Jag är på väg hem från en klubb och genar genom en park när han plötsligt står där framför mig. Innan jag hinner fundera på hur han kom dit eller vilken väg han kom ifrån så lägger han ena handen på mitt kön och andra handen på min rumpa. Han trycker åt hårt och håller fast mig i ett grepp som jag inte kan ta mig ur. Jag tittar mig omkring, någon måste ju vara här. Någon måste hjälpa mig. Men vart jag än tittar ser jag ingen annan än honom. Och det är ingen här som ser mig, förutom han. Han håller fast mig i vad som känns som hundra år.

Han kommer att våldta mig nu. Jag vet det. Jag har hört om sånt här förut, jag vet hur det går till, hinner jag tänka innan han flåsar mig i örat.

Om du skriker nu kommer ingen att höra dig ändå, viskar han. Men det spelar ingen roll vad han ber mig att säga eller att inte säga för jag kan inte få ett enda ord ur min mun. Om han hade bett mig att springa där ifrån så hade jag inte kunnat det för mina ben vet inte hur man springer längre.

Jag förstår vad folk menar när de säger att kroppen slutar fungera. Dör jag nu?

När hundra år har gått syns någon längre bort och han som håller fast mig försvinner lika fort som han dök upp. Jag går bara meter bort, rundar en husvägg, faller ihop och gråter. Jag vet att jag borde gå hem men det går inte. Inte i den här kroppen. Den kan varken gå eller se för den har slutat att fungera. Jag vill och behöver låna någon annans kropp om jag ska kunna gå hem igen.

Lika mycket vill jag låna någon annans kropp när jag vaknar morgonen där på, och i veckor och månader framöver. Jag känner en skam som inte rymmer min egen. Jag berättar inte om det här för någon, för även om skammen är för stor för min kropp är jag noga med att ingen annan än jag får ta på den. På min skam.

Vad han hade gjort om ingen hade dykt upp precis där, precis då? Det vet jag inte. Men det var mig han tog på. Det var mig han höll fast. Det var mig han flåsade i örat. Det var mig han bad vara tyst. Det var jag som var där, inte du. Tänk på det innan du frågar mig frågor som hur jag vet att han hade tänkt att våldta mig eller hur jag vet att han tänkt göra mig illa. För det vet jag inte. Men det jag som var där, inte du.

Jag genar aldrig mer genom den parken när det blivit mörkt. Aldrig. Men förutom det är jag inte mer rädd nu än vad jag var förut. Jag var redan rädd innan det hände. Jag undviker fortfarande mörka gränder, ringer fortfarande en vän när jag går ensam, fumlar fortfarande efter något i väskan att skydda mig med när jag går förbi en man, eller springer sista biten hem och ser till att porten slås igen bakom mig innan jag fortsätter upp i trappen. Någon gång skulle ju något sånt här hända, jag visste bara inte när. Vem kommer att skrämma mig nästa gång? Jag vet ju att något sånt här kommer att hända igen, jag väntar bara på när.

Jag känner inte mer rädsla nu än förut, men vet ni vad jag känner? Jag känner mig tacksam. Jag känner mig tacksam, för att det inte hände något mer än det här. Jag känner mig tacksam, för att jag inte blev tvingad till samlag. Jag känner mig tacksam, för att han inte skadade mig fysiskt. Hör ni vad jag säger? att han förgrep sig på mig och jag känner mig tacksam för att det inte var värre än vad det hade kunnat vara.

Jag känner också en skyldighet. En skyldighet över att jag tyckte att det var jobbigt, ville byta kropp och kände skam när majoriteten av alla kvinnor är med om saker som är mycket värre än det här. Vem är jag att gråta och vem är jag att skriva en text om hur han förgrep sig på mig – när kvinnor över hela världen blir trakasserade, våldtagna, misshandlade, utnyttjade eller dödade?

Men vem är jag att vara tyst. Vem är jag att inte våga berätta. Om inte jag vågar – hur ska då alla andra våga berätta om det som är värre.


#metoo

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag lyssnar på samma album som släpptes den hösten. Det albumet där hon sjunger om att allt är för bra nu. Jag höll med henne om det då. För det var det, först var de det.

Det albumet där hon sjunger om att hon ville va kvar, att hennes hjärta kanske slutar slå, att när allt är slut, vad gör man då? Så sjunger hon, att vad gör man då.

Om du visste vad det var, varför sa du inget? Jag tror du visste vad det var, men du sa ju inget.
Så sjunger hon.

Hon sjunger om att hon har handen i fickan fast hon bryr sig, och det försökte jag också ha tills det inte gick längre.

Jag lyssnar på samma album men alltid på hösten. Bara på hösten för alla andra årstider ger mig redan annan ångest. Den passar varken in i sommarens ångest eller i den ångest som kommer på vintern eller på våren. Man kan inte blanda ångest. Därför sparar jag den till hösten och låter den vara där.

Vet du vad hon också sjunger om? att det kommer att gå bra, att hon vänjer sig snart. Jag tänker på det varje höst. Att det kommer att gå bra, att jag vänjer mig snart. Men jag har samma känsla som jag hade den där första hösten.

Det slutade liksom aldrig att vara jobbigt. Och de är det som är mest jobbigt, att det aldrig slutade. Eller slutar.


Likes

Comments

Nä. Visst är det jobbigt? Att bry sig om människors rättigheter?

Att stå upp för sig själv? Att stå upp för någon annan?

Skitjobbigt.


Likes

Comments

Åh hej. En månad sedan jag visade mig här. Ger mig ju blödig ångest. Hur som helst så är livet bra som vanligt. Efter mitt sommarvikariat har jag fått fortsatt jobb som reporter till årsskiftet, och jag är så jävla glad över det. Det finns ingenting jag hellre vill i höst än att jobba där. Varje dag är mega kul och mina kollegor är fantastiska.

Annat jag pysslar med för tillfället är att flytta. Sedan någon månad tillbaka bor min vän Timotej hos mig och nästa vecka flyttar vi tillsammans till en lägenhet i Hammarbyhöjden. Ser fram emot det mycket. Jag älskar att bo med henne, och vi har fått en sådan fin relation den här sommaren. Jag värderar det så högt.

Men att det börjar bli kallt och att sommaren börjar lida mot sitt slut är så sorgligt. Jag som fortfarande gick och väntade på att den skulle börja. Men och andra sidan blir det lite svårt att få riktig sommar-feeling om man jobbar hela sommaren. Men Stockholm har varit tomt och tyst och harmoniskt. Jag och Timpan har dock INTE varit dåliga på att leva på helgen. Det ska gudarna veta. Vi har badat, haft picknicks, hängt i parker och läst böcker, bråkat med killar, gosat med hundar som vi hittat, dansat på klubb tills klockan blir 05 och vi blivit släpade ut eller hängt på raves ända tills det blivit morgon.

Jag är tillfredsställd. Men jag är ju ofta det. Det ordet beskriver mig ganska bra: tillfredsställd.
”Hur är Saga?”
”Tillfredsställd”

Likes

Comments

Läste, eller snarare ögnade mig igenom en debattartikel på Metro, för jag vet att jag får hög puls och varje hjärncell i mig skriker när jag läser något som jag inte håller med om och jag besparar mig gärna det så gott jag kan. Men jag lyckades bli upprörd ändå för här sitter jag och skriver. Den handlade om att hon levde i en stereotyp familjesituation med tydliga könsroller.

Hennes man jobbar och byter däck på bilen medan hon städar i hemmet, tar hand om barnen, rakar fittan och är en nöjd, glad och kåt fru. Hon var tillfreds med det. Kan jag inte bara få leva så om jag vill? Kan inte alla bara få välja hur de själv ska leva? Så skrev hon.

Hon har faktiskt inte något emot att mannen tjänar mer pengar än kvinnan för hon har inget intresse av att varken tjäna pengar eller att jobba speciellt mycket själv. Varför tjatar vi så mycket om jämställdhetsfrågor? Måste vi tjata så mycket om jämställdhetsfrågor? Så skrev hon.

Jo. Om du vill, så får du leva precis så. Man får leva precis som man vill – om man nu har möjligheten att välja. Saker problematiseras aldrig utifrån någonting som är bra och fungerar. Eller hur?

Det finns andra kvinnor, andra kvinnor än du. Kvinnor som tar hand om barnen, som städar, diskar, tvättar, stryker och viker – för att hon ska, inte för att hon vill. Kvinnor som vill göra karriär men är mammalediga i evigheter medan pappan tar ut tre veckor eller inget alls – inte för att hon vill, utan för att hon måste. Kvinnor som vill jobba och tjäna lika mycket pengar som mannen, för hon vill också kunna försörja sig och sin familj.

Jag är så trött. SÅ trött på argument mot jämställdheten som fokuserar på en enskild individ. ”Men JAG diskar och städar gärna”, eller ”JAG älskar att ta hand om mina barn medan min man försörjer oss”. Eller argument som ”vadå JAG har aldrig blivit sexuellt trakasserad av en man”, eller ”en man har aldrig förminskat MIG”. Det är som att tro att du är den enda personen som lever på den här jorden, samtidigt som du vet att det finns sju miljarder andra. Det vet du lika väl som du vet att det finns andra kvinnor än du som dagligen blir utsatta för sexuella trakasserier (av män), tjänar mindre pengar (än män) och blir förminskade (också av, män, ja).

Men jämställdhetsfrågor handlar om så mycket mer än könsroller i hemmet och pengar. Det är så mycket större. Måste vi tjata så mycket om jämställdhetsfrågor? Ja. Det måste vi, och jag lovar dig att ingen kommer att ta ifrån dig ditt sätt att leva på genom att fortsätta sträva mot ett jämställt samhälle. Ett jämställt samhälle gör det möjligt för ALLA KVINNOR att välja precis hur de vill leva. Precis som du.

Likes

Comments


Känner ni också sommar i hela kroppen? En sommar som vill både in och ut och ta över hela dig. Ja tack gärna känner jag, ta över mig bara. Jag vaknar tidigt av ljus i hela ansiktet. Jag vaknar också pigg, och går upp en timme tidigare än vanligt. Ja det är sant. Jag är bara lite mer av allt jag är. Lite mer pigg, lite mer lycklig, lite mer tillfredsställd, lite mer härlig.

Kanske för att det är midsommarvecka. Midsommar är det officiella startskottet för sommaren även om sommaren egentligen började i samma veva som juni. Kan vi få lite mer sol till midsommar? Snälla snälla midsommartomten. Ja, jag har kollat väderprognoserna. Jag kollar minst sju gånger om dagen. Så ni behöver inte säga till mig att det inte blir någon sol i år.


Likes

Comments


Min bästa musik är musik på svenska. Ja, jag tjatar om det ofta och nu gör jag det igen. Men jag har två saker att säga. Dels vill jag tipsa om en tjej som heter Nadja Evelina som gör så satans fin musik med så där ledsen, trasig, orolig och skör text som jag älskar. En annan favvo är Miriam Bryant Svart bil som är hennes Black car översatt på svenska.

Jag dör om du går nu, allt det du vill ha det får du.

Det är världens finaste och mest desperata mening och jag älskar den. Så klart?


Likes

Comments

Har insett att jag har blivit så självupptagen? Eller har jag varit det länge? Nej? Allt kretsar kring mig. Det slog mig här om veckan när jag insåg att jag inte vet vad någon av mina vänner ska göra i höst. Mina nära vänner alltså. Men det har de tydligen berättat för mig flera gånger men jag har glömt? Glömt? Eller inte lyssnat? Eller inte brytt mig? Jag vet inte. Det är ett vidrigt drag hos mig hur som helst. Vill bara erkänna det och säga att jag ska bli bättre. Förlåt förlåt. Ursäkta.

Jag är FÖR ego. Hjälp. Haha. Jag vill ju helst av allt inte ha någon form av kärleksrelation men jag just nu skulle aldrig ens fungera i en sådan relation. Det ska bli spännande, kul och intressant att se hur sådant utvecklar sig en dag. Kan jag bry mig om någon annan än mig själv? Haha. Haha. Det är det fina med livet. Att man inte vet någonting. Även om det handlar om huruvida ego man kommer vara om ett år eller två.

En annan grej. Det är en tråkig blogg nu med mest text. Men den får fungera så nu.


Likes

Comments

Skrev detta förra fredagen men glömde att publicera så gör det nu istället för det är ganska gulligt:


Imorgon blir jag ett år äldre och här sitter jag och tänker på vad jag under mina 22 år hittills hunnit med. Jag må vara en spretig och oansvarig person men någonstans där inne så finns också en fokuserad liten person som VILL något. Att jag som 22 år kan titulera mig som journalist, och med det senaste numret av ett av Sveriges största modemagasin i min hand kan säga att min byline finns med där i. Om 15-åriga Saga ändå hade vetat det. Och kanske är det någon som grymtar på näsan och tänker att det är väl ingenting som är så märkvärdigt med det, och nej, förmodligen inte för någon annan än mig. Vi alla drömmer. Högt och lågt, och det är bara du själv som fattar varför. Det är det fina med drömmar. Att man delar dem med sig själv.

Jag älskar livet. Jag älskar att leva. Kanske för att jag är bra på det. Att leva. Hoppas det aldrig går ur mig. Nej nyp mig i armen nu ska jag och Jonna fortsätta njuta av Marbellas varma strålar, passa på att vara 22, dricka bubbel och säkert göra nåt annat som bara är så jävla härligt.


Likes

Comments

Livet går i en miljard hundraåttio kilometer i timmen. Jag har saker för mig hela tiden och förutom att den här lilla platsen får ta stryk så får även min sömn det. Sa nyligen till min vän att det är synd, för jag gillar ju att sova. Men gillar ju så himla mycket mer att leva. Fy fan vad bra jag är på att leva och också njuta av det.

I natt kom jag hem efter ett dygn i Lodon där jag intervjuat två designers (!). Efter mig skulle VOGUE intervjua dem. Hela mitt huvud skrek OMG VOGUE!!!!! men jag played it cool och ba jaha vad kul! :-). Gud jag lever min dröm. Nu ska jag göra mig snygg inför två examensfiranden och en inflyttningsfest. Tjohohoho.

Juste var i Marbella förra veckan. Ska lägga upp bilder när tillfälle ges. PUSS OCH KRAM. Jag lever. Ville väl mest säga det.


Likes

Comments