En the Clash låt får börja detta inlägg. Jag vet inte ens hur jag ska börja förklara detta. Jag har en vän som jag har känt länge och som jag har massa historia med. Hon är den som känner mig bäst eller snarare kände mig bäst. Hon är den vän som jag känner att jag alltid vill ha i mitt liv men vår vänskap har varit med om så mycket. Det var överlevt massa drama och en lång flytt. Då hade jag förståelse att vi inte hade bästa kontakten för det var en 6 timmars resa mellan oss. Vi höll ändå vänskapen vid liv bra trots vardagen. När hon väl fick sin examen och äntligen kom hem var jag så glad. Min bästa vän hade äntligen kommit hem! Jag trodde äntligen att vi skulle ses ännu mer och att allt skulle bli som vanligt.

Men ju mer tiden gick desto mindre sågs vi. Vi bodde äntligen i samma stad med vi sågs och hördes mer sällan än när hon bodde i en annan stad. Jag försökte intala mig att jag var löjlig och att allt skulle bli bättre med tiden. Hon hade ju så mycket att göra på det nya jobbet och jag ville inte försöka trycka mig in i hennes liv. Ville hon snacka så skulle hon höra av sig helt enkelt.

Jag blir så osäker och tvivlar alltid på mig själv när det handlar om vänskaper. Att jag är jobbig och klängig när jag hör av mig för ofta och när jag inte hör något så tror jag att vännen inte vill umgås. Jag försökte verkligen hålla vänskapen vid liv för hon är min bästa vän men det kändes som att jag aldrig var det för henne. Ska jag fortsätta kämpa eller ska jag bara acceptera att vänner glider från varandra. Aaah jag blir galen när jag tänker såhär och jag mår inte bra av det.

I vilket fall så tillslut så hördes vi mer och gjorde mer saker men det kändes aldrig riktigt som förr. Det senaste halvåret har varit värst. Vi pratar knappt och när vi ses så känns det som mer en bekant än en bästa vän. Jag känner inget behov att springa till henne så fort något nytt händer i mitt liv. 

Mitt i allt detta så började jag också på universitet och fick nya vänner. Efter ett tag så hittade jag min nuvarande bästa vän. Vi klickade från ingenting till att ha egna internskämt och prata om saker som jag bara kan prata med henne om. Hon är som jag. Hon hör av sig lika ofta som jag och vi hörs varje dag. Jag känner ingen ångest över att jag är för klängig för jag vet att hon inte tycker jag är det. Hoppas jag i alla fall. Jag har aldrig tidigare haft en sådan här vänskap och jag känner mig så himla tacksam.

Trots att det är väldigt tråkigt att en av mina vänner glider ut mitt liv så är jag glad att jag hade henne med mig under tonårstiden. Jag börjar sakta men säkert acceptera att vi inte är lika nära som vi en gång var. Vänner kommer och går. Tack vare att hon och jag sågs mindre så hade jag mer tid till min nya vän. Hon är rolig, snäll, har samma humor som jag och vi har så himla kul tillsammans. Så det känns okej. 

XOXO

Likes

Comments

Mina brosbarns kaniner dog inom loppet av ett dygn. Det var två bröder som har levt hela sitt liv tillsammans. Den ena dog först och några timmar senare dog den andra också, antagligen av sorg. Hur hemskt är det inte att dö av sorg. Det händer ju inte bara i djurlivet utan även i vårt liv. Att ett par som har levt stora delar av sina liv tillsammans dör med inte så långt mellanrum. Tänk att bokstavligen dö av hjärtesorg.

Jag har tack och lov inte behövt uppleva någon större sorg. Men jag bävar när den dagen kommer. Jag har tänkt på det mycket. Den dagen då någon nära mig kommer försvinna ur mitt liv. Liksom försökt förbereda mig hur jag ska hantera det och hur jag ska leva med det. Det låter helt sjukt men jag hatar överraskningar. Jag vill alltid vara förbered. Kontrollbehov? Kan man lugnt säga.

Men allt detta tänk kommer inte utan anledning. Min bästa person, min farmor, har flera gånger varit nära att lämna i flera år nu. Ändå sen högstadiet har hon fram och tillbaka åkt till olika sjukhus och hem. Hon blir bara sämre och sämre och jag förbereder mig mer och mer för den dagen då min farmor lämnar oss. Men jag vet att när väl dagen kommer så kommer all denna förberedelsen inte hjälpa ett skit för hur ska man kunna förbereda sig att en av sina favorit personer inte längre finns?

XOXO

Likes

Comments

Jag har funderat ett tag på att detta. Att skapa ett forum där jag bara kan skriva av mig och få ur mig alla känslor som jag allt för ofta håller för mig själv, men även ett ställe att se tillbaka på hur livet har varit. Jag har valt att vara anonym just för att jag ska våga vara ärlig och inte vara rädd att skriva det jag känner. Förhoppningsvis kommer det skrivas inlägg genom både bra och dåliga tider. Denna bloggen kommer inte vara som alla andra bloggar där man skyltar upp sitt perfekta liv istället för att visa hur livet verkligen är. Förhoppningsvis så kommer folk känna igen sig i en del jag skriver eller att på en uppenbarelse att precis så känner jag med! Ja det var väl det jag ville ha sagt med det första inlägget. Enjoy I guess.

XOXO

Likes

Comments