Torsdag 26/10

Jag och Knut tog en lång sovmorgon och sov bort i princip hela förmiddagen då vi var så oerhört trötta. Sedan var Knuts mamma gullig och skjutsade mig till sjukhuset och stannade där med mig tills mamma kom och mötte upp oss. Det huvudsakliga skälet till att vi åkte dit var för att läsa av min pump, men jag ville också höja min dos på pumpen då jag kände att den jag hade inte var tillräcklig, eftersom jag ständigt behövde ge extradoser.

De gick med på att höja dosen från 0,2 till 0,3. Men för att jag skulle få göra det ville de övervaka mig, och jag behövde därför sova på sjukhuset under natten så att de kunde hålla koll på min andning. Lite surt när man äntligen fått komma hem, men det var ändå rätt så väntat.

Eftersom vi bara behövde sova där så åkte vi hem över dagen, vi skulle nämligen få finbesök. Under bilfärden hem blev jag dock otroligt trött och mådde riktigt illa, nästan till den nivån att vi var nära på att ställa in besöket. Men jag ville det så himla mycket så jag sket i mitt mående. Detta ville jag göra så därför skulle jag göra det, så var det bara.

Vid klockan 18 knackade Aron Andersson och hans kameraman, Felix, på dörren. De hade köpt med sig god mat till middag. Vi satte oss vid bordet, och så började pratet. Vi hade det så himla trevligt, och som vi pratade. Och Aron, han lyckas chocka mig varje gång med hans galna historier! Som jag säger varje gång, jag är så otroligt glad att jag har fått lära känna honom, och att jag dessutom har fått träffa fina människor omkring honom, såsom Felix.

Den där galna mannen åkte till Hawaii för ett tag sedan för att köra Ironman VM (som han kom två i!!!). Då lade han ut en bild på oss tillsammans, och berättade kort om vem jag var, samt att jag var hans inspirationskälla när det skulle vara som tuffast. Han uppmanade alla att swisha en slant till Barncancerfonden och skriva "Saga" i meddelandet för att se hur mycket de lyckades samla in i mitt namn. När han kom hem fick han reda på att det kommit in 223.059 kr i mitt namn, galet eller hur?! Så då blev det en lite photoshoot med mig och Aron som håller i ett papper med summan, så att de kunde lägga ut det på Facebook och tacka alla som varit med. Och jag tackar självklart jag också!!

De stannade i mer än fyra timmar haha, vilket inte riktigt var meningen då de skulle ta sig ända till Örebro den kvällen, och det tar ju några timmar. Men allt går om man vill sa Aron, som skulle sitta i passagerarsätet och sova haha.

När de farit iväg packade vi våra saker och drog till sjukhuset. Då hade jag allra helst hoppat i min egna sköna säng. Men det kändes faktiskt inte alltför jobbigt att åka dit, skulle ju bara stanna under natten.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

På tisdagen nämnde de att det kunde vara möjligt för mig att åka hem igen då nätterna blivit mer stabila. Så då såg jag till att skärpa mig under natten och andades ordentligt. ;) På onsdagen vaknade jag upp pigg och glad, det händer inte så ofta hehe. Men skulle äntligen få flytta ut från det där trånga, mörka och klaustrofobiska rummet. Från sekunden jag vaknade ville jag bara att min läkare skulle komma in och berätta att natten gått bra och att vi skulle få åka hem.

Mina önskningar gick i uppfyllelse, natten hade gått bra och jag hade klarat av att andas själv, utan syrgas. Jag flög nästan upp ur sängen för att sätta igång med packningen direkt. Men så var det ju bara en "liten" sak jag glömt bort. Jag hade glömt att det var onsdag, och att det var dags för portnålsbyte..

De läsare som var här redan för ett år sedan kanske minns min skräck inför detta. Jag har sådana traumatiska minnen av dessa ögonblick. Traumaupplevelserna är ju dock från porten uppe vid mitt vänstra nyckelben, som jag inte använt sedan november förra året. Sätter mycket hellre en PVK (nål i armvecket) var tredje dag, och håller på och trasslar med den med kläder osv, än den smärtan och paniken jag måste utstå av att byta portnål. Varför den gjort så fruktansvärt ont är för att det skars av en massa nerver när jag opererade in den, och sedan läkte nerverna fel. Dessutom är det något galet med själva dosan, och det gjorde att de var tvungna att sticka flera gånger innan de lyckades. Det var rent ut sagt ett helvete när de gång på gång inte fick i nålen, och blev tvungen att dra ut den för att sedan trycka in den där igen. Fick panikattacker gång på gång, nej usch vad hemskt det var!

Efter mina erfarenheter så kunde jag tyvärr inte tro något annat än att denna också skulle göra svinont, och var därför såsåså rädd. Min första nål sattes ju under narkosen så därför hade jag ingen aning om hur det skulle kännas. Lyckades ändå tjata till mig ett emlaplåster (bedövning) så de iallafall kunde lindra sticket i huden, men haken med plåstret är att det tar en timme för den att hinna värka, de tvekade väldigt mycket på om de skulle tillåta mig att få det, jag blev ju utan medicin då och får därmed ont. Men vid det här laget vet jag bäst om min egna kropp och dessutom är det jag som "bestämmer" hur jag vill ha det. Det är ju liksom ändå jag som ska lida.

Går knappt att beskriva vilken lättnad det var när min sjuksyrra sa att han var klar. Nålen satt i, äntligen kunde jag andas igen! Också en sådan lättnad att känna att det faktiskt inte gjorde alldeles för ont, såklart kändes det en hel del, men det går inte att jämföra med den andra porten. Måste byta portnål varje vecka nu, så jag måste helt enkelt vänja mig vid detta, och tror faktiskt att de kommer att bli bättre och bättre för varje gång.

Sedan fick vi äntligen åka hem. Så skööönt! Jag packade ihop mina saker, duschade, och fixade iordning mig. Jag skulle nämligen till Knut och äta middag med hans mamma, syster, och systerns sambo. Det var både gott och trevligt.

Trots att läkarna sa att det inte kunde hända något, och övertygade oss om att vi kunde vara helt lugna angående min andning, ville jag ändå informera Knut om vad han skulle göra om han upptäckte att jag började andas dåligt. Vi satte på en film och jag som var så trött råkade somna. Stackars Knut väckte mig i ren panik. Jag hade tydligen andats dåligt, runt 8-9 andetag och de sa till mig tidigare att jag var tvungen att komma in till sjukhuset om det var under 10. Jag ringde till avdelningen och frågade. Som tur var var det lugnt och vi fick stanna hemma men att vi skulle vara lite uppmärksamma. Sov tyvärr inte så jättebra den natten, och kände mig dessutom så dum som la det ansvaret på Knut. Men jag trodde verkligen stenhårt på läkarnas ord, det var ju ingen risk att åka...

Kramis!

Före omläggning!
Porten utan nål i.
Lånade Cissi och Johannas mormor för stöttning.
Såhär såg det ut efter omläggning. Som ni ser väldigt mycket bättre än innan.

Likes

Comments

Under dessa dygn på sjukhuset har jag sovit otroligt djupt under förmiddagarna. Vid flera tillfällen har de givit mig motgift mot morfinet, eftersom jag andades för få andetag, och syresatte mig för dåligt. Justeringar har gjorts varje dag, men det tar tid innan olika läkemedel försvinner helt ur kroppen. Dessutom kan man riskera abstinens om man tar bort opioider snabbt. När mina tabletter har minskat så behöver pumpen justeras.... Ja, så håller det på.


Söndag 22/10

Efter en jobbig natt med en massa läkemedel så tog jag en välförtjänt sovmorgon. Det blev ett samtal med min läkare om hur planen såg ut, hur länge de trodde att jag skulle behöva stanna, och om jag fick göra vad jag ville under dagarna. Han sa att jag fick permis på dagarna, då jag andas normalt och mår som vanligt när jag är vaken, men att jag måste komma tillbaka till sjukhuset på kvällen för att sova där.

Planen denna söndagen var att åka hem till Knut och mysa med honom, och eftersom jag inte var bunden till sjukhuset gick den planen ändå att genomföra som tur var. Vi gjorde inte särskilt mycket förutom att mysa, eftersom jag inte var i mitt piggaste skick.

Sedan var det dags för middag och vi skulle klura ut vad vi skulle äta. Då kom jag på den briljanta idén, att göra en varsin rätt med samma bas ingredienser och "tävla" lite om vem som kunde göra den godaste rätten. Inget man ofta gör men som är väldigt roligt och dessutom enkelt. Kul att spendera tid i köket tillsammans också. Vi båda kom nog fram till att Knut vann men till mitt försvar hade jag inte de rätta ingredienserna haha. Då hade jag ju såklart vunnit! ;D

Sedan kom mamma och hämtade mig vilket sög. Ville så gärna stanna kvar och sova där, för det finns inget bättre än att ligga och kramas hela natten med Knut. Istället spenderade jag natten på sjukhuset i min trånga och osköna säng.. lite surt men mycket hellre det än att dö av andnöd haha.

Måndag 23/10

I måndags kom Cissi till sjukhuset efter skolan. Vi hann inte stanna länge innan vi blev uttråkade så då beslutade vi oss för att ta oss till Gränby, ett stort köpcentrum här i Uppsala. Fick faktiskt med mig lite hem, bl.a. två fina halsdukar och tre pumpor. Nu kanske ni undrar varför jag skulle ha så många pumpor! Jo, jag tänkte att vi alla skulle få göra en varsin, jag, Cissi, och mamsen. Mamma var först inte så sugen, men bär vi väl började tyckte även hon att det var jättekul och lugnande. Så otroligt mysigt att sitta sådär, chillprata lite, och bara ha det allmänt trevligt. Fler av sådana stunder tack!

Sedan provade vi på att rosta pumpakärnorna, något vi aldrig testat förut men något som jag har velat prova länge. Vi alla hjältes åt. Tog ett tag att få bort pumparesterna som kärnorna satt fast i, men så fort vi lyckades med det så gick det snabbt och smidigt. Det blev verkligen en överraskning, trodde inte alls att det skulle vara så gott. Recomend recomend!


Tisdag 24/10

I tisdags kom Moa och hälsade på mig. Vi hade girltalk som vanligt. Konstigt hur man kan prata i timmar med en person, och att man ändå känner att man inte hinner säga allt man vill haha. Men ja, en mysig eftermiddag helt enkelt, fina Moa!

När hon gick försökte jag skriva ifatt lite på bloggen vilket gick lite sådär. Jobbade också lite med meddelanden jag fått, och alltså det är så svårt att veta vart jag ska börja, har ju kanske 80 st olästa mail och meddelanden. Har alltså typ kommit halvvägs, det blir ju bara fler och fler också.. ÅÅåh, bloggen och alla meddelanden gör mig så otroligt stressad just nu, vill bara komma ifatt men det är så otroligt många timmars arbete för att komma ifatt igen.

Sedan blev det sushi med mamsen. Vi är så otroligt lessa på snabbmat egentligen, och körde på ett lite fräschare alternativ istället. Och hurni, jag börjar äntligen få in snitsen med pinnarna nu, inte ett enda riskorn på min tallrik efter 11 sushibitar, då var jag stolt över mig själv haha.

Juste! Jag fick en blodtransfusion under dagen då mitt HB (blodvärde) var lite lågt. De tror att det berodde på strålningen då de strålade mot min ryggmärg. Så jag fick två påsar blod, vilket var så skönt. Det känns typ som om att dricka 20 energidricker, man blir så himla pigg och alert. Första kvällen på flera dagar som jag inte kunde somna. Annars har jag somnat sekunden jag lagt mig ner i sängen. Men eftersom jag var klarvaken så tog jag faktiskt en insomningstablett, så att jag inte inte förstörde dygnsrytmen mer än vad jag redan gjort. Vilken himla skön känsla att äntligen få känna sig lite pigg, efter flera veckors trötthet!


Ännu ett gult plagg i min garderob. Kollade på denna redan när jag var i Portugal men då tyckte jag att 700kr var lite mycket, så när jag hittade den för 300kr på rea här i Sverige så hoppade jag av lycka. Älskar den!
Visst blev de fina?! :)

Likes

Comments

Lördag 21/10

Kommer ihåg att Alva sa hejdå till mig på morgonen, men inte vad vi sa eller hur mycket klockan var. Runt klockan 12.30 kom mamma in i mitt rum och var väldigt stressad och ville åka till sjukhuset. Trots att jag hade sovit i ca 14 timmar var jag oförklarligt trött. Det kändes som om att jag hade influensan, öm i huden och musklerna, dunkande huvudvärk, och världens illamående.

Huvudsyftet till varför vi åkte till sjukhuset var för att de behövde läsa av pumpen, något som måste göras varje dag. När vi kom började de med att ta blodprover och urinprov, för att kolla efter infektioner i kroppen, och efter det läste de av pumpen. Det tar några timmar att få reda på provsvar, och för mig var det nästintill omöjligt att hålla mig vaken när jag bara låg i sängen och väntade.

Det tog inte lång tid innan jag somnade. Mamma passade på att gå iväg till en närliggande affär för att köpa lite kvällsmat och lite annat lördagsgott. Under tiden kom det en undersköterska in till vårt rum för att göra lite kontroller på mig, puls, bloddryck, syreupptagning, och andningen. Och då lade hon märke till min andning, den var inte riktigt som den skulle... Istället för 12-15 andetag per minut, som man egentligen ska ta, så tog jag bara fem andetag, vilket ni förstår inte är så bra. Hon försökte väcka mig, men det gick inte. Så hon ringde efter hjälp och det blev lite dramatik. Kändes som om alla sjuksyrrorna på avdelningen stormade in i rummet.

Jag vaknade inte på grund av allt morfin jag hade i kroppen. Jag har under en längre period ätit starka långvärkande morfintabletter mot min smärta, men nu när jag har fått min kateter i ryggen så behövs det inte lika mycket morfin längre. Kroppen är fascinerande, för om man ger medicin till någon som har smärta någonstans går smärtlindringen dit, men om man stoppar in samma medicin i en människa som är smärtfri så skulle den få en överdos. Detta var vad som hände mig.

De satte snabbt in en PVK och gav mig motgift för att bryta lite av morfinet, och då vaknade jag. Som ni kanske förstår var jag tvungen att boa in mig på sjukhuset igen, för sådär kunde de inte skicka hem mig. Får ju inte sova så djupt att jag glömmer att andas!

Under natten fick jag sova med syrgas, och vara uppkopplad mot en tv-skärm, som visade min puls och syremättnad i blodet. Dessutom satt en sjuksköterska bredvid mig hela natten, alltså HELA natten. Herregud skulle aldrig någonsin klara av att sitta och göra ingeting under en hel natt. Eller jo, hon hämtade motgiftet typ fyra gånger, då jag ändå inte fick i mig ordentligt med syre.

Länge fick vi tyvärr inte stanna hemma, men denna gången kunde jag ju ändå gå och röra benen, till skillnad från innan då jag var förlamad. Detta betydde att jag nu kunde åka på min airboard "Bärra". Till er som är cancersjuka, testa en airboard, så mycket skratt som jag har fått av den alltså!

Likes

Comments

Jag började min fina fredag på sjukhuset. Min pump behöver nämligen läsas av varje dag, iallafall till en början. Inom kort kommer hemsjukvården förhoppningsvis vara inkopplade så jag slipper så mycket sjukhus som möjligt. Känns riktigt skönt att inte behöva åka upp till sjukhuset för minsta sak, nu är det dom som behöver röra på sig och inte vi. Dock väldigt psykiskt jobbigt att behöva veta att man är i det skedet, att man behöver hemsjukvård.

De läste av pumpen, och vi var klara att gå därifrån, men att springa ärenden med mamma i stan när man är skittrött var inte så lockande. Skulle träffa min kompis Vickan i city några timmar senare också, och då tyckte jag att det smartaste beslutet för mig var att stanna kvar på sjukhuset och sova några timmar, för att vakna upp lite piggare. Planen var en liten powernap. Liten blev den inte, tre timmar hehe. Trots att jag sov så länge var jag ändå helt galet trött alltså, kände mig seg och energilös.

Därefter tog jag mig ner till Gågatan, där jag mötte upp Vickan. Först bjöd jag födelsedagsbarnet (Hurra hurra!) på fika, och sedan gick vi på stan och kollade kläder. Mitt i shoppingletandet kom plötsligt känslan av att jag var ca en sekund från att spy, så jag kutade ner från trappan och ut på gatan där jag försökte hitta ett litet undangömt ställe, ifall det värsta skulle ske. Vi lyckades hitta ett hyfsat bra ställe och jag stod där ett bra tag för att känna efter om det var falskt alarm eller inte. Jag hade tur, känslan gick över efter någon kvart, så konstigt bara hur det kom på en halv sekund?

Blev en tidig middag på Tacobar, som Vickan så gärna ville ha, supergott. Tyvärr smet hon från mig redan vid klockan 18, då hon var tvungen att röra sig till samlingen med laget för att spela innebandymatch. Ett litet tag hann vi träffas iallafall, och det var verkligen så trevligt! Nu när skolan är igång och jag ligger inlagd, är det svårt att pricka in ett datum att ses.

Eftersom jag vill att saker ska hända exakt hela tiden så ringde jag till Alva efter middagen, och frågade om hon ville komma och ha fredagsmys med mig. Det ville hon så gärna. Vi hade det riktigt mysigt! Men så var det ju en liten detalj som förstörde det lite. Jag var så otroligt trött! Inte en vanlig trötthet, utan jag kände mig helt borta typ. Gick och lade mig med en olustig känsla i kroppen, det var något som inte riktigt stod rätt till. Försökte blogga i säkert en timme, men ögonen bara föll ihop mellan vartannat ord. Så klockan 22 var det tack och godnatt för mig.

Hår har vi födelsedagsbarnet! Hela 17 år, fyllde hon i fredags! Galet hur mycket jag älskar denna tjejen alltså! Hur go som helst och har nog inte skrattat så mycket med någon annan person än med denna tjej! Fantastisk och helt jäkla underbar helt enkelt! <3

Likes

Comments

Torsdag, den heliga dagen!

Gissa vem som gick och lade sig 05 och vem som gick upp 08?! JAG! Hur tänker jag?! Skyller nog på sjuksköterskorna. Satt nämligen uppe med dom hela natten och prata om allt möjligt. Vi satt nog typ två timmar och bara pratade om Halloweenkläder, då jag nämligen behöver något.

Kom äntligen i säng och tänkte att jag fick sovmorgon som vanligt. Men nej det fick jag inte... För vid 08 började första kontrollerna, och sen var det fullt upp resten av förmiddagen. Det är många som tror att jag inte har någonting att göra här och att jag bara ligger och sover hela dagarna. Så är inte fallet! Full rulle typ hela tiden. Det är kontroller, möten, ronden kommer, överlämning av skift, akuta operationer, smärtgenombrott osv osv. Väldigt mycket spring här. Vill också med det säga att (till mina nära och kära) ni måste anmäla er om ni ska komma. Vissa gånger är jag jättetrött och det enda jag vill göra är att sova. Detta är också en förklaring till alla mina kompisar som erbjudit sig att komma hit, det handlar verkligen inte om att jag inte vill ha er här. Så, nu har vi det klargjort! Tack!

Pratade med smärtteamet om hur operationen hade gått och fick klartecken att jag fick åka hem om jag var smärtfri. Mina läkare var lite mer tveksamma. Så då dealade jag lite. Jag gick ner på stan för att göra sysslor jag vanligtvis brukar göra, för att bevisa att jag kunde komma hem.

Och Moa var snäll och gjorde mig sällskap. Vi ska på Halloween-fest och bestämde oss för att vi ska matcha varandra. Så vi sprang runt och letade grejer inför det. Gjorde dessutom naglarna igen, verkligen så himla längesen sist, typ tre månader. Har "slängt" bort massa pengar på skitsaker skulle jag sagt för ett år sedan, nu säger jag att jag lagt ner pengar på saker som gör mig otroligt glad. Och spela roll om det gör mig glad för stunden, det är här och nu som gäller, visst?!

Så himla kul att få känna sig normal för en gångs skull. Sådana tillfällen är så oerhört värdefulla för mig. Få beslutsångest för vad man ska välja för utklädsel, istället för dödsångest.

Knut mötte upp oss på stan och följde snällt med när vi skulle in i varje butik haha. Han var så himla gullig som inte klagade en enda gång. När vi varit på stan i fyra timmar vinkade jag och Knut hejdå till Moa, och begav oss mot sjukhuset igen. Hade inte fått ont på hela dagen, vilket betydde HEMGÅNG! Gissa vem som var överlycklig!

Vi packade ihop våra saker och åkte till ChopChop för att äta middag. Sedan satte vi oss i bilen igen för att nå måldestinationen, huset. Men 20 meter bort från huset började min pump skrika fom en ambulans! Då kom tårarna kan jag säga. Hur kan vi på riktigt ha sådan otur att den tjuter precis då, när den inte gjort det sedan jag fick den... Så mamma ringde till avdelningen medan Knut stod och försökte lugna ner mig. Det visade sig att en slang hamnat ur läge, och med hjälp av guidning kunde mamma och Knut fixa det. Hallelulja!

Efter denna långa dagen var det bums ner i MIN SÄNG!

Likes

Comments

Gissa vem som var osmart och bestämde sig för att dygna! Jo, denna tjej. Nej, skulle inte säga att det var planerat. Mamma och jag skilde oss igår. Det är ett beslut vi tagit gemensamt, vi vill att ni accepterar att vi inte vill ha en massa skriverier i media. Vi kommer för alltid förbli kompisar, det var gnistan som dog ut. Haha, vad håller jag på med?! Mamma sov i en annan sal under natten, då jag hade så mycket saker kvar att göra när hon ville lägga sig. Då tyckte vi båda att det var smartare att hon sov i en annan sal, så hon slapp bli störd.

Tillbaka till varför jag dygnade. Det flög otroligt många tankar i huvudet. Min kropp var hur trött som helst och det sved i ögonen, men mitt huvud var klarvaket. Försökte somna och stängde ögonen. Men så fort jag gjorde det kom alla tankar, och jag började gråta. Underhöll mig lite med youtube, tänkte att jag kunde kolla på någon video och somna till den, men det gick inte heller. Höll på med mobilen ett tag, ritade lite, pärlade lite, men så fort jag lade mig ner och slöt ögonen började tårarna falla. Inte heller ville jag störa mamma. Hon hade verkligen inte blivit arg om jag hade väckt henne, tvärtom glad över att får hjälpa till, men jag ville ändå inte störa henne.

Somnade vid 07 och vaknade vid halv tio igen. När jag vaknade kände jag sådan himla oro över operationen. Ville verkligen inte ha mer ont än vad jag hade. Dessutom tycker jag alltid att det är läskigt att sövas.

Maria, Alvas mamma, kom och hämtade mig, och rullade iväg mig till operation. Hon jobbar här på sjukhuset, så hon kunde avvara lite tid för mig. Hon följde dessutom med mig in på operation, och höll min hand tills jag somnade. Mamma passade på att åka hem för att mysa och ge lite kärlek till katterna. Så fint att Maria ställde upp, avlasta mamma.

Operationen gick jättebra. Jag har inte berättat för er så tänkte dra det lite snabbt. Edan jag har i ryggen har flera risker, då den är väldigt infektionskänslig, lätt hamnar ur läge, funkar bara några dagar, man kan bilda resistens mot läkemedlen, och slangen gör väldigt ont att ligga på. Därför är det bestämt att jag ska få operera in en port på revbenen (på samma sätt som jag har en port vid nyckelbenet), med en tunn slang som går under huden till ryggen och in i ryggraden. Visst låter det himla mysigt?? Det blir en permanent lösning, och det suger att jag kommer att behöva få gå runt med en pump.

Som jag nämnde i tisdagsinlägget så ville de egentligen sätta urinkateter på mig under operationen, vilket jag protesterade starkt emot. Anledningen var att de inte visste vilken exakt dos de skulle spruta in i porten, så risken fanns att jag kunde bli tillfälligt förlamad. Vi kom överens om att inte sätta någon kateter, men om det skulle vara så att jag blev förlamad och inte skulle kunna kissa så var jag tvungen att tappas. Det första jag kommer ihåg att jag sa när jag vaknade var "JAG MÅSTE KISSA" , lite aggressivt. Mest för att bevisa att jag inte skulle ha något inkört där nere.

Sen kom Alva och Maria och mötte mig vid uppvaket. Drog ner Alva i min säng och kramade om henne. Vi låg som små flickor och viskade saker till varandra, och fnittrade. Jag kommer dock inte ihåg mycket alltså.. Var ju hög, och då får jag minnesluckor, men något jag kommer ihåg var att jag hade riktigt roligt iallafall.

Ville ju ha kvar tjejerna så länge som möjligt , så när de började visa tecken på att gå kom jag på den smarta idén. Jag skulle bjuda dem på middag. Och tro nu inte att jag var så hurtig att jag ställde mig och lagade mat när jag precis opererats, nej jag provade beställa mat via Foodora. Tycker det är en sådan himla bra app, maten kommer snabbt och leveransen kostar inte mycket. Vill tillägga att jag verkligen inte är sponsrad, hade dock gärna velat det.

Blev lite tapas, vi köpte tre olika rätter, och så fick man ta av allt. Vi hade det verkligen supermysigt. Trots att jag opererades var detta en fantastisk dag, och det får jag tacka Maria och Alva för (och foodora).

"Kolla den rosa elefanten i som flyger där"
Ja, innan man får hugga in på den efterlängtade maten så måste man ta kontroller såklart..
Mums!
Mina första flätor någonsin sedan jag tappade håret! Grät faktiskt lite glädjetårar hehe..

Likes

Comments

Tisdag 17/10

Har ändå haft en helt okej dag om man jämför med gårdagen. Vaknade rätt sent, har blivit lite bortskämd med smärtlindringen och har därmed fått sova på nätterna. Vaknar ca tre gånger under natten nu när jag legat inne, vilket är en klar förbättring sedan innan, när det var runt tio gånger. Men denna natt blev det typ tio gånger igen, som innan. Inte på grund av att jag har ont, utan för att jag har fått dropp, som sattes in igår på grund av min huvudvärk, eftersom mitt huvud inte får tillräckligt med vätska efter "läckaget", som de så fint kallade det.

Droppet är inte bara bra mot huvudvärken, utan också min urinvängsinfektion. När vi ändå pratar om den kan jag meddela att det faktiskt redan har blivit lite bättre, inte helt borta, men verkligen skönt att veta att penicillinet funkar. Förhoppningsvis slipper jag skiten om några dagar.

Sedan kom en smärtläkare hit igen för att prata om operationen. Och idag lyssnade han äntligen på mig. Skönt att slippa stressa, och att vi kunde sitta i lugn och ro och prata. Känns så mycket bättre än igår. Är dock väldigt nervös över hur det går imorgon. Minns hur ont jag hade när jag opererade in min venport vid nyckelbenet, där cellgifterna gått in igenom. Tröstar mig dock med att min smärttröskel är helt annorlunda idag mot då.

Sedan hämtade pappa upp mig för att äta lunch. Jag kände att jag verkligen behövde komma bort från sjukhuset ett tag. Mamma stannade kvar och hade ett möte med hemsjukvården, ett möte jag också skulle varit med på, men som jag inte hade orken till. Så istället flydde jag haha, och det gjorde jag rätt i. Jag behövde nog få lite sol och friskluft även om det bara var för ett kort tag. Tyvärr kände jag av huvudvärken innan jag ens han sätta mig i bilen, men beslöt mig för att åka ändå. Ville ha något fräscht, då det blir en hel del skitmat här på sjuhuset. En sallad fick det bli, vilket var fantastiskt gott. Länge kunde vi inte sitta där förrän jag inte kunde stå ut med min huvudvärk, den var rent ut sagt fruktansvärd. Då blev det raka vägen till sjukhuset. Tyvärr blev jag en halvtimme sen med medicinerna, och dettt resulterade i ett nytt smärtgenombrott.

Fick en extrados, och sen tog jag en låååång powernap när jag kom "hem", fyra timmar sov jag. Powernaps är så otroligt sköna, men också jättefarliga. När man vaknar upp vill man ju typ inget hellre än att sova i typ åtta timmar till, iallafall när det gäller mig. Sedan ringde Lavemarks mitt i powernapen för att fråga vilket rum jag låg i. Bästa dom, de kom nämligen hela familjen med pizza från Pizzahut, min favorit. Jag hoppade typ av glädje. Vet ni vad de också tog med!? GULA ROSOR!!! Helt perfekt då mina andra egentligen var helt döda sedan många dagar tillbaka. Det blev en mysig middag och superbra sällskap. Uppskattade verkligen att de kom!

Likes

Comments

I måndags vaknade jag upp helt smärtfri, och pumpen stod på 2 ml/timme. Efter lite prat med en sjuksköterska stängde vi av pumpen, för att se om jag fortfarande kunde få vara smärtfri. Mina förväntningar för denna dag var att komma hem, vilket inte var helt omöjligt.

Redan efter en halvtimme insåg jag att jag inte skulle få komma hem, började nämligen känna av nervsmärtorna litegrann. Kallade på min sjuksköterska, och sa att hen fick starta pumpen igen. Det gjorde hen. Det hen dock inte gjorde var att lyssna på mig. Jag sade att jag behövde en bonusdos, för att bryta smärttoppen, och sedan starta pumpen igen. Men då sa hen att de fått order om att inte ge det, och sprang härifrån. Det var nämligen planeringsmöte i måndags, och därmed kaos här på avdelningen.

Eftersom jag tyvärr inte blev lyssnad på fick jag därför ett smärtgenombrott, och jag bad dem om att få en bonusdos och att de skulle ringa narkosen (de är de enda som får ge mig den medicinen). Tyvärr kan detta inte ske på en sekund, utan det tar ett bra tag, Jag kände hur jag bara fick ondare, ondare, och ondare. Blev otroligt ledsen, arg, och förbannad på att jag inte blev lyssnad på. Jag känner min kropp bäst själv, därför kan jag inte begripa varför de inte lyssnade på mig, hade ju sluppit ha så ont om de hade gjort de jag bad dem om från början. Något hände med mig kan jag säga. Jag skrek och skrek (stackars mina grannar), och sparkade fötterna mot änden av sängen så att den nästan gick sönder, har aldrig någonsin reagerat så tidigare. Men jag var så otroligt less på att ha ont, och inte bli lyssnad på. Jag är på sjukhuset av en anledning, och det är för att jag inte ska ha ont! Vill ändå tillägga att sjuksköterskan bett om ursäkt, så inga hard feelings!

Efter 1,5 timme kom narkosen och gav mig den där medicinen, och jag kunde äntligen andas ut. Men länge fick jag inte andas ut för då kom smärtteamet. De berättade om min operation som skulle ske på onsdagen, och vad som skulle hända på den. För det första så var jag redan uppe i varv på grund av det som hände tidigare under dagen, och dessutom så var detta med operationen en väldigt jobbig sak för mig. När de berättade om allt så blev det bara jobbigare och jobbigare, och jag bad dem gå ut minst fem gånger. Jag tycker det är så otroligt respektlöst att inte lyssna på mig då. När de berättade om att de skulle göra mig förlamad, och sätta in en urinkateter under operationen, bröt jag ihop och bara grät. Men ändå gick de inte ut när jag bad dem om det. Det var inte förrän mamma röt i ordentligt om att vi hade en tid nere på röntgen som vi hade missat pga deras samtal, som de äntligen lämnade vårt rum.

Sedan sprang mamma med mig i full fart ner mot röntgen, där jag skulle göra ett ultraljud. I söndags började det nämligen kännas konstigt i blåsan. Jag kissade men ändå kände jag mig jättekissnödig, och så gjorde det också väldigt ont. Jag blev väldigt rädd, och trodde det var tumören som hade vuxit mot kissblåsan och lagt ett tryck där. Men allt såg jättebra ut på ultraljudet, och man kunde fastställa att det var urinvägsinfektion, och vi hurrade. Undrar hur många som hurrar för urinvägsinfektion? Var en sådan otrolig lättnad!

Så det blev ju penicillin för mig. Men när hungriga mamma argt ställer in mitt drickbara penicillin blev jag inte så glad. Hon lämnade mig med en sjuksköterska och bad honom se till att jag drack upp den, och sen drog hon iväg. Hon blir lätt irriterad när hon är hungrig, som resten av jordens befolkning. Kände inte att det var läge att mucka mot henne om att dricka det, och kom därmed på en plan. Jag fixade dit en till sjuksköterska, som hjälpte mig hälla ut penicillinet där det skulle vara, samt lämna tillbaka glaset så det såg ut som om jag hade druckit upp det. Sedan sprang hen iväg och fixade så att en läkare skrev ut penicillinet i tablettform istället. Nu kom det svåra, att försöka hitta en medhjälpare, för att ta mig till andra sidan sjukhuset och hämta ut mina tabletter, utan att mamma skulle märka något.

Då kom Maria, min kompis Alvas mamma in i rummet, som en ängel. Där hade vi det. Så hon och en annan undersköterska hjälpte mig dit, och jag lyckades få mina tabletter. Mission complited! Något vi också lyckades med var att byta rum. Vi hade nämligen levt i avdelningens minsta rum (okej jag vet faktiskt inte om det är det minsta, men det är det minsta som jag har bott i här iallafall). Så vi bytte till den så kallade Sviten, det störta rummet på avdelningen. Det rummet förtjänade vi, efter våra förjäkliga dagar på sjukhuset!

Sedan blev det äntligen lugn och ro. Pratade massor med Maria, var nästan precis som att prata med Alva. Så himla mysig kväll, och som jag uppskattade att hon kom! Kommer berätta och skratta om vår rymning, kommer aldrig glömma bort denna dagen!

Här har ni min eleganta och lyxiga frukost i måndags! Mer bilder tog jag tyvärr inte, så fullt upp så tog typ inte upp mobilen alls.

Likes

Comments

I söndags kom Boris René hit, ni vet, han som är med i möjligheter-tour tillsammans med Aron. Han kom som en överraskning faktiskt. Jag visste att det var någon som skulle komma, men hade ingen aning om vem. Blev så glad när Boris knackade på dörren! Först pratade vi om min galna vecka här på sjukhuset, och sedan blev det lite prat om honom och turnén.

Jag fick en massa beröm av honom. Alltså, jag har så svårt att ta emot beröm. Jag kan på något sätt inte förstå hur folk kan bli inspirerade av mig, det är ju han som är cool?! Jag får en hel del fina kommentarer av er läsare också, vilket jag uppskattar oerhört mycket! Det är så himla svårt att ta emot och fatta. Därför blir jag extra ställd när någon säger det till mig personligen.

Han sjöng och spelade gitarr, två låtar han hittat och tänkt på mig. Så himla vackert och jag blev så himla berörd. Blir så otroligt imponerad hur man kan ta alla toner sådär perfekt som han gjorde. Så himla glad att han kom, gav mig så mycket energi.

Efter Boris lämnat så blev det häng i sängen resten av dagen. Huvudet gjorde fortfarande ont, och jag orkade helt enkelt inget annat. Ville så gärna kolla på tjejernas match men gav upp den planen. Men jag tror det var bra. Min kropp var helt slut, och det var nog bra att få en lugn helg faktiskt, veckan har ju varit kaos så jag behövde nog lite lugn och ro.

När jag vilat upp mig lite blev jag taggad på att ta tag i lite saker, svara på mail, sms osv. Så skönt att få pricka av lite på listan, det har nämligen stressat mig en hel del. Men grejen är att när man svarar på sms svarar folk tillbaka, och så var man tillbaka på ruta ett. Misstolka mig inte, är superglad över alla sms. Har fått så otroligt mycket nu när jag ligger inne, och jag har varken ork eller tid att svara. Jag hoppas att alla ni som skickat till mig förstår varför ni inte har fått ett svar!

Sedan kom Knut med sushi, måste ju hålla i kunskaperna med pinnarna! Det gick väl sådär, min soya såg ut som ett slagfält efteråt haha. Men vi hade riktigt kul, och som vi skrattade åt hur dålig jag var. Men själv skulle jag ändå säga att jag var rätt duktig, jag är ju ändå nybörjare! Sedan mys framför en film, bästa sätt att avsluta veckan med!

Sänkte epiduraldosen också, riktigt lågt. Från 14 ml/timme i fredags + smärtgenombrott var sjätte timme, till 4 m/timme helt smärtfri. Bra va?!

Lagt märke till klockslaget jag lade ut detta?! Haha, bevis på vilken nattuggla jag är! Godnatt på er, eller kanske godmorgon rättare sagt?!

Trot eller ej men vi matchade omedvetet, och inte heller visste han att min favoritfärg är gul. Kunde ju inte bli mer rätt!

Likes

Comments