Header

About me, Storytime, Fitness, Miss Lebanon Emigrant

Du vaknar, blek i ansiktet. Du är hungrig men intalar dig själv att du egentligen inte är der utan du endast tror der. Du tittar på dig själv i spegeln och tycker du ser otroligt bra ut med thigh gap, käk- och kindben som sticker ut. Armar som är smala som bara den. Du ser betydligt yngre ut än vad du egentligen är, du har ett barns kropp.

Dagen går, du äter inget. Du går till skolan äter inget, du går till jobbet äter en sallad utan kolhydrater. Du åker hem, känner dig tjock och gråter. Sover utan middag. Du vaknar och gör om samma process.

En dag, händer samma sak. Men denna gång sitter du i bilen med din mamma som skjutsar hem dig. Du får panik av hungern och börjar gråta. Du andas hetsigt och får ingen luft. Du håller precis på att svimma när du märker att din mamma snabbt öppnar bildörren när hon parlerar klart bilen för mig att få frisk luft samtidigt som hon matar mig choklad. Jag svimmar inte och känner att jag verkligen måste äta.

Vart började allting ? Jag har alltid varit osäker över min kropp, jag har alltid varit tjock sedan barnsben. Det är inget fult men det är inte något som gör mig självsäker. Weight problem... Jag hade alltid på mig stora kläder så att man inte skulle se hur tjock jag var. Jag mådde alltid dåligt me jag gjorde aldrig något åt saken. Jag åt flera gånger per dag. Onödig skräpmat, en massa kolhydrater och jag åt och drack sötsaker konstant.

En dag vaknade jag på jullovet under förstaring och intalade mig själv att jag skulle gå ner i vikt. Jag började äts nyttigt, slutade med onödiga kolhydrater och onödiga sötsaker. Jag gick ner 11 kilo på mindre än en månad. Från att ha vägt 66,8 till att väga 55. Otroligt bra. Jag såg bra ut. Jag hade fortfarande mina former samtidigt som jag kunde gå runt i magtröjor.

Vänster - Jag på balen i 9an. Observera att jag vägde ca 63 där. Höger - Jag efter att jag gått ner i vikt under sommaren innan andraring.


Men vart började då anorexin ?

Jag vaknar en varm sommardag i Libanon, jag var hemma hos min mormor. Jag hoppar in i duschen och plötsligt känner jag hur jag lutar mitt huvud mot väggen och sluter mina ögon. Jag svimmar inte, utan jag upprepar det en gång till tills jag förstår att jag verkligen kommer svimma. ”Teta” (mormor på arabiska) skriker jag. ”Hämta mat till mig, eller nej hämta choklad” skriker jag samtidigt som jag tar på mig handduken för att gå till köket. Hon får panik och kommer in till mig. Men då ligger jag redan på golvet helt avsvimmad...

To be continued...

Ciao Bellas !

Vänster - Anorexi under MLE tävlingen. Höger - Jag påväg till Libanon innan tävlingen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Life

Jag var deprimerad till en grad där allt jag gjorde var att gråta och svälta mig själv. Jag var så otroligt smal, anorektisk. Jag trodde bokstavligt talat jag såg bra ut men allt jag kan se nu från bilder var skelett och skinn. Vart tog mitt vackra leende vägen under alla de tårar som rann ner över mina inte så rosenröda kinder längre ? Den var borta. Vart börjar då berättelsen ? This is how it all started:
Jag vaknade upp, tog på mig min bikini och gick ner till bassängen som fanns på hotellet. Det var en varm dag med cirka 32 graders celsius. Jag lutar mig mot poolkanten med mina solglasögon på. Min mobil är självklart bredvid mig. Mobilen låter och till min förväntan får jag ingen notiser. Konstigt ? Jag kollar mina sociala medier och är påväg att ge upp när jag öppnar mina meddelanden. En fråga om jag fortfarande vill medverka i Miss Lebanon Emigrant. Mitt svar var självklart ja. Ett av mina mål blev uppkomna och den dröm jag alltid haft som barn blev sann.

Tävlingen började. Vi var ett 15 tal tjejer på ett hotell i Libanon, vi kom att bli väldigt nära. Vi delade med oss om allting och hade så roligt. Vi stannade uppepå kvällarna och smög in i varandras rum där vi samlades, pratade, drev runt, snackade en massa, använde en massa ansiktsmasker och åt svensk choklad.

Tävlingen avslutades och alla började sina vanliga liv igen, men än idag har någots utav oss kontakt. Som sagt, vänner för livet.

Detta var en dröm som gick i uppfyllelse men sedan återgick jag till mitt vanliga liv, sista året på gymnasiet. Min skolgång var tragisk. Jag skolkade hela tiden, skötte inte mins uppgifter och gick inte på proven. På slutet bättrade jag mig men till en stor sorg. Vad händer nu tänkte jag ?

Jag gav upp hoppet om skolan, arbetade på sommarlovet och sedan reste jag till Libanon. Min mamma kom med ett förslag som kom att motivera mig och ändra mitt tankesätt helt. Självklart gick jag med på det.

Idag sitter jag i Libanon, tittar ut över havet återigen och söker arbete samtidigt som jag söker in mig på universitet och olika kurser. Jag har kommit in på komvux distans i Sverige och jag känner att det är dags att ta tag i mitt liv.

Ciao Bellas !

Bjuder på en halvbild på mig

Likes

Comments

About me

En person som mig. Som är trött på att leva i bubblan sen barnsben och är redo att komma ut i den vuxna världen behöver få skriva av sig ibland. Why ?

Jag känner att på sistone har det varit samma gamla visa dag efter dag och jag är redo att börja prioritera det viktiga före det oviktiga.
Jag har tid att gå ut, att racea med bilen, att shoppa, att resa, att gå ut och ha kul. Det gör jag hela tiden. Men något jag är väldigt dålig på är att sätta fokus på det viktiga i livet. Utbildning och arbete.
Jag önskar mig en framtid med en utbildning i min hand, ett arbete- förmodligen som egen företagare inom det jag riktar in mig på (vet inte vad jag vill arbeta med än), en familj samt en framgångsrik framtid. Då menar jag inte endast pengar. Pengar går och kommer tillbaka hela tiden. Utan jag menar en framgångsrik framtid där jag bland annat är en stor inspiration för andra människor, har en frisk familj samt en framgångsrik karriär.

Under hela mitt liv har jag känt mig äldre än vad jag egentligen är. Jag platsar inte alls in med folk i min ålder och tycker mer om att umgås med folk äldre än mig. Mitt tankesätt skiljer sig så mycket från andra i min ålder. Visst är jag inte mogen, inte alls. Visst beter jag mig omoget framför familj och vänner i vissa sammanhang, men trotts det känner jag att jag är född i fel tidsperiod. Fel generation.

Utsikten från min balkong.

Häromdan stod jag på balkongen hemma och tittade ut över havet. Jag såg framför mig. Det ni ser på bilden. Men utöver det såg jag mina drömmar och mål och det fick mig att tänka. Vem som helst kan ha drömmar men väldigt få kan nå sina mål.
Jag ger mig aldrig. Jag är envis till en väldigt hög grad och är väldigt tävlingsinriktad. Då menar jag inte att jag skall vinna över andra utan att jag tävlar och vinner över mig själv. Jag skall alltid vara bättre än vad jag var igår. Alltid skall jag försöka nå mina mål och alltid skall jag lyckas. Hittills har jag lyckats ganska bra, även om det betytt att jag gått igenom mycket. Jag lyckas alltid i slutändan. Jag måste bara finna mig en lättare och en mer motiverande taktik.
Jag som person har gått igenom väldigt mycket och är evigt tacksam för det jag lärt mig samt de egenskaper jag utvecklat på vägen. Från att ha varit en mindre stark människa till en stark person. Från att ha varit den som haft dåligt självförtroende till en som ibland svävar lite för högt bland molnen utan att behöva ha näsan högt i luften. Det gäller att endast finna sig själv. Det kan vara svårt och inte ens jag har funnit mig själv riktigt än. Gör det ni tycker om, brinner för samt fokusera på att nå era mål så kommer ni en bit längs Guds väg.

Anyways... Just nu är jag bosatt i Libanon och är ledig hälften av tiden. Den andra hälften pluggar jag på distans och arbetar med lite webpages så att säga över internet. Ansåg därför att den andra hälften kan vara bra att skriva av sig på om jag då inte umgås med familj och vänner eller hittar på annat kul.

Ciao bellas!

Vänster - Jag efter ett besök hos frisören. Höger - En celfié jag tog härom dagen.

Likes

Comments

Do not hate anything, it might be good for you.