Haha. Okej. Mer. Me so cool.

Har på mig en maxad kappa från Rodebjer här. Den är min största kärlek just nu efter min vänner. Fattar inte varför ingen bara kedjar fast mig i mina vänner? Varje gång vi ska skiljas åt så tänker jag alltid att det är så jävla jobbigt att vi inte sitter ihop. Varför sitter vi inte bara ihop? Kan nån sätta ihop oss?


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Likes

Comments

Min morgon. Trevlig tisdag med väninnorna. SKOJA. Men det var min lördag. Faktiskt. Så där lyxig är jag typ ... aldrig. Alltså. Bubbel, pannkakor och kaffe. Det har typ inte hänt sedan min mamma födde mig. Skoja igen. Det hände faktiskt när jag fyllde 22 och lämnade in c-uppsatsen. Det var en fin dag.

Likes

Comments

Jag är glad. Eller jag var glad. Jag var så himla glad innan det hände i fredags.

Jag var ett lyckomoln. Kan man vara ett lyckomoln? ja, man kan det va? för jag var det. Det var liksom sol, nästan lite varmt och vår. Ja, jag vill säga att det var vår förra veckan. Jag blir sådär lycklig och småkär i allt. Och alla. Alla blir jag kär i. Jag är en gullig person i själen när det blir vår. Och så har jag fått en praktikplats som jag började på förra måndagen. På ett magasin. Jag är så glad över det. Det är exakt det här jag vill göra, och alla tjejer där är så gulliga. De är girl power. Ja, så mycket power är de.

Jag var glad.



Likes

Comments

Två saker som står högst upp på min vill ha så himla mycket-lista:

1. Solisar från Le Specs (x Adam Selman).
2. Tofflor från N°21.

Längtar MEST till att kunna gå i tofflan. Min bästa sko tofflan.


Likes

Comments

Likes

Comments

Det är så sorgligt. Jag älskar Stockholm så mycket och någon har försökt att förstöra det. Älskade Stockholm, som ingen får förstöra.

Det är lätt att tänka på sig själv och alla man har nära. Att tänka att man själv gått precis där på Drottninggatan tre gånger samma vecka med lurar i öronen. Att tänka tack för att det inte hände då. Tack för att alla mina vänner var någon annanstans än där.

Men det känns också som att säga tack för att någon annan dog i stället för vi. Och det tackar jag inte för. Det tackar väl inte någon för. Vi tackar inte för någonting just nu. Vi tackar inte. Nej. Inget tack. Ingen tacksamhet. Bara sorg.

Men vad gör vi då? Stannar vi upp och slutar leva en stund? Hur länge då? När börjar vi leva igen? Jag vägrar vara rädd. Jag är inte rädd. Jag vill inte se ett Stockholm som stannar. Som slutar leva.

Jag vaknade i morse av ambulansljud. Inte mer tänkte jag. Inte igen. Skada ingen mer. Jag vill inte höra mer sirener. Skada inte vårt Stockholm och alla hjärtan som slår här.


Likes

Comments

Att kunna hänga såhär när man slutar jobbet klockan 17!!! Åh det ÄR vår nu va? Får man säga så? Vågar man säga så?

Likes

Comments