Idag var Isabell med mig! När jag låg i röntgenmaskinen så kunde jag verkligen känna att hon var där, hon var närvarande. Jag ville ändå ha ett tecken. Plötsligt är det som att någon sakta drar sin hand över min mage, då var jag helt säker på att hon var där och vakade över mig. Då glömde jag helt bort min klaustrofobi, fast jag låg där i en trång tunnel med saker spända över mig. Jag kunde känna mig trygg. Tack Isabell för att du fanns med mig idag, även fast jag helst av allt skulle vilja ha dig här fysiskt! <3

Just nu gråter mitt hjärta, hela kroppen gör ont, för jag är så jävla maktlös. Kan ni tänka er att de känslorna jag har just nu inte ens handlar om min sjukdom, utan något helt annat. Jag behövs här på jorden, jag får inte dö. Jag kan inte lämna detta ensam i mammas händer. Det gör verkligen så ont. Och hur mycket jag än vill så kan jag inte skriva om det här.

Min dag har tyvärr inte varit jättebra, brustit ut i gråt alldeles för många gånger. Har egentligen inget mer att säga. Jag hoppas innerligt att min dag blir bättre imorgon!

Kram på er!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments