Tankar och Känslor

23.56

Jag började skära mig själv när jag var 12. Det var så jag försökte hantera min smärta och ångest, det funkade. Jag kommer ihåg att jag och min dåvarande pojkvän låg i min säng och pratade om psykisk ohälsa och om folk som skar sig, jag kommer ihåg att han kollade på min arm och såg ett ärr och jag sa "Jo, jag är ju smart och bara skär mig på samma ställe så att det bara blir ett ärr" och sen var det inget mer med det. Vi pratade inte om varför jag gjorde så, vi bara ryckte på axlarna och låtsades som ingenting, vi pratade aldrig om det igen. Jag visste varför jag gjorde så, men jag sa aldrig något till någon, för jag hade ingen att berättade det för. Jag var inte riktigt klar med att hata mig själv, så jag började svälta mig själv när jag 13 eller 14, men efter att ha svimmat x antal gånger efter att gå upp för trapporna i skolan så förstod jag att det inte var ett vinnande koncept. Det var när jag 15 som mitt självskadebeteende var som värst och det var för svårt att dölja. Jag skar mig inte längre bara på ett ställe, jag skar mig på hela armen, båda lår, midja och revben. Jag kommer ihåg när mina föräldrar fick reda på detta. Jag var hos frisören med en kompis, och mamma sa att vi behövde prata när jag kom hem. Jag förstod redan då vad det handlade om. När jag kom hem så pratade vi om det, de frågade varför jag skadade min fina lilla kropp. Jag svarade att jag fick elaka kommentarer och mordhot på sociala medier, det stod saker om mig på borden i skolan, att jag fått lappar i mitt skåp med hemska budskap och att de önskade livet ur mig, det gjorde jag med. Min pappa kramade mig och bad mig att sätta ett bandage över min arm och säga till de som fråga att jag hade fått en brännskada. Min pappa älskar mig mer än något annat på denna jord men med att psykisk ohälsa är ett sådant tabu lagt ämne, förstår jag att han inte ville att folk skulle veta att han inte kunde hjälpa sin egna dotter från att vilja skada sig själv. För självklart slutade inte det där, varför skulle jag? Jag gjorde och gör det i smyg. Jag tog en liten "paus" när min dåvarande nya pojkvän hotade med att han skulle göra slut ifall jag skar mig, det gjorde jag en gång också, han gjorde inte slut. Han tog dock mina rakblad ifrån mig och slängde dem och sa att om det händer en gång till så kommer han göra slut, på riktigt denna gång. Jag hann dock inte göra något innan han gjorde slut med mig. Då kollapsade min värld. Därefter visste jag att han aldrig hade älskat mig - varför skulle han ha gjort så om han älskade mig? Mitt självhat växte och jag har nog aldrig mått så dåligt, med min svårighet med att hantera känslor - stängde jag av alla känslor för dessa känslor kunde jag ej hantera med att skada mig själv. Gymnasiet närmade sig och jag trivdes inte alls. Jag kunde inte vara mig själv, jag vågade inte vara mig själv. Jag hade inga vänner och känslan från grundskolan när man hade en klump i magen varje dag när man skulle gå till skolan, kom tillbaka. Jag HATADE skolan igen, så jag stängde av mina känslor för jag vågade inte känna samma känsla som jag gjort tidigare - utanförskap. Ingenting blev bättre, skolan blev bara sämre, jag började stanna hemma för jag vågade inte gå till skolan. Jag stannade hellre hemma och valde att vara ensam än att gå till skolan och bli bort vald. Jag ville inte gå till skolan, min mentor och jag pratade om hur det skulle bli om jag bytte klass, det var det enda jag ville just då - det blev inget med det, min mentor frågar ibland hur jag mår, om jag fortfarande inte trivs i klassen och om jag fortfarande tycker det är jobbigt att gå till skolan - självklart är det det. Men efter att jag blivit ganska god vän med en i min klass så började det flyta på, det är fortfarande jobbigt att gå till skolan och tanken av att byta klass finns fortfarande, men just nu klarar jag av att gå till skolan, tack vare denna person.

01.12

Jag har en bästa vän, och kanske tre vänner men det är det. Jag har fyra vänner som jag vill och kan prata med. Jag har alltid haft svårt med att lita på människor efter att ha varit utsatt sedan jag var 11 år. Jag har inte mått bra och lidit av psykisk ohälsa sedan jag var 12 år gammal, i fem år har jag aldrig känt mig rent genuint glad, mer än i vissa korta stunder. Men mesta delen av min vecka eller iallafall månad så mår jag inte bra, jag vill inte lämna sängen, jag vill inte plugga - jag kan inte plugga, jag vill inte träffa någon, jag vill inte se någon, jag vill inte prata med någon, jag vill bara inte. Jag vill inget alls.

Varför jag skriver detta inlägg för alla att läsa. (Saga alla kommer kunna läsa detta) är för att jag är trött på att folk ska tycka att jag är otrevlig, blyg och svår. Jag kommer aldrig ha lätt för att prata med människor i grupp, på grund av situationer som har hänt mig och därav gjort att jag är rädd för att samtala i grupp. Jag har svårt för att lita på någon helt, då även de som var mina närmsta vänner var de som gjorde mig illa. Jag tycker det är tråkigt att jag inte vågar prata med de i min nya klass. Jag är nu rädd för att jag inte kommer trivas i min klass under dessa tre år. Skolmiljöer har alltid varit en utav mina största farhågor, då det har varit i de miljöer jag har blivit utsatt för mobbning eller kränkningar. Jag vill i sommar kunna gå i T-shirt utan att folk ska tycka att jag är annorlunda för att jag har ärr på mina armar. Jag vill att psykisk ohälsa ska normaliseras.

01.49

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Bilder

Hej, tänkte lägga upp lite bilder från när jag och min familj var på Rhodos nu i sommar.
Jag och min lillebror hade aldrig varit i Grekland innan, så det var ju en upplevelse.

Have in mind att jag inte är någon proffsfotograf och att alla bilder är tagna men mobilen. Så jag kommer undan denna gång.

Vi var där under midsommar och då inträffade även min lillebrors födelsedag, därav en gullig liten tårtbild.

Likes

Comments

Tankar och Känslor

Tjo, jag vet ej riktigt hur jag ska börja detta inlägg, men kan ju bara säga i förväg att det kanske inte kommer vara det roligaste du har läst idag eller när du läser detta.

Jo anledningen till att jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag är för att jag behövde tid för mig själv. Först när jag kom hem från landet då var jag helt borta, jag var bara inte mig själv och mådde absolut inte bra.

Sedan, i torsdags så var det inte den bästa dagen jag har varit med om, det var så att min pojkvän gjorde slut. Det hemskaste var att det inte var chockerande då jag var väldigt beredd på att det skulle hända men man har ju alltid lite hopp om att det ska funka. Vårat förhållande kanske inte var det nyttigaste eller det finaste, men i de stunder då allting var bra så var allting toppen och jag har aldrig varit så lycklig på länge. Det jobbigaste är att veta att under hela dessa 4 månader vi var tillsammans så älskade han aldrig mig lika mycket, men jag var blind och såg inte det då, utan har verkligen insett det i efterhand nu. Jag har aldrig haft ett bra förhållande med killar jag har haft en relation till, men detta - det kan vara det löjligaste av allt - han kunde inte ens säga det själv, utan han lät andra indirekt säga det till mig och det tycker jag är så j*vla fult gjort helt ärligt talat, nae fy f*n helt ärligt.

Våran relation var så barnslig - du vågade inte ens komma hem till mig när jag var ensam hemma, för du var paranoid över att mina föräldrar skulle komma hem, som faktiskt inte hade något problem med att du var min pojkvän, iallafall mina föräldrar visste om det. Att dina vänner var så himla mycket viktigare än mig, jag var aldrig prio 1, närmare prio 4. Jag offrade så mycket för dig, och du gav nästan aldrig någonting tillbaka, det ända som jag vet jag tyckte var fint du gjorde för mig var att du skicka en text när vi bråkade, men den hade du hittat på internet. Men jag tyckte ändå det var fint att du tog dig tid till att ens hitta den.

Vi hade pratat med varandra på 6 veckor - och då räknas inte snapchat med. Vi hade inte pratat på 6 veckor?? Är det inte självklart att känslor svalnar då, jag kan inte säga att mina känslor var lika starka som de var 6 veckor tidigare - men han var fortfarande den personen som gjorde mig lycklig, men även den personen som lät mig somna om kvällarna och känna mig oälskad.

Jag är en person som har väldigt svårt att lita på folk, kunna öppna upp mig och dela med mig om saker, men med han så kunde jag det, men jag ångar det nu. Jag ångrar att jag öppnade upp mig till dig, lät dig försöka fixa mig, när du bara i slutändan bara förstörde mig. Du var mitt stöd under en lång period, hindrade mig från att skada mig själv och andra runt omkring, men nu är det stödet borta. Bara tanken av att du ljög gör mig så sjukt sårad för det är något jag verkligen hatar, så många gånger personer har ljugit mig rakt upp i ansiktet och jag har blivit sårad. Att du ljög för mig, personen jag litade på, personen jag älskade - den första personen som jag har sagt "jag älskar dig" till och menat det, ljuger om att han älskar mig tillbaka. Det är nog en av de värsta känslorna man kan känna.

Men jag inser nu att detta är för det bättre och jag är så över detta. Jag har alltid sagt allting händer av en anledning, det vet jag. Samt att Gud har en plan för mig, bara att för mig är den planen väldigt oklar just nu.

Men att veta att mycket av det han har sagt inte ens kommit ur hans mun, utan från personer som egentligen inte ska ha något med vårat förhållande att göra. Får mig att känna att hela vårat förhållande var falskt, jag känner mig bara så enormt sviken just nu. Detta får mig att inse hur mycket jag faktiskt var värd för dig.

Jag vet inte varför jag ens är ledsen för om man bara klistrar ihop allting jag precis har skrivit så vet jag att vårat förhållande inte var så himla bra, och det var jag även medveten om innan, efter hur många gånger jag gråtit för dig och de saker du aldrig sagt och för hur många gånger människor har sagt åt mig att dumpa dig.

Så vet jag nu iallafall att de tårar som rinner ner för mina kinder just nu är inte för att jag är hjärtekrossad, utan för att jag känner mig sviken.

Likes

Comments