Header
En ensam själ som står mellan liv och död

Den här dagen har bara varit ett stort skämt.
Min kurator har här/ BuP.
Hon pratade med mig och mina föräldrar men mest mina föräldrar, under tiden när dem pratade så orkade jag inte mer allting stängdes av och jag spräng iväg från huset.
Min väg ledde mig till tågstationen och tankar på att avsluta det helt var starka..
Jag hade med mig en bok som jag brukar rita i ner jag inte kan kontrollera mig själv. Men jag satt där, skriver med en god online kompis och hon ber mig att gå hem och ta hand Om mig men jag var inte villig att lyssna alls...
Men tiden gick och pappa kom tillslut till mig.
Usch
Det gjorde ont... han kramade om mig och det var då det brast och jag började gråta.
Det var så hemskt... allt så hemskt.
Varför måste jag leva ett liv som bara gör mig olycklig?
Det är så svårt...
Det är inte lätt att låtsas att vara stark, jag är inte det.
Jag är svag just nu och jag skakar och faller.
Jag önskar att mina online kompisar var här, hos mig.
Jag känner att ha mina närmsta vänner hos mig skulle kunna va till stor hjälp.. eller jag skulle våga prata med dem om något tynger mitt hjärta. Tre av dem bor inte ens i Sverige och det dödar mig. Men ett guldkorn bor I Sverige som tur är..

När jag väl kom hem så var mamma orolig, till och med rädd... precis som pappa. Och det har gått lång tid sedan det hände men dem verkar fortfarande rädda och oroliga.
Jag känner ett stort moln av skuld flyger ovanför mig och skuld regnar ner på mig.
Det som är soligt är att jag vet att jag kommer fly fler gånger.. och det kommer drabba min familj sten hårt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Gone by depression.
Depression är något som dödar mig, dödar mig och för mig närmre och närmre min död.
Att gå med min depression och allt har blivit min vardag.
Jag känner så här
Jag agerar så här
Jag lever så här
Det är normalt för mig
Att självskada är vanligt för mig...
Att avstå från mat och avstå från kontakt med folk..
Det är något som är normalt.. för mig.

Mina föräldrar vet om att jag självskadar och dem har bett mig om att slänga bladen eller ge dem till dem...
men jag kan inte, när dem frågar så blir jag direkt aggressiv och vägrar.
Jag är då pass insatt i detta och det är det som är livsfarligt.
Min ätstörning är redan dödligt för min kropp och diabetes.. min läkare har sagt det flera gånger att jag är på risk till döden med så som jag håller på.
Men jag bryr mig inte längre..
Inte alls, jag vill inte vara levande men jag stannar för mina två online vänner och min familj...

Men jag vet inte hur länge jag orkar försöker leva med allt detta...

Aja.. 6/12
Idag var jag i skolan i typ 50 minuter och sedan åkte jag hem igen, skolan var dom vanlig.. ensam och fullt utan ångest.
Det var alltså hemskt och jag försökte se något glad ut och vara positiv...
jag hatar att fejka detta, men jag vill inte riskera att bli sårad eller såra någon annan.
Det är bäst så här, även om ensamheten är jobbig och jag ber om att hitta
Några vänner..

Likes

Comments

Idag är det en sådär grå dag, jag har inte lust med någonting, jag bara fryser och all min energi är helt borta ifrån mig.
Helt grått, jag ska till BUP imorgon och då kommer jag kunna få prata ut lite. BUP samtal är jobbiga och ibland kan dem vara oerhört frustrerade eller allmänt sega.
Själva BUP området är fyllt av ångest från olika personer och en av dem är jag, BUP är inget dröm ställe direkt som patient... det brukar gå åt helvete för mig med mina samtal och oftast efter mötena så kan jag inte hjälp men att försöka göra mig illa på något sett... det låter kanske skumt men jag kan bli så sjukt triggad utav samtal som handlar om mig och min hälsa.

Jag har fortfarande inte gjort mina " läxor " som jag har fått utav min kurator, jag ska skriva ner något positiv varje dag. Jag är så dålig på det, jag har haft "läxan"
I snart en månad och fortfarande så har jag inte ens börjat...
Det blir liksom för svårt för mig på något vänster..
Måste fortsätta kämpa emot demonerna.. även om dem ibland är mina allra bästa vänner.

Likes

Comments

Dagens pyssel idag var att baka lite pepparkakor för familjen, själv så äter jag inte pepparkakor. Men jag är glad över att kunna ge något till dem.

Idag så har jag även ridning, hoppträning faktiskt.
Jag ser inte fram emot kylan men jag ser fram emot att få träna och kunna bränna kalorier.

Jag personligen tycker att veckorna bara flyger iväg, det går så fort. Vart tar tiden vägen? Snart är det 2017???
Jag hoppas att 2017 kan få bli ett bra år...
Eller om det är mitt sista år?
Vem vet?
Har ni tänkt på att det kan komma
Så drastiska svängar och så kan man plötsligt ligga döende på sjukhuset...
ena stunden så är allt jätte bra och så nästa sekund... så finns det inget mer.
Livet är hårt, livet är tufft, livet är fult.

Likes

Comments

Jag har fått höra det ena och de andra om vad folk tycker om mig och att dem säger att jag fejkar mina diagnoser." Det är bara struntprat "
Jag blir irriterad på hur folk dömmer mig så hårt ,
Jag är trött på att det alltid ska gå från en konversation till bråk.
Det hjälper inte att hålla tyst, jag har försökt.
Dagens samhäll är inte snällt alls.

Vi med mentala sjukdomar vet säkert hur den djupa ensamhets känslan är. Det spelar ingen roll hur många du är med, du kommer fortfarande känna dig så ensam.
Men den känslan kan även döda dig.

Att leva med mentala sjukdomar är som att andas under vatten, det går inte på egen hand.
Att leva så som jag gör är inte att leva, det är att dö.

  • 2 readers

Likes

Comments

Att leva med det som jag lever mig är inte lätt men det är också de som formar mig just nu, jag är en tjej som är 17år gammal och går andra året på gymnasiet. Jag lider av psykisk ohälsa och har gjort det i ungefär sex år nu, men de senaste åren har jag fallit och slagit i botten. Jag har varit diagnoresread med ätstörningar i några månader bara och efter jag fick diagnosen så har allting gått åt helvete rent ut sagt. Jag går till BuP minst två gånger varje vecka och jag har även mellanvårds insatts just nu. Vi pratar ofta om hur jag mår och vad kan göra så att jag skulle kunna må bättre eller kunna slappna av mera, de svar som jag ger är dem är same old same old '' Jag vet inte '' Och det är så det ligger till, jag vet faktiskt ingenting om mig själv. Den glada flickan inom mig är långt borta och nu är jag en dyster tonåring som ser allting i svart vitt och döden är en tanke som gnager på mig hela dagen.

Jag går i skolan en lektion om dagen ( ungefär ) Jag går bara på Svenska, Samhäll. Jag skulle gå ut studenten som Stylist men när tiden gick så insåg jag att detta är inte vad jag vill. Så nu studerar jag bara grundämnen för att kunna gå ut gymnasiet och sedan kunna komma in på en folkhögskola. Juste jag pluggar även naturkunskap i distans. Jag är hemma mer än vad jag är i skolan, jag ogillar starkt att vara hemma så pass mycket och vara ensam så pass mycket som jag är. Men det är något som göt att jag inte känner mig så ensam och det är alla dessa tankar som skuggar mig och de röster som pratar med mig. Det är betydligt svårt att förklara för någon om vad jag hör, eller ser. Folk ser mig som en galen tjej som bör vara på mental sjukhuset just nu, men nej.

Mitt mål med denna blogg är att jag vill kunna utvecklas som person och kan dela med mig om mitt liv. Men jag måste varna alla er som är lättpåverkade, folk som är påväg att bli friska som mentala sjukdomar. Håll er borta från min blogg för jag vill att ni ska klara er, jag vill inte att ni ska falla tillbaka pågrund av någon tjej på nätet som äger en blogg. Det är min önskan till er, sedan är ni alltid välkomna att ta del av detta och följa med mig.

Detta inlägg var bara en snabbt '' Presentation '' om min psykiska ohälsa kanske... Jag vet inte vart jag vill komma med detta men det är iallafall mitt första inlägg, dem första orden är alltid hemska.

Likes

Comments