View tracker

Bästa dottern

Bästa kompisen

Bästa flickvännen

Bästa barnbarnet

Bästa eleven

Bästa jobbarkompisen


Man ska ha jobb, högsta betyg i alla ämnen i skolan, ett festligt liv, en bunt med kompisar som man är jättenära med och har skitroligt tillsammans med, jag ska hjälpa till med sysslor hemma, gå ut med hunden, dammsuga rummet, åka på resor, fira min pojkväns födelsedag och ha bästa tänkbara present, jag ska kunna planera felfritt och samtidigt veta vad som ska prioriteras när både föräldrar, kompisar och pojkvän ställer krav.


Jag hinner inte med.

Jag klarar det inte.

Jag är misslyckad.


Ibland önskar jag att livet var tomt på måsten. Ingen tjatande mamma, ingen naggande lärare som skriker i örat om provet som snart ska skrivas, ingen kompis som klagade på att vi ses för sällan. Bara jag. Tillräcklig.


Mina 24h räcker inte till. Arbeten till skolan får skrivas i sista stund. Mamma skriker. Mer som jag inte gjort, något jag borde gjort bättre. Jag klarar det inte. Jag känner mig helt jävla värdelös. Inget kan man göra rätt. Kanske är jag dålig på att ta kritik men allt negativt hopar sig i min hjärna. Aldrig är man bra. Det finns alltid något du kan göra bättre.


Jag är otillräcklig.

Jag klarar inte av alla dessa bollar i luften.

Jag hatar livet.


Jag önskar ofta att jag var död. I livet är jag bara en besvikelse. Mina kompisar tycker jag är jobbig, för mycket. Mina föräldrar tycker jag är bortskämd och att jag inte ens vill hjälpa till. Min pojkvän blir ledsen när jag säger att jag är upptagen, säger att jag inte ens vill vara med honom. Mina mor -och farföräldrar skryter om min kusin som pluggar till LÄKARE, inte är mina A något att uppmärksamma. Lärarna tycker jag är lat, tror det värsta om mig.


Jag försöker.

Verkligen

Det gör jag

Men jag kan inte hantera alla bollar i luften

Jag är misslyckad.

_______

En gammal text jag hittade i arkivet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Att bli avvisad eller besviken får en att vilja stänga av alla känslor. Att bli sårad är för jävligt. Jag vet.

Men jag vill hellre känna för mycket än ingenting alls. Jag äts hellre upp av mina känslor än se allt som betydelselöst. Om jag blir sårad vill jag kunna sörja som om världens domedag var idag för att sedan kunna älska som om min kärlek skulle kunna förändra universum. Jag vill kunna vara natt och dag och uppleva livet till det yttersta.

Låt inte världen gör dig hård, känslokall. Låt den inte få dig att stänga ute hur du känner eller se dina känslor som en svaghet. Att gå igenom livet utan att uppleva upp och ner gångar känns som att äta en maträtt utan salt och peppar. Att bli avvisad gör ont men jag skulle inte vilja slippa uppleva det. Man lär sig från sina misstag, så är det.

Jag vill få ut det mesta med livet, inklusive mina känslor. Kanske må jag verka överdriven eller att jag överreagerar, men hellre det än inget alls. Jag får hellre känslor för folk för lätt, litar blint på alla och förlåter allt. Men jag vill också kunna bli riktigt upprörd, gråta floder och sedan do it all over again.

Vampire Diaries må vara klysight men jag tycker Damon formulerar det ganska bra.

Likes

Comments

View tracker

För cirka tre månader sedan gjorde jag slut med min pojkvän, som jag haft sedan nästan två år tillbaka. Rätt beslut. Att få vara min egen person, att vara singel, är faktiskt oerhört skönt. Slippa tänka på vad andra kan tänka om det du gör, spendera mer tid med mina kompisar och vara utan onödiga bråk.

Samtidigt känns det på något sätt som jag är tillbaka på ruta ett. Jag var bara 15 när vi blev tillsammans, en oerhört vilsen och deprimerad själ. Att ha pojkvän fyllde verkligen mitt bekräftelsebehov, jag lärde mig att älska mig själv såväl som någon annan. Nu, två år senare, är jag 17 snart 18 och det känns som när min källa till bekräftelse nu är borta är det som om mitt 15-åriga jag träder fram igen.

Singellivet må va friare och betydligt mindre energikrävande, på vissa punkter, men självförtroendet har sjunkit ner på botten. Jag ska inte påstå att jag alltid trivdes med mig själv när jag hade pojkvän, men det är en enorm skillnad jäntemot nu.

Mitt problematiska förhållande till mat, träning, självskadande och brist på mening i livet. Allt detta börjar i olika grad poppa upp igen. Från att, i förhållandet, knappt brytt mig om träning alls, ätit sötsaker varje dag och stadigare självförtroende.

Det jag vill säga är väl att även om du är i ett förhållande är det viktigt att lära dig älska dig själv och att när det tar slut fortfarande kunna stå upprätt utan att falla i samhällsnormens gropar. Att hitta mitt bekymmersfria och säkra jag är nog en bit bort, men I'm getting there, sakta och säkert. Trots att jag inte ständigt har någon som bekräftar mig måste jag inse att jag är bra som jag är, och att ha kille och kärlek faktiskt inte är allt.

Just nu är det MIN tid, en tid för att prestera i skolan, umgås och ha kul med mina vänner, fundera över livet och vad jag vill. Killar kommer och går, det viktigaste är att du finns kvar.

Likes

Comments

Glöm aldrig det.

Likes

Comments

“Sometimes you meet someone and even though you
never liked brown eyes before, their eyes are your new favourite colour.”

Likes

Comments

Och jag är tillbaka.

Min sommar har varit sisådär, tycker vädret bidragit till en ganska medelmåttig sommar. Alla vanliga aktiviteter har inte blivit av p.g.a iskyla, dvs. kvällsdopp, bad i havet, sola på klippor, äta glass, grillkvällar...

Tycker generellt sommaren ofta resulterar i besvikelse, i alla fall från min sida. Hela året ägnar man till att bygga upp gigantiska förhoppningar för vad som ska hända på lovet. Ofta händer inte ens hälften av dessa saker och jag fastnar vid känslan av att inte prestera tillräckligt. Jag gör inte tillräckligt mycket roliga häpnandsväckande saker som alla andra. Hatar att känna så men det är så jag känner, sådant känner jag jämnt men på somrarna blir det väldigt mycket värre.

Har jag sagt att jag avskyr socialamedier?Inte? Ja nu vet ni. Hathatar det inte, jag menar jag uppdaterar själv instagram stup i kvarten, men avskyr hur de får mig att må. Trots att jag vet att andra liv inte är så perfekta som ytan kanske ger syn av, är det ändå så jag tror det är. Därför blir sommaren snarare stressig än avslappnande och jag skulle nog kunna påstå att jag knappt gått ner i varv alls sedan jag slutade skolan till den nu drog igen.


Ska inte låta allt vara klagomål, har haft en helt okej sommar och många fina stunder också (trots den underliggande fear of missing out ångesten)​ Var två veckor i Spanien med familjen och en weekend i Stockholm, båda två höjdpunkter på lovet. 


Likes

Comments

  • Blogkeen
  • Nouw