Jag är där. Spenderar intensiva dagar med honom och barnet. Varje stund när barnet inte är där blir tyst. Jag känner igen det sen tidigare. Tystnaden. Precis som vi inte har något alls att prata om.

Vi kunde sitta i bilen i flera timmar utan att egentligen prata med varandra. Som om att vi bara var trötta och orden i sig vägde för mycket för att komma ut.

Men så kommer den där blicken. När jag ser att det gör ont i honom. Att han är i en situation han saknar och jag är i en situation jag inte saknar. Inte så att jag inte vill vara där. Det vill jag. Med mitt barn. Där vill jag vara. Och med dessa underbara personer. Just för att de är underbara personer och inte i ett förhållande med mig. Hoppas det kommer kunna vara så i all framtid. Åh vad jag önskar det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments