I tisdags lyckades jag pricka av en grej på min bucketlist. Kan ni gissa på vad?! En ledtråd, många av er skrek nej när ni fick reda på att jag ville göra detta, men jag har varit stensäker på att jag ville göra detta såså länge. Jo, jag och Cissi har länge suttit och planerat en kompistatuering. Tror vi har pratat om det i över ett år, men har inte kommit till skott, då vi båda varit lite rädda. Men sedan bokade vi en tid, till i tisdags, på en tatueringsstudio.

Jag kan faktiskt inte riktigt säga att jag var nervös, utan snarare riktigt taggad. Cissi däremot trodde jag skulle svimma, som hon hoppade runt. När tatueraren frågade oss om vem av oss som skulle börja, ropade Cissi "Saga" innan jag ens hunnit förstå vad han sa. Dock hade vi redan kommit överens om det innan.

Så jag började helt enkelt, och Cissi stod lite på avstånd och filmade. Inte för att skryta, men jag rörde inte en min haha, utan förde jag ett väldigt roligt och trevligt samtal med tatueraren. Så istället blev det en hel del skratt. Jag skulle nog vilja säga att jag tyckte det kändes som om man skar med en kniv in i huden. Nu kommer ni skratta, men jag tyckte det var skönt. Eftersom jag har ont dygnet runt, så fick jag för en gångs skull slippa ha ont i tumören. Annars får jag aldrig vara utan den smärtan. Vet inte hur många gånger jag sparkat mitt ben i väggen, slagit mig, och nypt mig själv, bara för att få någon distraktion mot smärtan. Nu vet jag vad som funkar haha.

Sedan var det Cissis tur. Som hon höll på, som ett litet barn, som var alldeles för kissnödig. Men jag förstår henne helt och hållet. Innan jag blev sjuk var jag likadan, livrädd för allt som handlade om nålar och smärta. Men trots att hon var så otroligt nervös och rädd lade hon sig på den där britsen bestämt, och tog ett hårt grepp om min hand. Jag satte mig på knä, lade mitt huvud mot hennes, och började dra mina fingrar i hennes hår för att distrahera på något sätt. Då sade hon "klar", och sedan kom det inte mycket mer ord från hennes mun. De orden hon sa var "Hur långt är det kvar?".

Efteråt var hon överlycklig, likaså jag. Är så stolt över Cissi, som klarade det helt utan att gråta, som vi båda trodde att hon skulle göra. Vi båda är så himla nöjda över resultatet, och jag är säker på att jag kommer att komma tillbaka inom snar framtid. Cissi däremot tror jag kommer hålla sig så långt borta därifrån som hon bara kan haha. Är så glad att vi nu är "märkta" tillsammans för livet. Fina Cissi, som jag älskar dig! <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Wow! Jag önskar jag kunde ett bättre ord som är tillräckligt fint för att kunna beskriva min tacksamhet över era fina kommentarer. Ni har verkligen varit helt fantastiska dessa dagar, trots att jag inte pallat att skriva, så har ändå personer kommit in här och fortsatt kommentera varje dag. Utan er, utan bloggen, vet jag inte vad jag hade gjort eller hur jag hade mått, en hel del sämre är jag dock säker på. Så tack för den otroliga stöttningen och kärleken jag fått. Det är skönt att få känna sig saknad också. Ni är helt fantastiska!

Trots att ni har varit väldigt duktiga på att stötta mig i vanliga fall, så tror jag att ni i detta kan känna igen er på ett helt annat sätt än när jag skriver tankar om min cancer. Ni är många som gått igenom ett break up, och det har varit så skönt att inte vara ensam i detta. Ni är så många som stöttar mig. Nu på senare tid har jag använt ordet "miserabelt" för att beskriva mitt liv. Och det är väl så det är just nu. Jag har obotlig cancer, blivit dumpad, har ständig grov smärta, och har också en personlig sak som jag inte kan ta här. Jag har svårt att ens ta mig upp ur sängen ibland. Känner ingen riktig mening till att gå upp, vad ska jag göra?! Det känns som om det ända jag gör om dagarna just nu är att tänka, tänka på all skit, och då sover jag hellre bort det.

Nu har jag börjat med det där jäkla ältandet igen, något som jag egentligen inte vill. Jag vet ju att det inte leder någon vart. Jag skulle göra allt för att leva lyxlivet, det som vissa andra skulle säga var det "jobbiga" livet. Jag skulle göra allt för att få gå till skolan varje dag, träffa en massa kompisar. Jag hör väldans mycket gnäll om skolan, vilket gör mig ledsen. Jag håller med, vissa gånger är det inte roligt. Men det är väldigt mycket roligare än att vakna upp varje dag för inget, och sedan invänta sina "bästa kompisar" (hemsjukvården), som oftast kommer för att ge mig ännu mer ont genom att sticka mig med en massa nålar och skit.

Men ska verkligen ta och rycka upp mig snart, måste bara tillåta mig själv att vara ett vrak efter allt som hänt. Ska försöka ta tag i bloggen ordentligt igen, satsa lite på youtube. Men innan det måste jag köpa studiolampor, eftersom det är så mörkt ute nu. Jag vill fortsätta seriöst med mitt hemliga projekt, så att jag kan dela med mig av det till er. Snart, snart ska jag bli vanliga gamla Saga igen.

Okej, nu till lite roligheter! I söndags samlades jag och fem av mina allra bästa kompisar på UKK här i Uppsala. Jag fick nämligen en massa biljetter, av Lekterapin, för att kunna gå på Oskar Linnros. Jag hade helst av allt bara velat stannat hemma den dagen egentligen, men kände ändå att jag behövde komma hemmifrån. Och efteråt var jag ändå väldigt stolt över att jag lyckades ta mig dit. Konserten var superbra, och mina kompisar var jättenöjda. Jag satt och grinade hela konserten dock, allt bara sköljde över mig. Men på något konstigt sätt är det skönt det med. Och jag hade mina fina vänner som kunde trösta mig också.

Nu tar jag resten av roligheterna i nästa inlägg, det blir alldeles för långt annars, plus att jag inte vill blanda in dem i några tråkigheter. Stay tuned!

Likes

Comments

Jag har ingen aning om hur jag ska börja detta inlägg, eller hur jag ska berätta detta. Men Knut har gjort slut med mig, och jag är rent ut sagt förkrossad om jag ska vara ärlig. En grej till på högen som jag mår dåligt över. Har ju tyvärr skrivit väldigt mycket om honom här, eftersom han varit en stor del i mitt liv. Därför vill jag vara ärlig och säga detta trots att jag tycker det är skitjobbigt. Så nu går vi vidare från detta och slutar skriva om honom, tack!

Just nu försöker jag bara omringa mig med mina fina vänner, försöker ha så kul som möjligt, och skapa så många minnen som möjligt. Trots att jag har många smärtor att jämföra med, så gör det fan ont att få sitt hjärta krossat!

Snälla, ge mig lite kärlek i kommentarerna tack, jag behöver verkligen det just nu! Vi hörs när vi hörs helt enkelt!


Likes

Comments

Tisdag 7/11

Det ända som var planerat med dagen var att fika lite med Jenny på Gränby, ni vet shoppinggallerian jag typ alltid skriver om haha. Det blev lite mer än en fika kan jag nog erkänna. Det började med ett par skor, ett par som jag kollat på ett tag. Sedan satte vi oss och fikade på Espresso house. Fika är min nyfunna hobby haha. Nej men jag tycker det är ett väldigt trevligt sätt att umgås på. Efter ett långt babbel ville jag bara springa in i en butik snabbt för att kolla efter en sak. Vi kollade inte bara, utan plötsligt blev jag "lite" köpsugen. Slutade med att vi gick in i typ varje butik, och jag ville ha allt! Det var längesen jag köpte några kläder till mig själv, så jag lyxade faktiskt till det lite. Kunde heller inte låta bli rean heller. Var så glad och nöjd efteråt! Skönt att kunna byta ut de där kläderna jag hade när jag gick i högstadiet, mot nya fräscha kläder, som är mer i min stil.

Efter Gränby följde Jenny med hem till mamma, och stannade på middag. Vi hade en så himla trevlig dag och kväll, pratade nonstop. När Jenny hade lämnat och det var dags att gå och lägga sig, kände jag hur ångesten började krypa in i min kropp. Jag gjorde iordning mig för sängen och stod i badrummet hur länge som helst. Drog ut på allt, borstade tänderna i typ fem minuter, gjorde min ansiktsrutin hur noga som helst, plockade bort varenda hårstrå runt ögonbrynen, försökte göra så mycket bara för att jag inte ville tänka. När jag var klar började jag städa rummet istället. Där och då önskade jag att det var hur stökigt som helst, men mycket till stök var det (som vanligt) inte.

Nu funderar ni säkert på varför jag hade ångest just denna dagen?!? Och det var för att jag skulle träffa min läkare, och få reda på resultatet av mina biopsier. Den studien var liksom min enda chans till ett mirakel.

När klockan var 05 hade jag precis bloggat klart och lagt ifrån mig datorn. Då kände jag mig riktigt riktigt trött, ögonen bara sved. Så jag hade precis lagt mig till rätta, och blundade, för att äntligen få sova. Men i samma sekund jag kände mig helt avslappnad larmade min medicinpump, och den låter inte lite så att säga. Haha var så förstörd så att jag på riktigt började gråta. Jag lyckades ta mig ner till mamma, som vaknade lite förvirrad. Men hon kom upp och hjälpte mig. Som tur var var det bara batteriet som behövde bytas. Det gick snabbt, och sedan pratade vi en timme om min ångest och om varför jag stannat uppe så länge. Slutade med att jag somnade vid 07.

Onsdag 8/11

Vid 14 vaknade jag av mitt medicinlarm. Det var egentligen då mitt möte med min läkare var. Men vi ställde in det, jag var inte i skick för det. Vaknade dock med smärta. Jag hade tydligen börjat andats dåligt igen, och mamma hade stängt av pumpen. Vi behövde därför åka in till sjukhuset, jag hade svårt att andas på nätterna och så hjälpte inte dosen jag hade då jag fortfarande hade ont.

När vi kom till sjukhuset behövde jag byta portnål. Något som jag inte var sådär jättelycklig över. Eftersom jag har haft ont och velat höja dosen, men samtidigt också haft det väldigt jobbigt med andningen på nätterna, så ville de byta kassett och medicinen. Denna gång tog de mer bedövning och mindre morfin, så att vi kunde höja dosen och därmed försöka minska smärtan.

Portnålen gick bra trots att det verkligen inte är min favoritgrej, och när man har några som man tycker om mycket så går det hela mycket lättare också. Så fort nålen var satt startade de pumpen igen. Jag var lite orolig för känselbortfall, eftersom de startade pumpen på 0,4 ml/h, men hade tur och slapp det. Eftersom jag bytt pump ville de ha koll på min andning under natten. Men som det varit de senaste gångerna får jag göra vad jag vill under dagarna, och sedan komma dit och sova bara.

Först blev det middag på Chopchop, jag som alltid brukat älska det, men nu känns det tyvärr inte lika roligt längre. Kortisonet jag fick för ett par veckor sedan gav ju världens matlust, och jag stoppade i mig hur mycket som helst. Okej, nu ljuger jag, inte hur mycket som helst, utan väldigt mycket mer än vad jag annars gör. Nu är jag knappt hungrig och är inte så sugen på något särskilt. Men jag lagt på mig några kilon, så som tur är har jag att ta av haha.

Efter maten åkte jag till IFU-arena, och kollade på när mitt lag spelade match. Redan på vägen dit kände jag att smärtan började stegra, så för att stoppa det tog jag en bonusdos och lite extra morfin. Vi trodde verkligen att det skulle ge sig efter alla mediciner. Mamma släppte av mig där för att under tiden åka till en kompis i området. Jag kunde ringa om jag behövde åka tillbaka till sjukhuset. Sedan gick jag till tjejerna, som spelade match. Jag kunde tyvärr inte koncentrera mig på matchen då jag hade så ont. Jag satt och jag stod upp, men det gav sig ändå inte. Slog en signal till mamma, som tyvärr inte svarade. Hon hade lyckats lämnat den på ljudlöst i sin jackficka. Alla superhjältar gör misstag, och det gick att lösa väldigt enkelt. Istället bad jag om skjuts av en mamma till en i laget, och hon skjutsade mig gärna tillbaka till sjukhuset.

När jag väl var framme på sjukhuset så är det inte mycket jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg att jag gick in i mitt rum, sjuksköterskorna kom och frågade hur jag mådde, och vart mamma var. Jag fick höja min dos till 0,5, vilket var väldigt skönt att de gick med på. Dessutom kortade de ner bonusdos-intervallen, innan var det två timmar och nu bara en. Sedan kommer jag inte ihåg vad som hände, det är svart. Vaknade upp på morgonen och med täcket under mig istället för över mig.

Ibland önskar jag att jag var en liten katt och fick gå och göra precis vad som jag kände!

Likes

Comments

Fredag 3/11

Godmorgon, godmorgon, här är nån som inte sover (läs texten sjungandes, lovar, garanti att du kommer starta din dag med ett leende!)

Vi somnade ganska sent på natten och sov därför jättelänge. Sov verkligen så himla bra, vaknade inte en enda gång vilket inte hänt på år. Sättet jag vaknade på var ju dock mindre roligt, mamma stack in huvudet och skrek "Vi drar iväg snart" fick typ en hjärtattack, vi hade nämligen glömt ställa larmet, då tanken verkligen inte var att sova så länge.

Planen för dagen var Fyrishov, ett badhus här i Uppsala. Bada är verkligen bland det bästa jag vet! Barncancerfonden bjöd oss dessutom, så då tackade vi inte nej! Eller jo, jag gjorde det, jag kunde ju inte. Men mamma och Love anmälde sig, ni som tänkt efter extra noga nu kommer nog förstå varför det inte gick. Jag har ju nämligen en pump inkopplad i mig. Den är inte vattentät, och därför omöjlig att ta ner med i badet. Och om man tar bort pumpen så får jag smärta inom en timme. Men jag har ju faktiskt den där timmen på mig...att bada. Men då kom nästa problem. Pumpen sitter ju fast i en portnål, som sitter i mig. Den går tyvärr inte heller att bada med, då vattnet innehåller så otroligt mycket bakterier. Det skulle bli en infektion om jag hade den i. Dessutom tror jag att alla barn skulle bli hemskt rädda om jag gick i vattnet med en 1,5 meters orm (slang) efter mig, eller kanske skulle det tycka det var roligt och dra i den kanske, något som jag inte skulle tycka var sådär jättekul.

Detta pyssel kunde ju varken jag eller mamma fixa. Men eftersom jag har umgåtts så mycket med Aron så skulle det ju vara pinsamt om jag sa att detta inte gick. INGETING ÄR OMÖJLIGT! Så vi ringde till sjukvårdsteamet, kollade med dem om det var möjligt för dem att komma till badhuset och hjälpa oss. Det ställde de gärna upp på. Sedan ringde vi till Fyrishov för att fråga efter ett enskilt rum med brits, det fixade de. Så där hade vi planen!

Halv två stod vi alla där, jag, mamma, och två sjuksköterskor. Vi blev guidade till ett enskilt rum, efter lite om och men. Sjuksköterskorna packade upp alla sina grejer, sen var det bara att börja. Först stängde de av och kopplade loss pumpen. Sedan var det dags för portnålen, och alltså min skräck för denna lilla jäkeln alltså, usch! Men det var ändå värt det. Så portnålen drogs bort, och sedan la de på en massa emlakräm (bedövning). På det blev det en hel del plast, en liten plastfilm över emlan, sedan en kompress på det och sedan en ännu större plastfilm varpå två små på hörnen haha, så jag kände mig som resterna från gårdagens middag som någon ställt i kylskåpet haha. Varför de satt på så mycket var för att det blev ett litet hål efter nålen som behövdes skyddas från vattnet, så nej, vi gjorde inte bara detta för emlan, utan det var bara en bonus.

Sedan sprang jag ut och körde hela badhuset på 45 minuter. Först simhallen och hinderbanan, därefter blev det äventyrsbadet, sedan den varma lilla bassängen, race i vattenrutschbanorna, jag vann (inte), och såklart blev avslutningen i bubbelbadet. 45 minuter, ganska imponerande va?! Så jäkla värt det, som sagt så älskar jag att bada, och har gjort det sedan jag var liten. Dock tyckte jag att det var jobbigt också måste jag erkänna. Det är jobbigt att veta att jag inte kommer kunna bada något mer, någonsin. Kanske om detta skulle hända igen, men jag kommer aldrig få bada som "förr", och det gör mig ledsen, och ger mig mycket ångest.

Aja, efter allt badande och springande var det ju dags att sätta in allt skit igen, vilket jag inte var sådär jättetaggad på. Önskar så gärna att jag kunde vara fri från allt, och det suger att jag får så ont så jag skriker och knappt kan andas. Det suger så jävla mycket. Denna gången var det rätt nål som sattes in iallafall, dock gjorde det ganska ont, absolut inte på samma nivå som i min andra port (vid nyckelbenet), men fortfarande väldigt ont. Nu blev ju inte direkt min panik över portnålar bättre...

Men jag vill tacka sjuksköterskorna så hemskt MYCKET! Jag är så tacksam över att de tillbringande mer än två timmar i ett omklädningrum bara för att jag skulle få bada i 45 minuter. Är så oerhört tacksam över detta, och är dessutom så glad över att jag själv inte fegade ur bara för den där jäkla portnålen!

Här tänkte jag först avsluta inlägget, för att det blev så långt, har ingen aning om folk ens har orkat läsa ända hit haha! Men, sen kom jag ju faktiskt på att detta är min blogg och den är till för mig, min dagbok, min terapi, detta vill jag minnas.

Efter Fyrishov, åkte vi hem, och då följde Amanda med, min fina vän. Vi hade det supermysigt i soffan med en massa godis och snacks med Idol på TVn, precis sådana kvällar jag älskar. Det finns inget härligare än en mysig tjejsleepover. Och fina Amanda, gud vad jag skrattar med henne.<3

Ni kanske lagt märke till att jag varit en hel del med kompisar denna vecka, och det är dels för att de har haft höstlov, och sedan är den stora anledningen att jag inte klarar av att vara ensam, får sådan sjuk jäkla ångest. Jag vill inte vara ensam på dagarna, och speciellt inte på nätterna. Då blir det som denna natten, klockan är 05.43 och jag har inte sovit en blund, ångest, ångest, ångest, ont, ont, ont, och rädsla för att min hjärna ska kasta in mig en hemsk jäkla mardröm, som den ofta gör nuförtiden. När någon är här så tänker jag ofta på något annat när jag somnar, och då är ju inte hjärnan så jättetaskig. Och om den är det, så känner jag mig trygg när det ligger en kompis eller Knut bredvid mig, och blir då lugn av det, och kan somna om.

Nu ska jag iallafall ta och försöka sova igen, och hoppas att hjärnan vill vara snäll! Hoppas ni får en superbra dag hurni! Och kom ihåg att ingenting är omöjligt! Godnatt från mig!

Likes

Comments

Det är många som tycker att jag ska skippa dom dagarna jag ligger efter i bloggen, och fortsätta skriva i nuet istället. Kanske hade de varit smart, eftersom det stressar mig väldigt mycket att komma ikapp. Men grejen är den att jag vill dokumentera varenda dag. Denna blogg är främst för min skull, men även ett verktyg för att informera mina nära. Jag vill skriva om varenda dag som gått. En hel del i mina texter kanske är rätt så orelevanta, och att det kanske är lite väl detaljerat ibland?! Men det är just för att det är saker jag vill komma ihåg, det kan också vara saker jag vill att mina nära ska komma ihåg, eller få vetskap om.

Jag vill inte heller kastas in på sjukhus i fem dagar och inte skriva någonting, och sedan komma därifrån och fortsätta min vardag precis som den var innan. Jag vill skriva exakt varenda detalj om vad som hände där, vad som gjorde mig arg, ledsen, glad. Om hur dåligt systemet faktiskt är och att man behöver vänta i flera timmar för att få hjälp, att personalen är så underbemannade att det ibland glöms att ge mediciner, och att de ibland inte ens har tid att ringa ett kort samtal så att någon annan kan fixa medicinen istället.

Jag vill också att ni ska få höra hur mycket piss jag går igenom, hur min vardag ser ut som cancerpatient. Hur plågsamma dagar jag har, när jag inte kan sluta skrika för att jag har så ont. När jag gråter varenda natt över hur orättvist allting är, och att jag med största sannolikhet aldrig kommer hinna bli vuxen. Jag vill visa hur viktigt det är att det kommer in mer pengar till forskningen.

Samtidigt som jag just nu lever med en sjukdom, som snart kommer ta ihjäl mig och min 16-åriga kropp, så kan jag också vara hur lycklig som helst. Jag kan skratta så mycket så att jag får träningsvärk dagen efter. Jag vågar utmana mig själv och mina gränser. Jag ser kärlek överallt, och jag är tacksam över att få ännu en dag här på jorden när jag vaknar upp på morgonen.

När ni tror att ni har det som sämst, försök gå ur er egna lilla bubbla och inse hur mycket ni faktiskt har. En förkylning och några missade träningar är inte det värsta som kan hända, du kommer kunna spela igen nästa vecka. Våga utmana dig själv, och när det är tungt så kan du tänka på mig och alla andra cancerdrabbade barn. Vi har fått kämpat, och kämpar! Vi kan aldrig ge upp. Vi har inget val, utan det är bara att fortsätta. Om vi kan det, orkar du göra det också, det är bara att fortsätta!

Så som jag blir glad över varje dag jag får kliva upp ur sängen och andas, kan du också vara det. Ingen här på jorden har någon garanti om ett långt liv, vi alla kommer dö någon dag.

Likes

Comments

Onsdag 1/11

Gissa vilka som var väldigt slitna efter festen på tisdagskvällen!. JAG OCH KNUT haha. Vi vaknade i chock när mamma kom in på rummet och sa "dom är här!". Hon menade alltså sjukvårdsteamet som var här för att sätta om min portnål, läsa och byta kasett och kolla av hur jag mådde. Som ni vet har jag ju trauma med portnålen sen förra hösten vilket leder till att jag får väldigt mycket ångest och panik ju närmre dagen då vi måste byta kommer. Men eftersom jag har haft så fullt upp så hade jag helt glömt bort att den skulle sättas i onsdags. Skönt att slippa ha ångest, men inte skönt att det blev en sådan chock då jag blev väldigt panikslagen utav det.

Först blev det en PVK i armen för att få lite extra smärtstillande och för att få mig lugn. Mot lugnet funkade det inte skulle jag säga men mot smärtan. När det väl var dags så höll jag Knut hårt i handen och blundande för att försöka komma till någon annan värld. Stackars Knuts hand, för jag klämde hårt. Denna gången gick det faktiskt ganska bra, de fick in den enkelt och det gjorde inte så ont. Det som var mindre kul dock var att de hade tagit fel portnål. De hade tagit en nål som man ska använda sig av till min andra port, och den porten är minst dubbelt så stor som min nya port. Så denna nål var helt enkelt alldeles för stor och stack därför upp jättemycket från min hud. När de lagt på en plastfilm så drogs nålen och lade sig åt ett håll så det stramade jättemycket, vilket gjorde jätteont. Det som också var mindre bra med denna gång var att de tejpade fast filtret och slangen över hela magen och på ryggen vilket gjorde det svårt att ligga ner och svårt att ta på sig kläder utan att det skulle se ut som om att man hade snott en falukorv och lagt under tröjan.

Medan de satte min port så gjorde mamma pannkakor till mig och Knut. Skönt med en liten belöning efter att ha "lidit" lite. Men efter det var Knut tvungen att ta sig hemåt. Och jag hade noll planer för dagen, och det är då alla jobbiga tankar kommer, när jag är ensam och inte har något att göra. Så tyvärr blev det en depp eftermiddag. Duschade hur länge som helst, rakade benen, smörjde in min torra kropp, plockade ögonbryn osv, saker som man måste ha tid på sig för att göra.

Det var inte förrän vid kvällen jag lyckades bli lite glad igen när jag satt mig vid matbordet. Mamma hade lagat jättegod mat och Love är alltid så gullig och kommer och tröstar och ger mig kramar när jag är ledsen. Dock var det inte roligt att sova ensam den natten, hade ju haft kompisar över i flera dagar och nu var det dags att sova själv igen.

Torsdag 2/11

I torsdags kom Angelica hit, så himla kul att träffa henne igen, det var ett bra tag sedan vi sågs sist. Vi hade väldigt väldigt mycket att prata om. Helt plötsligt fick jag världens cravings på bulldeg och bullar haha. Så vi tog en sväng till affären för att köpa det som behövdes och sen så vart det full rulle i köket. När jag bakar brukar det aldrig bli mer avancerat än kladdkaka eller chokladbollar, så det var kul att variera lite i mellan varven. Sedan hade vi en mysig sleepover. Kvällen var helt enkelt helt perfekt!

Likes

Comments

Tisdag 31/10

I tisdags väcktes jag av att en sjuksköterska knackade mig på axeln, och nämligen inte vilken sjuksköterska som helst, utan en av mina favoriter jag hade på avdelningen. Kommer ihåg hur många på avdelningen som blev ledsna över att hon gick över till hemsjukvården, inklusive jag. Hade önskat att jag hade träffat henne på något annat sätt än detta dock.

Hon läste av min pump, och när jag menar "läsa" av pumpen, så kollar dom hur mycket medicin jag har fått i mig, och hur många bonusdosor jag givit. Sedan begav hon sig tillbaka till stan igen. Jag somnade om igen sekunden hon gick ut ur dörren, och mamma stannade kvar i mitt rum. Sedan väcktes jag ännu en gång av sjuksköterskan som var här tidigare, men denna gång var hon helt hysterisk. Hon hade vänt halvvägs in till stan, då mamma hade ringt i panik och sagt att jag bara andades fem andetag i minuten. Mamma blev lugn så fort jag vaknade, då hon vet att jag mår precis som vanligt när jag är vaken. Men det visste ju inte sjuksköterskan om, så hon kunde inte lugna ner sig förrän jag visat att jag kunde gå normalt osv. Hon ville sänka min pump till 0,2ml/h för att vara säker på att jag kunde andas, men jag protesterade. Denna dag skulle ju bli den bästa dagen på länge, jag kunde ju inte ha ont då. Så vi kom överens om att jag fick ha kvar pumpen på 0,3ml/h, men att det skulle komma ut en sjuksköterska och sänka den till natten.

Fick i mig lite mat, duschade, packade iordning mina grejer, och sedan drog jag till Moa och hennes pojkvän, som skulle ha halloweenfesten. När jag kom dit började jag och Moa direkt med sminkningen. Vi ville inte att det skulle bli stressigt, då det oftast inte blir så bra då. Och som jag nämnt skulle vi matcha varandra, så vi stod där inne på toaletten och trängdes och skrattade. En liten paus för mat som killarna (Moas kille och Knut) hade gjort. Det blev tacos, förvånade?! Sedan sprang vi upp till toan igen med världens matkoma. Det var så kul att sminka sig, men också lite frustrerande då vissa saker inte blev som vi hade tänkt oss.

Vi blev precis, och då menar jag precis, klara innan de första gästerna rullade in. Och sedan var festen igång helt enkelt, och det var verkligen så himla kul! Och trots min fula pump, som jag behövde ha med mig hela tiden, så kände jag mig faktiskt väldigt fin, och det var verkligen så kul att få matcha med min snygga kompis också. Det tråkiga med kvällen var att jag hade rätt så ont och behövde ge bonusdoser typ hela kvällen, men lyckades få en helt underbar kväll ändå med alla fina människor. Galet hur mycket det betydde för mig, att få vara en normal ungdom för en kväll!

Vid 01 åkte jag och Knut hemåt. Då var man väldigt tacksam över att ha moppebilen, slapp åka lokaltrafik, frysa och krångla. När jag kom hem möttes vi av sjukvårdsteamet, som de så snällt hade gått med på, för att sänka flödet i pumpen. Eftersom min andning krånglat ville de som sagt sänka min dos. Väldigt enkelt gjort så de begav sig av fort. Klockan var då runt 02 och jag och Knut hoppade i sängen, och tror seriöst att vi somnade på typ tio sekunder haha.

Likes

Comments

Måndag 30/10

Som jag och Moa myste hela förmiddagen! Vi satt och kollade på datorn, och skrattade hur mycket som helst. Vi klev inte upp och åt frukost förrän klockan var halv ett.

Sedan började vi förbereda inför tisdagens bravader. Moa och hennes pojkvän hade nämligen fest i tisdags, och som ni vet hade jag och Moa bestämt oss för att matcha varandra. Något som jag också bestämde mig för var att det fick kosta vad det kostade. Har typ aldrig varit på en Halloweenfest, och när jag har varit på någon har jag aldrig riktigt klätt ut mig. Därför ville jag att detta skulle bli en kväll jag kunde blicka tillbaka på, och tänka på hur bra vi hade det. Därför ville jag att vi skulle köpa exakt det vi behövde. Eftersom jag fått pengar av er vill jag försöka skapa så roliga minnen som möjligt, och det var precis det vi gjorde.

Efter det åkte vi till Gränby, ett stort shoppingcentrum, och handlade det allra sista innan festen. Lämnade dessutom in min klocka på batteribyte. Fun fact, jag kan inte leva utan en klocka haha, blir verkligen helt galen när jag glömt den hemma. Och det händer verkligen inte ofta att jag glömmer den. Den sitter på min arm jämt och ständigt, spelar ingen roll vad det är för dag.

Lämnade av Moa på centralen så att hon kunde ta sin buss hem, och sedan åkte jag tillbaka till Gränby. Jag behövde hämta min klocka, samt köpa något att tugga på i bilen på hemvägen. När jag precis var på väg mot utgången för att åka hem, så sprang jag in i min kompis Cissi och hennes pappa. Det blev en spontanfika med dem. De åkte nämligen utomlands dagen efter, så det var himla kul att jag hann träffa dem innan de åkte iväg.

Sedan åkte jag hemåt igen mitt i rusningstrafiken, precis vad jag älskar. Alla har så bråttom, och när jag kommer där med min lilla moppebil som går 45 km/h så blir jag omkörd typ hela tiden. Och jag blir inte omkörd på något bra sätt, många gånger har någon varit nära att köra på mig, och andra gånger har någon varit nära att köra in i det mötande körfältet.

Vet att det är lite random att ta upp det här, men det är ändå en sak jag har velat skriva om länge. Jag vill inte behöva vara rädd för att köra bil bara bara för att jag råkar sitta i ett fordon som går saktare. Så snälla Ni där ute som triggas av att se våra orangea trianglar, tänk till en extra gång och kör säkert! Det skulle kunna vara ditt barn som råkade illa ut!

Likes

Comments

Söndag 29/10

Trots en lång sovmorgon var det inte så jättelätt att ta sig upp ur sängen. Uppskattade varenda minut jag fick ligga kvar under det varma täcket med Knut. Hade kunnat legat kvar där hela dagen om jag fick. Men det är ju ändå lite lättare att gå upp när man vet att man ska göra en rolig grej. Och det var precis vad vi skulle göra. Vi blev bjudna av Barncancerfonden att gå på brunch på ett fint hotell här i Uppsala, och vem tackar nej till det? Jag, Knut, Love, och mamma åkte dit och avnjöt en riktigt god brunch. Som jag skrattade alltså. Knut lyckades få i sig tre tallrikar med typ bara räkor, bara för att han kunde. Kan ju inflika att detta var vår frukost. Och sedan har man ju en liten bror också, som bara sprang och hämtade "mat" (munkar, maränger, och pannkakor) från desertbordet.

Efter det åkte vi till pappa ett tag. Jag behövde hämta saker som jag saknat. Jag har nämligen flyttat till mamma på heltid nu. Det blir alldeles för jobbigt för mig att åka emellan, och packa osv, så jag tror detta blir det bästa för mig just nu, annars får vi lösa det på något annat sätt. Vill klargöra att det verkligen inte är för att jag älskar honom mindre, för min pappa är världens bästa. Trots att jag inte kommer att bo så mycket där längre ska vi ändå försöka träffas ofta. Kommer ju sakna pappa och Rocky alldeles för mycket annars!

Precis när vi hade packat allt i bilen och var klara, kom det familjevänner och hälsade på. De hade en stor heliumballong med sig till mig. "För att ge lite glädje" sa de. Alltså så himla gulligt, en så rolig present! Har haft ballongen svävandes här i några dagar nu, och hoppas på att den håller ett bra tag till!

På hemvägen hämtade vi upp min kompis Moa, och svängde även förbi affären för att handla tacos till middagen, kan det bli bättre?! Tacos är ju min absoluta favoriträtt just nu. Dock har man ju blivit lite bortskämd nu när man fått smakat på Knuts guacamole, går seriöst inte att få till den godare än hans! Och när han inte är här blir det istället min guacamole, som inte är i närheten av så god som hans...

Efter maten började vi att packa in sakerna i en byrå, som innan stod hos pappa. Då insåg jag hur mycket saker jag egentligen hade, och gav bort en massa till Moa, som tackade och tog emot.

Tillsist fixade jag hennes naglar, måste ju vara snygg inför halloweenfesten. ;). Satt säkert i 1,5 timme, men eftersom jag tycker det är så otroligt kul så rann tiden bara iväg haha. En riktig lyckad söndag skulle jag kalla detta!

Likes

Comments