Jag är där. Spenderar intensiva dagar med honom och barnet. Varje stund när barnet inte är där blir tyst. Jag känner igen det sen tidigare. Tystnaden. Precis som vi inte har något alls att prata om.

Vi kunde sitta i bilen i flera timmar utan att egentligen prata med varandra. Som om att vi bara var trötta och orden i sig vägde för mycket för att komma ut.

Men så kommer den där blicken. När jag ser att det gör ont i honom. Att han är i en situation han saknar och jag är i en situation jag inte saknar. Inte så att jag inte vill vara där. Det vill jag. Med mitt barn. Där vill jag vara. Och med dessa underbara personer. Just för att de är underbara personer och inte i ett förhållande med mig. Hoppas det kommer kunna vara så i all framtid. Åh vad jag önskar det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Så frågar jag. Eller det gör jag inte. Jag bekräftar att jag fattar att det kan behövas distans men jag skriver också att jag saknar att höras o längtar efter att ses. Men att det måste vara en positiv sak för honom, som det är för mig.

När jag klickar upp meddelandet som är hans svar så ser jag direkt hur långt texten och och en sten sjunker i magen. Nu är det hela över.

Men istället väntar en text om att han såklart borde skrivit igen, att han har känt att de gånger han inte kan så blir jag kort i svaren vilket har gjort att han blir det också. Jag reflekterar över det och skriver att han har rätt. Förlåt. Det har varit min osäkerhet men den är borta så skriv bara det som är sant.

Han skriver att han gillar mig, att han också tycker det har varit tråkigt att inte höras och att jag också är ngt positivt för honom. Utropstecken bakom att han verkligen inte vill sluta träffas och ord som cementerar hela känslan av att allt det där är sant, allt är ok.

Likes

Comments

Jag känner mig som femton år. Väntar och hoppas på att han ska höra av sig. Varje gång det plingar till i telefonen så suger det till i magen. Funderar på vad det är som har hänt. Vad som ändrades på tjugofyra timmar. Det som gick ifrån strida strömmar av meddelande till varandra, frågor om dagen, nätter i varandras armar och samtal om hur härligt vi har det ändå. Till total radiotystnad.

Jag tänkte att han behöver det, eftersom han väljer det. Så jag får backa. Vänta. Men tiden går och det blir svårare att höra av sig. Tanken om att jag skulle skriva och bekräfta honom, att jag förstår och att det inte alls är konstigt. Han ska förmodligen flytta och ingenting passar. Den tanken har jag begravt. Vågar inte. Jag tänker istället att jag kanske bara borde tystnaden vara. Låta den tala sitt tydliga språk och faktiskt lyssna på det. Även om jag inte förstår.

Likes

Comments

Jag sitter på en bar o väntar på en vän. Ett tänt ljus framför mig. En öl till henne en till mig. Hon är också ledsen.

Så fint men ändå destruktivt att vara det tillsammans.

Likes

Comments

Han. Den där personen som jag träffade och som träffade mitt hjärta. Vi har haft det bra nu ett tag. Hörts ofta men avslappnat. Skrattat mycket tillsammans och också spenderat en hel del tid ihop. Vi har gett varandra ord om att vi tycker om varandra. Att vi inte bara tycker om att se på varandra utan också känner oss bekväma i varandras sällskap. Vi gillar att ta på varandra, vara nära, kyssas och kanske mest av allt, ligga tätt intill känna hjärtat slå och tryggheten sätta in när mitt huvud vilar på hans arm eller bröst. Hans läppar mot min panna. Han tycker om hur jag fyller hela hans ego med sanningar om hur fantastisk han är samtidigt som det är skrämmande. Jag tycker om hur hela hans väsen berättar saker för mig när vi ses och hans ord inte når fram, ut. Allt det här vet jag. Det är en sanning, jag vet att det är det.

Sen ändras saker. Han ska vidare i livet, förmodligen långt bort och kan inte ta med mig på den resan. Jag märker hur han försöker ta några steg tillbaka. Kanske för att undvika kärleken, kanske för att svalna? Jag fattar. Jag förstår grejen med att inte låta kärleken komma. Att pressa tillbaka för att tiden är sån.

Men jag saknar att skriva med honom som vi gjorde för bara några dagar sedan. Att låta honom veta att jag haft en jäkligt bra dag o att jag längtar efter att ligga i hans armar och att allt är ok, bara vi kan vara nära precis just nu. Jag håller andan för att inte drivas in i panik över tanken på att inte nog med att han kommer att flytta långt bort, han börjar med att flytta på mig. Bort ifrån möjligheten att vara i hans hjärta och bort ifrån välkomnandet in i mitt. För tids nog hade han haft en plats där. Det är jag övertygad om.

Likes

Comments

Jag har bytt avdelning ett litet tag. Det ingår i det basår jag går och jag har verkligen sett fram emot det. Med något skräckblandad förtjusning men än dock sett fram emot det.

Så är jag där. Energin är så otroligt tung och min otrygghet genom det väller fram som ett oväder i min kropp. Stressen gör sig påmind igen. Sömnlösa nätter, kan inte äta, sjuk i ett och munsår som blommar upp.

Det går inte. Hela min grund har vacklat i år och jag har spenderat tid och energi på att få något stabilt på min arbetsplats. När jag byggt upp det tvingas jag byta och ytterligare en gång ruckas min trygghet. Det var en gång för mycket tror jag. För jag håller på att falla ihop, falla samman.

Så idag ska jag prata med mina chefer. Se om det går att ändra, göra om, göra bättre.

Det måste väl ändå vara viktigast, vad ens inre försöker berätta?

Likes

Comments

Jag sitter på en buss påväg till barnet. Såklart förväntansfull över att få träffas men också lite nervös för jag vet att jag och pappan ska prata med varandra. Vi har liksom inte hunnit det mitt i allt. Det känns läskigt men också skönt. Att kanske få sätta ord på saker, säga det högt. Höra hans tankar och delge mina. Förklara att jag försöker så himla hårt att lyssna på magen. Att jag tycker det är viktigt, men svårt.

Ah det ska bli skönt. Men mest så känns det läskigt.

Likes

Comments

Han har sagt tidigare och säger fortfarande att man väljer sina drömmar utifrån vart man är. Att det är ett aktivt val att helt enkelt ändra vad man vill eller inte vill drömma om.

För mig är det en ganska främmande tanke men jag förstår när jag hör med andra att det inte är så konstigt att tänka så. För mig så är att backa på saker man verkligen vill, samma sak som att dömas till ett olyckligt liv. Kan man välja att vara lycklig och kan man välja det hur som helst?

På något sätt så vänder den tanken upp och ner på min värld. Om det är så. Om jag kan välja bort det livet jag känner att jag vill ha, för vad som väntar på en annan plats, vad fan håller jag då på med?
Då finns det ju egentligen inget "vi vill olika" eller "vi är inte på samma ställe". Det gäller ju bara då att välja. Och sen stå för det valet antar jag. Annars kommer väl det olyckliga in i det hela. Om man aldrig riktigt väljer det utan hela tiden suktar efter det andra.

Jag måste låta denna tanken marinera lite känner jag.

Likes

Comments

FaceTime med barnet idag. Vi gör det flera gånger i veckan. Hur gjorde man ens tidigare liksom? Så himla glad för att det finns.

Pappan var med också. Jag kunde se hur han såg på mig i genom telefonen. Det fanns en längtan i blicken. Jag har inte sett den tidigare. Kanske har han också börja landa i känslorna. Han vill ju inte dela med sig av det till mig.

Men idag såg jag den. Glimten av längtan och sorg. Den satte sig i mig. Sorgen. Att den fina människan ser på mig med en blick som påminner om att det inte är vi. Att hans händer inte kommer vara på min kropp. Hans läppar kommer inte nå mina.

Jag är inte van vid att se det i hans ögon och att inte kunna tala med honom om det. Men så är det nu. Ännu en sak att förhålla sig till.

Likes

Comments

Jag lär känna mig själv mer och mer för varje dag som går.

Eller, det är egentligen de personer jag har i min närhet och dem jag möter på vägen som lär mig saker om mig själv. På jobbet tex. så utmanas jag hela tiden. Jag får lära känna mig i olika situationer, hur jag hanterar dem och hur jag är mot personer i min närhet.

Jag träffar människor som gör mig nyfiken. Som jag vill vara nära men som uttrycker space. Det är en utmaning för mig. Att ge någon space. Jag har aldrig förstått grejen med det. Speciellt inte om man tycker om en person och ändå känner behov av space. I och med det har jag lärt mig att space behöver inte betyda space (endast) ifrån mig. Space kan betyda att det är mycket i andra delar av livet och när möjligheten för ett andningshål kommer så måste man bara ta det. Själv.

Då är ju jag gärna personen som drar det till mig själv, på ett negativt sätt. Om det är jobbigt i livet, varför kan inte jag få komma o va en ljuspunkt då? Jag har lärt mig att det inte alls behöver handla om mig. Det kan handla om annat och att min tajming är taskig som trillar in när jag gör. Herre vad frustrerande det är. Att kunna se att tid och samtal skulle kunna göra så mycket, och så erbjuds inte möjligheten. I den situationen får jag verkligen kämpa med att inte förstöra behovet att space. Att inte höra av mig, inte trycka den personen ännu längre ifrån mig. Det är svårt, jättesvårt.

Jag försöker koka ihop olika anledningar till att höra av mig. Kanske kan jag hitta något roligt att skicka, skriva att jag tänker på personen eller bara.....hej? Jag har inte den karaktären att skita i det, den försöker jag jobba fram nu.

Tänker att jag faktiskt sagt mycket. Jag har inget nytt att komma med utan det bästa är nog space och att låta saker marinera. Vad båda sagt kan nog behöva sjunka in i en. Kanske ännu viktigare när personen faktiskt varit modig nog att säga det. Det är kanske då det är dags att verkligen lyssna och ta in någon annans behov och inte bara reagera på behovet från mitt eget ego?

Likes

Comments