Header

Jag har alltid haft en komplicerad relation med mat. När jag var ett litet barn så fick jag inte i mig någon mat alls. Det blev ett stort problem och jag åkte till doktorn ofta. Jag minns inget av det förutom näringsdryckerna jag behövde dricka. Talimuck kallade jag dem. Varför vet jag inte.

När jag blev lite äldre och vi hade simlektioner i skolan så var jag alltid för osäker för att ha på mig bikini.

När jag var runt 12 år så var jag förmodligen en aning överviktig. Jag mådde hur dåligt som helst och bestämde mig för att sluta äta. Jag gick ner mycket i vikt. Jag gömde mina matvanor för mina föräldrar, min lärare misstänkte att jag hade en ätstörning men jag fick aldrig en diagnos. Till slut orkade inte min kropp svälta mer och då lyssnade jag för en gångs skull på den.

I början av 2017 så blev jag sjukskriven från skolan (och är fortfarande det) pga depression, ångest och självmordstankar. Jag fick massa olika piller varav ett av dem var mirtazapin. Jag kommer för evigt hata det pillret för vad det gjorde med mig. Min aptit blev stor och jag gick upp väldigt mycket i vikt. Jag hörde hur mamma och pappa snackade och smsade bakom min rygg om hur mycket jag åt. Så den sommaren bestämde jag mig än en gång för att sluta äta och gå ner i vikt. Jag har sen dess gått ner ungefär 14 kilo. Mamma är orolig för mig och sa ikväll att hon är rädd att jag ska bli anorektiker. Jag gissar att jag redan är det men jag har som sagt ingen diagnos.

Jag vill gå ner mer i vikt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Lana Del Reys album har varit på repeat de senaste dagarna. Jag älskar det. Ny musik från henne just i de här sorgsna dagarna får mig på bättre humör. Min favoriter av låtarna just nu är förmodligen 13 Beaches. Jag älskar hennes röst i refrängen och hur mycket känslor som finns där. My Feelings är också en favorit, så catchy och än en gång så är hennes röst så smooth och fin i refrängen. Och Groupie Love är så skön och mysig att lyssna på. Alla låtar är så bra.

Det här blev ett inlägg dedikerat bara till Lana. Jaja, hon betyder mycket för mig. Jag tror att vi har ganska lika värderingar om t.ex Trump, hon verkar snäll mot hennes fans och hur klyschigt det än låter så verkar hon så down to Earth, fame didn't change her.

Likes

Comments

Det har gått ett ganska långt tag sedan jag skrev något på bloggen. Lite synd tycker jag eftersom den här bloggen kom till bara för att jag ska ha ett ställe att kunna dela med mig av känslor och kunna bearbeta jobbiga saker. Lite deppigt kanske men en sån där "känsloblogg" är nog vad det här skulle klassas som.

Dagarna går förbi och inget händer. Det känns som att jag är fast i ett hål och trampar runt där. Medans alla andra är på marken så är jag i det där jävla hålet.

Läkarbesöken är skrämmande och ger mig alltid lite ångest. Det senaste besöket var i förrgår. Det var en trevlig läkare som försökte ta kontakt med mig på ett sätt som ingen annan läkare gjort. Oftast är läkarna straight to the point och även lite okänsliga i vissa fall. Som en gång med min "riktiga" läkare, han som jag träffar oftast, när han sa att när man tar mirtazapin så sover man mycket och blir fet efter att mamma påpekat att min aptit hade ändrats. Mamma är ännu mer okänslig. Det har hon varit sedan jag var ett litet barn.

Hur hemskt det än låter så tror jag att en ganska stor del av källan till mina dåliga tankar om min kropp beror på henne. När jag var runt 9-10 år så hade jag redan dåligt självförtroende och tyckte alltid att min mage var för tjock. Men just en dag så kände jag att jag kanske såg okej ut ändå. Så jag satte mig ner i en fåtölj och lät min tröja åka upp så man kunde se min mage. Jag kunde titta lite på den och känna att det fick mig inte att få ont i hjärtat av ångest. Och just då så säger min mamma "du borde nog tänka mer på vad du äter." Det är ett minne som sitter graverat i min hjärna. Jag kommer aldrig glömma den dagen då mamma krossade mitt självförtroende. Dagen därpå sov jag över hos en kompis. Vi skulle kolla på en film och hennes föräldrar ställde fram chips på bordet. Jag tittade på skålen med chipsen och mådde dåligt. "Du borde tänka mer på vad du äter."
Jag gick till badrummet med min mobil och ringde mamma. Klockan var kanske 9-10 men hon svarade lite förvånat. Jag frågade om jag fick äta chipsen.

Sedan dess har väl allt gått utför och nu är det nog som värst. Ingen dag går utan att jag tänker på hur ful jag är eller hur tjock jag är. Och det är så otroligt jobbigt att inte få en enda dags ledighet från alla monster i min hjärna.

Jag har varit sjuk sedan jag var 11-12. Nu är jag 15 år. Det är lätt att tappa hoppet när sådan lång tid har gått. Speciellt när jag inte ser några framsteg, tvärtom så känns allting värre ju äldre jag blir.

Likes

Comments

Jag har livet framför mig, men ändå sitter jag och gör ingenting. Jag tänker på all tid som flyger förbi, att en dag kommer jag se tillbaka på kanske just den här dagen och tänka "då var jag ung." Kommer jag sitta så när jag är gammal med rynkor och sköra ben, och tänka på alla chanser och möjligheter jag hade, som jag aldrig tog?
Carpe diem må vara det mest uttjatade uttrycket, men det har nog ändå mycket till sig. För här sitter jag, och gör ingenting. Jag rör mina tummar och trycker på min skärm för att forma ord och meningar, bilda ett ganska meningslöst blogginlägg som ingens ögon förutom mina kommer se.

Jag har köpt en anteckningsbok som jag tänkt använda som dagbok. Jag har några gamla dagböcker som är skrivna till hälften (om ens det) och sedan övergivna. Tänk vilket slöseri på papper och tankar som kunde blivit förevigade. Men jag kommer göra ett nytt försök med min nya dagbok.

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska presentera mig på ett sätt som gör att jag fortfarande är tillräckligt anonym. Hela anledningen till att den här bloggen ens existerar är för att jag är en ganska osäker människa. Jag har alltid varit blyg och känslig. Jag var alltid ledsen varje kväll som litet barn, dagis var det värsta som fanns när det var kväll. Så fort solen gick upp och jag väl satt i bilen på väg till dagis, så var allt okej. Det är faktiskt ett ganska bra exempel på hur jag har fortsatt vara, jag oroar mig och grubblar oerhört mycket. Jag gör mig själv rädd genom att tänka för mycket, jag bygger upp det jag tycker är läskigt från en myra till ett lejon. Och hur svårt blir det inte då när jag måste möta det där lejonet som kanske egentligen är en myra?

Vart jag försöker komma med det här är att jag har ångest, jag är en väldigt ångestladdad person. Och jag hatar att vara svag inför andra människor. Något som också kommer från dagistiden. Jag vill inte att människor ska se hur liten och skygg jag egentligen är. Jag antar att jag vill ha en fasad som gör att jag ser ut som att jag är mycket starkare än jag är. Men om ingen vet vem jag är, då kanske det blir lättare att vara svag?

Ni vet inte vem jag är, och på något sätt skapar det trygghet hos mig. Jag kommer skriva om mitt liv och hur jag mår. Och ingen behöver någonsin veta vad mitt namn är. Låter inte det lite bra och mystiskt ändå?

Likes

Comments