FaceTime med barnet idag. Vi gör det flera gånger i veckan. Hur gjorde man ens tidigare liksom? Så himla glad för att det finns.

Pappan var med också. Jag kunde se hur han såg på mig i genom telefonen. Det fanns en längtan i blicken. Jag har inte sett den tidigare. Kanske har han också börja landa i känslorna. Han vill ju inte dela med sig av det till mig.

Men idag såg jag den. Glimten av längtan och sorg. Den satte sig i mig. Sorgen. Att den fina människan ser på mig med en blick som påminner om att det inte är vi. Att hans händer inte kommer vara på min kropp. Hans läppar kommer inte nå mina.

Jag är inte van vid att se det i hans ögon och att inte kunna tala med honom om det. Men så är det nu. Ännu en sak att förhålla sig till.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag lär känna mig själv mer och mer för varje dag som går.

Eller, det är egentligen de personer jag har i min närhet och dem jag möter på vägen som lär mig saker om mig själv. På jobbet tex. så utmanas jag hela tiden. Jag får lära känna mig i olika situationer, hur jag hanterar dem och hur jag är mot personer i min närhet.

Jag träffar människor som gör mig nyfiken. Som jag vill vara nära men som uttrycker space. Det är en utmaning för mig. Att ge någon space. Jag har aldrig förstått grejen med det. Speciellt inte om man tycker om en person och ändå känner behov av space. I och med det har jag lärt mig att space behöver inte betyda space (endast) ifrån mig. Space kan betyda att det är mycket i andra delar av livet och när möjligheten för ett andningshål kommer så måste man bara ta det. Själv.

Då är ju jag gärna personen som drar det till mig själv, på ett negativt sätt. Om det är jobbigt i livet, varför kan inte jag få komma o va en ljuspunkt då? Jag har lärt mig att det inte alls behöver handla om mig. Det kan handla om annat och att min tajming är taskig som trillar in när jag gör. Herre vad frustrerande det är. Att kunna se att tid och samtal skulle kunna göra så mycket, och så erbjuds inte möjligheten. I den situationen får jag verkligen kämpa med att inte förstöra behovet att space. Att inte höra av mig, inte trycka den personen ännu längre ifrån mig. Det är svårt, jättesvårt.

Jag försöker koka ihop olika anledningar till att höra av mig. Kanske kan jag hitta något roligt att skicka, skriva att jag tänker på personen eller bara.....hej? Jag har inte den karaktären att skita i det, den försöker jag jobba fram nu.

Tänker att jag faktiskt sagt mycket. Jag har inget nytt att komma med utan det bästa är nog space och att låta saker marinera. Vad båda sagt kan nog behöva sjunka in i en. Kanske ännu viktigare när personen faktiskt varit modig nog att säga det. Det är kanske då det är dags att verkligen lyssna och ta in någon annans behov och inte bara reagera på behovet från mitt eget ego?

Likes

Comments

Jag tror jag har druckit 4 koppar te idag. Med koppar menar jag mindre baljor.

Jag duschade, smörjde in mig med något som skulle lukta blåbär, la 2 ansiktsmasker. En som pirrar på huden och luktar så himla gott och sedan en som ska bidra med fukt under en längre tid. Den är för mogen hy, precis som min ansiktscreme, Ah jag är där.

Sen bytte jag sängkläder och dammsög lägenheten. Bokade tvättid för imorgon och sen sträck såg jag en serie som jag redan glömt namnet på.

Nu ligger jag på min bäddade säng. En filt över mig och stora kuddar bakom ryggen. I knät har jag datorn och tangenterna knapprar på, försöker att inte tänka så mycket utan bara låta det som ska komma ut komma. Rummet doftar fräscht av ett brinnande doftljus och min bästa playlist står för musiken, "go jävla mysmix". Döpt den själv till det geniala namnet, den är så jäkla mysig.

Jag hade en tanke om vad jag ville skriva om, men det gick inte få ut det. Tankarna stockades sådär, igen. Så det var väl inte tid för den texten kanske. Inte än.


Likes

Comments

Han är närhet och värme. Han har ett stort hjärta som han skyddar med sitt liv efter tidigare erfarenheter. Han delar ut fina ord om mig och berättar att han tycker om mig men att han är så svår att nå in på. Han är rädd säger han. Att han tidigare lyft på garden och då fått fötterna undanslagna.

Jag försöker förmildra och förklara. Vara tydlig med vad jag tänker och behöver just nu. Närheten. Tillgängligheten. Han kan svara saker som att han tycker att det känns bra, men också konstigt, på ett bra sätt. Jag kan känna vibrationerna ifrån hans tankeverksamhet.

Jag säger att jag vet att han har mycket tufft omkring sig nu och det sista jag vill är att bidra med något jobbigt. "Det finns ingenting jobbigt med dig". Jag säger att jag känner att om jag slutar höra av mig så rinner allt bort, att jag inte vill det och att jag inte tror att han vill det heller. "Jag hoppas inte det heller, för jag gillar dig som sagt".  Jag förstår att han behöver tid, space. Vill jag ge det? Mitt behov ligger i att få mitt eget ego smekt nu. Fina ord och en varm famn.

I mitt huvud blir allt pannkaka. Svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det han säger. Att ge space, men inte försvinna. Låta honom känna det jag säger utan att på något sätt lägga på press.

Kanske ligger rädslan i att jag precis lämnat ett förhållande. Kärlek för mig känns långt bort även om jag vet att det kan drabba en bara sådär. Kanske är det läskigt för honom. Tänk om han faller och jag inte gör det, och han blir sårad. Det vill ingen. Tänk om jag blir kär och han inte blir det, och jag blir sårad. Det vill ingen.

Vi är ense om att vi tycker om att umgås, tycker om varandra men rädslan för, vad nu rädslan står för, sätter stopp för allt. Oavsett vad "allt" nu är.

Denna historien tar ju inte slut här. Den fortsätter. Men vad skönt det var att äntligen kunna sätta några tankar i rad och faktiskt få ner dem på pränt. Skrivandet alltså, vad jag saknat dig.

Likes

Comments

Jag vill helst vara  lite arg men jag känner mig nästan utnyttjad. Jag tror inte ens att jag är det men det är den ångest bollen som växer i magen och som dundrar fram genom mina tankar som om inget annat var viktigt. Eller i alla fall inte viktigt nog för att ta upp min tankeverksamhet.

Det finns stunder som är nära och helt otroliga. Sedan finns det text jag önskar, som aldrig når fram. Och det är mina hjärnspökens bästa kalas. När det händer så dukar de fram finporslinet, slår på med storkok, sju sorters kakor och allting. Hej och hå.

Självklart drar jag allt till mig. Blir liksom ledsen och känner mig liten. Så typiskt att jag inte räcker till. Eller gör jag det? Att inte veta vad andra tänker är mitt värsta. Jag vill inte heller fråga om det föratt funderar jag på det så tycker jag inte det är min sak att veta. Det är vad det är, och det är ok. Så känner jag ju. Också. Mitt i alla dubblahjärnspökefester så kanske man (läs jag) kan känna hur mycket som helst? Åt alla håll? Hur kan vissa personers tid och uppmärksamhet kännas så viktiga liksom?

Jag har alltid varit en sådan känsloperson. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Tycker om det. Fast det kommer helt orimligt mycket hjärtesorg med det så tänker jag alltid att möjligheten för kärlek är ju så mycket större om man bara vågar känna. Släppa in och ge. Ge och släppa in.

Just nu är det nog mest för att täcka en ensamhet, fast jag tror effekten är en större känsla av ensamhet.

Likes

Comments

Tror du på det här med karma?

Jag har alltid sagt att jag gör det men alltså, nja.

För om det funkar så. Att om man gör bra saker så kommer bra saker att hända så borde det innebära att ingen skulle göra en något ont. Om man är snäll.

Men. Jag vet ju att jag gjort riktigt elaka saker mot personer som inte ens är nära att förtjäna det. Karman kanske iofs är att inte veta om det. Att det ligger i det dolda just för att vetskapen endast skulle såra och förstöra.

Och kanske är min karma för att jag gjort så, att jag måste leva med skiten.

....kanske tror på karma ändå.

Likes

Comments

Så är det detta pussel. Livspusslet. Hatar fan det ordet. Precis som om det är möjligt att lägga det rätt. Att det skulle finnas en färdig bild av en perfekt värld bara man placerar bitarna på rätt ställe. Undra vilket stolle som kommit på den skiten.

När jag är ledig försöker jag hitta sätt att vara med barnet. Jag går ner i tid på jobbet och pusslar, pusslar och pusslar. 20 mil bort är barnet och det är inte helt enkelt. Vi gör det ändå bra, mannen och jag. Men det är svårt.

När jag inte funderar på hur jag ska lägga upp min tid för att maxa med barnet så funderar jag på om jag aldrig kommer kunna arbeta heltid nu? Jag vill ju det. Är alla helger barnhelger från och med nu? Ena sidan av mig vill ju det för det är all tid jag har. Blir en helg bara ledig utan barn så dröjer det veckor innan jag kan få in tiden igen. Och det går inte. Det finns en gräns för hjärtat och min går runt 2 veckor. Sen är det ett sånt sug efter mitt barn att jag skulle kunna börja vandra de där milen. Men. Jag vill också vara ledig ibland, en lördag eller så. NI vet. Bara ledig. Hänga med mina vänner, ta något glas vin för mycket och komma hem sent med vetskapen att jag inte behöver prestera alls dagen efter.

Men allt har sin tid tänker jag. Och nu är det denna tiden. Vad den nu kommer kallas i efterhand....Rövåldern kanske?

Likes

Comments

Jobbet idag var en riktig pärs. Jag är inte bra på att separera mig själv från det. Jag fattar inte hur andra gör det. Att kunna ha distans till sitt jobb och släppa det när man checkat ut. Har det med erfarenhet att göra? Jag längtar efter att det ska ske men har så svårt att tro att den dagen kommer komma.

Jag märker att jag har sorg i kroppen. Jag är liksom på gränsen hela tiden. Gråten sitter precis i halsen och jag är livrädd för att öppna den kranen. Ibland är jag rädd att någon ska fråga hur jag mår, rädd för det ska öppna allt och att jag inte ska kunna stoppa det då. Det är lätt för mig att svälja det, " jag kan inte prata mycket om det för då blir jag ledsen", och så stannar det där. Men ibland gråter jag. Oj vad jag gråter då. För allt och för inget. Det är som om kroppen måste göra sig av med allt. Och kanske är det så, kanske går man under annars?

Jag försöker vara öppen och ärlig med vad som är jobbigt. Ibland vill jag skrika ut det för att folk ska fatta att utsidan inte alls behöver spegla insidan. Att jag kan välja vilken sida jag vill visa och att jag gör det. Men det gör jag inte. Jag kör på. Tänker att jag inte kan tjata om det hela tiden och att det inte ska påverka mitt arbete. Det tror jag inte det gör heller, men det påverkar helt klart min fritid.

Jag längtar efter lyckan. Efter extraslag som handlar om kärlek, inte stress.

Likes

Comments

Det finns så mycket i detta som är så otroligt svårt.

Det första är att han bara försvann. Pang bom så var han borta. Jag tycker det känns konstigt att vi aldrig tänkt kring detta tillsammans eller resonerat kring grejer utan de bara händer. Jag säger något och han köper det rätt av. Jag förväntar mig att få höra hans version men den kommer aldrig.

Jag tvivlar tusen gånger om dagen. Främst när barnet precis varit här. Oj vad jag tvivlar då. Hur kommer jag klara detta? Va fan håller jag på med? Finns det en möjlighet? Om det ens finns en uns av möjlighet, är man skyldig att ta den då..?
Ja ni hör ju, det märks i hela huvudet att det är mitt bollplank jag lämnar.

Likes

Comments

Jag förklarade att jag inte menade så. Att jag inte är osäker på om vi ska dela på oss eller inte utan snarare på vad framtiden kommer med.

Han, som är världsbäst, bara tar emot den informationen och så är vi på det spåret vi varit på hela tiden. Att hålla relationen mellan oss på plats, kommunikationen solklar och barnet i fokus. Det kan gå bra det här.

Likes

Comments