån som hon bara kan haha. Är så glad att vi nu är "märkta" tillsammans för livet. Fina Cissi, som jag älskar dig! <3

Likes

Comments

Wow! Jag önskar jag kunde ett bättre ord som är tillräckligt fint för att kunna beskriva min tacksamhet över era fina kommentarer. Ni har verkligen varit helt fantastiska dessa dagar, trots att jag inte pallat att skriva, så har ändå personer kommit in här och fortsatt kommentera varje dag. Utan er, utan bloggen, vet jag inte vad jag hade gjort eller hur jag hade mått, en hel del sämre är jag dock säker på. Så tack för den otroliga stöttningen och kärleken jag fått. Det är skönt att få känna sig saknad också. Ni är helt fantastiska!

Trots att ni har varit väldigt duktiga på att stötta mig i vanliga fall, så tror jag att ni i detta kan känna igen er på ett helt annat sätt än när jag skriver tankar om min cancer. Ni är många som gått igenom ett break up, och det har varit så skönt att inte vara ensam i detta. Ni är så många som stöttar mig. Nu på senare tid har jag använt ordet "miserabelt" för att beskriva mitt liv. Och det är väl så det är just nu. Jag har obotlig cancer, blivit dumpad, har ständig grov smärta, och har också en personlig sak som jag inte kan ta här. Jag har svårt att ens ta mig upp ur sängen ibland. Känner ingen riktig mening till att gå upp, vad ska jag göra?! Det känns som om det ända jag gör om dagarna just nu är att tänka, tänka på all skit, och då sover jag hellre bort det.

Nu har jag börjat med det där jäkla ältandet igen, något som jag egentligen inte vill. Jag vet ju att det inte leder någon vart. Jag skulle göra allt för att leva lyxlivet, det som vissa andra skulle säga var det "jobbiga" livet. Jag skulle göra allt för att få gå till skolan varje dag, träffa en massa kompisar. Jag hör väldans mycket gnäll om skolan, vilket gör mig ledsen. Jag håller med, vissa gånger är det inte roligt. Men det är väldigt mycket roligare än att vakna upp varje dag för inget, och sedan invänta sina "bästa kompisar" (hemsjukvården), som oftast kommer för att ge mig ännu mer ont genom att sticka mig med en massa nålar och skit.

Men ska verkligen ta och rycka upp mig snart, måste bara tillåta mig själv att vara ett vrak efter allt som hänt. Ska försöka ta tag i bloggen ordentligt igen, satsa lite på youtube. Men innan det måste jag köpa studiolampor, eftersom det är så mörkt ute nu. Jag vill fortsätta seriöst med mitt hemliga projekt, så att jag kan dela med mig av det till er. Snart, snart ska jag bli vanliga gamla Saga igen.

Okej, nu till lite roligheter! I söndags samlades jag och fem av mina allra bästa kompisar på UKK här i Uppsala. Jag fick nämligen en massa biljetter, av Lekterapin, för att kunna gå på Oskar Linnros. Jag hade helst av allt bara velat stannat hemma den dagen egentligen, men kände ändå att jag behövde komma hemmifrån. Och efteråt var jag ändå väldigt stolt över att jag lyckades ta mig dit. Konserten var superbra, och mina kompisar var jättenöjda. Jag satt och grinade hela konserten dock, allt bara sköljde över mig. Men på något konstigt sätt är det skönt det med. Och jag hade mina fina vänner som kunde trösta mig också.

Nu tar jag resten av roligheterna i nästa inlägg, det blir alldeles för långt annars, plus att jag inte vill blanda in dem i några tråkigheter. Stay tuned!

Likes

Comments