Jag fick en fråga för någon dag sedan..
Den löd såhär
”När mådde du bra senast”
Jag blev så stum. Att någon ens bryr sig om att fråga om hur jag mår gjorde mig chockad! I stunden svarade jag att jag mådde bra men när jag kom hem började jag fundera... Tillslut kom jag fram till att jag inte ens minns hur det kändes när jag senast var lycklig. Det är så avlägset att jag knappat kan tro att det är möjligt. Det är lite läskigt när man tänker efter. Men under dessa år har det känts som att jag är fast i en bubbla. Denna ”bubbla” isolerar mig från omvärlden och jag lever tyst i min egen lilla värld.
Men när var jag lycklig?
Jo när jag träffade den mest underbara personen i mitt liv. Vi kallar honom Kalle nu (vill ej nämna hans namn) Kalle får mig att skratta så mycket att jag inte kan andas. Jag tror att vara med honom är ett av mina små guldkorn. De där små små stunderna som inte är hemska som alla andra. Man behöver sånna för att orka.
Men jag hade turen att få just DET guldkornet </3

Likes

Comments

Jag tror att ångest är något som alla upplever på olika sätt. Vissa känner ett obehag i hela kroppen och andra blir dränkta i en våg av känslor. Själv är jag den tysta... Den som alltid försöker dölja allt när jag egentligen inte får luft, den som ler men egentligen vill gråta.. Sen dessa minnesluckor.
Om det händer något stannar jag upp och plötsligt har jag glömt bort vart jag är, vem jag är och vad jag gör. Det är så läskigt. Jag börjat bli rädd för mig själv.
Det svåraste är hur man ska agera inför andra. Att dölja allt skulle vara så enkelt men hur hårt man än håller inne sina tankar och känslor kommer de krypande tillbaka som en orm. Det känns som att när ångesten kommer... Dör jag.
Någon kommer få reda på det och hur agerar du då? Personligen slätar jag över allt. Jag vill inte att någon ska veta. Då har personen något som ”hot” emot mig. Det gör mig rädd, så fruktansvärt rädd...

Likes

Comments

​Jag vet inte vad jag tänkte när jag ville starta en blogg. Jag vet ingenting längre. Det känns som att mitt liv faller isär och jag bara står där och ser på. Kanske så vill jag det men jag har ingen aning. Liksom det finns inget i mitt liv längre som är värt att kämpa för.

Men vem vet.. jag ska inte ge upp, det skulle jag aldrig göra. Kanske är alla mina ärr och alla spillror av mitt liv värt något, kanske finns det en framtid i en sådan som mig. En djupt olycklig person som skriver på en blogg med 0 läsare. Det är ganska sorgligt att jag tror att någon ska läsa och ärligt bry sig. För det gör ingen längre. Ingen bryr sig och jag är så trött. Så trött att försöka, jag har ingen motivation längre. Så det mesta känns ganska hopplöst.
#tired #dontgiveup

Likes

Comments