View tracker

Postad i: Personligt

Idag kollade jag tillbaka i bloggen, vad jag gjorde för ungefär ett år sedan. Detta är första gången jag har lyckats hålla mig på en och samma blogg på väldigt länge, fastän jag inte har skrivit varje dag och långt ifrån allt som har hänt. Som vanligt så fick detta mig att tänka (haha, hur trötta är ni inte på detta?!) och jag vill bara dela med mig av all tacksamhet jag sitter på just nu. Det har varit ett tufft jävla år, jag känner varken igen min vardag eller vissa delar av mig själv längre - jag har nog förändrats och vuxit väldigt mycket som person. Jag vågar mer nu, jag säger vad jag tycker och jag tror på att saker faktiskt blir bättre med tiden - det gjorde jag verkligen inte innan.

Mest tacksam är jag äver min pappa, efter ett år av oro och magknip blandat med operationer och intensiv vård samt infektioner och strålningar så finns han fortfarande, min pappa. Rädslan av att förlora honom har under detta året varit en daglig känsla som har fått mig att krama om honom lite extra när vi ses för att en del av mig har väl alltid varit väldigt rädd att han nästa gång inte skulle jag inte kunna göra det. Fastän ingenting är klart än, så finns han vid min sida just nu och det är allt som räknas.

Sedan är jag väldigt tacksam över att den "ny-i-London-och-universitetet-och-ingenting-kommer-lösa-sig"-känslan är borta. Förra året vid denna tiden så var jag i den klassiska bubblan där man som nyinflyttad i en ny stad känner att det börjar kännas som hemma fastän man saknar sin hemstad otroligt mycket. Denna känsla är hemsk, jag ville verkligen bara hem till Stockholm. Jag vet inte hur många gånger jag packade ned mitt studentrum, ringde mamma och bara skrek att "nu jävlar är det dags för mig att komma hem, jag trivs inte alls". Mamma bokade en weekend i Stockholm åt mig, jag kom hem och hade de absolut värsta dagarna i Stockholm någonsin. Så efter det var allt fine liksom, jag längtade tillbaka till London igen och bestämde mig då att försöka trivas. Det gick ju bra kan man lugnt säga, samt universitetet förra året gick så bra det bara kunde gå betygsvis dock är jag fortfarande nervös över inför detta årets resultat men det ska nog gå det också.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Matriellt

Tror aldrig att jag har visat i bloggen vad jag har köpt, vet inte varför - antar att jag inte riktigt ser meningen bakom det eller det kanske jag gör, jag kanske bara är för lat eller inte vill att mamma ska se vilken shopaholic jag faktiskt är. Iallafall, nu är det en helt annan grej för det känns som om jag har blivit med barn och en oändlig kärlek väcktes när jag öppnade paketet ifrån Paris igår. Har längtat efter en ny Mulberry väska sedan min blev stulen i kapprummet i mellanstadiet, vilket jag fortfarande är förbannad över. Här är iallafall min nya, fina, glittrande kärlek. Tänkte att min stil är ändå så tråkig (jeans och en svart pullover, någon?) så denna kommer light up my world like nobody else!! Ps. tog till och med upp systemkameran för detta tillfälle.

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Personligt

Jag öppnade nyss ett paket med lite behövliga saker som mamma har skickat till mig från Stockholm och blev plötsligt väldigt mammig. Så jag tänkte skriva en liten lista på saker jag uppskattar min mamma för:


1. För att hon alltid vet hur jag mår baserat på tonen i min röst, så jag inte behöver förklara mig.

2. För att hon sätter sig på ett flyg till London när jag längtar efter henne.

3. För att hon ser mina närmsta kompisar som sina egna.

4. För att hon är den bästa förebilden jag någonsin har haft/kommer någonsin kunna ha.

5. För att hon har gjort mig självsäker.

6. För att hon fortfarande tar emot mig när jag har gjort tvärtemot vad hon sa eller vad hon har sagt att jag inte får göra.

7. För att hon aldrig har fått mig att inte vilja komma hem.

8. För att hon stöttar mig i allt jag gör och för att hon tror att jag kan ändra världen om jag bara vill.

9. För att hon ringer mig varje dag när jag är i Stockholm och vill bjuda på lunch.

10. För att hon frågar mig om råd och oftast tar dem.

11. För att hon är min bästavän och det gör mig säker på att jag aldrig kommer att behöva vara utan henne.

12. För att hon klädde ut sig till mega hippie på min studentskiva fastän jag totalt lurade henne att "alla andra föräldrar också klär ut sig".

13. För att hon är en superkvinna som alltid står upp för sig själv.

14. För att hon, under hela mitt liv, stöttat mig och mina intressen.

15. För att hon finns.

Likes

Comments

Postad i: Personligt

Ni som känner mig vet väl nu att jag tänker en jävla massa som person. På typ allt och verkligen hela tiden. Det som slog mig idag var att jag verkligen förtjänar att ha världens bästa vinter i år, att efter en sommar där jag fick mitt hjärta krossat en hel del gånger så förtjänar jag att vara lycklig. Sedan gör det ju till lite att jag också tänker på julen som den bästa tiden om året men det är en annan grej (började lyssna på jul-listan för tre veckor sedan men säg ingenting till någon.)

Jag är inte religös, kommer nog aldrig att bli heller, men är det en sak jag tror på så är det att allt har sin mening. Det var en väldigt viktig person i mitt liv som sa det till min en gång under åren som jag inte idag vill komma ihåg, och sedan dess har jag alltid trott på det. Jag skulle nog säga att jag ser positivt på konsekvenser, jag ser dem som något man ska lära sig ifrån och utvecklas som människa. Det måste ju vara meningen med livet, om det nu finns någon.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, men jag känner ändå att det är okej. Jag ville väl bara klargöra för mig själv att efter ett år av att gå från ett vanligt tonårsliv i Stockholm till att strolla på Oxford Street samt göra slut med sin första kärlek och ständigt gå runt med tankarna att man håller på att förlora sin pappa - så förtjänar just jag att vara riktigt lycklig nu.

Men jag måste nog jobba lite på det, vilket jag gör varje dag, men det kommer definitivt att bli lättare när jag får öppna första luckan på min adventskalender som Siggan köpte till mig igår, I'm not gunna lie.

Likes

Comments

Postad i: Vardag

​Såhär såg det ut för en vecka sedan då jag, Clara, Sofia och Elin åt brunch på Christopher's vid Covent Garden. Så mysigt! Det är stunder som den då jag verkligen, till 100%, älskar mitt jobb här i London. Visst det är utmattande, ytligt och dramatiskt men i vissa fall hittar man sina guldklimpar. Det känns som om jag har känt dessa tjejer i flera år men verkligheten är att vi bara har känt varandra inte ens i två månader. Att man blir snabbt nära med de man klickar med direkt i denna stad är inte konstigt, speciellt om de är svenskar. Mina svenska kompisar här blir som ett substitut för mina vänner och familj som finns i Sverige, vilka jag saknar varje dag såklart. 

Senaste veckan har varit en väldigt vanlig sådan, den har bestått av en massa plugg, fest, jobb och en jobbig förkyldning. Jag och Elin var faktiskt till och med ute på Project i tisdags, det var längesedan jag var ute utan att jobba så det var guldvärt att få leka av sig lite. Idag är det jobb som står på schemat igen och plugg nu på eftermiddagen, ska även försöka få in en timma på gymmet också. Önska mig lycka till! 

Likes

Comments

Postad i: Politik

90's babies and millennials, vi måste börja prata politik. Jag förstår att det inte är allas favoritämne fastän det är ett utav mina så jag ska försöka att få fram mina poäng så snabbt jag bara kan, men samtidigt måste ni ge mig lite tid att förklara och kom ihåg att detta är mina åsiker - de behöver inte vara dina. Varför jag skriver detta just nu är eftersom vi befinner oss i ett politiskt kaos, en tid som kommer att bli nedskriven som rent av diskriminerande. Nu kanske ni känner direkt att detta kommer att bli ett typiskt inlägg då en trångsynt skrivbent inte ser det bra i världen, men tro mig, det gör jag. Teorin är väldigt simpel: uppmärksammar vi det som inte är bra, kan vi också enklare se till att det sker en förändring.

Jag vill börja med att prata om Brexit då jag ser resultatet av den folkomröstningen som ett bevis på att min generation (+/- 5år ungefär) måste börja bli mer involverade i politik. Många Brittiska politiker har, efter Brexit, tvingats att avgå eller valt själva att avgå. Ett exempel är fd premiärminister David Cameron som var väldigt respekterad och har varit under hela hans politiska kärriär som startade väldigt tidigit, lovade att han skulle avgå ifall folkomröstningen resulterade som den nu gjorde. Han är nu ersatt av Theresa May. Eller andra partiledare som Nigel Farage som nu hjälper Donald Trump's kampanj (härliga killar det där). Eftersom många trodde att resultatet aldrig skulle bli som det blev, så finns det bara spekulationer, svaga svar och överraskningar kvar. Dessa tre vill man inte som politiker stöta på, eftersom alla lämnar en typ av plats för diskriminering, rasism och sexism att bubbla upp - vilket är precis det som nu har hänt.

Dagen efter Brexit var en väldigt dyster dag för både Storbrittanien, EU och inprincip hela världen. Jag kommer ihåg att jag vaknade och gick ned till Tesco för att köpa lite frukost, och alla tidningar hade totalt ballat ur över resultatet. Jag köpte mina favorit tidningar och satte mig, kollade på rubrikerna och försökte förstå att resultatet faktiskt blev som det blev. På något sätt var detta helt oförståeligt då jag befinner mig mitt i en stad som är en utav världens mest multikulturella städer, där jag har lärt mig så mycket på grund av att det är en väldigt globaliserat miljö här. Jag kände mig också besviken då jag har ju faktiskt valt detta landet, före alla andra länder i världen, att flytta till och plugga. 'Varför fan då?' tänkte jag. Sedan blev jag ledsen när jag tänkte att mina kanske framtida barn inte kommer att få samma chans när det gäller Storbrittanien. För så är det, EU skapar möjligheter - om de är bra eller dåliga är en annan diskussion men möjligheter skapar dem. Sedan blev jag arg, för att 15-17 åringarna i detta landet precis har snubblat på mållinjen och det känns så himla orättvist.

"You're pretty, but you don't belong here", "what's wrong with you, this is England and we speak English here" och "pack your bags honey, you're going home." Var kommentarer lilla jag fick på bussen när jag pratade i telefon med min mamma påväg hem ifrån skolan, jag är inte så lätt beröd men aj det gjorde lite ont. Jag kände mig som om jag inte hade en plats här, fastän jag har min egna lägenhet, betalar skatt, betalar flera hundra tusen i skolavgift och bidrar helt enkelt som vilken medborgare som helst. Men detta räknas inte, för jag är svensk. Och tänk er då, hur andra nationaliteter som är betydligt mer utsatta än skandinavier, upplevde dagarna och veckorna efter Brexit - och då menar jag inte att det på något sätt är över nu. Här lämnades en plats för rasism i samhället och ser ni vad som hände?

Brexit är passe när man pratar om röstning, det vore otroligt odemokratiskt att inte lyssna på majoriteten av befolkningen i en folkomröstning fastän det inte är ett krav. Om ni kollar på statistiken på bilden ovanför, så förstår ni varför just vi måste börja prata mer politik. Varför vi verkligen måste börja bry oss mer: röstar inte vi så låter vi andra, oftast av de allra äldsta generationerna, bestämma över vår framtid. Det är ju helt galet. Det kan vi verkligen inte låta hända. Varför detta är så viktigt just nu är ju på grund av det Amerikanska valet som för mig är helt ofattbart (amerikansk politik över huvudtaget). Jag vet att jag har några kompisar som kommer att läsa detta och antigen redan har röstat eller ska rösta. Jag vet att detta valet känns orättvist, det är som att välja mellan bajs och bajs. Men välj rätt bajs. Ni vet vem jag pratar om. Ena bajset är en stor jävla hög och det andra bajset är trött och utdraget.

Det jag känner är farligt just nu är att mentaliteten hos min generation (igen, +/- 5år) tror man att ens röst inte kommer att göra så stor skillnad och att man på något sätt är utanför hela denna röran om man inte röstar, det allra vanligaste är väl att man känner att man inte håller med, i detta fall, Clinton eller Trump så att man inte röstar alls. Fel, fel, fel, fel. Lär er från Brexit, om det inte framgick av paragrafen ovanför så var det inte många 'ungdomar' som röstade i Brexit, detta är er framtid så ta kontroll. Det är helt sjukt hur mycket en röst väger. Vi alla vet att Brexit resulterade i stanna 48.1% och lämna 51.9%, det är inte ens två procent!! Men snälla, fina, gulliga och underbara ungdomar som kan göra en skillnad - rösta för guds skull. Personligen tror jag att både det amerikanska valet och Brexit kan jämföras, speciellt då alla kanske inte tror att Trump har en chans men det har han om ni inte röstar Clinton. Och blir Trump president, så kommer denna ovisshet som finns i Storbrittanien just nu också bubbla upp i USA. Och vad händer då? Jo, Trump's literally gonna crab every single woman by the pussy och hans sexism samt rasism kommer att få en chans att ta plats och utvecklas ännu mer. Usch, vad rädd jag är för att det ska hända. Jag vill att jag och alla andra tjejer i hela världen ska behandlas rättvist, att vi ska få samma chanser och bli sedda som människor istället för vårt kön. Jag förstår inte varför detta är så himla oklart för vissa personer och hur Trump kommer undan med hans sexism ger mig en klump i halsen.

Likes

Comments